Jag skulle också gärna åka nästa år. Vi får se...
Hur är det då att åka?
I början var det jobbigt. Mycket smala stigar och tekniska klättringar. Utförskörningarna var plågsamt långsamma. I takt med att vi jobbade oss söderut blev det mer och mer grusväg och doubletrack. Upp och ner. Upp och ner. Hela tiden upp och ner. Hela tiden mycket att se och ofta bedövande vyer.
De målgångarna som var uppe i medeltida befästningar hatade man, men när man väl var uppe så var känslan desto skönare. Tänk att gå i mål i detta:
Som jag tidigare nämnt var etappen när vi körde på spanska gränsen en av de mer spektakulära.
För oss icke-svetton gällde det paradoxalt nog att försöka köra så långsamt som möjligt utan att riskera maxtiden. Den dag jag tryckte på ordentligt (dag 6) fick jag äta upp med ränta dagen efter då jag var helt kraftlös.
Det bästa var organisationen; När vi kom i mål fanns det recoverydricka, snacks, iste, cola, vatten, ost, skinka mm mm. Det fanns cykeltvätt och mek. Man gick upp på hotellrummet där ens bagage redan stod. Man duschade. Sen middag klockan 20. Briefing för nästa dag 21:30. Somnade i allmänhet 23. Upp 8:00 för frukost. Startade 10:00. Man led inte brist på sömn i alla fall.
En annan sak som gör rejset helt unikt är antalet deltagare som är begränsat till 50. Vi passerade orter där det var stora problem att inkvartera alla (48 deltagare i år, 15 i organisationen samt några medföljande anhöriga). Detta gör att man snabbt lär känna de flesta vid förnamn. Denna känsla av samhörighet resulterar också i att man verkligen hjälper varandra på banan. Jag körde exempelvis solo de flesta etapperna, de enda avbrotten var när man körde förbi nån (eller blev omkörd). Men hade nån ett problem så var det fullkomligt naturligt att stanna och hjälpa.
Man ska också komma ihåg att vi passerade några av de fattigaste delarna av Portugal, man kände sig ganska malplacerad när man kom på sin svindyra hoj och passerade en man som hade spänt sina två åsnor framför träplogen och försökte göra nåt åt sin stenmättade åkerplätt.
Sista etappen som avslutades med nära fyra mil längs atlantkusten skulle jag vilja köra om och om igen. Vilken skrattfest. Vilka vyer. Och framförallt vilken rolig cykling.
