[RR]Bara det inte blir för mycket släpa...
...så är det nog lugnt.
Det var något i den stilen Erik sa när jag uttryckte min tveksamhet inför turförslaget.
Men ingen kommer ihåg en fegis och det var ju faktiskt jag som hade föreslagit heldagstur på riktigt så jag var inte svårövertalad.
Och visst blev det en heldag "på riktigt". Det var inte "lugnt". Vi släpade cykel.
Strax efter 10 startade vi från Vallbo i riktning mot Pyramiderna med en ganska seg men vid det här laget hemtam klättring:
Här är Egil fortfarande pigg. Och har fungerande växel, halva turen blev det enpetat efter att vajern bestämde sig för att gå av.
Efter den långa klättringen och ett gäng stopp för fotografering med tillhörande omtag så stannade vi för en första matpaus efter tre timmar eller så. Med ny energi fortsatte vi med Pyramiderna bakom oss mot Lunndörrsstugan på stigar som såg ut ungefär så här
Erik rotar efter kameran för en ny fotosession. Ja, han släpade på systemkamera och flera objektiv hela dagen...
och så här
Sedan blev det lite mindre flow men mer bryt och knuffa cykel, det var vi beredda på att det skulle vara här.
Regnskuren vi kunnat följa på himlen kom över oss precis när vi kom till Lunndörrsstugan så det föll sig naturligt med en paus under taket på bastuns trapp... Jag hade nog en svacka här, jag hann bli lite blöt och var lite kall och energilös så jag glömde bort fotograferandet.
När det slutat regna fortsatte vi, fortfarande lyckligt ovetande om vad som skulle komma, nu var vi ute på för oss okända stigar:
Allvarligt, vems idé var det att dra leden här?! Efter vad som kändes som riktigt kändes länge i den terrängen var vi inte så stöddiga längre...
En stund senare började det dock bli löjligt!
Så småningom blev det cykelbart igen. Och trots att vi började bli riktigt möra vid det här laget så njöt jag av cyklingen, hur kan man inte göra det med stigar som den här?
Här undrar jag om inte Erik faktiskt var på väg rakt ut i vattnet, reaktionsförmågan var väl sådär efter 8 timmar...
9 timmar in på turen rastar vi vid Vålåstugorna. Vi käkar upp det absolut sista av provianten, fyller på vatten och tar en liten powernap. 2 mil kvar till Vålådalen!
Från Vålåstugorna blev cyklingen riktigt fin och vyer som den här gav bra belöning för många timmars slit
Sen blev det tyvärr inte så många fler bilder. Efter ungefär 8 kilometer utan särskilt stora höjdskillnader men med fin utsikt kom vi till skylten som säger "Vålådalen 12km".
Här vaknade något i min mosiga hjärna, minnen från vintertur längs den här leden sa mig att nu kommer det gå utför, länge, mycket! Och det gjorde det.
Om jag tidigare under turen gillat min nya cykel så älskade jag den här! CTD-vredet i descent-läge och full fart framåt. Större hjul och dessutom lite flackare gaffelvinkel än min förra cykel gjorde den superstökiga utförscyklingen galet rolig!
Helt vaken var jag nog inte för när den första långa sammanhängande backen avslutades med ett surhål var jag inte med i matchen utan gjorde en spektakulär OTB. Synd att ingen fångar den här på bild hann jag tänka och insåg samtidigt min chans då jag hade fått lite lucka till de andra.
Jag hann precis slita fram telefonen och gömma mig bakom en buske för att fånga Eriks försök på samma surhål...
Sen hade jag faktiskt inte lust att stanna för att fota mer. Helt magisk utförscykling följde! Först stökigt och tekniskt med lite lagom med spångcykling insprängt och sedan supersnabb, flowig stig som är lagom urgröpt för att man ska kunna använda kanterna att trycka ifrån på i kurvorna.
Sista biten till Vålådalen längs kända stigar som gick förvånansvärt lätt, men allt är ju relativt. Asfaltscyklingen tillbaka till bilen i Vallbo gick inte riktigt lika lätt... Efter 12 timmar och 9 minuter var jag tillbaka vid bilen. Då återstod bara att lasta upp cykeln på taket och åka tillbaka upp mot Vålådalen för att plocka upp de andra.
Erik är väldigt glad att vara framme, vad han skulle upp på biltaket att göra är för mig lite oklart så här i efterhand.
Så här i efterhand kan jag konstatera att 12 timmar är länge att vara ute men att det funkar. Men det hade nog varit mer njutbart om jag haft mer mat med mig.
Turen bjöd på både högt och lågt: Den magiska utförkörningen på slutet, själv, i mitt eget tempo med ett flyt jag sällan upplevt kommer jag sent glömma.
De dryga 15 km släpande av cykel på mitten kommer jag nog inte heller glömma på ett tag men det hör liksom till. Jag gillar att topptura på vintern och jag gillar äventyr. Det här är liksom sommarens motsvarighet så jag är nöjd med turen i stort även om jag ju hade föredragit att släpa lite mindre.
Fjällcykling är verkligen något alla som gillar MTB borde prova. Nu har vi ju rekat en bit till och kan med gott samvete säga att ni kan strunta i sträckan Lunndörrsstugan - Vålåstugorna. Det finns dock gott om fin cykling här i Jämtland. Nästa helg åker vi upp till Storulvån för att prova lite jag inte cyklat där än!
Ni får nöja er med mina risiga, oredigerade mobilbilder så länge. Så fort Erik skickar dom ska jag komplettera med lite snyggare bilder, han släpade ju inte på systemkameran bara för skojs skull! :)
Det var något i den stilen Erik sa när jag uttryckte min tveksamhet inför turförslaget.
Men ingen kommer ihåg en fegis och det var ju faktiskt jag som hade föreslagit heldagstur på riktigt så jag var inte svårövertalad.
Och visst blev det en heldag "på riktigt". Det var inte "lugnt". Vi släpade cykel.
Strax efter 10 startade vi från Vallbo i riktning mot Pyramiderna med en ganska seg men vid det här laget hemtam klättring:
Här är Egil fortfarande pigg. Och har fungerande växel, halva turen blev det enpetat efter att vajern bestämde sig för att gå av.
Efter den långa klättringen och ett gäng stopp för fotografering med tillhörande omtag så stannade vi för en första matpaus efter tre timmar eller så. Med ny energi fortsatte vi med Pyramiderna bakom oss mot Lunndörrsstugan på stigar som såg ut ungefär så här
Erik rotar efter kameran för en ny fotosession. Ja, han släpade på systemkamera och flera objektiv hela dagen...
och så här
Sedan blev det lite mindre flow men mer bryt och knuffa cykel, det var vi beredda på att det skulle vara här.
Regnskuren vi kunnat följa på himlen kom över oss precis när vi kom till Lunndörrsstugan så det föll sig naturligt med en paus under taket på bastuns trapp... Jag hade nog en svacka här, jag hann bli lite blöt och var lite kall och energilös så jag glömde bort fotograferandet.
När det slutat regna fortsatte vi, fortfarande lyckligt ovetande om vad som skulle komma, nu var vi ute på för oss okända stigar:
Allvarligt, vems idé var det att dra leden här?! Efter vad som kändes som riktigt kändes länge i den terrängen var vi inte så stöddiga längre...
En stund senare började det dock bli löjligt!
Så småningom blev det cykelbart igen. Och trots att vi började bli riktigt möra vid det här laget så njöt jag av cyklingen, hur kan man inte göra det med stigar som den här?
Här undrar jag om inte Erik faktiskt var på väg rakt ut i vattnet, reaktionsförmågan var väl sådär efter 8 timmar...
9 timmar in på turen rastar vi vid Vålåstugorna. Vi käkar upp det absolut sista av provianten, fyller på vatten och tar en liten powernap. 2 mil kvar till Vålådalen!
Från Vålåstugorna blev cyklingen riktigt fin och vyer som den här gav bra belöning för många timmars slit
Sen blev det tyvärr inte så många fler bilder. Efter ungefär 8 kilometer utan särskilt stora höjdskillnader men med fin utsikt kom vi till skylten som säger "Vålådalen 12km".
Här vaknade något i min mosiga hjärna, minnen från vintertur längs den här leden sa mig att nu kommer det gå utför, länge, mycket! Och det gjorde det.
Om jag tidigare under turen gillat min nya cykel så älskade jag den här! CTD-vredet i descent-läge och full fart framåt. Större hjul och dessutom lite flackare gaffelvinkel än min förra cykel gjorde den superstökiga utförscyklingen galet rolig!
Helt vaken var jag nog inte för när den första långa sammanhängande backen avslutades med ett surhål var jag inte med i matchen utan gjorde en spektakulär OTB. Synd att ingen fångar den här på bild hann jag tänka och insåg samtidigt min chans då jag hade fått lite lucka till de andra.
Jag hann precis slita fram telefonen och gömma mig bakom en buske för att fånga Eriks försök på samma surhål...
Sen hade jag faktiskt inte lust att stanna för att fota mer. Helt magisk utförscykling följde! Först stökigt och tekniskt med lite lagom med spångcykling insprängt och sedan supersnabb, flowig stig som är lagom urgröpt för att man ska kunna använda kanterna att trycka ifrån på i kurvorna.
Sista biten till Vålådalen längs kända stigar som gick förvånansvärt lätt, men allt är ju relativt. Asfaltscyklingen tillbaka till bilen i Vallbo gick inte riktigt lika lätt... Efter 12 timmar och 9 minuter var jag tillbaka vid bilen. Då återstod bara att lasta upp cykeln på taket och åka tillbaka upp mot Vålådalen för att plocka upp de andra.
Erik är väldigt glad att vara framme, vad han skulle upp på biltaket att göra är för mig lite oklart så här i efterhand.
Så här i efterhand kan jag konstatera att 12 timmar är länge att vara ute men att det funkar. Men det hade nog varit mer njutbart om jag haft mer mat med mig.
Turen bjöd på både högt och lågt: Den magiska utförkörningen på slutet, själv, i mitt eget tempo med ett flyt jag sällan upplevt kommer jag sent glömma.
De dryga 15 km släpande av cykel på mitten kommer jag nog inte heller glömma på ett tag men det hör liksom till. Jag gillar att topptura på vintern och jag gillar äventyr. Det här är liksom sommarens motsvarighet så jag är nöjd med turen i stort även om jag ju hade föredragit att släpa lite mindre.
Fjällcykling är verkligen något alla som gillar MTB borde prova. Nu har vi ju rekat en bit till och kan med gott samvete säga att ni kan strunta i sträckan Lunndörrsstugan - Vålåstugorna. Det finns dock gott om fin cykling här i Jämtland. Nästa helg åker vi upp till Storulvån för att prova lite jag inte cyklat där än!
Ni får nöja er med mina risiga, oredigerade mobilbilder så länge. Så fort Erik skickar dom ska jag komplettera med lite snyggare bilder, han släpade ju inte på systemkameran bara för skojs skull! :)
Senast ändrad:

