[OT] Chans att rädda karriären?

[geologen]

Det jag är rädd för är att söka och få ett jobb som jag tror att jag ska klara av, men att det efter en tid visar sig att jag inte klarar det. I det läget blir jag antingen uppsagd eller måste själv säga upp mig. Och när jag ska söka nästa jobb har jag en dålig referens. Förklara gärna vad som är fel med att tänka så.

Det handlar inte om brist på driv eller vilja, utan en högst befogad rädsla för att misslyckas.

Hur vanligt tror du det är? Hur många känner du som råkat ut för det? Jag känner ingen, och jag har inte hört nån berätta att de känner nån som råkat ut för detta heller. Däremot är det många, inkl mig själv, som går runt och undrar när bluffen ska avslöjas, dvs att vi egentligen inte kan nåt. Trots det får vi ha kvar våra jobb, och presterar tydligen bra på dem också.

Jag vet inte. De flesta jag känner är högutbildade och superkompetenta, så de är inte särskilt representativa. Men det var några i hemtjänsten som fick gå för att de inte klarade av jobbet.

Jag har inte mycket att jämföra med. Jag tycker ju själv att jag är apkass på det mesta, och att alla andra runt mig är superkunniga. Eftersom jag hela tiden blir omsprungen av senare anställda, så har jag nog en rätt korrekt bild av min egen nivå. Svårt att hantera det.

 

[Hasse#7]

Chalmers har i alla fall den principen. Tyvärr kan jag inte ange en källa eftersom jag inte skärmdumpar alla saker jag läser genom åren. Men jag har läst tidningsartiklar där representanter för Chalmers och ett annat motsvarande lärosäte beskrivit att första året är planerat som ett sållnings- och utslagningsår. Idén från början var nog att första året skulle vara så för att få bort folk som inte kommer att klara de mer avancerade kurserna senare i utbildningen, men resultatet blev i stället att första året blev det ojämförligt tuffaste.

Fel, ingen av de riktigt svåra kurserna på något Chalmersprogram ligger i åk 1 (möjligtvis på något av de "lätta" programmen), att folk tycker det är svårt är delvis för att gymnasiet är för lätt. Många går ut gymnasiet med max betyg utan att någonsin ha behövt anstränga sig öht och får sedan en chock när de måste det.

Jag jobbar inom pappers/massaindustri och det är stora problem att få tag i ingenjörer och annan teknisk personal.

Stora pensionsavgångar och många som lämnar för andra jobb (bättre betalt i större städer).

Intresset från yngre är inte åt industri utan alla ska bli youtubers och jobba med media.

Så även om man är 50+ så finns det jobb bara man vågar söka.

Dumheter! Samma nonsens som folk sa om unga på 90-talet. "Alla vill ju bli programledare i ZTV!". Absolut inte sant. Några promille, kanske. Inte mer än så.

Kanske borde företagen inventera sina tjänster och se om de verkligen behöver en examinerad ingenjör, eller om de lika gärna kan ta in nån med intresse och vilja att lära sig. Företagen sätter sig själva i den här situationen när de är så rigida i synen på kvalifikationer och utbildning. Visst, i vissa fall är det befogat, men garanterat inte i många andra fall. Men sitter det en mossig ingenjör på chefsstolen då ser han (för det är en han) världen i ingenjörer och ickeingenjörer.

Varför söker inte de unga jobben då?
Vi sökte ca 30 sommarersättere och fick inte ansökningar så att alla blev tillsatta.

Många vill inte ta jobb där dom måste göra något annat än att knäppa på en dator.

Gäller såklart inte alla men det är en söndercurlad generation som ska ut och jobba.

Fast nu får ni ju faktiskt skylla er själva du skriver ju öppet att ni inte betalar marknadsmässiga löner varför ska då någon vilja jobba åt er?
Klart som fan att de människor ni faktiskt vill anställa inte vill lämna hela resten av sitt liv för att få SÄMRE betalt i en avfolkningsbygd, ingen raketforskning direkt.
Jag är ung och gillar industri men det finns industri i storstäder också...

Det finns något som kallas netto också. Man kan ha det förbannat mycket bättre med en mindre lön där omkostnaderna är små än med en hög lön där allt går åt för att leva. I övrigt tycker jag personligen att det kan vara värt lite sämre lön för tio veckors arbetslivserfarenhet och en möjlighet att ligga bra till hos ett lokalt företag. Det förutsätter ju dock att man vill bo där.

 

[ooms]

Det jag är rädd för är att söka och få ett jobb som jag tror att jag ska klara av, men att det efter en tid visar sig att jag inte klarar det. I det läget blir jag antingen uppsagd eller måste själv säga upp mig. Och när jag ska söka nästa jobb har jag en dålig referens. Förklara gärna vad som är fel med att tänka så.

Det handlar inte om brist på driv eller vilja, utan en högst befogad rädsla för att misslyckas.

Hur vanligt tror du det är? Hur många känner du som råkat ut för det? Jag känner ingen, och jag har inte hört nån berätta att de känner nån som råkat ut för detta heller. Däremot är det många, inkl mig själv, som går runt och undrar när bluffen ska avslöjas, dvs att vi egentligen inte kan nåt. Trots det får vi ha kvar våra jobb, och presterar tydligen bra på dem också.

Jag vet inte. De flesta jag känner är högutbildade och superkompetenta, så de är inte särskilt representativa. Men det var några i hemtjänsten som fick gå för att de inte klarade av jobbet.

Jag har inte mycket att jämföra med. Jag tycker ju själv att jag är apkass på det mesta, och att alla andra runt mig är superkunniga. Eftersom jag hela tiden blir omsprungen av senare anställda, så har jag nog en rätt korrekt bild av min egen nivå. Svårt att hantera det.

Fråga dessa högutbildade och superkompetenta hur de känner på jobbet. Jag känner som sagt ofta att jag är utanför min comfort zone, men jag tror att arbetsgivaren vill att det ska vara så också. Om nån börjar lära sig jobbet och mest kör på rutin, blir lite av en "fet katt", tror jag de skulle ligga mer illa till.

 

[Manurhin2]

Fan vad jag hatar den här tråden

Enda skillnaden mot " Petris tråd för cykelfrågor" är att den är 4 ggr så lång och att Geo inte har lackat ur , ännu .

M

 

[geologen]

Det jag är rädd för är att söka och få ett jobb som jag tror att jag ska klara av, men att det efter en tid visar sig att jag inte klarar det. I det läget blir jag antingen uppsagd eller måste själv säga upp mig. Och när jag ska söka nästa jobb har jag en dålig referens. Förklara gärna vad som är fel med att tänka så.

Det handlar inte om brist på driv eller vilja, utan en högst befogad rädsla för att misslyckas.

Hur vanligt tror du det är? Hur många känner du som råkat ut för det? Jag känner ingen, och jag har inte hört nån berätta att de känner nån som råkat ut för detta heller. Däremot är det många, inkl mig själv, som går runt och undrar när bluffen ska avslöjas, dvs att vi egentligen inte kan nåt. Trots det får vi ha kvar våra jobb, och presterar tydligen bra på dem också.

Jag vet inte. De flesta jag känner är högutbildade och superkompetenta, så de är inte särskilt representativa. Men det var några i hemtjänsten som fick gå för att de inte klarade av jobbet.

Jag har inte mycket att jämföra med. Jag tycker ju själv att jag är apkass på det mesta, och att alla andra runt mig är superkunniga. Eftersom jag hela tiden blir omsprungen av senare anställda, så har jag nog en rätt korrekt bild av min egen nivå. Svårt att hantera det.

Fråga dessa högutbildade och superkompetenta hur de känner på jobbet. Jag känner som sagt ofta att jag är utanför min comfort zone, men jag tror att arbetsgivaren vill att det ska vara så också. Om nån börjar lära sig jobbet och mest kör på rutin, blir lite av en "fet katt", tror jag de skulle ligga mer illa till.

Men jag pratar inte om känsla, utan om verklighet. Det jag menar är den situationen när man faktiskt inte klarar av arbetsuppgifterna. För att ge ett exempel, så säger vi att Ludde söker jobb i ett fisklager. Han ska bära silltunnor. I början behöver han bara bära de små tunnorna, på 30 kg. Ludde anser att han är rätt stark och räknar med att bära de små utan problem och under tiden bygga ännu mer styrka för att klara de större tunnorna på 60 kg som han förväntas bära efter sex månader på jobbet. När Ludde lyfter upp en 60-kilostunna känner han att det är fruktansvärt tungt, men han kämpar sig igenom en arbetsdag. Och två. Men i slutet av veckan inser han att det är alldeles för tungt och att han inte kommer att klara av det långsiktigt. Vad ska Ludde göra?

 

[ooms]

Det jag är rädd för är att söka och få ett jobb som jag tror att jag ska klara av, men att det efter en tid visar sig att jag inte klarar det. I det läget blir jag antingen uppsagd eller måste själv säga upp mig. Och när jag ska söka nästa jobb har jag en dålig referens. Förklara gärna vad som är fel med att tänka så.

Det handlar inte om brist på driv eller vilja, utan en högst befogad rädsla för att misslyckas.

Hur vanligt tror du det är? Hur många känner du som råkat ut för det? Jag känner ingen, och jag har inte hört nån berätta att de känner nån som råkat ut för detta heller. Däremot är det många, inkl mig själv, som går runt och undrar när bluffen ska avslöjas, dvs att vi egentligen inte kan nåt. Trots det får vi ha kvar våra jobb, och presterar tydligen bra på dem också.

Jag vet inte. De flesta jag känner är högutbildade och superkompetenta, så de är inte särskilt representativa. Men det var några i hemtjänsten som fick gå för att de inte klarade av jobbet.

Jag har inte mycket att jämföra med. Jag tycker ju själv att jag är apkass på det mesta, och att alla andra runt mig är superkunniga. Eftersom jag hela tiden blir omsprungen av senare anställda, så har jag nog en rätt korrekt bild av min egen nivå. Svårt att hantera det.

Fråga dessa högutbildade och superkompetenta hur de känner på jobbet. Jag känner som sagt ofta att jag är utanför min comfort zone, men jag tror att arbetsgivaren vill att det ska vara så också. Om nån börjar lära sig jobbet och mest kör på rutin, blir lite av en "fet katt", tror jag de skulle ligga mer illa till.

Men jag pratar inte om känsla, utan om verklighet. Det jag menar är den situationen när man faktiskt inte klarar av arbetsuppgifterna. För att ge ett exempel, så säger vi att Ludde söker jobb i ett fisklager. Han ska bära silltunnor. I början behöver han bara bära de små tunnorna, på 30 kg. Ludde anser att han är rätt stark och räknar med att bära de små utan problem och under tiden bygga ännu mer styrka för att klara de större tunnorna på 60 kg som han förväntas bära efter sex månader på jobbet. När Ludde lyfter upp en 60-kilostunna känner han att det är fruktansvärt tungt, men han kämpar sig igenom en arbetsdag. Och två. Men i slutet av veckan inser han att det är alldeles för tungt och att han inte kommer att klara av det långsiktigt. Vad ska Ludde göra?

Högst troligen får Ludde fortsätta bära 30kg-tunnorna, och kanske börja bära makrilltunnorna på 25kg.

 

[GoranS]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

 

[Tomas m]

Chalmers har i alla fall den principen. Tyvärr kan jag inte ange en källa eftersom jag inte skärmdumpar alla saker jag läser genom åren. Men jag har läst tidningsartiklar där representanter för Chalmers och ett annat motsvarande lärosäte beskrivit att första året är planerat som ett sållnings- och utslagningsår. Idén från början var nog att första året skulle vara så för att få bort folk som inte kommer att klara de mer avancerade kurserna senare i utbildningen, men resultatet blev i stället att första året blev det ojämförligt tuffaste.

