Del 3. Tredje och sista delen. Falling Down
Morgonen där på vaknade jag med en värkande kropp. Mentalt var jag inställd på ännu en lång dag i sadeln. Min kropp var det inte. Det värkte i alla muskler och leder. Knäna spökade och gjorde ont på ett oroväckande sätt som jag aldrig varit med om innan. Redan vid frukost var jag gråtfärdig och jag ville verkligen inte cykla. Det hjälpte föga att Ev randonör bestämt sig för att bryta. Varför kunde inte jag oxå vara så avslappnad och full med självinsikt? Denna morgon blev det ännu mindre frukost. Två små rostemackor och ett par skedar med filmjölk. Det tunna kaffet hällde jag i mig ståendes, muttrades någon om lugn och ro, då alla stod ute och stampade och väntade på mig. Iväg då. Vart enda muskel i kroppen skrek NEJ. Hjärnan befallde Oh yes you will.
Klockan sju rullade vi iväg och vi hade ungefär 11 mil till dagens första stämpel i Bollebygd. Jag halkade efter redan från början med mantrat rullande i huvudet, "det går över när jag blir varm, det går över när jag blir varm". Det mesta gick över men långt ifrån allt. Jag vågade inte trycka på då det skjöt ut smärta inifrån knät. Det gjorde mig rätt nervös. Jag kom hela tiden efter och halvvägs till Bollebygd var jag ett vrak. Min inre demoner jagade mig, jag förlorade mig själv i mitt inre bottenlösa Mordor och självföraktet började gnaga. Varför kunde de inte bara lämna mig? Varför envisades de med att vänta på mig? Jag kände mig helt tom på energi och hade inte ens förmågan att fylla på av det lilla jag hade på mig. Min inre skalmanklocka visade på lunch men någon var vänlig att upplysa mig om att det skulle bli ett proviantstopp i Bollebygd och ingen sitta-ner-lunch förrän i Svenljunga, som låg ytterligare 7 mil efter Bollebygd och jag sjönk ytterligare längre ner i självömkans dimmor.
Det var en lång nedförsbacke ner mot Bollebygd. Längst ner var det en rondell och en mack som jag såg på långt håll. När jag kom över backkrönet såg jag att de stod ett par cyklar där och kände stor lättnad. "Där ska vi stanna", tänkte jag. Nådastöten kom när jag till min förfäran såg att mitt gäng alls inte tänkte stanna där utan fortsatte upp, uppför en lika lång backe på andra sidan av rondellen. Där och då brast det. Där gick gränsen. 77,5 mil var tydligen vad jag mäktade med och komfortzonen fann inte ens på kartan. Jag hade ont i knät, ont av sadelsår, helt tom på energi och musklerna var så förtvivlat trötta. Jag ville gå upp men cyklade faktiskt upp för backen på ren vilja och stannade på första bästa plats där jag kunde kliva av och sätta mig ner. Benen bar inte. Där satt jag utanför Ica på ett torg i Bollebygd och grät som ett barn. Till och med tiggaren som satt utanför butiken såg medlidsamt på mig.
När jag kollade på banprofilen så där i efterhand så var det kanske inte så konstigt att jag tyckte det var lite uppförsbacke
Det tog nog 10 minuter eller så att samla mig. Bengt kom och klappade mig på axeln och sa några stöttande ord och de andra hade vett att hålla sig undan. Jag staplade in på matbutiken och yrade planlöst rund utan att hitta något som jag tyckte att jag ville ha eller behövde. Plockade tills slut på mig lite random foder i form av en Snickers, kanelgifflar, en drickyougurt, Proviva och en Red Bull.
Så var går gränsen? Var det där vid exakt 77,5 mil? Var det bara den mentala spärren eller tvärt om kroppens fysiska kapacitet som tar tvärslut just där? Vad händer när man passerat gränsen för vad man "orkar"? Det sägs ju att kroppen tål mer än vad hjärnan tror och efter det stadiet så var det som om att kliva in i någon slags Falling down-värld. DNF fanns inte en enda gång i tanken. Jag skulle fixa det här. Jag hade då ca 23 mil kvar. "Bara" 23 mil av 100 mil.
Det var dax att dra. Jag sköljde ner ett par värktabletter med den sista slurken Red Bull och bet ihop. Efter sitta-ner-lunchen som för övrig var bland den godast jag ätit på länge fick jag målvittring.
Mellan Svenljunga och Varberg (tror jag det var) stannade vi vid en liten sjö för att ta en bensträckare. Jag tog av mig skor och strumpor och gick ut i vattnet en bit. Åh härlighet! Vattnet var så ljuvligt svalkande och lent. Vad gör man? Badar med kläderna på? Nä. Fuck all tänkte jag. YOLO och Carpe Diem och allt det där. Jag bjöd på en nakenchock och tog en simtur. Lyckligare har jag sällan varit.
Efter sista stämplingen hade vi bara 7-8 mil kvar. En piss i Mississippifloden. Det gick långa stunder då jag faktiskt inte hade ont någonstans och det var som om ett filter hade dragit bort från min syn. Allt var klart. Vägar, träd, minsta sten hade skapa kontraster. Jag färdades i nuet och mina tankar fanns bara just där och då. Vilka vägar det var på slutet. Underbara böljande vägar som förtjänar friska pigga ben. Någon gång ska jag dit och ta alla QOM där är.
Vi slutstämplade 23:35. Hela turen tog 64:35 inklusive sömn och matstopp. Detta ska tydligen vara det lätta sättet att göra det på.
Tackar gudarna att jag slapp göra min första 100-milare på det jobbiga sättet.
Bjuder på ett par fina bilder som Christer Hedberg tog på oss.
Jag hade lagt öl på kylning i klubblokalens för att bjussa på lite after bike.
Lite fler bilder från dag 3 som jag inte fått med i texten ovan.
Prolog: Hade beslutsångest inför den sista delen av min RR. Dilemmat bestod mest i hur (och om) jag kunde beskriva hur det är där i mitt eget mörker och om det är något som jag vill dela med mig av. Den sista delen är rätt så utlämnade. Ni får ta det för vad det är då jag till slut valde att dela med mig av den nakna (hehe) sanningen och jag har beskrivit allt så gott jag kan så som jag upplevde det.
Tack för att Ni gav mig möjligheten att göra denna inre och yttre resa. Wow!
Mot nya äventyr.
http://www.strava.com/activities/174746543
34,5 mil, moving time 13:38, elapsed time 16:50 Snitt: blygsamma 25,3 km/
