Stream
Aktiv medlem
[Nostalgi-bonanza] Street-cykling från 2004
Lönnfet och däst letar man igenom hårddisken och finner denna intervju från ca 2004 med en mycket trevlig och skicklig cyklist. Tidigare publicerad i MTB-blaskan Klarence. Erik är idag ingenjör och verksam inom ett världsledande företag inom stötdämpning.
Namn: Erik Ladufjäll
Bor: Sköndal, Stockholm
Ålder: 19
Yrke: Student, Maskinteknik på KTH
Cykel: 14” Revell stålram med Bruisergaffel
Första gången jag såg Erik Ladufjäll cykla för några år sedan slogs jag av hur djävlig hans hoj såg ut. Den var repig, krokig och rostig och hade inte ens bromsar. Cykeln och Erik utstrålade en skön “jag skiter i allt”-attityd som kändes befriande i den tilltagande prylhysterin inom freeridecykling där tom dirt- och streetcyklar märkligt nog forfarande utrustas med skivbromsar med fyrkolvsok och svindyra dämpade framgafflar. När jag träffar Erik på ett fik för att göra den här intervjun ser hans hoj lika risig ut som vanligt, men hans streetcykling har definitivt blivit allt mer polerad. Möt en cyklist som skiter i prylar och lull-lull och som låter själva cyklingen vara sitt viktigaste uttrycksmedel
Text och foto: Stream
Stream: Vad är det som är så kul med att hojja mountainbike?
Erik Ladufjäll: Det är en rätt svår fråga. Det är en kul grej att göra bara. Jag gillar individuella, fria sporter. Och freeride handlar ju om mer än bara att cykla, det är så mycket runtomkring som jag gillar. Jag gillar kreativiteten. När jag var liten hade farsan en cykelbutik, och jag har alltid cyklat och hållit på och hoppat och så. Med tiden har det blivit lite mer seriöst bara. Sen träffar man andra som kör och då blir det ännu roligare, man blir ännu mer tryggad att testa nya grejer och så. Nu har jag väl cyklat street och dirt hyfsat seriöst i ungefär fyra år.
Mountainbikes är ju egentligen till för att cykla i skogen. Blir det inte knäppt att cykla mountainbike i stan?
(Skratt) Jo, det är det fan, om man kollar på namnet i alla fall. Men det funkar faktiskt rätt bra.
Din cykel ser rätt risig ut. Berätta om dina prylar.
Just nu kör jag på en Revell stålram med en stel gaffel, en mekanisk skivbroms bak, enkla hjul med Mavicfälgar. Inga konstigheter, jag försöker hålla det så billigt som möjligt. Grejjerna håller för det mesta. Det största problemet är gafflarna, förra säsongen avverkade jag fyra framgafflar. Jag sabbar dem ofta vid 180s, när jag landar baklänges, då böjer sig styrröret.
Vilka är de viktigaste ingredienserna för en lyckad dag?
Bra polare att cykla med. Och sen vill man ha skönt flyt hela dagen, att man har ladd och inte blir seg. Och så vill man ju gärna ha satt något nytt trick också. Ibland kommer man hem och är less, om det har gått dåligt. Men nästa dag är jag alltid sugen att köra igen. Då kan jag känna lite ilska, som att jag vill ha revansch.
Vad kör du mest för typ av terräng?
Det blir mest street - manuals och grejer. Manual är helt klart mitt favorittrick, det är så skönt flyt i det tricket. I början får man nöta som satan bara för att sätta en liten manual men när man bemästrar tricket kan man göra det på vad som helst, överallt. Jag kör ju en del dirt också men jag är lite feg så jag trixar inte så mycket utan jag flowar mest i pumpslingorna. Men det blir faktiskt en del vanlig mountainbikecykling i skogen också, på helstelt naturligtvis.
Hur är det att droppa högt på helstelt? Känns det i handlederna?
