Jättebra skrivet, tänk om jag kunde skriva så bra :D.
Men jag känner igen mig, jag hade samma svacka på en 20 mila fjällvandring med full packning i lumpen, minns att jag kastade vedpinnar på befälet som hastigt avlägsnade sig :D.
Jenny W skrev:
-------------------------------------------------------
> Del 3. Tredje och sista delen. Falling Down
>
>
> Morgonen där på vaknade jag med en värkande
> kropp. Mentalt var jag inställd på ännu en
> lång dag i sadeln. Min kropp var det inte. Det
> värkte i alla muskler och leder. Knäna spökade
> och gjorde ont på ett oroväckande sätt som jag
> aldrig varit med om innan. Redan vid frukost var
> jag gråtfärdig och jag ville verkligen inte
> cykla. Det hjälpte föga att Ev randonör
> bestämt sig för att bryta. Varför kunde inte
> jag oxå vara så avslappnad och full med
> självinsikt? Denna morgon blev det ännu mindre
> frukost. Två små rostemackor och ett par skedar
> med filmjölk. Det tunna kaffet hällde jag i mig
> ståendes, muttrades någon om lugn och ro, då
> alla stod ute och stampade och väntade på mig.
> Iväg då. Vart enda muskel i kroppen skrek NEJ.
> Hjärnan befallde Oh yes you will.
>
> Klockan sju rullade vi iväg och vi hade ungefär
> 11 mil till dagens första stämpel i Bollebygd.
> Jag halkade efter redan från början med mantrat
> rullande i huvudet, "det går över när jag blir
> varm, det går över när jag blir varm". Det
> mesta gick över men långt ifrån allt. Jag
> vågade inte trycka på då det skjöt ut smärta
> inifrån knät. Det gjorde mig rätt nervös. Jag
> kom hela tiden efter och halvvägs till Bollebygd
> var jag ett vrak. Min inre demoner jagade mig, jag
> förlorade mig själv i mitt inre bottenlösa
> Mordor och självföraktet började gnaga. Varför
> kunde de inte bara lämna mig? Varför envisades
> de med att vänta på mig? Jag kände mig helt tom
> på energi och hade inte ens förmågan att fylla
> på av det lilla jag hade på mig. Min inre
> skalmanklocka visade på lunch men någon var
> vänlig att upplysa mig om att det skulle bli ett
> proviantstopp i Bollebygd och ingen
> sitta-ner-lunch förrän i Svenljunga, som låg
> ytterligare 7 mil efter Bollebygd och jag sjönk
> ytterligare längre ner i självömkans dimmor.
>
> Det var en lång nedförsbacke ner mot Bollebygd.
> Längst ner var det en rondell och en mack som jag
> såg på långt håll. När jag kom över
> backkrönet såg jag att de stod ett par cyklar
> där och kände stor lättnad. "Där ska vi
> stanna", tänkte jag. Nådastöten kom när jag
> till min förfäran såg att mitt gäng alls inte
> tänkte stanna där utan fortsatte upp, uppför en
> lika lång backe på andra sidan av rondellen.
> Där och då brast det. Där gick gränsen. 77,5
> mil var tydligen vad jag mäktade med och
> komfortzonen fann inte ens på kartan. Jag hade
> ont i knät, ont av sadelsår, helt tom på energi
> och musklerna var så förtvivlat trötta. Jag
> ville gå upp men cyklade faktiskt upp för backen
> på ren vilja och stannade på första bästa
> plats där jag kunde kliva av och sätta mig ner.
> Benen bar inte. Där satt jag utanför Ica på ett
> torg i Bollebygd och grät som ett barn. Till och
> med tiggaren som satt utanför butiken såg
> medlidsamt på mig.
>
>
>
> När jag kollade på banprofilen så där i
> efterhand så var det kanske inte så konstigt att
> jag tyckte det var lite uppförsbacke
>
>
>
> Det tog nog 10 minuter eller så att samla mig.
> Bengt kom och klappade mig på axeln och sa några
> stöttande ord och de andra hade vett att hålla
> sig undan. Jag staplade in på matbutiken och
> yrade planlöst rund utan att hitta något som jag
> tyckte att jag ville ha eller behövde. Plockade
> tills slut på mig lite random foder i form av en
> Snickers, kanelgifflar, en drickyougurt, Proviva
> och en Red Bull.
>
> Så var går gränsen? Var det där vid exakt 77,5
> mil? Var det bara den mentala spärren eller
> tvärt om kroppens fysiska kapacitet som tar
> tvärslut just där? Vad händer när man passerat
> gränsen för vad man "orkar"? Det sägs ju att
> kroppen tål mer än vad hjärnan tror och efter
> det stadiet så var det som om att kliva in i
> någon slags Falling down-värld. DNF fanns inte
> en enda gång i tanken. Jag skulle fixa det här.
> Jag hade då ca 23 mil kvar. "Bara" 23 mil av 100
> mil.
>
> Det var dax att dra. Jag sköljde ner ett par
> värktabletter med den sista slurken Red Bull och
> bet ihop. Efter sitta-ner-lunchen som för övrig
> var bland den godast jag ätit på länge fick jag
> målvittring.
>
> Mellan Svenljunga och Varberg (tror jag det var)
> stannade vi vid en liten sjö för att ta en
> bensträckare. Jag tog av mig skor och strumpor
> och gick ut i vattnet en bit. Åh härlighet!
> Vattnet var så ljuvligt svalkande och lent. Vad
> gör man? Badar med kläderna på? Nä. Fuck all
> tänkte jag. YOLO och Carpe Diem och allt det
> där. Jag bjöd på en nakenchock och tog en
> simtur. Lyckligare har jag sällan varit.
>
> Efter sista stämplingen hade vi bara 7-8 mil
> kvar. En piss i Mississippifloden. Det gick långa
> stunder då jag faktiskt inte hade ont någonstans
> och det var som om ett filter hade dragit bort
> från min syn. Allt var klart. Vägar, träd,
> minsta sten hade skapa kontraster. Jag färdades i
> nuet och mina tankar fanns bara just där och då.
> Vilka vägar det var på slutet. Underbara
> böljande vägar som förtjänar friska pigga ben.
> Någon gång ska jag dit och ta alla QOM där
> är.
>
>
>
> Vi slutstämplade 23:35. Hela turen tog 64:35
> inklusive sömn och matstopp. Detta ska tydligen
> vara det lätta sättet att göra det på.
>
> Tackar gudarna att jag slapp göra min första
> 100-milare på det jobbiga sättet.
>
> Bjuder på ett par fina bilder som Christer
> Hedberg tog på oss.
>
>
>
>
>
> Jag hade lagt öl på kylning i klubblokalens för
> att bjussa på lite after bike.
>
>
>
> Lite fler bilder från dag 3 som jag inte fått
> med i texten ovan.
>
>
>
>
>
> Prolog: Hade beslutsångest inför den sista delen
> av min RR. Dilemmat bestod mest i hur (och om) jag
> kunde beskriva hur det är där i mitt eget
> mörker och om det är något som jag vill dela
> med mig av. Den sista delen är rätt så
> utlämnade. Ni får ta det för vad det är då
> jag till slut valde att dela med mig av den nakna
> (hehe) sanningen och jag har beskrivit allt så
> gott jag kan så som jag upplevde det.
>
> Tack för att Ni gav mig möjligheten att göra
> denna inre och yttre resa. Wow!
>
> Mot nya äventyr.
>
>
http://www.strava.com/activities/174746543
>
> 34,5 mil, moving time 13:38, elapsed time 16:50
> Snitt: blygsamma 25,3 km/
