Dags att skriva av mig så jag kan stänga detta kapitel.
PBP 2023 blev min andra start. Efter 2019 skrev jag dethär:
https://happyride.se/forum/threads/pbp-2019.2764143/page-31#post-3609553
Att komma till start är en utmaning för mig. Jag är en logistisk katastrof när det kommer till att boka boenden, flyg etc med god framförhållning. Men trots allt så lyckades jag ta mig till Rambouillet för att starta i Grupp B på söndagen. Jag bodde ihop med 7 andra erfarna cyklister dryga milen utanför men jag var den enda som startade i 80-gruppen. Men innan start lyckades jag upptäcka att Fredrik och Erik som jag cyklade med 2019 också startade i B. Perfekt! Både jag och Fredrik hade förhoppningar om att förbättra våra tider en aning från 219 då jag rullade in strax under 60h.
Starten i B-gruppen var lika hetsig som starten i A-gruppen var 2019. Ryckigt, rörigt, snabbt. Bit för bit sprack gruppen och jag och Fredrik hamnade en bit bak i en relativt långsam grupp. Erik hade hamnat ytterligare någon grupp bak. Vid backen några mil innan Mortagne delades gruppen än mer effektivt. Men jag, Fredrik och Erik kunde rulla vidare tillsammans in i mörkret.
Vid ca15 mil märkte jag något märkligt, att när jag gled fram på sadeln så böjdes den framåt. Jag hade behövt använda våld för att få loss sadelstolpen innan cykeln skulle packas, jag hade väl inte förstört något? Jag kände med fingrarna men kunde inte förstå exakt vad som var fel även om jag hade mina aningar. Satt jag på den bakre delen av sadeln var det inga bekymmer. Jag satt försiktigt och sa till Fredrik att jag ville kolla när vi skulle stanna för att ta på reflexvästar. Men innan det hörde jag det bekanta ljudet av metall som ramlar mot asfalt - fan! När vi senare stannar ser jag att den bakre skruven för sadeln/sadelstolpe har lossnat och försvunnit. Som tur är har jag buntband och kan göra en provisorisk lagning. Men det känns nervöst och jag vill inte belasta sadeln "fel" i onödan.
Vet inte om jag har några andra starka minnen från resan ut. Det är rejält backigt sista 10(?) milen ut mot Brest. Någonstans på vägen stannade Erik. Ett par mil innan Brest släpper jag iväg Fredrik (och Martin). Min svaghet är väldigt tydlig; jag är sopkass på uppförsbackar! (känns detta igen? exakt samma sak på UTU tex). Jag kan inte alls kliva på i backar, medans jag på platten eller utför klarar rulla med utan bekymmer.
Väl framme i Brest var min plan att äta och försöka sova 2h för att slippa cykla i värmen och kunna cyklar mer på natten. Maten under hela loppet anser jag är trist. Ris och kyckling, baguetter, croissanter.. Och tyvärr lyckas jag inte somna ordentligt utan det blir snarare en timmes vila. Jag rullar ut ensam från Brest vilket faktiskt känns bra. För nu är det rejält backigt igen och jag behöver hålla mitt eget tempo.
Kommer till Carhaix och känner mig inte överdrivit sömnig. Bestämmer mig att fortsätta. Medans jag står och handlar min mat så stupar plötsligt en man i kön bakom mig. Bricka med glas och tallrik och mat flyger. Och då blir ytterligare en man i kön nervös och håller sig för pannan och lägger sig på golvet. Kaos. Men två sjukvårdare kommer strax så ingen ide att lägga sig i deras arbete. Men någonstans på vägen om Loudeac kommer sömnsläggan och jag måste lägga mig en 30min på en grusbusshållplats. Men det fungerar bra. Kommer till Loudeac och träffar Fredrik som precis ska iväg. Han visar en filt han hittat där och jag tar 30 min sömn på golvet i matsalen. När jag ger mig iväg så är det åter soluppgång.
