[RR] Ammarnäs-Hemavan
Livet känns för tillfället som ständig balansgång mellan att göra familjevänliga saker och saker som inte lätt går att kombinera med familjeaktiviteter, som t.ex krävande cykelturer. I allmänhet prioriteras familjen, men denna gång kom jag på ett lysande sätt att kombinera de två.
Planen var att åka med familjen till Ammarnäs och lämna de andra där över natten och själv börja cykla på kvällen. Tanken var sedan att vara på cykeltur i två nätter och anlända till Hemavan på morgonen till den tredje dagen. Under tiden skulle familjen ta bilen till Hemavan, där vi hade en lägenhet hyrd för några dagar. Efter min ankomst skulle vi fortfarande ha några dagar tid tillsammans i Hemavan.
Vi tog färjan från Vasa till Umeå på söndag morgon och åkte 360 km till Ammarnäs på vägar av varierande kvalitet för att anlända vid sex-tiden på kvällen. Jag packade cykeln, åt en snabb middag och började cykla lite över sju på kvällen.
Leden från Ammarnäs till Hemavan utgör den sydligast delen av Kungsleden och avståndet är runt 80 km. Jag räknade optimistiskt med att runt 70 procent skulle vara cykelbart, efter att ha vandrat i området runt Södra Storfjället för över tio år sedan. Boken Kungsleden på Mountainbike är kanske lite mera realistisk, men å andra sidan anser jag mig ha bättre körteknik än genomsnittet.
Leden började med två kilometer sakta stigande skogsväg, innan stigarna tog vid. Risken att tappa bort sig förefaller tämligen begränsad.
Stigen var delvis cykelbar, men mestadels skuffade jag cykeln. Antingen var stigen för stenig eller så steg den för mycket.
Temperaturen var ganska behaglig med runt 10°C, och jag hade inga bekymmer med myggorna ens i fjällbjörksregionen. Växtligheten var frodig.
Hönsbär
Skogsnävans blad är oeniga om huruvida det är sommar eller höst.
Den mycket giftiga nordiska stormhatten blir imponerande hög.
Stigen fortsatte. Det fanns utmärkta broar över bäckarna.
En blick bakåt mot Ammarnäs
Äntligen öppnade landskapet sig.
Efter en stund såg jag Aigertstugan. Det är fullt möjligt att vandra eller cykla med mycket lätt packning och övernatta i fjällstugor, men jag föredrar dock själv friheten med ett eget tält, och fann en lämplig tältplats en bit från stugan efter lite över två timmar och åtta kilometer.
Rutten och övriga detaljer finns att skåda på Garmin Connect.
Det regnade lite och blåste en hel del under natten. Jag kollade fjällvädret med min smartphone över en sporadisk internetförbindelse och noterade att prognosen för tisdag morgonen utlovade en vind på 18 m/s.
Morgonen var i alla fall fin. Jag åt frukost och lyckades packa ner det helt torra tältet innan det började regna igen.
På väg igen.
Det fanns inga tecken på liv i tälten nära Aigertstugan lite över sju på morgonen.
Stigen var lättåkt.
Jag är nuförtiden mycket försiktig med dricksvattnet efter att ha åkt på en campylobacterinfektion från förorenat vatten. Mycket hög feber och diarré i tre dagar är något man gärna undviker. Denna bäck verkade ha en tillräckligt kraftig ström för att späda ut eventuella patogener, även om just campylobacter är kända för att smitta från ett mycket litet antal bakterier. I fall av osäkerhet hade jag med mig vattenreningstabletter.
En tillbakablick.
Jag hade nu tagit mig upp till 1000-metersnivån. Terrängen var fortfarande mestadels lättåkt, med undantag av en del stenigare partier. Vädret växlade mellan lätt regn och uppehåll, men det blåste en del.
Isrankunkel.
Ett stycke ängsmark.
Rosenrot.
Då jag kom upp till 1100 m, blev terrängen mestadels omöjlig att cykla i, men det var ändå skoj.
Så småningom började stigen luta utför, med ungefär 400 m höjdskillnad att rulla på. Det började också regna igen. Under detta parti mötte jag flera vandrare, men i övrigt var det folktomt på leden.
Servestugan nästa.
Gullbräcka.
Givetvis.
Uppför igen.
Lunch vid ett-tiden. Efter frukosten hade jag ätit en flapjack och energistång och var nu ganska hungrig.
