Le är grejen.
Ett helt annat brott, en helt ny lösning: Jag brukar säga åt dem som cyklar på trottoaren, oftast skarpt, och det har hänt att jag efter nonchalanta svar ryter tillbaka. (Och jag säger inte till för att cyklisterna brukar vara i vägen, utan för att jag tror att våra medtrafikanter får mer respekt för oss cyklister om vi cyklister respekterar trafikreglerna.)
Igår provade jag så en annan taktik. Jag gick på trottoaren längs en enkelriktad gata där många cyklister väljer trottoaren eftersom de inte vill cykla mot enkelriktningen. (Det vore ju fel.) Så möter jag en man som cyklar på trottoaren och jag vänder mig leende mot honom:
– Vad gör DU här?
Han ser lite överraskad ut, men vänligt avvaktande.
– Jaa … Hej, säger han och börjar stiga av cykeln, antagligen för att han tror att han stött på en bekant och ska stanna och prata lite.
– Ja, som cyklar på trottoaren.
Då har han redan stigit av. Ansiktsuttrycket blir lite surare och han börjar förklara att det "bara var en liten bit". Men till skillnad från dem som bara skakar på huvudet över någon som lägger sig i, fast de inte är i vägen, så har han faktiskt lyssnat lite, lite på mig.
Och det är väl så med plinga eller inte – respekt är inget man kan kräva, det är något man förtjänar.