Fel, ingen av de riktigt svåra kurserna på något Chalmersprogram ligger i åk 1 (möjligtvis på något av de "lätta" programmen), att folk tycker det är svårt är delvis för att gymnasiet är för lätt. Många går ut gymnasiet med max betyg utan att någonsin ha behövt anstränga sig öht och får sedan en chock när de måste det.

Jag jobbar inom pappers/massaindustri och det är stora problem att få tag i ingenjörer och annan teknisk personal.

Stora pensionsavgångar och många som lämnar för andra jobb (bättre betalt i större städer).

Intresset från yngre är inte åt industri utan alla ska bli youtubers och jobba med media.

Så även om man är 50+ så finns det jobb bara man vågar söka.

Dumheter! Samma nonsens som folk sa om unga på 90-talet. "Alla vill ju bli programledare i ZTV!". Absolut inte sant. Några promille, kanske. Inte mer än så.

Kanske borde företagen inventera sina tjänster och se om de verkligen behöver en examinerad ingenjör, eller om de lika gärna kan ta in nån med intresse och vilja att lära sig. Företagen sätter sig själva i den här situationen när de är så rigida i synen på kvalifikationer och utbildning. Visst, i vissa fall är det befogat, men garanterat inte i många andra fall. Men sitter det en mossig ingenjör på chefsstolen då ser han (för det är en han) världen i ingenjörer och ickeingenjörer.

Varför söker inte de unga jobben då?
Vi sökte ca 30 sommarersättere och fick inte ansökningar så att alla blev tillsatta.

Många vill inte ta jobb där dom måste göra något annat än att knäppa på en dator.

Gäller såklart inte alla men det är en söndercurlad generation som ska ut och jobba.

Fast nu får ni ju faktiskt skylla er själva du skriver ju öppet att ni inte betalar marknadsmässiga löner varför ska då någon vilja jobba åt er?
Klart som fan att de människor ni faktiskt vill anställa inte vill lämna hela resten av sitt liv för att få SÄMRE betalt i en avfolkningsbygd, ingen raketforskning direkt.
Jag är ung och gillar industri men det finns industri i storstäder också...

Det har du helt rätt i.
Flera som blir erbjudna jobb tackar nej då lönerna släpar efter.
Alla nya som börjar får högre lön än dom trogna gamla uvarna.

Nu är det inte avfolkningsbygd.
Utan 1 timme från Uppsala med skenande huspriser och bostadsköer.

Men det var inte frågan utan vill man jobba så finns det jobb.

 

[geologen]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

 

[Hasse#7]

Man lär av sina misstag, det är ett mycket relevant formulering. Den som aldrig gör fel gör antingen för lite eller inget alls.

 

[svurr]

Det finns något som kallas netto också. Man kan ha det förbannat mycket bättre med en mindre lön där omkostnaderna är små än med en hög lön där allt går åt för att leva. I övrigt tycker jag personligen att det kan vara värt lite sämre lön för tio veckors arbetslivserfarenhet och en möjlighet att ligga bra till hos ett lokalt företag. Det förutsätter ju dock att man vill bo där.

Visserligen sant men det enda som är billigare är ju boendet, allt annat blir dyrare och man blir beroende av bil vilket kan bli en stor kostnad.
Tror man hade behövt räkna på det för att få en bra siffra. Vill man inte köpa hus så är det nog ingen större vinst speciellt iom hyresregleringen.

 

[GoranS]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tror att arbetsgivaren har bättre koll på sin verksamhet och vad de gör än vad du har. Därmed har de också möjlighet att avgöra om det du kan kanske inte är precis det dom gör men att det ligger såpass nära att de anser att en person med lite ambitioner ganska lätt lär sig det. Om de då får in en person som är entusiastisk och ger intryck av att vilja lära sig och utvecklas tror jag att det är det avsevärt större sannolikhet att de anställer personen och hjälper denne att lära sig de delar som hen inte kan. Kommer det däremot in en person som sitter och lägger en massa energi på att konstatera vad hen inte kan så tror jag motsatsen gäller.

Dessutom tror jag att du har en lite för god förmåga att "omöjligförklara" saker. Om jag inte minns fel har du skrivit att du när du började cykla upplevde 30 km/h på någon lite längre sträcka som mer eller mindre utopiskt. Och om jag inte minns helt galet har du kört tempolopp med en bit över 40 km/h i snitt. Visst, det tog ju tid, men handen på hjärtat, hade du inte om någon, när du hade cyklat några månader,frågat dig frågat dig angående möjligheten att du skulle klara 40+ km/h över några mil totalsågat detta?

 

[Hasse#7]

Det finns något som kallas netto också. Man kan ha det förbannat mycket bättre med en mindre lön där omkostnaderna är små än med en hög lön där allt går åt för att leva. I övrigt tycker jag personligen att det kan vara värt lite sämre lön för tio veckors arbetslivserfarenhet och en möjlighet att ligga bra till hos ett lokalt företag. Det förutsätter ju dock att man vill bo där.

Visserligen sant men det enda som är billigare är ju boendet, allt annat blir dyrare och man blir beroende av bil vilket kan bli en stor kostnad.
Tror man hade behövt räkna på det för att få en bra siffra. Vill man inte köpa hus så är det nog ingen större vinst speciellt iom hyresregleringen.

Det är som sagt svårt att räkna på. Min erfarenhet från ett tidigare jobb med stor geografisk spridning är det var svårast att rekrytera i storstäderna eftersom lönepolicyn var hyfsat lika överallt. Boende, bil, parkering, biltullar, fritidsaktiviteter, studieskulder mm.