Efter en kort och måttligt mysig lunchpaus var det dags att fortsätta. Stigen var mestadels cykelbar.
Renar.
Den sista biten ner mot Tärnasjön var fin. En snabb och flytande stig med 200 höjdmeter utför gjorde att ingen trampning behövdes. Några kraftiga regnskurar blev det dock.
Tärnasjöstugan. Jag pratade lite med värdinnan, och hon hade aldrig sett en cyklist där, så det är kanske ändå inte så hemskt vanligt.
Partiet som nu följde, 8 km genom björkskogen och över myrar, fruktade jag mest.
Ett stycke sparvunge.
Södra delen av Tärnasjön har många små öar och leden går mellan dem via ett antal hängbroar.
Broarna syns i mitten av bilden.
Det föregående partiet var i själva verket helt ok, men stigen mellan Tärnasjön och Syterstugan var mestadels omöjlig att cykla på. Första biten var annars bra, men stigningen för brant. Resten var alltför stenig.
Kung Karls spira.
Fint väder igen, men Norra Storfjället är täckt av moln.
En blick bakåt mot Syterstugan.
På väg mot den sista ordentliga stigningen över Sjulolsaxeln på 1000 meters höjd.
Jag hade nu ganska lite energi efter att ha tillbringat elva timmar med att cykla eller skuffa cykeln, och hade svårt att hålla värmen trots stigningen. På toppen blåste det ordentligt hårt, regnade horisontellt och temperaturen var bara några grader på plus. Jag fortsatte genast nedför igen på andra sidan i hopp om att slippa det värsta av regnet och vinden.
Början på U-dalen Syterskalet. Mina fingrar var nu helt domnade av kyla och jag måste hitta på något. Efter att ha värmt fingrarna mot kroppen en stund tog jag ett par Sealskinz-sockor på händerna och fick så småningom lite värme tillbaka. Fötterna var givetvis också kalla efter att ha varit blöta en hel dag, men det var inget problem.
Jag var nu redo att stanna för natten, men väderleksprognosen med 18 m/s vind gjorde att jag inte vågade sätta upp tältet på en helt oskyddad plats i Syterskalet, då en dal som denna kan fungera som en tratt för vinden och leda till ordentligt kraftig vind. Således fortsatte jag ännu.
Nu inträffade det enda tekniska problemet under turen. Det femte drevet i bakkassetten förintades, utan någon ordentlig orsak. Jag hade då åtminstone inte mycket kraft i benen kvar i detta skede.
Slutligen, efter 13,5 timmars cykling, hittade jag en lämplig tältplats bakom en liten kulle som dämpade vinden en aning. Jag var nu alldeles för trött för att ens ta någon bild. Jag satte bara upp tältet, drack lite och åt en flapjack innan jag kröp ner i sovsäcken. Det tog en tid att få värmen tillbaka, men jag var trött nog för att sova gott genom hela natten.
Hela eländet finns att skåda på Garmin Connect. Firstbeat Athlete, som jag litar mera på en Garmin, beräknade min energiförbrukning till 7124 kcal, av vilka jag inte fick i mig mera än knappt 2000.
Det blåste igen ordentligt under natten, och regnade även en del, men tältet var stabilt. Jag hade satt upp det så att vinden kom i den bästa möjliga riktningen. Morgonen var fin, om än lite kall. Jag åt en snabb frukost och gick sedan ut vid halv åttatiden och tog några bilder. Notera nattens nysnö lite högre upp.
Jag gav mig av igen och kände mig ganska bra, trots gårdagens tämliga tunga cykling. Kraften i benen var dock mycket lägre än normalt.
Några andra tält en bit ner i dalen.
Viterskalstugan blir snart synlig.
Nu gick stigen mestadels utför med ungefär 400 höjdmeter ner till Hemavan. Stigen var dock inte så cykelbar som jag antagit.
Nästan framme. Den högsta delen av Hemavans liftsystem syns redan.
Det går utför för mig.
Jag kom fram till Hemavan efter två och en halv timme och 14,5 km, helt enligt tidtabell. Kartan och övrig data finns på Garmin Connect.
Det var en utmärkt liten tur, om än ganska krävande. Lite mera tid hade varit skönt, men det blev så denna gång. Cykeln fungerade utmärkt, och jag uppskattar verkligen stabiliten hos Salsa Mukluk, även fullastad, på stigar som dessa. Rutten kan rekommenderas för någon som uppskattar en krävande tur i riktigt fjällterräng. En lite lättare version med övernattning i fjällstugor vore säkert också trevlig.
