PBP 2019
- Trådstartare DT
- Start datum
-
- Taggar
- paris-brest-paris pbp
PBP 2019
DT sa:
:-)
Min lilla analys gick ut på att PBP inte innebär så mycket statisk sittställning. Att sitta och stå om vartannat och även att sitta ner i långa uppförsbackar gissar jag innebär mindre risk för utmattning av nackmusklerna än större inslag av slätåkning. Som under Sverigetempot.
Nu hittar jag tillbaka till en artikel jag tidigare blev tipsad om i Läkartidningen (skriven av en cyklande läkare) och den artikeln utgår från ett fall i PBP 2015...
https://www.lakartidningen.se/Klini...neck-sallsynt-skada-vid-langdistanscykellopp/
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Trion klarade att hålla ut till 89.13 innan de passerade mållinjen.
Mårten Ter-Borch är också i mål vilket gör att det nu bara är två "svenskar" kvar, Ulf Holmgren och (tyske) Benjamin Hell.
Jonas Nilsson rullade f.ö. in på 92.43, så han var alltså 2.43 för långsam för att klara maxtiden.
Mårten Ter-Borch är också i mål vilket gör att det nu bara är två "svenskar" kvar, Ulf Holmgren och (tyske) Benjamin Hell.
Jonas Nilsson rullade f.ö. in på 92.43, så han var alltså 2.43 för långsam för att klara maxtiden.
Jocke77
Aktiv medlem
PBP 2019
På väg hem så RR får vänta någon dag. Lägger upp en bild från Strava. Hade tydligen 6:56h stopptid, ca 2,5h gick i Loudeac på hemvägen när vi skulle byta kläder och sova (bytte kläder på utvägen också). Det blev 1-1:15h sömn på det stoppet så över det dubbla i kö/fippel-tid.
På tal om stopptid så måste jag haft 1h i bara toatid. Var alltid en bit att gå för komma till toaletterna, kanske onödigt när jag bara kissade men vi hade inte någon brådska.
På tal om stopptid så måste jag haft 1h i bara toatid. Var alltid en bit att gå för komma till toaletterna, kanske onödigt när jag bara kissade men vi hade inte någon brådska.
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Sammanställning av "svenskarnas" insats i årets PBP (med reservation för slarvfel, typos, etc.).
Mål
1) 51.36 - Christian Persson (A189)
51.36 - Joakim Berggren (A057) (ingen registrerad tid)
3) 52.50 - Krister Jönsson (B048)
4) 53.03 - Niklas Wennberg (A056)
5) 53.12 - Holger Kück (B046)
6) 54.22 - Joakim Regeheim (B105)
7) 58.52 - Florian Kynman (D080)
8) 59.21 - Kristian Hallberg (B106)
9) 59.34 - Martin Rosén-Lidholm (A251)
10) 59.34 - Tobias Gustafsson (A055)
11) 59.34 - Fredrik Millertson (A126)
12) 62.34 - Tommy Heinermark (H128)
13) 63.06 - Per Stenbeck (X101)
14) 64.35 - Johan Björklund (B249)
15) 64.37 - Åke Haraldsson (B107)
16) 65.13 - Erik Lönn (A127)
17) 67.57 - Jan Ledje (E163)
18) 68.37 - Anna Friborg (N184)
19) 68.37 - Eyvind Bergström (B112)
20) 68.38 - Christopher Forslund (B111)
21) 68.41 - Martin Bergström (A250)
22) 69.13 - Tore Fosse (N098)
23) 69.14 - Staffan Gereonsson (B108)
24) 69.30 - Gunnar Ohlanders (D059)
25) 69.45 - Sven Cederberg (A058)
26) 71.03 - Ingvar Wiking (C089)
27) 71.15 - Björn Adler (C090)
28) 71.18 - Neil Davey (B047)
29) 71.19 - Peter Maxe (B110)
30) 71.21 - Henrik Eliasson (C085)
31) 71.28 - Ari Iivonen (A125)
32) 71.36 - Michael Olofsson (D026)
33) 72.00 - Ebbe Nordlander (X179)
34) 73.09 - Martin Nilsson (A129)
35) 73.24 - Peter Lundgren (J082)
36) 74.01 - Åsa Hittig (C084)
37) 74.01 - Henrik Hittig (C083)
38) 74.53 - Otto Rosenlund (B013)
39) 74.53 - Daniel Levin (B015)
40) 74.53 - Jan-Erik Berggren (B045)
41) 75.11 - Reimert Sjöblom (C250)
42) 75.11 - Magnus Eklund (C088)
43) 75.49 - Johan Tjust (B014)
44) 75.54 - Tony Mellsop (D038)
45) 76.30 - Chi-Wei Hsieh (A146)
46) 77.05 - Per Olof Sjögren (B124)
47) 78.29 - Stefan Torstensson (Y058)
48) 79.01 - Ola Lindgren (B104)
49) 79.20 - Anders Linder (L186)
50) 79.23 - Bengt Sandborgh (G159)
51) 79.36 - Johan Moberg (Z152)
52) 80.07 - Lisa Finné (X182)
53) 80.19 - Lars Pennman (J207)
54) 80.20 - Gena Reimer (H241)
55) 80.20 - Kai Reimer (H240)
56) 80.56 - Morgan Einarsson (J084)
57) 81.12 - Mårten Ter-Borch (X054)
58) 81.34 - Ulf Holmgren (X183)
59) 81.34 - Benjamin Hell (X181)
60) 82.25 - Kristian Lindgren (J243)
61) 82.25 - Eva Lindgren (J244)
62) 83.20 - Kenneth Karlsson (J083)
63) 83.52 - Lars Johan Karlsson (H257)
64) 84.17 - Thomas Lindh (I290)
65) 85.14 - Stefan Biberg (G282)
66) 85.44 - Bengt Wittander (V063)
67) 86.12 - Erik Pettersson (I186)
68) 86.36 - Anders Blyckert (I185)
69) 86.59 - Mattias Paulsson (V082)
70) 87.11 - Mattias Molin (F219)
71) 87.36 - Tobias Andersson (V083)
72) 87.39 - Peder Ohlis (K187)
73) 87.43 - Magnus Skogsberg (Q018)
87.43 - Peter Bergström (Q017)
75) 87.46 - Ulrika Möller (N096)
76) 87.46 - Lotta Carlander (N097)
77) 87.51 - Per Eric Rosén (F220)
78) 88.39 - Aina Illiano (H310)
79) 88.44 - Svante Skeppström (I187)
80) 89.07 - Daniel Ridings (H129)
81) 89.13 - Karin Hebbe Helin (U207)
82) 89.13 - Peter Öholm (U075)
83) 89.13 - Fredrik Holmqvist (U076)
--- 92.43 - Jonas Nilsson (G246)
Brutit
Villaines - Johan Mölleborn (C086)
Fougeres - Carl Mölleborn (C087)
Fougeres - Sölve Johansson (G158)
Fougeres - Mogens Bove (Y060)
Carhaix - Ulf Sandberg (V013)
Brest - Sture Svahn (S264)
Brest - Håkan Gustafsson (Y288)
Brest - Bengt Sköld (Z087)
Brest - Anders Larsson (Z182) [x]
Loudeac - Toni Arndt (C034)
Loudeac - Stefan Löf (E022)
Loudeac - Tage Tillander (F039)
Loudeac - B.E. Tillander (F040)
Loudeac - Hanna Claesdotter (R182)
Loudeac - Mats Nordblom (V064)
Loudeac - Christian Behre (X180)
Loudeac - Bengt-Göran Olsson (Y061)
Tinteniac - Uli Kappes (Y124)
Fougeres - Lars Jacobsson (Z151)
Villaines - Florain Martin (D016)
Rambouillet - Emil Holt (B109)
Rambouillet - Martin Schreiber (C131)
Rambouillet - Anneli Bianchessi (C163)
Kontrollen är sista passerade och listan är sorterad i fallande ordning efter hur långt cyklisterna kommit.
