Då har man samlat in sitt första vildsvin i skogarna runt Åda - så jag får väl bjuda på en liten RR.
Med en löpbakgrund på hela sex månader verkade det rimligt att prova ett traillopp. Åda Wild Boar utanför Trosa såg ut att ha allt man kunde önska sig och 24 km distansen kändes "lagom" utmanande. 2 varv, ca 500 hm per varv, borde ju funka.......
Vädret har ju minst sagt varit "aprilväder" så drömmen om torra soldränkta stigar gick snabbt i kras med veckans oväder som for fram. Funderade länge på om man skulle skippa det hela men vad sjutton, lika bra att prova. Tittade ut strax innan 6 från könsfönstret och kunde konstatera att det var vinter.
Perfekt att man bytt till sommardäck tidigare i veckan.....
Lilltjejen hade en stökig natt så pappa fick inte mycket sömn och lite lagom pirrig inför äventyret kunde man väl konstatera att att man förvisso var klarvaken men hur pigg man egentligen var går att diskutera. Det kändes ändå rätt bra när jag packade ihop allt med kläder för alla väder. Klämmispåsarna var fyllda med hemgjorda "gels" baserade på ris och risgryn ihoprörda med frukt, honung och allsköns andra kolhydrater.
Några bars och två mjuka flaskor så skulle det gå ihop energimässigt.
En titt ut genom andra fönster någon halvtimme senare och det såg genast mer lovande ut med en glödande sol på väg upp.
Färden till Trosa gick i snigelfart givet däckvalet och väglaget men som tur var det lugnt på vägarna än.
Väl framme var jag rätt ensam - skulle visa sig att det var mer rutinerat folk som sprang överlag, inte småvilsna gubbar som skulle leka terränglöpare för första gången så de kom helt enkelt närmare start.
Hämtade nummerlapp och tog en kaffe, sen dags att byta om och så smånigom traska upp till starten.
Solen sken och det var riktigt fint, om än iskallt på grund av vindarna.
Ju närmare start vi kom desto mer fylldes det på med folk men någon jätteskara var det aldrig tal om direkt. Ultragängen var redan ute och sprang, och den stora gruppen var 12km gänget som skulle starta senare.
Jag dumpade en rygga med lite kläder vid varvningen "just in case" och ställde upp. Sen gick starten och det bar av. Hittade snabbt ett rätt "lagom tempo" men redan efter en km började problemen. Låren liksom beteede sig inte slls som de brukar, vad var det som hände? Det bara smärtade mer och mer för varje steg.....helvete jag har kramp....i framsidan på båda låren???? Jag har aldrig fått kramp vid löpning eller vid cykling så jag blev liksom helt förbryllad. Jag tänkte det släpper säkert när jag får upp värmen men icke, för varje steg blev det värre. Som en envis åsna stretade jag på så gott det gick men det var ingen lek i den kuperade terrängen. När det gick uppför var det ok, men sen skulle man ner igen och de korta bitarna man kunde "sträcka ut på" gjorde det bara sjukt ont så det var inte mycket till att ta igen sig inför nästa klättring.
Jag tänkte fortsätt bara framåt så funderar du ut någon strategi under tiden, en km till sen stannar du och stretchar, en km till bara.....så höll jag på i 7 km ungefär sen stannade jag till och stretchade ut båda benen.
Det kändes som någon gett mig en lårkaka med en slägga. Stretchen hjälpte ändå lite och efter en stund gav jag mig vidare igen.
Vädret hade sedan länge slagit om från soligt och kallt, till snöblandat regn, blåst och allmän misär men jag hade så fullt upp med att ignorera smärtan i låren att jag inte ens märkt nåt.
Smärtan fanns där hela tiden men jag lyckades hitta någon form stegmönster som gjorde att jag tog mig framåt hela tiden. Några banasnuttar och funktionärernas glada tillrop vid vätskestationen ingöt lite ny motivation och nu var det ändå inte många km kvar till varvningen.
Fötterna var så klart dyngsura vid det här laget och som en bonus bjöd sista kilometrarna på rejäla surhål där man bara halkade sig igenom djupa lerpölar och var glad att skorna inte sögs fast.
Vid varvningen hittade jag ny motivation i form av ett snabbt byte till nytt torrt underställ och torra strumpor. Så klart jag visste att de skulle vara lika blöta dem inom en kvart men det kändes rätt lyxigt att få känna sig torr en stund. Mitt enda "mål" var ju att ta mig i mål och att ha kul så det spelade ju ingen roll hur länge jag stod och drällde vid varvningen.
Nyombytt gav jag mig iväg på varv två och nu hade den värsta krampen släppt. Visserligen började man bli sliten i kroppen istället men trötta muskler är bra så mycket bättre krampande muskler.
Vädret då? Fortfarande total misär och nu var allt ännu blötare och jävligare än på varv ett men ändå flöt det på nu när benen fungerade något så när igen. Mer än hälften låg ju bakom mig så det här var "ingen big deal" som de säger i reklamen.
Till slut var det bara de där sista surhålskilometrarna kvar och lagom till målgång kom solen fram.
Sen vart det slut....över...finito....alltid detta anti-klimax som blir efter man tagit ut sig.
Sen tänkte jag på ultragänget och kände snabbt att jag nog var rätt "klar" för idag trots allt :)
Hämtade ombytet ur bilen och tog en snabb dusch och bastu på golfklubben - dagens andra smärtupplevelse var när blodet började strömma ut till tårna igen......den känslan kommer sitta kvar länge.
På hemvägen var det många tankar som for i huvudet och den där underbara euforin infann sig snabbt, när hormonerna bara sprudlar runt och pumpar runt en massa konstiga signaler kors och tvärs genom kropp och knopp. Vilket JÄVLA bra arrangerat lopp! :)
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det var skitkul, och tufft! Loppet bjuder på ca. 500 hm per varv så i mitt fall blev det strax över 1000 hm. Terrängen är ofta riktigt eländig och det är bitvis ruskigt brant så man får verkligen vara på sin vakt. Någon gång under första varvet blev jag omsprungen av vad jag skulle tro var vinnaren i 12 km klassen, herrejävlar vad det gick undan. På ställen där jag hade fullt sjå med att försöka ta mig nedför klipporna i ett stycke flög karln utför och sen gick det lika fort uppför igen. Jag stod typ och gapade ett par sekunder efteråt - snacka om att inte fundera på konsekvenserna av ett feltramp och jösses vilken motor!. Riktigt häftigt att se.
Är ni sugna på ett utmanande underbart traillopp i fantastisk miljö bör ni prova Åda Wild Boar nästa år! 12, 24 eller Ultraklasser finns så det finns en utmaning för alla nivåer.
Stort tack till arrangören - min trailloppspremiär (och löploppåremiär) gav verkligen mersmak!
PS: Jag rekommenderar verkligen INTE bitvis blankslitna Altrasulor i den terrängen :) Väntade in i det sista på nya skor, men XXL slarvade bort paketet så i sista stund fick jag veta att ordern blivit avbokad så det fick bli som det blev. Mycket gott kan jag säga om Altra men sulornas livslängd är riktigt kass tyvärr (Timp 3).
www.altrarunning.se
www.adawildboar.com
www.jogg.se
