Jaha, nu är man hemma i snön igen. Kan bjuda på lite mera klimatporr, mulliga vägar mm.
Om man håller vänster efter Mogan ser det så småningom ut så här. Ännu så länge ganska snälla backar.
Om man istället tar av åt höger så börjar den tuffare klättringen. Ju högre upp man kommer, desto tydligare blir det att vägen följer en slags gigantisk skrynkla i landskapet. Vegetationen ändrar sig, det blir mera tallskog och blommande mandelträd. Ett och annat ulligt får med prislapp i örat dyker upp.
Äntligen på toppen! 1963 m på min mätare, 1949 på kartan.
Om man flyttar på gubben ser man Teide bland molnen i bakgrunden.
Dagen efter var det tänkt att jag skulle få en lugn och snäll tur men när jag såg den här utsikten och visste att jag skulle ner och sedan upp igen så insåg jag att det inte skulle bli så. Klättringen från byn därnere som heter San Nicolas, var brutal bitvis. Efter en lång slakmota befinner man sig på dryga hundra meter över havet, sedan kommer det plötsligt en 17% backe på några hundra meter, sedan 13-14% någon km och sedan fortsätter det med 8-10% till man är uppe på sju hundra meter och då är pulsen igång ordentligt.
När jag såg mig om upptäckte jag en schweizare jag passerat tidigare med bergscykel och en massa packväskor. Det såg äckligt jobbigt ut. Han syns som en prick nere på vägen.
Här är en annan prick på vägen. Den här kompisen passerade jag nästan varje dag på väg mot Mogan. Förutom något som liknade en fjällvråk samt några flugor vid hotellet det enda spåret av det vilda djurlivet på ön.