[x] = Tider till Brest, inget på tillbakavägen före målet. Jag gissar att de brutit.
DNS (med brasklapp för spökerier)
Peter Tonér (A128)
Erland Ekheden (P177)
Peter Hampus (S031)
Geir Heggöy (X053)
Niklas Olsson (Y059)
Senast ändrad:
NotReallyGunde
Aktiv medlem
PBP 2019
Sture bröt i Brest. Rätt säker på det kan vi lugnt säga så ta bort X:er.
PBP 2019
Tack för alla fina ord! Vi börjar att landa och reflektionens stund börjar infinna sig. Jag började på en RR. Det var lite väl mycket känslor än så länge för att kunna uttrycka sig kort och konsist. Åsas reflektion när hon läst utkastet var att 'en sak kan jag säga, det är att 3 A4 sidor är för långt'. Skall göra nytt försök imorgon. Nu sittet vi på lokalt crepperi och njuter av intrycken ifrån detta underbara lopp.
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Äh, tycker inte att RR:sr behöver vara alltför genomarbetade, skriv på och låt det bli vad det blir. Ska man sitta och väga ord på guldvåg och redigera en massa blir det till slut bara att tröskeln höjs så ingen vågar skriva en RR om den inte får Svenska Akademin att fundera på ett nobelpris.
Schlocum
Aktiv medlem
PBP 2019
Den långa historien...
Som jag nämnt tidigare så är Rando ganska nytt för mig, men det passar uppenbarligen både min kropp och knopp. Första rundan var Barkarby 40 mil natt förra året. Ganska snabbt förstod jag att PBP ”is da shit” så när det närmades anmälning var man redan stressad av att inte riskera att komma med, men det gick ju fint. Våren rullade på bra med ett gäng randorundor, ett antal timmar på trainer och två turer till Spanien. Stora testen gjordes på Södertälje 100 milare med motvind ut och regn hela vägen hem. Bra test av pannben ☺ Vi hade en rejäl sovpaus efter Landvetter men tog oss ändå in på 55 h. Med det i ryggen fanns det en tanke om att kunna köra PBP på samma tid om man fixade att dra ner på sömnen.
För PBP hade vi en löst sammansatt grupp med Niel Davey, Peter Maxe, Christopher Forslund och Emil Holt, men form och skador gjorde att det inte fanns någon gemensam game plan utan alla hade sina individuella mål. Väl på plats hade Niel och jag en lägenhet i Maurepas. Vi kom ned på fredagen meckade ihop cyklar och käkade. På lördag FM cyklade vi in till Rambullen för att klara av bike check, nummerlapp mm. Regnigt och kallt! Klart oskön start och den franska effektiviteten är synnerligen begränsad. Jaja det löste sig och vi avslutade med att rulla in till Stora torget och lastade in en rejäl risotto, efterrätt och några öl. Stämningen och pirret börjar att stiga!
Vi skulle starta vid 16:15 och enligt prognosen skulle det sluta regna vid 14. Det kändes ytterst tveksam när man satt och käkade frulle och det verkligen öste ner, men se på tusan, vid 13:30 slutade det regna och det ljusnade. Vi var ett gäng som rullade in till Rambullen vid 14 tiden. Jag var sjukt pepp och ville bara sticka iväg. Jobbigt att vänta. Inte samma stress som vid ett GP eller andra tävling, men ändå. Och djäklar vad det gick när vi släpptes iväg. Min tanke var att hänga med snabbisarna utan att gå på för hårt och det fungerade väl. Rätt snart hade vår lilla grupp splittrats och jag var "on my own".
Framme vid första kontrollen strax före 24. Tanken var att ta min tid utan att såsa, köpa mat och dricka, fylla flaskan och sitta ned och käka. Samma ritual hela vägen och det funkade bra. Hittade nga andra svenskar ibland och surra med. Kul!
Natten gick bra, inte speciellt trött. Var nog hög på endorfiner av att vara på plats och köra ☺ Körde solo säkert runt 10 mil. Fantastisk känsla att susa fram på landsbygden och se reflexvästar och bakljus. Hade Loudéac som första hållpunkt för att verkligen känna in kroppen. Målet var att köra så långt som möjligt innan jag behövde sova med förhoppning att vända i Brest och påbörja hemfärden. Grönt ljus i Loudéac, bara att köra på och nu fanns det lite folk att köra med. På natten går det ändå inte så fort så det gör inte så mycket att köra solo.
Fortfarande helt OK i kropp och knopp när vi rullar mot Brest. Tar ett lugnt stopp och käkar ordentligt. Dags för lite ombyte till all baguette man tryckt i sig. ☺ Försöker se mig omkring när jag skall sticka iväg om jag kan hitta ngn att köra med. En ung kille frågar om jag är klar att åka, visar sig vara ett lyckokast. Rémi, en 27-årig ultracyklist som inte bara var stark utan djäkligt trevlig och sympatisk. Han hade mig sig två andra Frassar och vi fyra bilade en grupp som höll ihop hela vägen hem. Vi hade lite hangarounds som kom och gick, men det var en cool känsla att köra ihop så länge.
Alla var vi rookies på PBP så ingen visste hur det skulle utvecklas, men vi siktade på Loudéac igen för att ta ett sovstopp där. Sista biten är jag duktigt trött. Fick jobba med att hålla sig vaken. Det var lite på gränsen kan jag känna så här i efterhand. Det var så sjukt skönt att komma fram! Rullade in 00:30 och hade jag varit igång i 32 h från start. Vi bestämde att vi skulle ta 1,5 sömn, men först käkade vi i lugn och ro. Och ja, det går att sova var som helst och hur som helst ☺. 02:30 satt vi på hojarna igen. Det var lite segt tills gryningen kom. Hade bra med kläder så kylan var inget problem. När vi kom in till Tinteniac vid 7 tiden så mådde man ganska bra igen. En rejäl frulle med kaffe och godsaker. Det konstiga i allt detta är att kroppen kändes OK hela tiden. Bara jag tog min pace i backarna så var det helt coolt. Jag rullade ifrån mitt kära gäng i varje utförslöpa. Med tempopinnar och nga extra kilo så går det fint utför.