Jag tycker jag trampar på bra. Passerar Tinteniac. Men sen.. sen kommer värmen. Uppförsbacke, fartvinden försvinner, solen i ryggen, värmen strålar från asfalten... Jag måste göra något. Ser en Carrefour och svänger in. Glass! Stapplar fram till en som jobbar där och använder ordet "Icecream". Även om man inte kan engelska borde man hört det? Icke! Börja leta någon i butiken som förstår lika mycket engelska som en treåring i Sverige.. visar sig att de endast säljer glass i multipack och att köpa 10 glassar känns dumt. Köper en kall dricka och står inne i den ac-kylda lokalen. Inser att jag måste vidare... Värmen... Måste sitta ner i skuggan en stund vid en stenmur. Rullar sedan vidare och vid infarten till Fougeres finns en McDonalds! Gud så gott med en BigMac och glass. Och att beställa via en touch-panel som förstår engelska! Blir sittandes lite länge men det behövde jag innan jag rullar ner till kontrollen. Eftersom jag redan ätit blir det ganska kort stopp.
På vägen ut är den en lång lång uppförsbacke som jag minns väl. En bit upp ska jag stanna till och ta ett kort men råkar sätta mig snett på sadeln och då går buntbanden sönder! Fan! Sitter försiktigt och fortsätter att cykla en bit. Orkar inte ta hand om det nu. Svänger dock snart in mot en bensinmack och lyckas få trevlig hjälp av mekanikern att montera nya. Dessa kommer hålla hela vägen till Rambouillet! Men det är varm och eländigt för min del och det tar en evighet innan Villaines. Nu börjar det dock bli svalare vilket är en lättnad. Jag trampar på så hårt jag orkar i skymningen för när mörkret kommer går farten ner... Och här har jag åter en riktigt dålig period. En sömnbrist som gör sig gällande kanske. Men sista biten till Mortagne. Kanske de sista 50km, de är väldigt förvirrande. Tycker bara att jag cyklar upp och ner för samma backe utan komma någonstans. Men nog kommer jag fram.
Bestämmer mig för att ta 20min sömn innan jag ska fortsätta. Lägger mig och sätter klockan. Vaknar av ett ryck och det är inte klockan! Paniken av att försova sig kommer. Jag har dessutom satt flygresan hem lite väl tätt och har inte mycket att vingla på. Som tur är att jag inte sovit allt för länge. På vägen ut har jag tur och träffar på en amerikan jag cyklat med tidigare. Vi blir så småningom en liten grupp på väg mot Dreux och vi håller god fart. Jag är trött men kan prata bort sömnen med en tysk och med nämnda amerikan.
2019 vill jag minnas att det var förvirrande att hitta kontrollen i Dreux. I år var det lätt. Rullar in, köper och dricker en färskpressad apelsinjos, och sedan rullar jag vidare tillsammans med amerikanen och en fransos. Någonstans på vägen stannar vi hos en cyklist som gjort sallad av sin bakväxel. Amerikanen lämnar sitt multiverktyg så han kan bygga om till singelspeed. Sista milen går över odlingsfält. Gryningen kommer. Skyltar med nedräkning kommer... Men det är ändå långa kilometrar i slutet.
Men så rullar vi in samma väg som vi rullade ut. Skönt att slippa förvirringen 2019. Tackar för sällskapet. Hämtar medalj. Äter lite mat, en kopp öl. Rullar till boende som borde vara tomt men det visar sig att tre andra redan är där som brutit! Packar cykeln i kartong, duschar, ringer taxi, åker till tågstationen, till flygplatsen och hem. Lite stressat, men det gick!
Tiden? Strax över 63h.
Aningens missnöjd över att vara långsammare än senast.
Men nöjd över att jag hade bättre "kontroll" över mig själv och min trötthet.
Lärdom?
Ska jag någonsin göra bättre tider, eller delta i andra lopp med mycket höjdmeter, måste jag bli bättre på backar.
actu.fr