Planen var att åka med familjen till Ammarnäs och lämna de andra där över natten och själv börja cykla på kvällen. Tanken var sedan att vara på cykeltur i två nätter och anlända till Hemavan på morgonen till den tredje dagen. Under tiden skulle familjen ta bilen till Hemavan, där vi hade en lägenhet hyrd för några dagar. Efter min ankomst skulle vi fortfarande ha några dagar tid tillsammans i Hemavan.
Vi tog färjan från Vasa till Umeå på söndag morgon och åkte 360 km till Ammarnäs på vägar av varierande kvalitet för att anlända vid sex-tiden på kvällen. Jag packade cykeln, åt en snabb middag och började cykla lite över sju på kvällen.
Leden från Ammarnäs till Hemavan utgör den sydligast delen av Kungsleden och avståndet är runt 80 km. Jag räknade optimistiskt med att runt 70 procent skulle vara cykelbart, efter att ha vandrat i området runt Södra Storfjället för över tio år sedan. Boken Kungsleden på Mountainbike är kanske lite mera realistisk, men å andra sidan anser jag mig ha bättre körteknik än genomsnittet.
Leden började med två kilometer sakta stigande skogsväg, innan stigarna tog vid. Risken att tappa bort sig förefaller tämligen begränsad.
Stigen var delvis cykelbar, men mestadels skuffade jag cykeln. Antingen var stigen för stenig eller så steg den för mycket.
Temperaturen var ganska behaglig med runt 10°C, och jag hade inga bekymmer med myggorna ens i fjällbjörksregionen. Växtligheten var frodig.
Hönsbär
Skogsnävans blad är oeniga om huruvida det är sommar eller höst.
Den mycket giftiga nordiska stormhatten blir imponerande hög.
Stigen fortsatte. Det fanns utmärkta broar över bäckarna.
En blick bakåt mot Ammarnäs
Äntligen öppnade landskapet sig.
Efter en stund såg jag Aigertstugan. Det är fullt möjligt att vandra eller cykla med mycket lätt packning och övernatta i fjällstugor, men jag föredrar dock själv friheten med ett eget tält, och fann en lämplig tältplats en bit från stugan efter lite över två timmar och åtta kilometer.
Rutten och övriga detaljer finns att skåda på Garmin Connect.
Det regnade lite och blåste en hel del under natten. Jag kollade fjällvädret med min smartphone över en sporadisk internetförbindelse och noterade att prognosen för tisdag morgonen utlovade en vind på 18 m/s.
Morgonen var i alla fall fin. Jag åt frukost och lyckades packa ner det helt torra tältet innan det började regna igen.
På väg igen.
Det fanns inga tecken på liv i tälten nära Aigertstugan lite över sju på morgonen.
Stigen var lättåkt.
Jag är nuförtiden mycket försiktig med dricksvattnet efter att ha åkt på en campylobacterinfektion från förorenat vatten. Mycket hög feber och diarré i tre dagar är något man gärna undviker. Denna bäck verkade ha en tillräckligt kraftig ström för att späda ut eventuella patogener, även om just campylobacter är kända för att smitta från ett mycket litet antal bakterier. I fall av osäkerhet hade jag med mig vattenreningstabletter.
En tillbakablick.
Jag hade nu tagit mig upp till 1000-metersnivån. Terrängen var fortfarande mestadels lättåkt, med undantag av en del stenigare partier. Vädret växlade mellan lätt regn och uppehåll, men det blåste en del.
Isrankunkel.
Ett stycke ängsmark.
Rosenrot.
Då jag kom upp till 1100 m, blev terrängen mestadels omöjlig att cykla i, men det var ändå skoj.
Så småningom började stigen luta utför, med ungefär 400 m höjdskillnad att rulla på. Det började också regna igen. Under detta parti mötte jag flera vandrare, men i övrigt var det folktomt på leden.
Servestugan nästa.
Gullbräcka.
Givetvis.
Uppför igen.
Lunch vid ett-tiden. Efter frukosten hade jag ätit en flapjack och energistång och var nu ganska hungrig.
Efter en kort och måttligt mysig lunchpaus var det dags att fortsätta. Stigen var mestadels cykelbar.
Renar.