 

[geologen]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tror att arbetsgivaren har bättre koll på sin verksamhet och vad de gör än vad du har. Därmed har de också möjlighet att avgöra om det du kan kanske inte är precis det dom gör men att det ligger såpass nära att de anser att en person med lite ambitioner ganska lätt lär sig det. Om de då får in en person som är entusiastisk och ger intryck av att vilja lära sig och utvecklas tror jag att det är det avsevärt större sannolikhet att de anställer personen och hjälper denne att lära sig de delar som hen inte kan. Kommer det däremot in en person som sitter och lägger en massa energi på att konstatera vad hen inte kan så tror jag motsatsen gäller.

Dessutom tror jag att du har en lite för god förmåga att "omöjligförklara" saker. Om jag inte minns fel har du skrivit att du när du började cykla upplevde 30 km/h på någon lite längre sträcka som mer eller mindre utopiskt. Och om jag inte minns helt galet har du kört tempolopp med en bit över 40 km/h i snitt. Visst, det tog ju tid, men handen på hjärtat, hade du inte om någon, när du hade cyklat några månader,frågat dig frågat dig angående möjligheten att du skulle klara 40+ km/h över några mil totalsågat detta?

Skillnaden är att jag inte fick betalt för att cykla. Jag hade alltså inga skyldigheter mot nån. När man jobbar förväntas man prestera, varför skulle de annars anställa en? Visst, några veckor eller nån månad för att komma in i jobbet och lära sig de jobbspecifika delarna är så klart ok, men om man sitter där efter 3-4 månader och fortfarande inte kan göra jobbet, då tror jag ingen arbetsgivare i världen låter en vara kvar. Då blir det kicken.

 

[BJS]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tror att arbetsgivaren har bättre koll på sin verksamhet och vad de gör än vad du har. Därmed har de också möjlighet att avgöra om det du kan kanske inte är precis det dom gör men att det ligger såpass nära att de anser att en person med lite ambitioner ganska lätt lär sig det. Om de då får in en person som är entusiastisk och ger intryck av att vilja lära sig och utvecklas tror jag att det är det avsevärt större sannolikhet att de anställer personen och hjälper denne att lära sig de delar som hen inte kan. Kommer det däremot in en person som sitter och lägger en massa energi på att konstatera vad hen inte kan så tror jag motsatsen gäller.

Dessutom tror jag att du har en lite för god förmåga att "omöjligförklara" saker. Om jag inte minns fel har du skrivit att du när du började cykla upplevde 30 km/h på någon lite längre sträcka som mer eller mindre utopiskt. Och om jag inte minns helt galet har du kört tempolopp med en bit över 40 km/h i snitt. Visst, det tog ju tid, men handen på hjärtat, hade du inte om någon, när du hade cyklat några månader,frågat dig frågat dig angående möjligheten att du skulle klara 40+ km/h över några mil totalsågat detta?

Skillnaden är att jag inte fick betalt för att cykla. Jag hade alltså inga skyldigheter mot nån. När man jobbar förväntas man prestera, varför skulle de annars anställa en? Visst, några veckor eller nån månad för att komma in i jobbet och lära sig de jobbspecifika delarna är så klart ok, men om man sitter där efter 3-4 månader och fortfarande inte kan göra jobbet, då tror jag ingen arbetsgivare i världen låter en vara kvar. Då blir det kicken.

Visst kan det vara så, men skit händer och ibland måste man chansa som arbetsgivare, arbetstagare, köpare, säljare, gudvetvad. Livet innehåller risker och ibland måste man chansa iaf lite.

 

[geologen]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tror att arbetsgivaren har bättre koll på sin verksamhet och vad de gör än vad du har. Därmed har de också möjlighet att avgöra om det du kan kanske inte är precis det dom gör men att det ligger såpass nära att de anser att en person med lite ambitioner ganska lätt lär sig det. Om de då får in en person som är entusiastisk och ger intryck av att vilja lära sig och utvecklas tror jag att det är det avsevärt större sannolikhet att de anställer personen och hjälper denne att lära sig de delar som hen inte kan. Kommer det däremot in en person som sitter och lägger en massa energi på att konstatera vad hen inte kan så tror jag motsatsen gäller.

Dessutom tror jag att du har en lite för god förmåga att "omöjligförklara" saker. Om jag inte minns fel har du skrivit att du när du började cykla upplevde 30 km/h på någon lite längre sträcka som mer eller mindre utopiskt. Och om jag inte minns helt galet har du kört tempolopp med en bit över 40 km/h i snitt. Visst, det tog ju tid, men handen på hjärtat, hade du inte om någon, när du hade cyklat några månader,frågat dig frågat dig angående möjligheten att du skulle klara 40+ km/h över några mil totalsågat detta?

Skillnaden är att jag inte fick betalt för att cykla. Jag hade alltså inga skyldigheter mot nån. När man jobbar förväntas man prestera, varför skulle de annars anställa en? Visst, några veckor eller nån månad för att komma in i jobbet och lära sig de jobbspecifika delarna är så klart ok, men om man sitter där efter 3-4 månader och fortfarande inte kan göra jobbet, då tror jag ingen arbetsgivare i världen låter en vara kvar. Då blir det kicken.

Visst kan det vara så, men skit händer och ibland måste man chansa som arbetsgivare, arbetstagare, köpare, säljare, gudvetvad. Livet innehåller risker och ibland måste man chansa iaf lite.

Det kan man kanske göra om man tillhör de eftertraktade på arbetsmarknaden, men är man, som jag, bland de oefterfrågade, så har man väldigt mycket att förlora på att chansa och misslyckas. En dålig referens kan förstöra för årtionden framöver.

 

[xyz-saft]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tänker att det är bättre att söka, berätta vad jag kan och har gjort, och vara tydlig med att jag vill lära mig mer. Då finns det en möjlighet. Antingen får jag nej och då är jag där jag började, eller så får jag ja och då är jag på ett nytt ställe och alla vet under vilka premisser. Att låta bli, eller bara räkna upp det jag inte kan minskar chansen att få ja drastiskt.