Nej faktiskt inte så farligt, det största problemet är fötterna. Fotlederna tar stryk om inte landningen är bra. Nuförtiden droppar jag hellre med stelt än med dämpare, jag har heller aldrig kört heldämpat så jag har aldrig fått in någon känsla för det. Railgaps är kul, men missar man gör man illa sig. Ofta krävs inte så mycket höjd och fart, men man måste våga. Det är mycket psykologi inblandat.
När jag kommit halvvägs igenom en manual brukar jag tänka ‘helvete, jag kommer sätta den!’ Då brukar det lossna. Då kan jag sätta hur många som helst på raken.
Det finns de som hävdar att freeride blivit för farligt för sitt eget bästa. Skador?
Det blir mest skrubbsår och blåmärken. Jag har brutit nyckelbenet någon gång, varit nära att slå ut tänderna. Street och dirt är inte så farligt, ramlar man så skrapar man sig, det är inte som att ramla av en downhillcykel i 60 kilometer i timmen.
Vilka är dina favoritspots?
Skogås här i Stockholm är bra, där finns både en dirt och en streetyta och då slipper man cykla runt så mycket mellan olika spots. Jag fyller ryggsäcken med mat och dricka och så hänger jag där hela dagen. Egentligen gillar jag inte att cykla i stan så värst mycket för det blir så långa transportsträckor mellan spotsen.
Det råder en viss sponsringshets bland duktiga friskare. Är du sponsrad?
Jag har väl egentligen b-spons kan man säga, i en affär där några polare jobbar. Jag får bra priser på grejer där. Jag har aldrig kännt att jag behöver spons för att det är ballt. Helst skulle jag vilja kunna köra utan sponsring men det handlar ju om att ha råd att cykla också. Just nu har jag inget behov av support, nu är ju cykeln hel (skratt).
Och om en branschperson skulle erbjuda dig ett sponskontrakt med prylar och pengar mot att du körde uppvisningar utanför stormarknader hela sommaren...
Då är det väldigt tveksamt om jag skulle ta erbjudandet. Jag tycker inte om att behöva klä ut mig och cykla bland en massa folk. Det överlåter jag till andra. Om jag däremot fick samma deal för att bara glida runt på stan skulle jag inte tacka nej (skratt).
Har du några som helst ambitioner med din cykling förutom att bara ha kul?
Ett tag ville jag bli grym på att cykla, skaffa flowspons från någon butik eller leverantör och kanske tävla lite. Men sen insåg jag att det bara skulle innbära en massa press och att det alltid kommer finnas en massa åkare som är mycket bättre än jag. Då kände jag att min grej är att cykla själv och att bara ha kul. Förut cyklade jag grymt mycket själv, jag kom hem från skolan och stack ut och körde ensam ett par timmar. Men nuförtiden kör jag mest med Kalle Tandlös och Simon Cederlid. Jag blir väldigt motiverad av att se kompisar sätta svåra trick, jag och Kalle matchar varandra bra och det är alltid någon av oss som pushar på och testar svårare och svårare grejer. Men det är fortfarande väldigt skönt att sticka ut själv och bara nöta på något i någon timme eller så.
Vad har du för mål med din cykling den närmaste tiden?
Jag ska nog försöka pressa mig lite mer tror jag, köra lite hårdare och svårare grejer. Jag kommer dirta mer och öva på 360s, se hur långt man kan ta det. Sen funderar jag på att försöka komma iväg på en roadtrip ut i Europa i sommar, det vore kul. Sen kommer jag sticka upp till Åre och köra lite på hardtailen. Åre är mer än att bara köra utför, i sommar kommer det finnas dirt och streetyta där.
Vad gör du om fem år då?
Då cyklar jag fortfarande fast kör inte lika hårt utan ägnar mig mer åt flow och style. Jag kommer nog köra mer med huvudet, mer teknik än aggressivitet.
Några sista ord?