Grunden med oss fyra höll hela vägen, men vi fick in en "rutinerad" PBP frasse som helt plötsligt ville att vi skulle börja köra lagtempo. Jag höll ut i en halvtimme innan jag ruttnade på tokigheten. Det skulle gått utmärkt om alla kunde detta, men här var det stört omöjligt att få till något vettigt och framför allt i backarna. Tillslut tackade jag för mig. Det kändes inte speciellt kul, märkte att Rémi inte heller var så road av det, men man måste ta ansvar för sig själv. Lite på skoj sa jag att ni kommer nog ikapp snart ändå. Och mycket riktigt, efter tre timmar innan kontrollen vid Villaines kom gänget, men utan Lagtempofrasse, till min stora glädje ☺
Nu började man skönja slutet på det hela med typ 11 timmar kvar. Fortfarande förvånades jag över att jag kände mig så OK i kroppen. Bara jag tog det lugnt i backarna gick det finfint på platten. Och visst det var sjukt segt i backarna. Är det mer uppför när man åker tillbaka eller är det bara ett minfuck? Guppen mattades betänkligt och vi var inte många som delade på dragjobbet.
När vi kom in till sista kontrollen i Dreux kändes det som att vi var i mål, men fasen vad sega de sista 4 milen var. Vi lämnade vid 21 fr kontrollen och jag drog bara på västen. Inga armar eller knä. Big mistake! Märkte även att batteriet i framlampan var slut, men vi är ju nästan framme... Not! Nu började även nacken att göra ont helt plötsligt. Ord som Shermans neck ploppade upp i huvudet. Gick inte att ligga i bocken eller pinnarna. Min tidigare så fina pace var ett minne blott, men nu vaknade resten av gänget till liv. Jag hade fullt sjå att hänga med dem, med tanke på att jag inte hade någon framlampa var det en bra motivator att inte tappa dem. Sista 2 km i parken till mållinjen var direkt otäcka. Vi kom i mål 22:38 och jag kände mest lättnad, inte den berömda euforin. Det var vi fyra samt några funktionärer ☺ Inte direkt någon välkomstkommitté.
Efter att vi käkat och tackat varandra för ett fint jobb började jag fundera på hur jag skulle komma hem. Becksvart och ingen framlampa, ingen taxi! Det visade sig att det fanns sovplatser i en del av slottet. Lyckades köpa med mig två öl som jag skickade i mig i min ensamhet innan jag kröp ned i syntetlakanen.
Vakande vid 5-tiden av att jag frös som en hund och huttrade samtidigt som båda låren krampade. Lyckades rulla mig ur sängen för att försöka släppa krampen. Till slut ljusnade så att jag kunde kliva upp på hojen och ta mig hem till Maurepas. Tog mitt förnuft till fånga och rullade in till Rambullen och hittade ett öppet fik där jag käkade frulle och pratade med lite morgonpigga locals. De var lite impade av min tid och sakta med säker kom det lite livsenergi tillbaka ☺
Summa summarum har det varit en mäktig upplevelse. Svår att sätta ord på och förklara utan det sker mycket inom en. Fortfarande förvånad över att jag kände mig så bra hela vägen, förutom de sista 4 milen ☺ De få möten jag hade med andra svenskar gav verkligen energi om så bara för en kort stund. Körde ett tag med Johan och Calle på väg ned mot Brest och bara att snacka lite med någon ger energi och tiden går fortare.
Ja då var det bara att ladda för Sverigetempot då! Och sist men inte minst, GoranS! Ditt engagemang och energi kring detta är helt grymt. Du gör mycket för att hålla liv i intresset kring rando, om det så bara är på Happy. Stort tack för det!
Som jag nämnt tidigare så är Rando ganska nytt för mig, men det passar uppenbarligen både min kropp och knopp. Första rundan var Barkarby 40 mil natt förra året. Ganska snabbt förstod jag att PBP ”is da shit” så när det närmades anmälning var man redan stressad av att inte riskera att komma med, men det gick ju fint. Våren rullade på bra med ett gäng randorundor, ett antal timmar på trainer och två turer till Spanien. Stora testen gjordes på Södertälje 100 milare med motvind ut och regn hela vägen hem. Bra test av pannben ☺ Vi hade en rejäl sovpaus efter Landvetter men tog oss ändå in på 55 h. Med det i ryggen fanns det en tanke om att kunna köra PBP på samma tid om man fixade att dra ner på sömnen.
För PBP hade vi en löst sammansatt grupp med Niel Davey, Peter Maxe, Christopher Forslund och Emil Holt, men form och skador gjorde att det inte fanns någon gemensam game plan utan alla hade sina individuella mål. Väl på plats hade Niel och jag en lägenhet i Maurepas. Vi kom ned på fredagen meckade ihop cyklar och käkade. På lördag FM cyklade vi in till Rambullen för att klara av bike check, nummerlapp mm. Regnigt och kallt! Klart oskön start och den franska effektiviteten är synnerligen begränsad. Jaja det löste sig och vi avslutade med att rulla in till Stora torget och lastade in en rejäl risotto, efterrätt och några öl. Stämningen och pirret börjar att stiga!
Vi skulle starta vid 16:15 och enligt prognosen skulle det sluta regna vid 14. Det kändes ytterst tveksam när man satt och käkade frulle och det verkligen öste ner, men se på tusan, vid 13:30 slutade det regna och det ljusnade. Vi var ett gäng som rullade in till Rambullen vid 14 tiden. Jag var sjukt pepp och ville bara sticka iväg. Jobbigt att vänta. Inte samma stress som vid ett GP eller andra tävling, men ändå. Och djäklar vad det gick när vi släpptes iväg. Min tanke var att hänga med snabbisarna utan att gå på för hårt och det fungerade väl. Rätt snart hade vår lilla grupp splittrats och jag var "on my own".
Framme vid första kontrollen strax före 24. Tanken var att ta min tid utan att såsa, köpa mat och dricka, fylla flaskan och sitta ned och käka. Samma ritual hela vägen och det funkade bra. Hittade nga andra svenskar ibland och surra med. Kul!
Natten gick bra, inte speciellt trött. Var nog hög på endorfiner av att vara på plats och köra ☺ Körde solo säkert runt 10 mil. Fantastisk känsla att susa fram på landsbygden och se reflexvästar och bakljus. Hade Loudéac som första hållpunkt för att verkligen känna in kroppen. Målet var att köra så långt som möjligt innan jag behövde sova med förhoppning att vända i Brest och påbörja hemfärden. Grönt ljus i Loudéac, bara att köra på och nu fanns det lite folk att köra med. På natten går det ändå inte så fort så det gör inte så mycket att köra solo.
Fortfarande helt OK i kropp och knopp när vi rullar mot Brest. Tar ett lugnt stopp och käkar ordentligt. Dags för lite ombyte till all baguette man tryckt i sig. ☺ Försöker se mig omkring när jag skall sticka iväg om jag kan hitta ngn att köra med. En ung kille frågar om jag är klar att åka, visar sig vara ett lyckokast. Rémi, en 27-årig ultracyklist som inte bara var stark utan djäkligt trevlig och sympatisk. Han hade mig sig två andra Frassar och vi fyra bilade en grupp som höll ihop hela vägen hem. Vi hade lite hangarounds som kom och gick, men det var en cool känsla att köra ihop så länge.
Alla var vi rookies på PBP så ingen visste hur det skulle utvecklas, men vi siktade på Loudéac igen för att ta ett sovstopp där. Sista biten är jag duktigt trött. Fick jobba med att hålla sig vaken. Det var lite på gränsen kan jag känna så här i efterhand. Det var så sjukt skönt att komma fram! Rullade in 00:30 och hade jag varit igång i 32 h från start. Vi bestämde att vi skulle ta 1,5 sömn, men först käkade vi i lugn och ro. Och ja, det går att sova var som helst och hur som helst ☺. 02:30 satt vi på hojarna igen. Det var lite segt tills gryningen kom. Hade bra med kläder så kylan var inget problem. När vi kom in till Tinteniac vid 7 tiden så mådde man ganska bra igen. En rejäl frulle med kaffe och godsaker. Det konstiga i allt detta är att kroppen kändes OK hela tiden. Bara jag tog min pace i backarna så var det helt coolt. Jag rullade ifrån mitt kära gäng i varje utförslöpa. Med tempopinnar och nga extra kilo så går det fint utför.
Grunden med oss fyra höll hela vägen, men vi fick in en "rutinerad" PBP frasse som helt plötsligt ville att vi skulle börja köra lagtempo. Jag höll ut i en halvtimme innan jag ruttnade på tokigheten. Det skulle gått utmärkt om alla kunde detta, men här var det stört omöjligt att få till något vettigt och framför allt i backarna. Tillslut tackade jag för mig. Det kändes inte speciellt kul, märkte att Rémi inte heller var så road av det, men man måste ta ansvar för sig själv. Lite på skoj sa jag att ni kommer nog ikapp snart ändå. Och mycket riktigt, efter tre timmar innan kontrollen vid Villaines kom gänget, men utan Lagtempofrasse, till min stora glädje ☺
Nu började man skönja slutet på det hela med typ 11 timmar kvar. Fortfarande förvånades jag över att jag kände mig så OK i kroppen. Bara jag tog det lugnt i backarna gick det finfint på platten. Och visst det var sjukt segt i backarna. Är det mer uppför när man åker tillbaka eller är det bara ett minfuck? Guppen mattades betänkligt och vi var inte många som delade på dragjobbet.
När vi kom in till sista kontrollen i Dreux kändes det som att vi var i mål, men fasen vad sega de sista 4 milen var. Vi lämnade vid 21 fr kontrollen och jag drog bara på västen. Inga armar eller knä. Big mistake! Märkte även att batteriet i framlampan var slut, men vi är ju nästan framme... Not! Nu började även nacken att göra ont helt plötsligt. Ord som Shermans neck ploppade upp i huvudet. Gick inte att ligga i bocken eller pinnarna. Min tidigare så fina pace var ett minne blott, men nu vaknade resten av gänget till liv. Jag hade fullt sjå att hänga med dem, med tanke på att jag inte hade någon framlampa var det en bra motivator att inte tappa dem. Sista 2 km i parken till mållinjen var direkt otäcka. Vi kom i mål 22:38 och jag kände mest lättnad, inte den berömda euforin. Det var vi fyra samt några funktionärer ☺ Inte direkt någon välkomstkommitté.
Efter att vi käkat och tackat varandra för ett fint jobb började jag fundera på hur jag skulle komma hem. Becksvart och ingen framlampa, ingen taxi! Det visade sig att det fanns sovplatser i en del av slottet. Lyckades köpa med mig två öl som jag skickade i mig i min ensamhet innan jag kröp ned i syntetlakanen.
Vakande vid 5-tiden av att jag frös som en hund och huttrade samtidigt som båda låren krampade. Lyckades rulla mig ur sängen för att försöka släppa krampen. Till slut ljusnade så att jag kunde kliva upp på hojen och ta mig hem till Maurepas. Tog mitt förnuft till fånga och rullade in till Rambullen och hittade ett öppet fik där jag käkade frulle och pratade med lite morgonpigga locals. De var lite impade av min tid och sakta med säker kom det lite livsenergi tillbaka ☺
Summa summarum har det varit en mäktig upplevelse. Svår att sätta ord på och förklara utan det sker mycket inom en. Fortfarande förvånad över att jag kände mig så bra hela vägen, förutom de sista 4 milen ☺ De få möten jag hade med andra svenskar gav verkligen energi om så bara för en kort stund. Körde ett tag med Johan och Calle på väg ned mot Brest och bara att snacka lite med någon ger energi och tiden går fortare.
Ja då var det bara att ladda för Sverigetempot då! Och sist men inte minst, GoranS! Ditt engagemang och energi kring detta är helt grymt. Du gör mycket för att hålla liv i intresset kring rando, om det så bara är på Happy. Stort tack för det!
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Lysande start på RR-skörden, Schlocum, och tack själv. Utan randonnerande svenskar hade det inte varit samma sak att följa dessa lopp.
Får sen erkänna att jag tycker det är en liten extra krydda när man följer dessa lopp att faktiskt ha cyklat en bit med någon/några av deltagarna. Kikade igenom listan på svenskar och även om jag är kass på namn hittade jag ett drygt tjog namn på personer som jag är tämligen säker på att jag någon gång cyklat i samma grupp som, huvudsakligen på 20- och 30-milare i Stockholmstrakten.
Får sen erkänna att jag tycker det är en liten extra krydda när man följer dessa lopp att faktiskt ha cyklat en bit med någon/några av deltagarna. Kikade igenom listan på svenskar och även om jag är kass på namn hittade jag ett drygt tjog namn på personer som jag är tämligen säker på att jag någon gång cyklat i samma grupp som, huvudsakligen på 20- och 30-milare i Stockholmstrakten.
Senast ändrad:
nieves
Aktiv medlem
PBP 2019
Det var verkligen kul att sitta i Louedac och uggla vid bagdrop, så många gamla och nya ansikten. Tonvis med flashbacks från 2015.
Ännu roligare var det att sen få åka bil via samtliga hem-kontroller och heja på dom som man hann med att heja på. Ett 4h test av sovsalen i Montarge au perche (istf deltagaren som sov i bilen) á 3€ gjorde inte saken sämre.
Så häftigt att se alla trötta/glada/oroliga/ hungriga...cyklister och få en kort inblick i deras prestationer. Det var en oförglömlig upplevelse att få se er kämpa.
Ännu roligare var det att sen få åka bil via samtliga hem-kontroller och heja på dom som man hann med att heja på. Ett 4h test av sovsalen i Montarge au perche (istf deltagaren som sov i bilen) á 3€ gjorde inte saken sämre.
Så häftigt att se alla trötta/glada/oroliga/ hungriga...cyklister och få en kort inblick i deras prestationer. Det var en oförglömlig upplevelse att få se er kämpa.
PBP 2019
Först av allt ett jättestort tack för alla snälla kommentarer, råd och gratulationer!