Sen ett tag tillbaka har jag fått möjlighet att bredda mig till något jag läst två kurser på gymnasiet inom. Har varit tydlig mot arbetsgivaren att det är något jag vill. Fick först nej eftersom det inte stämde med projekt och annat, men för ett halvår sedan dök det upp ett lämpligt projekt och eftersom jag sagt vad jag ville kunde min chef ha min upplärning i åtanke och planera in det.

I det långa loppet är jag övertygad om att vi båda vinner på upplägget.

 

[görveln]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tror att arbetsgivaren har bättre koll på sin verksamhet och vad de gör än vad du har. Därmed har de också möjlighet att avgöra om det du kan kanske inte är precis det dom gör men att det ligger såpass nära att de anser att en person med lite ambitioner ganska lätt lär sig det. Om de då får in en person som är entusiastisk och ger intryck av att vilja lära sig och utvecklas tror jag att det är det avsevärt större sannolikhet att de anställer personen och hjälper denne att lära sig de delar som hen inte kan. Kommer det däremot in en person som sitter och lägger en massa energi på att konstatera vad hen inte kan så tror jag motsatsen gäller.

Dessutom tror jag att du har en lite för god förmåga att "omöjligförklara" saker. Om jag inte minns fel har du skrivit att du när du började cykla upplevde 30 km/h på någon lite längre sträcka som mer eller mindre utopiskt. Och om jag inte minns helt galet har du kört tempolopp med en bit över 40 km/h i snitt. Visst, det tog ju tid, men handen på hjärtat, hade du inte om någon, när du hade cyklat några månader,frågat dig frågat dig angående möjligheten att du skulle klara 40+ km/h över några mil totalsågat detta?

Skillnaden är att jag inte fick betalt för att cykla. Jag hade alltså inga skyldigheter mot nån. När man jobbar förväntas man prestera, varför skulle de annars anställa en? Visst, några veckor eller nån månad för att komma in i jobbet och lära sig de jobbspecifika delarna är så klart ok, men om man sitter där efter 3-4 månader och fortfarande inte kan göra jobbet, då tror jag ingen arbetsgivare i världen låter en vara kvar. Då blir det kicken.

Nu är det inte så lätt att sparka någon i Sverige. Vad som menas med "kan göra jobbet" är inte heller så ofta speciellt väl definierat så det är nog sällan man kan säga att någon inte kan jobbet efter 3-4 månader.

 

[GoranS]

De flesta har samma känsla men vi biter ihop

Men hur hanterar du då misslyckandet? När du inser att du inte klarar att utföra jobbet?

Om man ska gå genom livet och undvika allt där det finns skuggan av en chans till misslyckande kommer man att missa en hel del. Jag är själv rätt duktig på att utmåla "skräckscenarion", men har i alla fall på vissa plan insett att ett misslyckande sällan är så katastrofalt som man utmålar för sig själv. Dessutom, om man utsätter sig för saker man ogillar så är min erfarenhet att man efter ett tag blir "avtrubbad" och det inte är lika jobbigt längre. Nu beror det ju lite på vilken nivå vi pratar, men om man inte inser hur man ska lösa något på jobbet är det oftast bra att snacka med någon annan. Om det är någon som kan hjälpa en så är mitt intryck att de oftast gör det. T.o.m. verkar det som så att människor ofta faktiskt blir glada om de får möjlighet att dela med sig av sin kunskap.

Ja, jag delar mer än gärna med mig av det jag kan till kollegor. Det tycker jag är skitkul.

Men jag menar inte här att det är enstaka tillfällen som det är en mindre svårighet, t ex att hitta en knapp i ett program, eller hur man ska tolka en viss sak i ett diagram, utan när det dag ut och dag in helt enkelt inte funkar. Att man sitter som en fågelholk och inte kan utföra de arbetsuppgifter man har. DET är min skräck! Det är därför jag inte kan tänka mig att söka ett jobb där jag inte uppfyller kraven, och också därför som jag upprepade gånger poängterar för en rekryterare exakt vad jag kan och vad jag inte kan, gällande tjänsten. För att det ska bli rätt.

Jag tror att arbetsgivaren har bättre koll på sin verksamhet och vad de gör än vad du har. Därmed har de också möjlighet att avgöra om det du kan kanske inte är precis det dom gör men att det ligger såpass nära att de anser att en person med lite ambitioner ganska lätt lär sig det. Om de då får in en person som är entusiastisk och ger intryck av att vilja lära sig och utvecklas tror jag att det är det avsevärt större sannolikhet att de anställer personen och hjälper denne att lära sig de delar som hen inte kan. Kommer det däremot in en person som sitter och lägger en massa energi på att konstatera vad hen inte kan så tror jag motsatsen gäller.

Dessutom tror jag att du har en lite för god förmåga att "omöjligförklara" saker. Om jag inte minns fel har du skrivit att du när du började cykla upplevde 30 km/h på någon lite längre sträcka som mer eller mindre utopiskt. Och om jag inte minns helt galet har du kört tempolopp med en bit över 40 km/h i snitt. Visst, det tog ju tid, men handen på hjärtat, hade du inte om någon, när du hade cyklat några månader,frågat dig frågat dig angående möjligheten att du skulle klara 40+ km/h över några mil totalsågat detta?

Skillnaden är att jag inte fick betalt för att cykla. Jag hade alltså inga skyldigheter mot nån. När man jobbar förväntas man prestera, varför skulle de annars anställa en? Visst, några veckor eller nån månad för att komma in i jobbet och lära sig de jobbspecifika delarna är så klart ok, men om man sitter där efter 3-4 månader och fortfarande inte kan göra jobbet, då tror jag ingen arbetsgivare i världen låter en vara kvar. Då blir det kicken.

Sista stycket i mitt förra inlägg var avsett att illustrera att (jag tror) du säger att en massa saker är omöjliga som inte nödvändigtvis är det. Detta gör att dessa saker blir komplett omöjligt att ens diskutera. Blir bara ett skyttegravskrig av det.

Om du varit ärlig om vad du kan och arbetsgivaren anställt dig och det visar sig att du inte alls klarar av att göra det du anställts för skulle jag säga att anställningsprocessen varit misslyckad. Dock är det ju så att arbetsgivaren rimligen har bäst koll på vilka arbetsuppgifter den arbetssökande förväntas utföra tycker jag det största ansvaret faller på arbetsgivaren. Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

 

[geologen]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

 

[ForesterGuy]

Det jag är rädd för är att söka och få ett jobb som jag tror att jag ska klara av, men att det efter en tid visar sig att jag inte klarar det. I det läget blir jag antingen uppsagd eller måste själv säga upp mig. Och när jag ska söka nästa jobb har jag en dålig referens. Förklara gärna vad som är fel med att tänka så.

Det handlar inte om brist på driv eller vilja, utan en högst befogad rädsla för att misslyckas.

Hur vanligt tror du det är? Hur många känner du som råkat ut för det? Jag känner ingen, och jag har inte hört nån berätta att de känner nån som råkat ut för detta heller. Däremot är det många, inkl mig själv, som går runt och undrar när bluffen ska avslöjas, dvs att vi egentligen inte kan nåt. Trots det får vi ha kvar våra jobb, och presterar tydligen bra på dem också.

Jag vet inte. De flesta jag känner är högutbildade och superkompetenta, så de är inte särskilt representativa. Men det var några i hemtjänsten som fick gå för att de inte klarade av jobbet.

Jag har inte mycket att jämföra med. Jag tycker ju själv att jag är apkass på det mesta, och att alla andra runt mig är superkunniga. Eftersom jag hela tiden blir omsprungen av senare anställda, så har jag nog en rätt korrekt bild av min egen nivå. Svårt att hantera det.

Fråga dessa högutbildade och superkompetenta hur de känner på jobbet. Jag känner som sagt ofta att jag är utanför min comfort zone, men jag tror att arbetsgivaren vill att det ska vara så också. Om nån börjar lära sig jobbet och mest kör på rutin, blir lite av en "fet katt", tror jag de skulle ligga mer illa till.

Men jag pratar inte om känsla, utan om verklighet. Det jag menar är den situationen när man faktiskt inte klarar av arbetsuppgifterna. För att ge ett exempel, så säger vi att Ludde söker jobb i ett fisklager. Han ska bära silltunnor. I början behöver han bara bära de små tunnorna, på 30 kg. Ludde anser att han är rätt stark och räknar med att bära de små utan problem och under tiden bygga ännu mer styrka för att klara de större tunnorna på 60 kg som han förväntas bära efter sex månader på jobbet. När Ludde lyfter upp en 60-kilostunna känner han att det är fruktansvärt tungt, men han kämpar sig igenom en arbetsdag. Och två. Men i slutet av veckan inser han att det är alldeles för tungt och att han inte kommer att klara av det långsiktigt. Vad ska Ludde göra?

Högst troligen får Ludde fortsätta bära 30kg-tunnorna, och kanske börja bära makrilltunnorna på 25kg.

Sillmjölke.

 

[BJS]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

Ibland måste man våga ta lite risker.

 

[geologen]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

Ibland måste man våga ta lite risker.

Men vad gör jag då om jag efter ett halvår sitter där med uppsägningsbeskedet i handen, och vet att när jag ska söka nästa jobb så har jag en dålig referens? Var det värt den risken då?

 

[GoranS]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

Jag tror du har fel. Jag tror du skulle klara av att lära dig betydligt mer än du tror. Tyvärr ser jag ingen som helst möjlighet att testa detta påstående så det få nog bli ett av mänsklighetens stora olösta mysterier hur det egentligen är med det.

 

[geologen]

Så klart jag kan lära mig saker. Men jag kan ju inte veta på förhand om jag kommer att lära mig tillräckligt för att få behålla jobbet.

 

[Lars.E]

Om jag fattat tråden rätt...
Jobb finns.
De som vet vad de vill och tror på sig själva får jobben oavsett vad de lärt sig i skolan och på eventuellt tidigare jobb.
De som inte riktigt vet vad de vill och inte tror på sig själva skyller på systemet när de inte får jobben som de mer drivna får.

Eller har jag missat något?

Ja, att det går enormt många sökande per tjänst.

Det tänkte jag var en del av systemet jag nämnde.

"De som vet vad de vill och tror på sig själva får jobben oavsett vad de lärt sig i skolan och på eventuellt tidigare jobb" - Kanske, men i så fall torde de inte behålla jobben så länge, eller är faktiska kunskaper irrelevanta?

Det är stor skillnad mellan att prestera bra på ett prov och att vara så intresserad att man minns saker hela livet.

Jag tänkte svara att de som verkligen vet vad de vill och tror på sig själva gör vad de kan för skaffa den kunskap som behövs för att ta sig mot sitt mål. Och att rekryterare ofta prioriterar drivet dessa människor har.
Men Hasse#7 hade ett minst lika bra svar.

Nja, vad jag hört direkt av en rekryterare, i ett annat sammanhang, är att skriva just "jag är villig att lära mig / lär mig snabbt" är samma sak som att säga "jag kan inget av det ni vill ha idag men kan tänka mig att lära mig på betald arbetstid" alltså ingen direkt fördel framför någon som kan.

Fast vet man vad man vill så skaffar man ju lite grundkunskap innan man söker en tjänst. Om det är att sitta och prata med en vän som har ett sådant jobb, titta på you tube, googla, gå kvällskurser, läser böcker eller bara hittar kunskapen av en slump kanske inte är det viktigaste alla gånger. Men kan man visa att man brinner för det man söker så hamnar man nog ganska högt upp i den högen av ansökningar.

Jag menar däremot inte att man utan relevant utbildning kommer att få en kirurgtjänst bara för att man brukar titta på scrubs på TV. Men brinner man verkligen för att jobba på ett sjukhus så är det inte omöjligt att hitta lämpliga arbetsuppgifter inom sjukhusets väggar.

