42 dagar.
Då har jag vart på mitt första distanspass. Det var mest grusvägar, lite asfalt och lite stigar. Har vilat från cyklingen några dagar så jag kände mig fräsh i kroppen. Det var tufft men fick höra av de andra att de tyckte att jag hängde med bra. Helt apropå var det en av de som jag cyklade med, som jag aldrig träffat innan, som sa "Fan, du kör ju bra. De andra sa att du var ny" Kan tro det värmde mitt skenade hjärta :D Jag är fortfarande hopplöst sist men med draghjälp och ett par upphämtningsturer från mina vänners sida så kändes det faktiskt riktigt bra idag. Enligt loggen (som dog in i halva turen) så hade jag topphastighet på 43,4 km/h. Det måste vara rekord för mig :) Det där med draghjälp är oerhört avgörande för mig har jag lärt mig. Om jag inte hade nån att jaga så hade jag nog lullat omkring på fikatur och aldrig lämnat bekvämlighetszonen på det sättet som jag tvingade mig själv till idag.
Fråga... Är det bara på mig som orken kommer och går? Ofta när jag känner att det inte finns någontng kvar, helt slut och kan inte ta ett endaste tramptag till så går det en halv minut så kommer krafterna tillbaka igen. Jag har förvånat mig själv några gånger idag faktiskt då jag varit på håret att bara ge upp och känner att jag vill lägga mig ner på marken och ringa en taxi. Men så kommer man igen och det går faktiskt att fortsätta.