GoranS skrev att man fick skriva långa RR, så här kommer den.
Upptakten:
Lite oklart var jag skall börja eller hur denna resan började. Vad jag vet är att den nästande slutade innan den började. Vi upptäckte när vi var ute och tourade cirkus tre veckor innan start att farten var borta. Vi brukar snitta typ 20 mil per dag men nu kom vi bara 15 mil om dagen. Vi hade märkt när vi tourade gångerna innan att vi fick ta i lite för att komma upp i 20 om dagen men nu hjälpte inte ens det. Vi hade gjort en, för oss klassisk uppladdning inför loppet med enkom touring och långfärdscykling men något hade gått snett. Vi gjorde en rejäl klotning i början av juni på Örebros 40 milare och då kände vi oss mycket bra form som var i uppåtgående. Hade vi inte klotat så hade det blivit vår snabbaste 40 milare någonsin. Vi kom dock åter i sadeln hyfsat snabbt efter detta men det hade uppenbarligen inte hjälpt. Vi saknade farten och vi var långt ifrån var vi ville vara. Om vi i normal sommarform brukar kunna snitta 20 mil om dagen så vill man ju kunna snitta drygt 20 mil om man har tränat upp sig inför PBP, inte enkom 15 mil om dagen.
Livet kändes minst sagt tungt och vad skulle vi göra. Vi hade i början av året bestämt oss för att starta i 80 timmars gruppen av flera skäl. Vi hade inte lyckats få till ett rum nära starten utan hade 3 mils cykelväg till starten vilket gjorde att 84 h kändes mindre attraktiv och vi hade tidigare cyklat i 84 h gruppen och kände därför att vi gärna provade på en ny startgrupp. Då fanns valet mellan 90 h och 80 h. 90 h kändes som stor risk för långa köer och svårt att hitta sovplats jämfört med 80 h. Nästa fördel med 80 h var att det kändes som en betydligt större utmaning än 90 h och därmed betydligt mer sporrande att förbereda sig inför. Vi anmälde valde därför till 80 h och körde zwift och vintertouring innan sommarsäsongen kom igång. Vi hade säkert mer än 1000 mil i benen den där dagen då vi insåg att formen var rejält usel.
Tiden som följde efter insikten var omtumlande - vad skulle vi göra? Att åka ner och starta när det på förhand kändes hopplöst kändes inte så lockande. Att inte åka ner till ett lopp som man laddat hela året inför kändes heller inte lätt. Beslutet komplicerades även av att vi var två som helst borde komma fram till samma beslut. Efter mycken vånda och goda råd och uppmuntran ifrån happy så bestämde vi oss för att åka ner. Vi beställde därefter flygbiljetter och bokade cykeltransport.
Sedan gick vi all in för att göra vårt bästa. Planen var att gå ut hårt i 80 h för att inte släppa förbi alltför många bakifrån, och därmed helt slippa köer till stämpling och mat, inte behöva leta parkeringsplats för cykel, inte behöva köa till toaletter och boende. Detta var, som vi såg det, vår enda chans.
För att fixa detta så behövde vi bli rejält mycket snabbare och undvika stopp. Vi gick igenom all utrustning och persedlar minutiöst för att se om det var något vi kunde avvara. Vi bytte ut det som funkade halvbra. Jag köpte t.ex. ett par nya skor (då mina gamla klämde lite och snörlåsen skruvade upp sig själva under färd), bytte framlampa mot en som tålde regn bättre, monterade extra lampa bak. Nytt lättare bakhjul till Åsa. Extra flaskställ till mig för att kunna ta en av Åsas flaskor. Bytte samtliga vajrar, höljen, däck. Bytte till nya pedaler. Köpte backspeglar till mig för att lättare kunna se om Åsa hängde med. Köpte nya kläder av den sorten som funkar bäst och ersatte slitna vantar mot nya och fixade handskar med gel att ha i reserv ifall man fick domningar… Listan kan göras lång. Vi brukar ogärna byta något innan det är utslitet men nu gällde inte det längre, utan nu var det all in. Vi beställde hem geler och sportdryckspulver att ha i Loudeac. Allt gicks igenom minutiöst.
Vi började med backspurter när vi cyklade. Vi kollade in banan och la upp taktiken. Lyckades vi komma till Brest innan första sovpasset och Fougeres till nästa natt så skulle det nog fixa sig.
Loppet:
Så stod vi äntligen där i startfållan. Planen var ge allt tills det är fullkomligen kört, först då kastar vi in handduken. Det hade varit lätt kaotiskt att ta sig till startfållan. Det märktes att det var första året som startplatsen var i Rambouillet och vi var inte ensamma om att gå lite vilse innan vi hamnade rätt. När starten väl gick kl 16:30 så var fokus att inte trilla; håll avstånd, undvik refuger, kantsten etc. Jag har ett svagt minne att någon ropade mitt namn vid starten men då var jag inne i min bubbla. Misstänker att det var någon vänlig själ som filmade starten. Starten gick förvånansvärt bra och jag såg inga incidenter. Sedan började turen. Ambitionen var att ligga precis under rött hela tiden. Vi förstod att skulle vi ha en chans att fixa detta så behövde vi allt. Vi hade socker i flaskorna och godis i framväskan för att aldrig hamna i kolhydratbrist. Vi hamnade rätt snart i en klunga. Jag har inget minne av att vi valde en utan den bildades runt omkring oss. Det var en rätt stor klunga men flera starka i täten som drog. Vi la oss långt bak i klungan så att vi kunde ha koll på varandra. Det var sidvind så klungan drog lite åt vingformation men inte farligt mycket. Då och då så sprack klungan och bakre ledet lossade (blev klungan för stor så blev det lite väl mycket gummiband och då sprack den) men då jag kan ha hyfsat tryck i benen utan att behöva gå upp i rött så kunde vi spurta ifatt klungan de gånger det hände. Klungan/-orna som vi hamnade i hade mycket trevlig fart i uppförsbackarna. Vi är vana att bli avhängda men så var inte fallet. Vi låg i klungan de första 10 milen till Mortagne au Perche. Vi hoppade det frivilliga stoppet där då vi ville spara tid. Efter Mortagne au Perche så blev det betydligt mera backar och vi släppte klungcykling. Fältet hade dock spruckit upp så vi hade inga problem att hålla vårat eget tempo. För den som inte sett oss cykla så kanske jag beskriva vad eget tempo innebär. Vi cyklar nämligen lite annorlunda än flertalet på PBP. Vi trampar utför till skillnad ifrån flertalet. Detta innebär att vi kommer som ett jehu utför och även i början av backen för att sedan cykla betydligt långsammare. Denna taktik funkar inte jättebra om det är stora klungor som inte håller detta tempo, annars är det en bra taktik då man kan få ut betydligt mera effekt då ”motorn” används hela tiden. Färden tickade på så hela vägen fram till Villaines-la-Juhel. Det hade dessförinnan blivit mörkt men då det var bra asfalt och tydlig mittlinje och lagom många röda bakljus framför