 

[geologen]

Fast vet man vad man vill så skaffar man ju lite grundkunskap innan man söker en tjänst. Om det är att sitta och prata med en vän som har ett sådant jobb, titta på you tube, googla, gå kvällskurser, läser böcker eller bara hittar kunskapen av en slump kanske inte är det viktigaste alla gånger. Men kan man visa att man brinner för det man söker så hamnar man nog ganska högt upp i den högen av ansökningar.

Jag menar däremot inte att man utan relevant utbildning kommer att få en kirurgtjänst bara för att man brukar titta på scrubs på TV. Men brinner man verkligen för att jobba på ett sjukhus så är det inte omöjligt att hitta lämpliga arbetsuppgifter inom sjukhusets väggar.

Ja, om man har en viss sak man vet att man vill jobba med så kan man så klart läsa i förväg på ett fokuserat sätt. Men jag som visserligen kan tänka mig att jobba med lite allt möjligt, men saknar meriter och kunskaper, måste i så fall läsa på om ALLT! En helt orimlig situation.

Och även om man tillhör den fokuserbara kategorin, så måste det ju finnas jobb att söka också, vilket är ett stort problem.

 

[Hasse#7]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

Ibland måste man våga ta lite risker.

Men vad gör jag då om jag efter ett halvår sitter där med uppsägningsbeskedet i handen, och vet att när jag ska söka nästa jobb så har jag en dålig referens? Var det värt den risken då?

Du kan låta bli den referensen om den inte särskilt efterfrågas. Eller vara uppriktig. De sa att arbetet handlade om GIS och att jag var lämplig. När jag började jobba fick jag sitta högst upp i en svajmast och jobba. Jag kunde inte koncentrera mig på grund av höjdrädsla. På marken gick arbetet utmärkt men där fanns ingen plats. Vill ni att man skall jobba på hög höjd är jag inte intresserad. I övrigt kommer jag leverera och utveckla mig så mycket som möjligt.

 

[GoranS]

Så klart jag kan lära mig saker. Men jag kan ju inte veta på förhand om jag kommer att lära mig tillräckligt för att få behålla jobbet.

Du skrev att det i de flesta fall skulle vara alternativ A. Det tror jag är fel. Däremot skulle jag bli förvånad om det inte finns något jobb där det är alternativ A som gäller med tanke på antalet tjänster i världen. Å andra sidan, det gäller nog de flesta människor.

 

[geologen]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

Ibland måste man våga ta lite risker.

Men vad gör jag då om jag efter ett halvår sitter där med uppsägningsbeskedet i handen, och vet att när jag ska söka nästa jobb så har jag en dålig referens? Var det värt den risken då?

Du kan låta bli den referensen om den inte särskilt efterfrågas. Eller vara uppriktig. De sa att arbetet handlade om GIS och att jag var lämplig. När jag började jobba fick jag sitta högst upp i en svajmast och jobba. Jag kunde inte koncentrera mig på grund av höjd rädsla. På marken gick arbetet utmärkt men där fanns ingen plats. Vill ni att man skall jobba på hög höjd är jag inte intresserad. I övrigt kommer jag leverera och utveckla mig så mycket som möjligt.

Men det förekommer att rekryterare tar kontakt med tidigare arbetsgivare utan att meddela den sökande. Så jag som söker har inte riktigt kontroll över det.

 

[görveln]

Vad spelar det för roll om du säger att du inte kan utföra ett jobb och du får en referens på att du inte kan det?

 

[ForesterGuy]

Geologen kan ju börja med att byta strumpor.

 

[Hasse#7]

Om de tar referenser har du kommit ganska långt och var det inte så att du gjorde ett dåligt jobb utan bara fick svårare och svårare uppgifter kommer de knappast såga dig för det. Får du en märklig referens som inte stämmer med resten av profilen kommer de antagligen fråga dig hur det ligger till. En annan sak är att man kan få frågan om sitt största misslyckande. Faktiskt kan det funka att berätta om tidigare jobbet och vilka lärdomar man tagit av det.

 

[Lars.E]

Fast vet man vad man vill så skaffar man ju lite grundkunskap innan man söker en tjänst. Om det är att sitta och prata med en vän som har ett sådant jobb, titta på you tube, googla, gå kvällskurser, läser böcker eller bara hittar kunskapen av en slump kanske inte är det viktigaste alla gånger. Men kan man visa att man brinner för det man söker så hamnar man nog ganska högt upp i den högen av ansökningar.

Jag menar däremot inte att man utan relevant utbildning kommer att få en kirurgtjänst bara för att man brukar titta på scrubs på TV. Men brinner man verkligen för att jobba på ett sjukhus så är det inte omöjligt att hitta lämpliga arbetsuppgifter inom sjukhusets väggar.

Ja, om man har en viss sak man vet att man vill jobba med så kan man så klart läsa i förväg på ett fokuserat sätt. Men jag som visserligen kan tänka mig att jobba med lite allt möjligt, men saknar meriter och kunskaper, måste i så fall läsa på om ALLT! En helt orimlig situation.

Och även om man tillhör den fokuserbara kategorin, så måste det ju finnas jobb att söka också, vilket är ett stort problem.

Ungefär det jag ville få fram till den jag citerade... Vet man inte riktigt vad man vill (och som i ditt fall även framhåller kunskapsbristen på ett överdrivet sätt) så är chansen stor att någon som brinner för för det sökta jobbet hamnar längre upp i högen.

På andra stycket så tror jag att de som brinner för något hittar relevanta ställen att söka på även om inte arbetsförmedlingen har en platsannons att trycka upp i ansiktet på dem.
Men vad vet jag? Jag har aldrig känt att jag haft någon karriär att rädda :)

 

[Pajas]

Om man hade varit rädd för att inte klara av jobbet hade jag fortfarande varit arbetslös efter gymnasiet......
Händer flera gånger i veckan på jobbet att man gör saker som man inte har en aning om ifall det kommer att fungera, och går det åt skogen så kostar det förhoppningsvis bara pengar, men Klantar man sig ordentligt och inte tänker innan så kan det bli betydligt allvarligare konsekvenser....och någon manual att läsa i finns det inte heller....

