Skulle gissa att det finns (minst) tre kategorier som håller på extremt länge på Vätternrundan (eller annat godtyckligt massevenemang).
1) De som har något handikapp/hinder men som trots det gett sig sjutton på att greja loppet och tränat och förberett sig efter bästa förmåga. De tycker jag man absolut kan kalla hjältar.
2) De som förberett sig en del, genomför loppet med många och långa stopp, kör med goda marginaler och ser det hela som en trevlig tur och en folkfest. Dessa har jag en viss förståelse för (även om jag kanske inte tycker att vägarna är de allra roligaste att cykla på). Några hjältar tycker jag dock inte de är.
3) De som inte gjort några vettiga förberedelser och knappt tränat och som plågar sig runt och troligen mår rätt dåligt/har ont under en skaplig del av loppet och dessutom har ont av loppet en tid efter det. Dessa har jag personligen väldigt lite förståelse för. Visst, de ska få åka loppet om de vill, det är deras beslut att ta, men jag har svårt att se nöjet och framför allt har jag fruktansvärt svårt att se hjältedådet i det hela. Om man tycker det är ett hjältedåd, är det då också ett hjältedåd att ta sig igenom grundskolan utan att plugga eller anstränga sig ett enda dugg och behöva gå om varje klass på vägen?