Lite "taskigt" att dra kiropraktorer och naprapater över samma kam. De är helt åtskilda varandra och har inget som helst att göra med varandra. Synsättet och utbildningarna är väldigt olika.
Detsamma gäller även sjukgymnaster, de tre grupperna har oerhört olika utbildningar och behandlingssätt. Självklart finns det gemensamma nämnare, men bara för att alla tre grupperna använder t ex massage som behandlingsform så jobbar dom inte identiskt.
Sjukgymnaster och läkare kan, om dom vill, vidareutbilda sig inom något som kallas OMT, vilket då gör att man tänker och behandlar på ungefär samma sätt som naprapater.
Kiropraktiken däremot är som en egen "liten" grupp, som oftast (det finns många olika inriktningar på utbildningen runtom i världen) håller kvar vid deras traditionella syn, som inte riktigt accepterats av läkare, sjukgymnaster och naprapater.
Naprapatutbildningen står dessutom under Högskoleverkets tillsyn och är studiemedelsberättigad, och 1994 infördes även legitimation.
Den specialistutbildning som ligger naprapatin närmast är ortopedi, som är en opererande specialitet som behandlar skelett, leder och muskler. Och ortopeder är det väl inte så många som tvivlar på nu för tiden? Skillnaden är egentligen hur man behandlar. Dessutom så kan det vara kul att veta hur vissa, absolut inte alla, ortopeder tar fram en del nya behandlingssätt. Något som är väldigt vanligt är att man t ex över telefon talar om en operation, och vad man testade då. Man berättar lyriskt för kollegan hur bra det fungerade och att han/hon borde testa. Vilket kollegan då oftast gör, och så går det vidare. Detta vet jag efter att ha pratat med några ortopederna själva.
Värt att tänka på när man talar om brist på bevis osv.
Till slut är det så klart upp till var och en om man vill "tro" på alternativ behandling, själv är jag för det då jag tror att läkare sällan ser till funktionen, dvs att man kan ha ont av andra anledningar än sjukdomar, t ex felaktig statik, otränade muskler, spända muskler mm mm. Läkare är självklar oerhört viktiga, och har en central roll inom vården, med en väldigt bra överblick. Läkarutbildningen är dock mycket bred och allt större stoff har fått trängas på den begränsade tiden. Rörelseorgan utgör en blygsam del av grundutbildningen, så en icke vidareutbildad läkare kan normalt ganska lite om t.ex ryggundersökning.
Oavsett yrkesgrupp är det önskvärt att hela tiden ställa patienterna i centrum för att på så sätt skapa bästa möjligheterna för ett tillfrisknande. Det är därför omöjligt att utse någon yrkesgrupp som är "bäst" för alla människor och alla problem. Man måste lära sig samarbeta, ta vara på andra terapeuters kompetens och visa en öppen attityd.
