Kiruna - Smygehuk (del 6)
Nu har jag nya planer på en liten cykeltur. Jag kommer att ta ledigt ett par veckor och göra Kiruna-Smygehuk i vår. Jag tänker åka från Kiruna den 21 maj. Då ska det vara snöfritt har jag tänkt. Är det inte det blir det spännande, men det löser sig det också.
I den här tråden tänkte jag göra en lång redogörelse för mina planer, skrivet för den som vill läsa lite mer om kortare långfärdscykling inom rikets gränser. Jag kommer fylla på den här tråden lite då och då och berätta om vägval, förberedelser, utrustning och annat som hänger ihop med min tur. Jag hoppas dessutom kunna lösa det med lite rapporter från själva turen också. Om inte annat kommer det naturligtvis en artikel i efterhand. Sen kan jag direkt säga att jag inte är någon äventyrare. Jag gör inga rekordförsök, jag har bara kul.
Det är roligt att ta racern och åka en långtur i solskenet på landsvägen över dagen. Det är kul att ge sig ut på en heldagstur och bröta på en teknisk stig med Enduron. Men att ge sig ut flera dagar i streck är något speciellt. Man upplever skiftningarna i landskapet på ett helt annat sätt än om man skulle vandra eller åka bil. Man rör sig över tillräckligt stora sträckor i tillräckligt tempo för att uppleva hur mycket det skiftar, samtidigt som det går tillräckligt långsamt för att man ska hinna ta in alla intryck. Dessutom känner man backarna i benen, det gör man inte när man åker bil.
Jag har åkt några kortare turer tidigare. Sommaren 2000 gav jag mig ut första gången, och då var det från Stockholm till Hammenhög i Skåne. Sträckan var ungefär 80 mil och det tog mig knappt fyra dagar. Jag var egentligen ganska otränad när jag gav mig av men det funkade bra. Cykeln var en mountainbike köpt på Cykelbjörk, med Suntour-gaffel och snikutrustning toppad med en STX-RC-växel för att se exklusiv ut. Inför Skåneresan kompletterade jag med en pakethållare från Myrorna och packväska och slicks från Biltema.
Första dagen lärde jag mig den hårda vägen att man måste äta hela tiden och att man alltid måste ha extra energi i packningen. När jag startade från Stockholm strax före åtta så tog jag med mig ett par smörgåsar som jag hade som förmiddagsfika utanför Södertälje. Sen planerade jag att äta lunch i Nyköping. Jag hade inget annat än vatten med mig som back-up. Stort misstag… Två mil innan Nyköping var jag så slut på energi att jag var tvungen att stanna för att inte köra omkull. Nu när jag blivit lite mer rutinerad som cyklist är det svårt att förstå hur jag kunde vara så korkad.
Kartläsning kan verka enkelt man kan ibland skapa problem. Någonstans i Östergötland virrade jag bort mig och det som först var en bred landsväg blev till slut en grusväg i skogen med ett vägskäl. Även vid grusvägar i östgötaskogarna dyker det upp folk att fråga så jag fick en vägbeskrivning och trampade vidare. När mörkret började falla vid tiotiden började det bli ganska kallt, och det kändes att man suttit fjorton timmar på cykeln. Jag gav upp och kompisen jag skulle sova hos var vänlig och hämtade mig, när jag listat ut var jag var någonstans. Trots misstagen blev det 27 mil första dagen.
Vädret var ganska perfekt under hela trippen, mulet med någon liten skur någon gång ibland. Uppförsbackarna upp på småländska höglandet var tunga, och jag såg fram emot nerförsbacken. Tyvärr missade jag när den kom, så jag fick aldrig den där nerförsbacken som jag hoppades skulle komma. Andra natten planerade jag att bo på vandrarhem i Eksjö, men kom så klart för sent och fick sova under en ek i stället.
När jag passerade Kristianstad började det bli varmt och blåsigt och jag var ganska trött på slutet när de berömda kullarna i Österlen skulle klaras av. När jag kom fram till mamma i Hammenhög tänkte jag att något så korkat som att cykla 80 mil i sträck ska jag aldrig göra igen.
Sommaren därpå skulle jag på spelmansstämma i Bingsjö i Dalarna. Under våren började jag längta ut på cykel igen så jag bestämde mig för att passa på och cykla dit och tillbaka. När jag ändå var uppe i Dalarna så tänkte jag ta vägen runt Siljan på väg från Bingsjö. I början av juli gav jag mig av i bästa högsommartid. Det blev en resa i stekhet sol. Mellan Stockholm och Uppsala gjorde jag det ödesdigra misstaget att cykla i bar överkropp. Dumt. Jag blev kräftröd. Än idag, fyra år senare, syns den knivskarpa randen efter cykelbyxorna i ryggslutet.
Vis av mina erfarenheter från den östgötska obygden så gjorde jag planeringen av rutten med Lantmäteriets karttjänst. När jag passerat Hofors upptäckte jag att vägar som ser stora ut på kartan inte behöver vara det i verkligheten. Det blev bra många mils irrande på grusvägar innan jag till slut kom fram till asfaltsvägar igen i krokarna runt Svärdsjö. Resans hastighetsrekord 56 kilometer i timmen sattes i en backe med rullgrus. Backen planade ut vid ett sågverk och lagom när jag tänkte ”bromsar jag nu dör jag” körde en truck ut på vägen. Det gick det också.
När spelmansstämman var avklarad gav jag mig vidare över finnmarksskogarna. Det var stekhett på vägen över skogen och jag hade grymma skavsår. Jag tänker inte beskriva exakt var och lägger inte upp en skiss, men det var öppna sår och gjorde grymt ont. Den sadel jag köpt billigt var skitdålig, och idag begriper jag inte hur jag kunde köra på så dåliga grejer. Någonstans mellan Bingsjö och ingenstans bestämde jag mig för att det var för varmt, för ensamt, för smärtsamt och för tråkigt och jag bestämde mig för att ta den snabbaste vägen hem och strunta i att åka runt Siljan.
Vädret var fortsatt bedrövligt varmt men det gick lite lättare när jag bestämt mig för att åka hem. Från Rättvik till Hedemora var det i princip nerförsbacke hela vägen och då blev det ganska roligt igen. Att raggarna på väg till Power Meet i Västerås kastade öl på en blev ett pitoreskt inslag.
Efter fyra dagar och 60-70 mil stapplade jag in i hallen hemma och sa att jag aldrig, aldrig någonsin skulle göra något så tråkigt som att ge mig ut själv på cykel igen.
Man ska aldrig säga aldrig, och våren 2002 blev jag sugen på att dra ut igen. Nu hade mitt gamla Cykelbjörk-vrak blivit stulet och jag hade skaffat en bra Cyclepro med bra utrustning. Cyclepron gjorde att jag fått smak på bra grejer och slutat plåga mig själv med lågkvalitetprylar. Den här gången skulle jag ha bättre cykel och framförallt bättre sadel. Dessutom hade jag nu sällskap. Erik (mytomspunnen) hade börjat cykla och nu skulle vi cykla från Strängnäs till mina släktingar på Öland. Sträckan Strängnäs – Öland är ungefär 40 mil så vi bestämde att det skulle få ta tre dagar.
Vi skulle båda två bygga ihop varsin ny cykel till resan och det gjorde vi självklart dagen innan vi skulle åka. Vi skruvade till klockan halv två på natten, sov några timmar och kom iväg alldeles för sent. Jag tror att vi hann cykla två mil innan vi blev hungriga och stannade för att käka pizza. Första dagen var fin och avslutades med att vi sov i ett slags öppet lusthus vid Bråviken, vid kafét som ligger vid Kvarsebofärjan. Eftersom vi var sena iväg blev hela dagen försenad så sista tre milen blev mörkerkörning.
På natten blåste och regnade det och det var riktigt ruggigt när vi vaknade fem meter från strandkanten. Det regnade hela dagen och jag tror att vi satt två timmar på Bells bar och pizzeria i Valdemarsvik och hoppades på bättre väder. Till slut fick vi ge oss och åka ut i regnet i alla fall. På Ölandsturen fick man känna på hur tråkigt det kan vara att cykla när det bara regnar och blåser hela tiden.
När vi kom fram till Öland vill jag minnas att Erik sa att han aldrig mer skulle göra något sånt här. Själv hade jag nog börjat inse att fast man tycker att det är skitjobbigt så kommer man ge sig ut igen.
2003 tänkte jag att jag inte skulle göra någon långtur eftersom jag alltid sagt att det är så tråkigt. Det blev ingen tur på sommaren och mot slutet av semestern började jag tycka att det var något som saknades. I början på september skulle jag på konferens i Åre. Efter en snabb titt på kartan konstaterade jag att det gick att klara av på tre dagar och därmed var det bestämt. Åre-turen har jag skrivit om tidigare och den ligger under Läsvärt.
Vintern 2004 hade syrran bett mig att köpa en cykel till henne och jag hittade en fräsch Diamondback som jag fixade till lite. Jag skojade och sa att nu var hon tvungen att följa med i sommar. Hon tog mig på allvar och vi planerade därför en Ölandstur till midsommar. Vi tog tre dagar på oss. Cykeln det här året var min pendlarcykel av märke Favorit, som mest består av gammalt skrot. Totalt har nog den cykeln kostat mig 800 kronor, däck inräknat.
Väderleksrapporten lovade regn hela veckan, och det blev det också utom just där vi var. På något underligt sätt klarade vi oss torra nästan hela vägen ner. Vi startade från Stockholm och åkte söderut via Mörkö. Vi åkte mestadels mindre vägar och lyckades sova under tak båda nätterna. Första kvällen blev det i en maskinhall hos en bonde som var för upptagen med fotbolls-EM för att förstå vad vi frågade om. Andra kvällen blev det på en höskulle med tio lättstörda tjurar under oss.
Regnet kom slutligen när vi var framme i Kalmar, självklart försenade. Att vara lite sen när man är ute och cyklar spelar normalt ingen större roll, men ska man till Öland är det lite kinkigare. Det går cykelbussar över Ölandsbron fram till klockan sju på kvällen och därför hade vi bråttom. Det var bra skyltat genom Kalmar – om man hade åkt bil. Vi irrade runt genom Kalmar och nådde fram till brofästet först tio över sju. Vi var alltså tvungna att cykla över bron. Jag har gjort det en gång tidigare i bra väder på den tiden det fanns cykelbana och det var en lite pirrig känsla. Nu blåste det ganska friskt och det var dessutom kvällen innan midsommarafton. Syrran var ganska nervös men vi hade inget att välja på, det var bara att trampa över. Medan vi åt och samlade mod kom ett skotskt par på tandemcykel med BOB-trailer. Vi åkte över ihop och de fick åka längst bak och bereda plats åt oss.
När vi kom fram hade syrran ont i knäna av överansträngning och jag frågade henne om hon kunde tänka sig att göra om det här. Självklart, svarade hon.
Det var lite kort om mina tidigare turer. Jag hoppas att det kan få vara lite inspiration för andra. Jag skriver mer längre fram om planeringen för den resa jag håller på med nu. Nu är jag i full gång med att skruva ihop cykeln, skriva packlistor och planera vägval.
/Oskar Williamsson
I den här tråden tänkte jag göra en lång redogörelse för mina planer, skrivet för den som vill läsa lite mer om kortare långfärdscykling inom rikets gränser. Jag kommer fylla på den här tråden lite då och då och berätta om vägval, förberedelser, utrustning och annat som hänger ihop med min tur. Jag hoppas dessutom kunna lösa det med lite rapporter från själva turen också. Om inte annat kommer det naturligtvis en artikel i efterhand. Sen kan jag direkt säga att jag inte är någon äventyrare. Jag gör inga rekordförsök, jag har bara kul.
Det är roligt att ta racern och åka en långtur i solskenet på landsvägen över dagen. Det är kul att ge sig ut på en heldagstur och bröta på en teknisk stig med Enduron. Men att ge sig ut flera dagar i streck är något speciellt. Man upplever skiftningarna i landskapet på ett helt annat sätt än om man skulle vandra eller åka bil. Man rör sig över tillräckligt stora sträckor i tillräckligt tempo för att uppleva hur mycket det skiftar, samtidigt som det går tillräckligt långsamt för att man ska hinna ta in alla intryck. Dessutom känner man backarna i benen, det gör man inte när man åker bil.
Jag har åkt några kortare turer tidigare. Sommaren 2000 gav jag mig ut första gången, och då var det från Stockholm till Hammenhög i Skåne. Sträckan var ungefär 80 mil och det tog mig knappt fyra dagar. Jag var egentligen ganska otränad när jag gav mig av men det funkade bra. Cykeln var en mountainbike köpt på Cykelbjörk, med Suntour-gaffel och snikutrustning toppad med en STX-RC-växel för att se exklusiv ut. Inför Skåneresan kompletterade jag med en pakethållare från Myrorna och packväska och slicks från Biltema.
Första dagen lärde jag mig den hårda vägen att man måste äta hela tiden och att man alltid måste ha extra energi i packningen. När jag startade från Stockholm strax före åtta så tog jag med mig ett par smörgåsar som jag hade som förmiddagsfika utanför Södertälje. Sen planerade jag att äta lunch i Nyköping. Jag hade inget annat än vatten med mig som back-up. Stort misstag… Två mil innan Nyköping var jag så slut på energi att jag var tvungen att stanna för att inte köra omkull. Nu när jag blivit lite mer rutinerad som cyklist är det svårt att förstå hur jag kunde vara så korkad.
Kartläsning kan verka enkelt man kan ibland skapa problem. Någonstans i Östergötland virrade jag bort mig och det som först var en bred landsväg blev till slut en grusväg i skogen med ett vägskäl. Även vid grusvägar i östgötaskogarna dyker det upp folk att fråga så jag fick en vägbeskrivning och trampade vidare. När mörkret började falla vid tiotiden började det bli ganska kallt, och det kändes att man suttit fjorton timmar på cykeln. Jag gav upp och kompisen jag skulle sova hos var vänlig och hämtade mig, när jag listat ut var jag var någonstans. Trots misstagen blev det 27 mil första dagen.
Vädret var ganska perfekt under hela trippen, mulet med någon liten skur någon gång ibland. Uppförsbackarna upp på småländska höglandet var tunga, och jag såg fram emot nerförsbacken. Tyvärr missade jag när den kom, så jag fick aldrig den där nerförsbacken som jag hoppades skulle komma. Andra natten planerade jag att bo på vandrarhem i Eksjö, men kom så klart för sent och fick sova under en ek i stället.
När jag passerade Kristianstad började det bli varmt och blåsigt och jag var ganska trött på slutet när de berömda kullarna i Österlen skulle klaras av. När jag kom fram till mamma i Hammenhög tänkte jag att något så korkat som att cykla 80 mil i sträck ska jag aldrig göra igen.
Sommaren därpå skulle jag på spelmansstämma i Bingsjö i Dalarna. Under våren började jag längta ut på cykel igen så jag bestämde mig för att passa på och cykla dit och tillbaka. När jag ändå var uppe i Dalarna så tänkte jag ta vägen runt Siljan på väg från Bingsjö. I början av juli gav jag mig av i bästa högsommartid. Det blev en resa i stekhet sol. Mellan Stockholm och Uppsala gjorde jag det ödesdigra misstaget att cykla i bar överkropp. Dumt. Jag blev kräftröd. Än idag, fyra år senare, syns den knivskarpa randen efter cykelbyxorna i ryggslutet.
Vis av mina erfarenheter från den östgötska obygden så gjorde jag planeringen av rutten med Lantmäteriets karttjänst. När jag passerat Hofors upptäckte jag att vägar som ser stora ut på kartan inte behöver vara det i verkligheten. Det blev bra många mils irrande på grusvägar innan jag till slut kom fram till asfaltsvägar igen i krokarna runt Svärdsjö. Resans hastighetsrekord 56 kilometer i timmen sattes i en backe med rullgrus. Backen planade ut vid ett sågverk och lagom när jag tänkte ”bromsar jag nu dör jag” körde en truck ut på vägen. Det gick det också.
När spelmansstämman var avklarad gav jag mig vidare över finnmarksskogarna. Det var stekhett på vägen över skogen och jag hade grymma skavsår. Jag tänker inte beskriva exakt var och lägger inte upp en skiss, men det var öppna sår och gjorde grymt ont. Den sadel jag köpt billigt var skitdålig, och idag begriper jag inte hur jag kunde köra på så dåliga grejer. Någonstans mellan Bingsjö och ingenstans bestämde jag mig för att det var för varmt, för ensamt, för smärtsamt och för tråkigt och jag bestämde mig för att ta den snabbaste vägen hem och strunta i att åka runt Siljan.
Vädret var fortsatt bedrövligt varmt men det gick lite lättare när jag bestämt mig för att åka hem. Från Rättvik till Hedemora var det i princip nerförsbacke hela vägen och då blev det ganska roligt igen. Att raggarna på väg till Power Meet i Västerås kastade öl på en blev ett pitoreskt inslag.
Efter fyra dagar och 60-70 mil stapplade jag in i hallen hemma och sa att jag aldrig, aldrig någonsin skulle göra något så tråkigt som att ge mig ut själv på cykel igen.
Man ska aldrig säga aldrig, och våren 2002 blev jag sugen på att dra ut igen. Nu hade mitt gamla Cykelbjörk-vrak blivit stulet och jag hade skaffat en bra Cyclepro med bra utrustning. Cyclepron gjorde att jag fått smak på bra grejer och slutat plåga mig själv med lågkvalitetprylar. Den här gången skulle jag ha bättre cykel och framförallt bättre sadel. Dessutom hade jag nu sällskap. Erik (mytomspunnen) hade börjat cykla och nu skulle vi cykla från Strängnäs till mina släktingar på Öland. Sträckan Strängnäs – Öland är ungefär 40 mil så vi bestämde att det skulle få ta tre dagar.