Den sista biten ner mot Tärnasjön var fin. En snabb och flytande stig med 200 höjdmeter utför gjorde att ingen trampning behövdes. Några kraftiga regnskurar blev det dock.
Tärnasjöstugan. Jag pratade lite med värdinnan, och hon hade aldrig sett en cyklist där, så det är kanske ändå inte så hemskt vanligt.
Partiet som nu följde, 8 km genom björkskogen och över myrar, fruktade jag mest.
Ett stycke sparvunge.
Södra delen av Tärnasjön har många små öar och leden går mellan dem via ett antal hängbroar.
Broarna syns i mitten av bilden.
Det föregående partiet var i själva verket helt ok, men stigen mellan Tärnasjön och Syterstugan var mestadels omöjlig att cykla på. Första biten var annars bra, men stigningen för brant. Resten var alltför stenig.
Kung Karls spira.
Fint väder igen, men Norra Storfjället är täckt av moln.
En blick bakåt mot Syterstugan.
På väg mot den sista ordentliga stigningen över Sjulolsaxeln på 1000 meters höjd.
Jag hade nu ganska lite energi efter att ha tillbringat elva timmar med att cykla eller skuffa cykeln, och hade svårt att hålla värmen trots stigningen. På toppen blåste det ordentligt hårt, regnade horisontellt och temperaturen var bara några grader på plus. Jag fortsatte genast nedför igen på andra sidan i hopp om att slippa det värsta av regnet och vinden.
Början på U-dalen Syterskalet. Mina fingrar var nu helt domnade av kyla och jag måste hitta på något. Efter att ha värmt fingrarna mot kroppen en stund tog jag ett par Sealskinz-sockor på händerna och fick så småningom lite värme tillbaka. Fötterna var givetvis också kalla efter att ha varit blöta en hel dag, men det var inget problem.
Jag var nu redo att stanna för natten, men väderleksprognosen med 18 m/s vind gjorde att jag inte vågade sätta upp tältet på en helt oskyddad plats i Syterskalet, då en dal som denna kan fungera som en tratt för vinden och leda till ordentligt kraftig vind. Således fortsatte jag ännu.
Nu inträffade det enda tekniska problemet under turen. Det femte drevet i bakkassetten förintades, utan någon ordentlig orsak. Jag hade då åtminstone inte mycket kraft i benen kvar i detta skede.
Slutligen, efter 13,5 timmars cykling, hittade jag en lämplig tältplats bakom en liten kulle som dämpade vinden en aning. Jag var nu alldeles för trött för att ens ta någon bild. Jag satte bara upp tältet, drack lite och åt en flapjack innan jag kröp ner i sovsäcken. Det tog en tid att få värmen tillbaka, men jag var trött nog för att sova gott genom hela natten.
Hela eländet finns att skåda på Garmin Connect. Firstbeat Athlete, som jag litar mera på en Garmin, beräknade min energiförbrukning till 7124 kcal, av vilka jag inte fick i mig mera än knappt 2000.
Det blåste igen ordentligt under natten, och regnade även en del, men tältet var stabilt. Jag hade satt upp det så att vinden kom i den bästa möjliga riktningen. Morgonen var fin, om än lite kall. Jag åt en snabb frukost och gick sedan ut vid halv åttatiden och tog några bilder. Notera nattens nysnö lite högre upp.
Jag gav mig av igen och kände mig ganska bra, trots gårdagens tämliga tunga cykling. Kraften i benen var dock mycket lägre än normalt.
Några andra tält en bit ner i dalen.
Viterskalstugan blir snart synlig.
Nu gick stigen mestadels utför med ungefär 400 höjdmeter ner till Hemavan. Stigen var dock inte så cykelbar som jag antagit.
Nästan framme. Den högsta delen av Hemavans liftsystem syns redan.
Det går utför för mig.
Jag kom fram till Hemavan efter två och en halv timme och 14,5 km, helt enligt tidtabell. Kartan och övrig data finns på Garmin Connect.
Det var en utmärkt liten tur, om än ganska krävande. Lite mera tid hade varit skönt, men det blev så denna gång. Cykeln fungerade utmärkt, och jag uppskattar verkligen stabiliten hos Salsa Mukluk, även fullastad, på stigar som dessa. Rutten kan rekommenderas för någon som uppskattar en krävande tur i riktigt fjällterräng. En lite lättare version med övernattning i fjällstugor vore säkert också trevlig.