 

[DT]

Geologen, tror du att alla Sveriges arbetsgivare sitter med något slags gigantisk gemensam svart lista där alla företag rapporterar in medarbetare som av någon anledning underpresterat på jobbet och som därför bör hållas utanför arbetsmarknaden permanent?

 

[ForesterGuy]

Geologen, tror du att alla Sveriges arbetsgivare sitter med något slags gigantisk gemensam svart lista där alla företag rapporterar in medarbetare som av någon anledning underpresterat på jobbet och som därför bör hållas utanför arbetsmarknaden permanent?

Sch, avslöja inte Listan!

 

[geologen]

Geologen, tror du att alla Sveriges arbetsgivare sitter med något slags gigantisk gemensam svart lista där alla företag rapporterar in medarbetare som av någon anledning underpresterat på jobbet och som därför bör hållas utanför arbetsmarknaden permanent?

Nä, varför skulle jag tro det?

Men att rekryterare och arbetsgivare kontaktar tidigare arbetsgivare är ju normalt, och då kommer sånt fram. Jag har även varit med om att en arbetsgivare kontaktade en tidigare som jag inte hade lämnat som referens, och jag har hört andra som också varit med om det. Det är ju väldigt lätt för dem eftersom man för det mesta skickar med en CV med alla tidigare arbetsgivare uppräknade...

 

[Hasse#7]

Geologen, tror du att alla Sveriges arbetsgivare sitter med något slags gigantisk gemensam svart lista där alla företag rapporterar in medarbetare som av någon anledning underpresterat på jobbet och som därför bör hållas utanför arbetsmarknaden permanent?

Nä, varför skulle jag tro det?

Men att rekryterare och arbetsgivare kontaktar tidigare arbetsgivare är ju normalt, och då kommer sånt fram. Jag har även varit med om att en arbetsgivare kontaktade en tidigare som jag inte hade lämnat som referens, och jag har hört andra som också varit med om det. Det är ju väldigt lätt för dem eftersom man för det mesta skickar med en CV med alla tidigare arbetsgivare uppräknade...

Om man söker jobb innan man fått den där ödesdigra uppgiften man inte klarar av och som ofelbart leder till sparken och rännstenen kommer de i alla fall inte kunna kontakta nuvarande arbetsgivare eftersom de inte får avslöja att man söker annat jobb. Skynda nu med ansökningar.

 

[Pugilism]

Om det handlat om en anställning med en uttalad upplärningsperiod och arbetstagaren för sitt liv inte kan lära sig det som behövs trots att hen gör sitt bästa ser jag två möjligheter; a) man konstaterar att det inte funkade trots de bästa ambitioner från båda parter och man skiljs åt, b) arbetsgivaren inser att arbetstagaren inte var rätt person för det tänkta jobbet men att hen kan passa in i en annan roll.

Ja, och i de flesta fall kommer det att handla om alternativ A, följt av avsked, och en dålig referens inför framtida anställningsprocesser. Det är ju därför det är en så stor risk att ta, att börja på ett jobb där man inte själv är säker på att det kommer att gå bra.

Ibland måste man våga ta lite risker.

Men vad gör jag då om jag efter ett halvår sitter där med uppsägningsbeskedet i handen, och vet att när jag ska söka nästa jobb så har jag en dålig referens? Var det värt den risken då?

När du lämnar referenser så väljer du vem du lämnar. Givetvis väljer man de som är lämpliga för positionen det gäller. Du tar inte någon som ogillar dig.
Om du ska använda någon som referens, förbered referensen på det. Sätt in den i vad som efterfrågas för rollen så att den kan få tid att "komma ihåg" dig.
Jag ställer bara upp som referens om jag är minst 90% positiv till personen. Jag vill ju inte sabba för någon som skulle kunna bli bra någon annan stans.

Använd din referens till att ta reda på mer om din framtida arbetsgivare. Fråga dem om deras intryck av referenstagningen. Det har hänt att den checken fått mig att inte ta ett jobb. I det fallet sa den potentiella arbetsgivaren att den pratat med mina reffar men de hade inte pratat... Jag avböjde eftersom det gav mig dåliga vibbar.

 

[DT]

Geologen, tror du att alla Sveriges arbetsgivare sitter med något slags gigantisk gemensam svart lista där alla företag rapporterar in medarbetare som av någon anledning underpresterat på jobbet och som därför bör hållas utanför arbetsmarknaden permanent?

Nä, varför skulle jag tro det?

Men att rekryterare och arbetsgivare kontaktar tidigare arbetsgivare är ju normalt, och då kommer sånt fram. Jag har även varit med om att en arbetsgivare kontaktade en tidigare som jag inte hade lämnat som referens, och jag har hört andra som också varit med om det. Det är ju väldigt lätt för dem eftersom man för det mesta skickar med en CV med alla tidigare arbetsgivare uppräknade...

Du verkar nämligen ha fått intrycket av att om du inte klarar av arbetsuppgifterna på en tjänst så är du bränd på arbetsmarknaden för årtionden framöver. Det funkar inte så.

Om du inte gör något extraordinärt dumt vill säga, som att trotsa alla rutiner, skyltar och varningar och köra in en buss med biogastank på taket i en för låg tunnel så att bussen exploderar; då kan det nog bli svårt att bli busschaufför på ett annat ställe i framtiden. Typ. :-)

 

[lundatok]

Sen är väl känslan av "Snart kommer dom på mig" inte unik, utan något som oss att vilja bli bättre på våra jobb.

 

[Luthman Photography]

Som någon redan skrivit, det är inte helt lätt att sparka någon även om vederbörande är kass på sitt jobb.

 

[poqa]

Hur går det med hissen? Har du provåkt den ännu?

 

[H.]

Jag börjar mer och mer tro att karriären inte går att rädda, men det har ingenting med TS avhopp från utbildningen att göra, eller val av utbildning från första början.