Vi skulle båda två bygga ihop varsin ny cykel till resan och det gjorde vi självklart dagen innan vi skulle åka. Vi skruvade till klockan halv två på natten, sov några timmar och kom iväg alldeles för sent. Jag tror att vi hann cykla två mil innan vi blev hungriga och stannade för att käka pizza. Första dagen var fin och avslutades med att vi sov i ett slags öppet lusthus vid Bråviken, vid kafét som ligger vid Kvarsebofärjan. Eftersom vi var sena iväg blev hela dagen försenad så sista tre milen blev mörkerkörning.
På natten blåste och regnade det och det var riktigt ruggigt när vi vaknade fem meter från strandkanten. Det regnade hela dagen och jag tror att vi satt två timmar på Bells bar och pizzeria i Valdemarsvik och hoppades på bättre väder. Till slut fick vi ge oss och åka ut i regnet i alla fall. På Ölandsturen fick man känna på hur tråkigt det kan vara att cykla när det bara regnar och blåser hela tiden.
När vi kom fram till Öland vill jag minnas att Erik sa att han aldrig mer skulle göra något sånt här. Själv hade jag nog börjat inse att fast man tycker att det är skitjobbigt så kommer man ge sig ut igen.
2003 tänkte jag att jag inte skulle göra någon långtur eftersom jag alltid sagt att det är så tråkigt. Det blev ingen tur på sommaren och mot slutet av semestern började jag tycka att det var något som saknades. I början på september skulle jag på konferens i Åre. Efter en snabb titt på kartan konstaterade jag att det gick att klara av på tre dagar och därmed var det bestämt. Åre-turen har jag skrivit om tidigare och den ligger under Läsvärt.
Vintern 2004 hade syrran bett mig att köpa en cykel till henne och jag hittade en fräsch Diamondback som jag fixade till lite. Jag skojade och sa att nu var hon tvungen att följa med i sommar. Hon tog mig på allvar och vi planerade därför en Ölandstur till midsommar. Vi tog tre dagar på oss. Cykeln det här året var min pendlarcykel av märke Favorit, som mest består av gammalt skrot. Totalt har nog den cykeln kostat mig 800 kronor, däck inräknat.
Väderleksrapporten lovade regn hela veckan, och det blev det också utom just där vi var. På något underligt sätt klarade vi oss torra nästan hela vägen ner. Vi startade från Stockholm och åkte söderut via Mörkö. Vi åkte mestadels mindre vägar och lyckades sova under tak båda nätterna. Första kvällen blev det i en maskinhall hos en bonde som var för upptagen med fotbolls-EM för att förstå vad vi frågade om. Andra kvällen blev det på en höskulle med tio lättstörda tjurar under oss.
Regnet kom slutligen när vi var framme i Kalmar, självklart försenade. Att vara lite sen när man är ute och cyklar spelar normalt ingen större roll, men ska man till Öland är det lite kinkigare. Det går cykelbussar över Ölandsbron fram till klockan sju på kvällen och därför hade vi bråttom. Det var bra skyltat genom Kalmar – om man hade åkt bil. Vi irrade runt genom Kalmar och nådde fram till brofästet först tio över sju. Vi var alltså tvungna att cykla över bron. Jag har gjort det en gång tidigare i bra väder på den tiden det fanns cykelbana och det var en lite pirrig känsla. Nu blåste det ganska friskt och det var dessutom kvällen innan midsommarafton. Syrran var ganska nervös men vi hade inget att välja på, det var bara att trampa över. Medan vi åt och samlade mod kom ett skotskt par på tandemcykel med BOB-trailer. Vi åkte över ihop och de fick åka längst bak och bereda plats åt oss.
När vi kom fram hade syrran ont i knäna av överansträngning och jag frågade henne om hon kunde tänka sig att göra om det här. Självklart, svarade hon.
Det var lite kort om mina tidigare turer. Jag hoppas att det kan få vara lite inspiration för andra. Jag skriver mer längre fram om planeringen för den resa jag håller på med nu. Nu är jag i full gång med att skruva ihop cykeln, skriva packlistor och planera vägval.
/Oskar Williamsson
Senast redigerad av en moderator:
