Makten
Aktiv medlem
Lädersadel är guld i skogen!
Det här med sadelval verkar lite kontroversiellt. En del förespråkar lättast möjliga sadel och rikligt med dämpning i brallorna. Andra anser att man ändå inte ska sitta på sadeln i onödan och att frågan därför är helt irrelevant. Jag tillhör en tredje grupp som anser att sadeln ska vara bekväm, och jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter på detta plan.
Så länge jag cyklat har det alltid varit ändan som satt stopp för hur länge jag kan cykla i sträck. Visst, benen kan blir mjölksyrestumma och orken kan tryta. Men för min del ger ändalykten nästan alltid upp innan dess. Antingen blir sittbenen till mos eller så avstannar allt blodflöde till fortplantningsapparaten, med stort och långvarigt obehag som följd.
I försomras bestämde jag mig därför för att prova en lädersadel. De brukar hyllas av långfärdscyklister, men ratas av övriga på grund av hög vikt. Jag hostade upp och köpte en fin Aravis med titanrails från Gilles Berthoud på ren chans, och den har sen dess blivit en god kamrat.
Jämfört med originalet; Specialized Phenom, kunde jag plötsligt cykla utan dämpning i brallan!
I början var Aravissadeln extremt hård och ganska obekväm, men tryckte ändå aldrig på fel ställen. Nu sisådär 300 mil senare har den fått fina gropar där sittbenen ligger an och jag är mer än nöjd.
I juli köpte jag en billig sänkstolpe av märket ICE, som totalt ändrade mitt sätt att cykla. Den ganska stora lädersadelns bakdel som tidigare varit svår att komma förbi bakåt i utförslöpor, försvann när den behövde försvinna.
Sedemera flyttade jag sänkstolpen till min andra cykel, men lädersadeln har varit mig trogen på hardtailcykeln. Såväl i skogen som på långa landsvägsutflykter.
Den har stöttat min ända i Hellas och sällan varit ivägen. Ytan är hal som en orm, och det gillar jag skarpt. Att fastna med brallan i sadeln är mer regel än undantag med Phenom:en.
Inte ett endaste dugg har jag haft emot sadeln som sådan. Men en sänkstolpe ville jag ha igen. Och den här gången en bättre. Kombinationen KS Lev och Aravis är nog rätt jäkla ovanlig, men underbar!
Innan jag skriver under på att rekommendera lädersadel i alla lägen, vill jag också utfärda en liten varning. Både Brooks- och Gilles Berthoud-sadlar sjunker med tiden ihop. Det finns emellertid bot! I afton tog jag mod till mig och borrade två små hål i det nästan halvcentimetertjocka lädret, och kunde därmed dra in de spretande sidorna med buntband. Dessa skall inom kort bytas ut mot någon slags svart, vaxat snöre.
-------------
Det jag vill ha sagt med det här inlägget är att det finns en lösning på ömmande bakdel, även om du cyklar i skogen. Ett par hundra gram extra i form av en lädersadel väger lätt upp obehaget du slipper. Kombinerar du dessutom med en sänkstolpe så har du en arselbärare som funkar till allt från miltals på landsväg till stök och bröt.
Så länge jag cyklat har det alltid varit ändan som satt stopp för hur länge jag kan cykla i sträck. Visst, benen kan blir mjölksyrestumma och orken kan tryta. Men för min del ger ändalykten nästan alltid upp innan dess. Antingen blir sittbenen till mos eller så avstannar allt blodflöde till fortplantningsapparaten, med stort och långvarigt obehag som följd.
I försomras bestämde jag mig därför för att prova en lädersadel. De brukar hyllas av långfärdscyklister, men ratas av övriga på grund av hög vikt. Jag hostade upp och köpte en fin Aravis med titanrails från Gilles Berthoud på ren chans, och den har sen dess blivit en god kamrat.
Jämfört med originalet; Specialized Phenom, kunde jag plötsligt cykla utan dämpning i brallan!
I början var Aravissadeln extremt hård och ganska obekväm, men tryckte ändå aldrig på fel ställen. Nu sisådär 300 mil senare har den fått fina gropar där sittbenen ligger an och jag är mer än nöjd.
I juli köpte jag en billig sänkstolpe av märket ICE, som totalt ändrade mitt sätt att cykla. Den ganska stora lädersadelns bakdel som tidigare varit svår att komma förbi bakåt i utförslöpor, försvann när den behövde försvinna.
Sedemera flyttade jag sänkstolpen till min andra cykel, men lädersadeln har varit mig trogen på hardtailcykeln. Såväl i skogen som på långa landsvägsutflykter.
Den har stöttat min ända i Hellas och sällan varit ivägen. Ytan är hal som en orm, och det gillar jag skarpt. Att fastna med brallan i sadeln är mer regel än undantag med Phenom:en.
Inte ett endaste dugg har jag haft emot sadeln som sådan. Men en sänkstolpe ville jag ha igen. Och den här gången en bättre. Kombinationen KS Lev och Aravis är nog rätt jäkla ovanlig, men underbar!
Innan jag skriver under på att rekommendera lädersadel i alla lägen, vill jag också utfärda en liten varning. Både Brooks- och Gilles Berthoud-sadlar sjunker med tiden ihop. Det finns emellertid bot! I afton tog jag mod till mig och borrade två små hål i det nästan halvcentimetertjocka lädret, och kunde därmed dra in de spretande sidorna med buntband. Dessa skall inom kort bytas ut mot någon slags svart, vaxat snöre.
-------------
Det jag vill ha sagt med det här inlägget är att det finns en lösning på ömmande bakdel, även om du cyklar i skogen. Ett par hundra gram extra i form av en lädersadel väger lätt upp obehaget du slipper. Kombinerar du dessutom med en sänkstolpe så har du en arselbärare som funkar till allt från miltals på landsväg till stök och bröt.