Tack till grabbarna på Planet Ride i Årsta och till alla killar jag brukar cykla med - Kalle, Simon, Martin och alla jag glömt, ni vet vilka ni är.
Namn: Erik Ladufjäll
Bor: Sköndal, Stockholm
Ålder: 19
Yrke: Student, Maskinteknik på KTH
Cykel: 14” Revell stålram med Bruisergaffel
Första gången jag såg Erik Ladufjäll cykla för några år sedan slogs jag av hur djävlig hans hoj såg ut. Den var repig, krokig och rostig och hade inte ens bromsar. Cykeln och Erik utstrålade en skön “jag skiter i allt”-attityd som kändes befriande i den tilltagande prylhysterin inom freeridecykling där tom dirt- och streetcyklar märkligt nog forfarande utrustas med skivbromsar med fyrkolvsok och svindyra dämpade framgafflar. När jag träffar Erik på ett fik för att göra den här intervjun ser hans hoj lika risig ut som vanligt, men hans streetcykling har definitivt blivit allt mer polerad. Möt en cyklist som skiter i prylar och lull-lull och som låter själva cyklingen vara sitt viktigaste uttrycksmedel
Text och foto: Stream
Stream: Vad är det som är så kul med att hojja mountainbike?
Erik Ladufjäll: Det är en rätt svår fråga. Det är en kul grej att göra bara. Jag gillar individuella, fria sporter. Och freeride handlar ju om mer än bara att cykla, det är så mycket runtomkring som jag gillar. Jag gillar kreativiteten. När jag var liten hade farsan en cykelbutik, och jag har alltid cyklat och hållit på och hoppat och så. Med tiden har det blivit lite mer seriöst bara. Sen träffar man andra som kör och då blir det ännu roligare, man blir ännu mer tryggad att testa nya grejer och så. Nu har jag väl cyklat street och dirt hyfsat seriöst i ungefär fyra år.
Mountainbikes är ju egentligen till för att cykla i skogen. Blir det inte knäppt att cykla mountainbike i stan?
(Skratt) Jo, det är det fan, om man kollar på namnet i alla fall. Men det funkar faktiskt rätt bra.
Din cykel ser rätt risig ut. Berätta om dina prylar.
Just nu kör jag på en Revell stålram med en stel gaffel, en mekanisk skivbroms bak, enkla hjul med Mavicfälgar. Inga konstigheter, jag försöker hålla det så billigt som möjligt. Grejjerna håller för det mesta. Det största problemet är gafflarna, förra säsongen avverkade jag fyra framgafflar. Jag sabbar dem ofta vid 180s, när jag landar baklänges, då böjer sig styrröret.
Vilka är de viktigaste ingredienserna för en lyckad dag?
Bra polare att cykla med. Och sen vill man ha skönt flyt hela dagen, att man har ladd och inte blir seg. Och så vill man ju gärna ha satt något nytt trick också. Ibland kommer man hem och är less, om det har gått dåligt. Men nästa dag är jag alltid sugen att köra igen. Då kan jag känna lite ilska, som att jag vill ha revansch.
Vad kör du mest för typ av terräng?
Det blir mest street - manuals och grejer. Manual är helt klart mitt favorittrick, det är så skönt flyt i det tricket. I början får man nöta som satan bara för att sätta en liten manual men när man bemästrar tricket kan man göra det på vad som helst, överallt. Jag kör ju en del dirt också men jag är lite feg så jag trixar inte så mycket utan jag flowar mest i pumpslingorna. Men det blir faktiskt en del vanlig mountainbikecykling i skogen också, på helstelt naturligtvis.
Hur är det att droppa högt på helstelt? Känns det i handlederna?