för att det skulle kännas tryggt att trycka på. Stoppet i Villaines-la-Juhel gick bra. Ingen kö och jättetrevliga funktionärer vid kontrollen. Det blev ett hyfsat snabbt matstopp. Sedan påt’ igen. Vi höll fortsatt högt tryck nu i natten. Tror det var här någonstans vi träffade på Gunnar Ohlanders som sa att ’ni kommer inte ha några problem att hinna’. Där någonstans kanske ett hopp tändes. Jag var dock långt ifrån trygg. Jag vet att om man går ut stenhårt så kan man ta totalslut senare och ha svårt att komma igen. De tankarna fick man dock slå bort. Här var det en säger en plan, ge allt och lite till. Vi skulle till Brest innan första nattvilan. Jag styrde farten på två saker dels ville jag säkerhet dvs ha sikt i backar, inte hamna i grus i kurva med hög fart eller dra ner i ett potthål i hög fart samt undvika köra om klungor utför. Nästa aspekt, köra vad tygen håller. Jag la mig i puls precis under där Åsa släppte i backar och på platten när det var mörkt (och precis under där jag släpper när det var ljust). Jag hade bara karta och puls på displayen. Farten hade jag ingen kontroll över, det enda jag kunde styra över var pulsen. Skall man göra en väderreflektion så hade vi mycket motvind på dan och då låg vi i skyddande klunga. När natten kom så mojnade det. Det var dessutom månsken och rätt så få dimslöjor. Så även om vi körde på hårt så kändes det riktigt underbart. Det är även något speciellt att få tillhöra ett rött pärlband av cyklister i natten. Natt blev till dag. Vi behöll trycket i pedalerna men kunde samtidigt njuta. Det är ruggigt fin lagd bana där man ständigt cyklar upp på nya kullar för att få fina vyer. Sedan hände det oundvikliga det höga tempot tog ut sin rätt. Stoppet i Tintiniac blev allt annat än snabbt och resan därifrån. Randobonken hade slagit till. För mig yttrar den sig i att jag blir okoncentrerad, lättirriterad, svårt att tänka och dessutom betydligt klenare i benen. Inte de bästa egenskaper för att skapa en bra teamkänsla. Därefter följdes av lallande på kontroll en massa småstopp, betydligt sämre tryck i pedaler och en rätt kymig stämning i teamet. Det fanns dock hopp i tunneln. Dels brukar Åsa vara bra på att hantera kymig stämning, men vi började även få utdelning av vår taktik. Vi hade lyckats avverka en massa kilometrar, vilket innebar att vi lätt kunde hålla vårt eget tempo och vi slapp köer etc. Med bonkade muskler så fick vi byta taktik. Nu gällde det att minska stopptiden. En bonkad hjärna kan lalla massor i kontrollerna. Nu gällde korta stopp. Fokus låg på kort stopptid och skapa lite bättre stämning. Jag fokuserade på först delen Åsa på andra delen. ”Du tar för lång tid på att äta upp”, ”jag äter så fort jag kan”. Denna taktik funkade förvånansvärt bra och i Loudeac hade på tillbaka vägen så hade vi hamnat i balans och låg dessutom bra när det gällde tidsgränserna. Här någonstans så var vi säkra på att komma i mål i tid.
Vi hade lyckats och kunde nu defilera in i mål.
Defileringen:
Vi fortsatte cyklandet och i Tinteniac kostade vi på oss långstopp och träffa på Velowei. När vi sedan lämnade Tinteniac så åkte vi förbi Velowei som fått punka och lite senare åkte han om oss när min kedja kila in sig mellan framkrans och framväxel (löste sig dock enkelt när jag lossade bakhjulet och kunde lirka loss kedjan). Vi tog sovstopp i Fougères. Hyfsat OK att sova, man fick en relativt tunn träningsmatta och en alufilt i ett rum med cirkus 5 andra (tror det var ett litet klassrum). Sov sådär med alufilten på så blev varmt och blött och om man då tog av filten blev man snabbt kall och blöt. Natten innan hade vi sovit i Brest. Det hade varit ett mycket bra sovstopp med eget rum riktig madrass och filtar.
Efter sovstoppet i Fougères så blev det tidig start. Velowei hade varit snäll nog att vänta på oss så vi gjorde sällskap en bra bit i natten. Efter ett tag tyckte Velowei dock att det var lite väl kallt och slank in på ett nattöppet café. Vi fortsatte och i Villaines-la-Juhel kom morgonen. Detta var andra riktigt kalla natten. Första natten, precis efter start, var inte speciellt kall. Natt två efter sovpausen i Brest var rejält kall och dimmig. I nedförsbackarna immade glasögonen igen på nolltid och kylan bet så man fick stickningar i nacken. Den tredje natten var i stort sett dimmfri men ändå rejält kall vilket delvis berodde på att tempot hade gått ner men även p.g.a. tempen.
Efter Villaines som är ett ruggigt gulligt stop med speaker som kommenterar vem som kommit in och hur lång tid de har varit ute etc. och en massa människor som hejar. Vi råkade på en pratsam fransos som hade rejäl ”mal au cul”. Aj, aj sa han när han satte sig ner och sedan ställde han sig upp och prata på. Trevlig farbror som kom ifrån Villaines och spenderat natten i egen säng. Imponerande hur han lyckades med lämna egen säng för att istället med ett rejält sår i rumpan sätta sig på sadeln och cykla vidare (nej jag inspekterade inte hans rumpa men jag hörde hans rop så fort han satte sig). Turen fortsatte till Mortagne au Perche och ett ganska lugnt stopp. Vi kände oss rejält nöjda och mycket säkra på att hinna i tid. På vägen därifrån fick jag plötsligt rejält ont i nacken i den muskeln jag använder när jag tittar snett bakåt för se om det finns bilar bakom eller om frun hänger med. Det stack rejält i nedförsbackarna. Vi fick gruppera om med Åsa först och jag tvåa och sänka farten rejält. Var det en Shermers Neck i antågande? Jag gjorde enklare massage med ena handen och lite uppmjukande övningar. Efter en viss stunds analys så insåg jag att det var nog det kalla draget på nacken i kombination med mycket tittande över nacken som gett upphov till kramp. Nästa gång skall jag ha med mig nån typ av skarf för att skydda nacken i långa utförslöpor om det är kallt. Skall du inte ha en Voltaren, undrade frun. Jag tog två och en stund senare så var smärtan under kontroll och jag kunde röra nacken normalt. Då hände något, jag insåg väl att snart är vi i mål. Jag la mig först och tryckte på vad tygen höll och lite till vilket gissningsvis var en bra bit över trettio. Detta var rejält roligt då alla andra höll sig runt 20. Man kände sig som att man rörde sig i en annan dimension där man flög fram euforisk emot mål i en helt annan fart än alla andra. Målspurten började 2 mil innan sista kontrollen på banan och pågick till mål. Det kändes helt fantastiskt att passera mållinjen och få uppleva att det som nyss hade känts helt omöjligt nu var verklighet.
Jösses vilket äventyr man har fått vara med om!
GoranS skrev att man fick skriva långa RR, så här kommer den.
Upptakten:
Lite oklart var jag skall börja eller hur denna resan började. Vad jag vet är att den nästande slutade innan den började. Vi upptäckte när vi var ute och tourade cirkus tre veckor innan start att farten var borta. Vi brukar snitta typ 20 mil per dag men nu kom vi bara 15 mil om dagen. Vi hade märkt när vi tourade gångerna innan att vi fick ta i lite för att komma upp i 20 om dagen men nu hjälpte inte ens det. Vi hade gjort en, för oss klassisk uppladdning inför loppet med enkom touring och långfärdscykling men något hade gått snett. Vi gjorde en rejäl klotning i början av juni på Örebros 40 milare och då kände vi oss mycket bra form som var i uppåtgående. Hade vi inte klotat så hade det blivit vår snabbaste 40 milare någonsin. Vi kom dock åter i sadeln hyfsat snabbt efter detta men det hade uppenbarligen inte hjälpt. Vi saknade farten och vi var långt ifrån var vi ville vara. Om vi i normal sommarform brukar kunna snitta 20 mil om dagen så vill man ju kunna snitta drygt 20 mil om man har tränat upp sig inför PBP, inte enkom 15 mil om dagen.
Livet kändes minst sagt tungt och vad skulle vi göra. Vi hade i början av året bestämt oss för att starta i 80 timmars gruppen av flera skäl. Vi hade inte lyckats få till ett rum nära starten utan hade 3 mils cykelväg till starten vilket gjorde att 84 h kändes mindre attraktiv och vi hade tidigare cyklat i 84 h gruppen och kände därför att vi gärna provade på en ny startgrupp. Då fanns valet mellan 90 h och 80 h. 90 h kändes som stor risk för långa köer och svårt att hitta sovplats jämfört med 80 h. Nästa fördel med 80 h var att det kändes som en betydligt större utmaning än 90 h och därmed betydligt mer sporrande att förbereda sig inför. Vi anmälde valde därför till 80 h och körde zwift och vintertouring innan sommarsäsongen kom igång. Vi hade säkert mer än 1000 mil i benen den där dagen då vi insåg att formen var rejält usel.
Tiden som följde efter insikten var omtumlande - vad skulle vi göra? Att åka ner och starta när det på förhand kändes hopplöst kändes inte så lockande. Att inte åka ner till ett lopp som man laddat hela året inför kändes heller inte lätt. Beslutet komplicerades även av att vi var två som helst borde komma fram till samma beslut. Efter mycken vånda och goda råd och uppmuntran ifrån happy så bestämde vi oss för att åka ner. Vi beställde därefter flygbiljetter och bokade cykeltransport.
Sedan gick vi all in för att göra vårt bästa. Planen var att gå ut hårt i 80 h för att inte släppa förbi alltför många bakifrån, och därmed helt slippa köer till stämpling och mat, inte behöva leta parkeringsplats för cykel, inte behöva köa till toaletter och boende. Detta var, som vi såg det, vår enda chans.
För att fixa detta så behövde vi bli rejält mycket snabbare och undvika stopp. Vi gick igenom all utrustning och persedlar minutiöst för att se om det var något vi kunde avvara. Vi bytte ut det som funkade halvbra. Jag köpte t.ex. ett par nya skor (då mina gamla klämde lite och snörlåsen skruvade upp sig själva under färd), bytte framlampa mot en som tålde regn bättre, monterade extra lampa bak. Nytt lättare bakhjul till Åsa. Extra flaskställ till mig för att kunna ta en av Åsas flaskor. Bytte samtliga vajrar, höljen, däck. Bytte till nya pedaler. Köpte backspeglar till mig för att lättare kunna se om Åsa hängde med. Köpte nya kläder av den sorten som funkar bäst och ersatte slitna vantar mot nya och fixade handskar med gel att ha i reserv ifall man fick domningar… Listan kan göras lång. Vi brukar ogärna byta något innan det är utslitet men nu gällde inte det längre, utan nu var det all in. Vi beställde hem geler och sportdryckspulver att ha i Loudeac. Allt gicks igenom minutiöst.
Vi började med backspurter när vi cyklade. Vi kollade in banan och la upp taktiken. Lyckades vi komma till Brest innan första sovpasset och Fougeres till nästa natt så skulle det nog fixa sig.
Loppet:
Så stod vi äntligen där i startfållan. Planen var ge allt tills det är fullkomligen kört, först då kastar vi in handduken. Det hade varit lätt kaotiskt att ta sig till startfållan. Det märktes att det var första året som startplatsen var i Rambouillet och vi var inte ensamma om att gå lite vilse innan vi hamnade rätt. När starten väl gick kl 16:30 så var fokus att inte trilla; håll avstånd, undvik refuger, kantsten etc. Jag har ett svagt minne att någon ropade mitt namn vid starten men då var jag inne i min bubbla. Misstänker att det var någon vänlig själ som filmade starten. Starten gick förvånansvärt bra och jag såg inga incidenter. Sedan började turen. Ambitionen var att ligga precis under rött hela tiden. Vi förstod att skulle vi ha en chans att fixa detta så behövde vi allt. Vi hade socker i flaskorna och godis i framväskan för att aldrig hamna i kolhydratbrist. Vi hamnade rätt snart i en klunga. Jag har inget minne av att vi valde en utan den bildades runt omkring oss. Det var en rätt stor klunga men flera starka i täten som drog. Vi la oss långt bak i klungan så att vi kunde ha koll på varandra. Det var sidvind så klungan drog lite åt vingformation men inte farligt mycket. Då och då så sprack klungan och bakre ledet lossade (blev klungan för stor så blev det lite väl mycket gummiband och då sprack den) men då jag kan ha hyfsat tryck i benen utan att behöva gå upp i rött så kunde vi spurta ifatt klungan de gånger det hände. Klungan/-orna som vi hamnade i hade mycket trevlig fart i uppförsbackarna. Vi är vana att bli avhängda men så var inte fallet. Vi låg i klungan de första 10 milen till Mortagne au Perche. Vi hoppade det frivilliga stoppet där då vi ville spara tid. Efter Mortagne au Perche så blev det betydligt mera backar och vi släppte klungcykling. Fältet hade dock spruckit upp så vi hade inga problem att hålla vårat eget tempo. För den som inte sett oss cykla så kanske jag beskriva vad eget tempo innebär. Vi cyklar nämligen lite annorlunda än flertalet på PBP. Vi trampar utför till skillnad ifrån flertalet. Detta innebär att vi kommer som ett jehu utför och även i början av backen för att sedan cykla betydligt långsammare. Denna taktik funkar inte jättebra om det är stora klungor som inte håller detta tempo, annars är det en bra taktik då man kan få ut betydligt mera effekt då ”motorn” används hela tiden. Färden tickade på så hela vägen fram till Villaines-la-Juhel. Det hade dessförinnan blivit mörkt men då det var bra asfalt och tydlig mittlinje och lagom många röda bakljus framför för att det skulle kännas tryggt att trycka på. Stoppet i Villaines-la-Juhel gick bra. Ingen kö och jättetrevliga funktionärer vid kontrollen. Det blev ett hyfsat snabbt matstopp. Sedan påt’ igen. Vi höll fortsatt högt tryck nu i natten. Tror det var här någonstans vi träffade på Gunnar Ohlanders som sa att ’ni kommer inte ha några problem att hinna’. Där någonstans kanske ett hopp tändes. Jag var dock långt ifrån trygg. Jag vet att om man går ut stenhårt så kan man ta totalslut senare och ha svårt att komma igen. De tankarna fick man dock slå bort. Här var det en säger en plan, ge allt och lite till. Vi skulle till Brest innan första nattvilan. Jag styrde farten på två saker dels ville jag säkerhet dvs ha sikt i backar, inte hamna i grus i kurva med hög fart eller dra ner i ett potthål i hög fart samt undvika köra om klungor utför. Nästa aspekt, köra vad tygen håller. Jag la mig i puls precis under där Åsa släppte i backar och på platten när det var mörkt (och precis under där jag släpper när det var ljust). Jag hade bara karta och puls på displayen. Farten hade jag ingen kontroll över, det enda jag kunde styra över var pulsen. Skall man göra en väderreflektion så hade vi mycket motvind på dan och då låg vi i skyddande klunga. När natten kom så mojnade det. Det var dessutom månsken och rätt så få dimslöjor. Så även om vi körde på hårt så kändes det riktigt underbart. Det är även något speciellt att få tillhöra ett rött pärlband av cyklister i natten. Natt blev till dag. Vi behöll trycket i pedalerna men kunde samtidigt njuta. Det är ruggigt fin lagd bana där man ständigt cyklar upp på nya kullar för att få fina vyer. Sedan hände det oundvikliga det höga tempot tog ut sin rätt. Stoppet i Tintiniac blev allt annat än snabbt och resan därifrån. Randobonken hade slagit till. För mig yttrar den sig i att jag blir okoncentrerad, lättirriterad, svårt att tänka och dessutom betydligt klenare i benen. Inte de bästa egenskaper för att skapa en bra teamkänsla. Därefter följdes av lallande på kontroll en massa småstopp, betydligt sämre tryck i pedaler och en rätt kymig stämning i teamet. Det fanns dock hopp i tunneln. Dels brukar Åsa vara bra på att hantera kymig stämning, men vi började även få utdelning av vår taktik. Vi hade lyckats avverka en massa kilometrar, vilket innebar att vi lätt kunde hålla vårt eget tempo och vi slapp köer etc. Med bonkade muskler så fick vi byta taktik. Nu gällde det att minska stopptiden. En bonkad hjärna kan lalla massor i kontrollerna. Nu gällde korta stopp. Fokus låg på kort stopptid och skapa lite bättre stämning. Jag fokuserade på först delen Åsa på andra delen. ”Du tar för lång tid på att äta upp”, ”jag äter så fort jag kan”. Denna taktik funkade förvånansvärt bra och i Loudeac hade på tillbaka vägen så hade vi hamnat i balans och låg dessutom bra när det gällde tidsgränserna. Här någonstans så var vi säkra på att komma i mål i tid.
Vi hade lyckats och kunde nu defilera in i mål.
Defileringen:
Vi fortsatte cyklandet och i Tinteniac kostade vi på oss långstopp och träffa på Velowei. När vi sedan lämnade Tinteniac så åkte vi förbi Velowei som fått punka och lite senare åkte han om oss när min kedja kila in sig mellan framkrans och framväxel (löste sig dock enkelt när jag lossade bakhjulet och kunde lirka loss kedjan). Vi tog sovstopp i Fougères. Hyfsat OK att sova, man fick en relativt tunn träningsmatta och en alufilt i ett rum med cirkus 5 andra (tror det var ett litet klassrum). Sov sådär med alufilten på så blev varmt och blött och om man då tog av filten blev man snabbt kall och blöt. Natten innan hade vi sovit i Brest. Det hade varit ett mycket bra sovstopp med eget rum riktig madrass och filtar.
Efter sovstoppet i Fougères så blev det tidig start. Velowei hade varit snäll nog att vänta på oss så vi gjorde sällskap en bra bit i natten. Efter ett tag tyckte Velowei dock att det var lite väl kallt och slank in på ett nattöppet café. Vi fortsatte och i Villaines-la-Juhel kom morgonen. Detta var andra riktigt kalla natten. Första natten, precis efter start, var inte speciellt kall. Natt två efter sovpausen i Brest var rejält kall och dimmig. I nedförsbackarna immade glasögonen igen på nolltid och kylan bet så man fick stickningar i nacken. Den tredje natten var i stort sett dimmfri men ändå rejält kall vilket delvis berodde på att tempot hade gått ner men även p.g.a. tempen.
Efter Villaines som är ett ruggigt gulligt stop med speaker som kommenterar vem som kommit in och hur lång tid de har varit ute etc. och en massa människor som hejar. Vi råkade på en pratsam fransos som hade rejäl ”mal au cul”. Aj, aj sa han när han satte sig ner och sedan ställde han sig upp och prata på. Trevlig farbror som kom ifrån Villaines och spenderat natten i egen säng. Imponerande hur han lyckades med lämna egen säng för att istället med ett rejält sår i rumpan sätta sig på sadeln och cykla vidare (nej jag inspekterade inte hans rumpa men jag hörde hans rop så fort han satte sig). Turen fortsatte till Mortagne au Perche och ett ganska lugnt stopp. Vi kände oss rejält nöjda och mycket säkra på att hinna i tid. På vägen därifrån fick jag plötsligt rejält ont i nacken i den muskeln jag använder när jag tittar snett bakåt för se om det finns bilar bakom eller om frun hänger med. Det stack rejält i nedförsbackarna. Vi fick gruppera om med Åsa först och jag tvåa och sänka farten rejält. Var det en Shermers Neck i antågande? Jag gjorde enklare massage med ena handen och lite uppmjukande övningar. Efter en viss stunds analys så insåg jag att det var nog det kalla draget på nacken i kombination med mycket tittande över nacken som gett upphov till kramp. Nästa gång skall jag ha med mig nån typ av skarf för att skydda nacken i långa utförslöpor om det är kallt. Skall du inte ha en Voltaren, undrade frun. Jag tog två och en stund senare så var smärtan under kontroll och jag kunde röra nacken normalt. Då hände något, jag insåg väl att snart är vi i mål. Jag la mig först och tryckte på vad tygen höll och lite till vilket gissningsvis var en bra bit över trettio. Detta var rejält roligt då alla andra höll sig runt 20. Man kände sig som att man rörde sig i en annan dimension där man flög fram euforisk emot mål i en helt annan fart än alla andra. Målspurten började 2 mil innan sista kontrollen på banan och pågick till mål. Det kändes helt fantastiskt att passera mållinjen och få uppleva att det som nyss hade känts helt omöjligt nu var verklighet.
Jösses vilket äventyr man har fått vara med om!
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Kalmar -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Västerbotten -
Säljes i Dalarna -
Säljes i Göteborg