Nej faktiskt inte så farligt, det största problemet är fötterna. Fotlederna tar stryk om inte landningen är bra. Nuförtiden droppar jag hellre med stelt än med dämpare, jag har heller aldrig kört heldämpat så jag har aldrig fått in någon känsla för det. Railgaps är kul, men missar man gör man illa sig. Ofta krävs inte så mycket höjd och fart, men man måste våga. Det är mycket psykologi inblandat.
När jag kommit halvvägs igenom en manual brukar jag tänka ‘helvete, jag kommer sätta den!’ Då brukar det lossna. Då kan jag sätta hur många som helst på raken.
Det finns de som hävdar att freeride blivit för farligt för sitt eget bästa. Skador?
Det blir mest skrubbsår och blåmärken. Jag har brutit nyckelbenet någon gång, varit nära att slå ut tänderna. Street och dirt är inte så farligt, ramlar man så skrapar man sig, det är inte som att ramla av en downhillcykel i 60 kilometer i timmen.
Vilka är dina favoritspots?
Skogås här i Stockholm är bra, där finns både en dirt och en streetyta och då slipper man cykla runt så mycket mellan olika spots. Jag fyller ryggsäcken med mat och dricka och så hänger jag där hela dagen. Egentligen gillar jag inte att cykla i stan så värst mycket för det blir så långa transportsträckor mellan spotsen.
Det råder en viss sponsringshets bland duktiga friskare. Är du sponsrad?
Jag har väl egentligen b-spons kan man säga, i en affär där några polare jobbar. Jag får bra priser på grejer där. Jag har aldrig kännt att jag behöver spons för att det är ballt. Helst skulle jag vilja kunna köra utan sponsring men det handlar ju om att ha råd att cykla också. Just nu har jag inget behov av support, nu är ju cykeln hel (skratt).
Och om en branschperson skulle erbjuda dig ett sponskontrakt med prylar och pengar mot att du körde uppvisningar utanför stormarknader hela sommaren...
Då är det väldigt tveksamt om jag skulle ta erbjudandet. Jag tycker inte om att behöva klä ut mig och cykla bland en massa folk. Det överlåter jag till andra. Om jag däremot fick samma deal för att bara glida runt på stan skulle jag inte tacka nej (skratt).
Har du några som helst ambitioner med din cykling förutom att bara ha kul?
Ett tag ville jag bli grym på att cykla, skaffa flowspons från någon butik eller leverantör och kanske tävla lite. Men sen insåg jag att det bara skulle innbära en massa press och att det alltid kommer finnas en massa åkare som är mycket bättre än jag. Då kände jag att min grej är att cykla själv och att bara ha kul. Förut cyklade jag grymt mycket själv, jag kom hem från skolan och stack ut och körde ensam ett par timmar. Men nuförtiden kör jag mest med Kalle Tandlös och Simon Cederlid. Jag blir väldigt motiverad av att se kompisar sätta svåra trick, jag och Kalle matchar varandra bra och det är alltid någon av oss som pushar på och testar svårare och svårare grejer. Men det är fortfarande väldigt skönt att sticka ut själv och bara nöta på något i någon timme eller så.
Vad har du för mål med din cykling den närmaste tiden?
Jag ska nog försöka pressa mig lite mer tror jag, köra lite hårdare och svårare grejer. Jag kommer dirta mer och öva på 360s, se hur långt man kan ta det. Sen funderar jag på att försöka komma iväg på en roadtrip ut i Europa i sommar, det vore kul. Sen kommer jag sticka upp till Åre och köra lite på hardtailen. Åre är mer än att bara köra utför, i sommar kommer det finnas dirt och streetyta där.
Vad gör du om fem år då?
Då cyklar jag fortfarande fast kör inte lika hårt utan ägnar mig mer åt flow och style. Jag kommer nog köra mer med huvudet, mer teknik än aggressivitet.
Några sista ord?
Tack till grabbarna på Planet Ride i Årsta och till alla killar jag brukar cykla med - Kalle, Simon, Martin och alla jag glömt, ni vet vilka ni är.
Senast ändrad:
