Nån gång ska väl va den första. Ride reports ger mig ångest. Man vill ju skriva om nåt radikalt exponerat åk och spamma internet med sin förträfflighet. Eftersom jag inte åker några radikala åk och inte är särskilt förträfflig så kan jag inte göra det. Jag anser dock att fler borde känna till Marsfjällen och Kultsjödalen.
Kultsjödalen innehåller metropoler som Saxnäs och Klimpfjäll (hrm, osäker om om Klimpfjäll tillhör kultsjödalen eller inte, kanske tillhör det klimpsjödalen, men ja, jag räknar det till samma). Allt är på dekis här. På vägen upp passerar man Stalon. Där är jag alltid rädd för att stanna. Banjon spelar liksom redan på vägen in till de 2 baracker som utgör byn, men man kan handla ALLT på macken.
Norrlands inland
Efter Stalon börjar det episka. Litsforsen, där det stilla vattnet i jag-vet-inte-vilken-älv bryts av fantastiska forsar, Trappstegsforsen, Kultsjön, Gikan, Ransarn och BERGEN. Det är så jäkla jävla fint! Dessutom finns ett ställe i Saxnäs där man kan köpa rökt röding dygnet runt. Fast man kommer aldrig ut med bara rökt röding. Hon som har det är så sjukt bra på att sälja att man alltid handlar halva bilen när man är där. Fast det är grymt värt, för jag har då aldrig fått nån egen fisk när jag försökt i Gikan. Ja, ja, det var ju en ride report jag skulle skriva. Jag tänkte skriva om Marsjfället och kanske lite något om Graipesvare.
Marsfjället
Marsfjället är ett av Västerbottens högsta fjäll (1590 möh) och ligger i Marsfjällsmassivet (nähä). Berget ligger uppe på en högfjällsplatå, så fallhöjden på själva berget är tyvärr betydlig mindre än höjden på berget. Platån gör dock också att man som cyklist får möjlighet att cykla långa sträckor uppe på kalfjället, det är väldigt trevligt när vädret inte är skit.
Cykling på högplatån mellan Marsfjällskåtan och Marsfjället
Jag och Marran tog Ralf (Marrans Caravelle) upp till Kultsjödalen för ett par veckor sedan för att se vad Marsjfället hade att erbjuda i termer av cykling. Jag har vandrat en en del där när jag var i tonåren. Då hatade jag varenda sketen bit av leden (tåååånåring), men jag kommer ihåg att inte ens mitt sura tonårssinne kunde motstå utsikten från Marsfjällstoppen. Däremot hade jag inget som helst minne av hur själva leden såg ut i termer av cykelbarhet.
Först hade vi tänkt ta vägen upp via Marsliden. Vägen upp till kalfjället är kortare den vägen, och dalen ovanför trädgränsen är helt magiskt vacker. Tyvärr är den också väldigt platt, medan stigen under trädgränsen ser misstänkt bratt ut när man börjar räkna höjdkurvor per cm. Stigen från Fattmomakke såg betydligt mer jämnbrant ut, om än lite flack. Jag hade visserligen hört av Gemon att den var rätt stökig, men vi tänkte att det skulle gå prima ändå.
Sagt och gjort. Efter en (premiär!)natt i Marrans pippigula Ralf och en kylslagen frukost gjorde vi oss redo för att ge oss upp mot fjället. Molnen låg långt under optimal höjd och regnet hängde i luften, men SMHI hade lovat finvaer så vi tog dem på orden och gav oss iväg ändå.
Stigen upp till Marsfjällskåtan är 7 km lång och var betydligt flackare än vi hade väntat oss, den går till och med nedåt på sina ställen. Jag hade ett vagt minne av att stigen var lite som en motorväg, och var därför orolig för att den inte skulle erbjuda så mkt teknisk cykling. Minnet är sämst. Jag borde ha lyssnat mer på Gemon. Kåtastigen är inte oöverstigligt teknisk på något sätt, mer rotig och stenig i en trevlig harmoni. Stora delar är klart trampbara, och alla vattenkorsningar är försedda med broar, så det går förhållandevis snabbt att ta sig upp till kåtan som ligger precis ovan trädgränsen.
Vid vår ankomst till alpin terräng hängde molnen fortfarande så lågt att man inte ens kunde se Marsfjällets fot. Efter en go stund i dun och några mackor tyngre i magen bestämde vi dock att SMHI fick ta sitt ansvar och kirra vädret, och så fortsatte vi över fjällheden.
Från Marsfjällskåtan till toppen av fjället är det ytterligare 7 km och kanske si sådär en 600 höjd. Första biten går över skenbar planmark. Stigen är förvånansvärt lättcyklad (med vissa avbrott över diverse bäckfåror), så det gick relativt fort att ta sig till foten av berget.
När det börjar luta, börjar det dock luta ordentligt, samtidigt som heden övergår i blockterräng. Dags att jobba på bärar-musklerna.
Jag gav ganska snart upp. Jag tänkte att det skulle vara helt omöjligt att cykla utför den där jävla skiten. Faan vad jag ångrade mig sen. Nåväl, Marran fortsatte iaf att bära sin rosa Orange in i dimman.
Optimister som vi är så tror jag aldrig att vi tänkte på alternativet att vi inte skulle få se toppen, SMHI hade ju låååvat ju. Mycket riktigt så försvann molnen precis när vi nådde toppstugan. Det var mkt snyggt däruppe. Precis så fint som jag mindes det.
Nedåt! Stigen (hrm, klapperstenen, gruset, blocken) ned från toppen är bratt och lös nanting. OM jag hade haft hjärnan att ta med mig cykeln upp skulle det ha kittlat dödskönt i kistan att bromsa sig utför det där, och jag skulle nog ha trillat mer än en gång. När jag väl kom ned till min cykel upptäckte jag dock att stenarna på nåt sätt ligger väldigt rätt och att lutningen gör att man cyklar över saker som först ser ut att vara omöjliga. Stolpe in som Marran uttryckte det. Jag skulle tro att jag kanske skulle ha kunnat cykla kanske 1/3 av nedfärden. Det hade varit klart värt besväret att bära upp cykeln. Marran cyklade förstås allt. Väldigt snyggt.
Väl nere på det skenbara plattlandet ändrar sig stigen totalt. Lutningen gör att cykeln blir som en yster bergsget om våren som vill hoppa på precis allt, och bristen på lutning gör att bromsarna får en välförtjänt vila.
Från Marsfjällskåtan och nedåt är det ganska mkt mindre flow och mer hårt arbete. Det lutar nedåt, men inte mkt. Här är det mer stolpe ut än stolpe in (fortfarande med Marrans ord). Kul var det dock. Som faan. Jag var dock ganska lik ett skeppsvrak i öppen storm när vi kom ned till parkeringen igen.
Vi avslutade dagen med nakenchock i kyrkbyn, tjyvande av ved, medelfin-men-gu-så-god öl och grill i solnedgången. Marsfjällen alltså… Så sjukt värt!
Dagen efter vaknade vi till strålande sol. Eftersom vi skulle köra hemöver samma dag hade vi som mål att göra en lite mindre tur. Jag hade ögonen på Graipesvare. En liten nätt topp på 1018 möh. Jag måste ha väldigt bra ögon, för den turen var faan helt jäkla grum. Om jag får ut tummen ur röven skriver jag om den med.
Kultsjödalen innehåller metropoler som Saxnäs och Klimpfjäll (hrm, osäker om om Klimpfjäll tillhör kultsjödalen eller inte, kanske tillhör det klimpsjödalen, men ja, jag räknar det till samma). Allt är på dekis här. På vägen upp passerar man Stalon. Där är jag alltid rädd för att stanna. Banjon spelar liksom redan på vägen in till de 2 baracker som utgör byn, men man kan handla ALLT på macken.
Norrlands inland
Efter Stalon börjar det episka. Litsforsen, där det stilla vattnet i jag-vet-inte-vilken-älv bryts av fantastiska forsar, Trappstegsforsen, Kultsjön, Gikan, Ransarn och BERGEN. Det är så jäkla jävla fint! Dessutom finns ett ställe i Saxnäs där man kan köpa rökt röding dygnet runt. Fast man kommer aldrig ut med bara rökt röding. Hon som har det är så sjukt bra på att sälja att man alltid handlar halva bilen när man är där. Fast det är grymt värt, för jag har då aldrig fått nån egen fisk när jag försökt i Gikan. Ja, ja, det var ju en ride report jag skulle skriva. Jag tänkte skriva om Marsjfället och kanske lite något om Graipesvare.
Marsfjället
Marsfjället är ett av Västerbottens högsta fjäll (1590 möh) och ligger i Marsfjällsmassivet (nähä). Berget ligger uppe på en högfjällsplatå, så fallhöjden på själva berget är tyvärr betydlig mindre än höjden på berget. Platån gör dock också att man som cyklist får möjlighet att cykla långa sträckor uppe på kalfjället, det är väldigt trevligt när vädret inte är skit.
Cykling på högplatån mellan Marsfjällskåtan och Marsfjället
Jag och Marran tog Ralf (Marrans Caravelle) upp till Kultsjödalen för ett par veckor sedan för att se vad Marsjfället hade att erbjuda i termer av cykling. Jag har vandrat en en del där när jag var i tonåren. Då hatade jag varenda sketen bit av leden (tåååånåring), men jag kommer ihåg att inte ens mitt sura tonårssinne kunde motstå utsikten från Marsfjällstoppen. Däremot hade jag inget som helst minne av hur själva leden såg ut i termer av cykelbarhet.
Först hade vi tänkt ta vägen upp via Marsliden. Vägen upp till kalfjället är kortare den vägen, och dalen ovanför trädgränsen är helt magiskt vacker. Tyvärr är den också väldigt platt, medan stigen under trädgränsen ser misstänkt bratt ut när man börjar räkna höjdkurvor per cm. Stigen från Fattmomakke såg betydligt mer jämnbrant ut, om än lite flack. Jag hade visserligen hört av Gemon att den var rätt stökig, men vi tänkte att det skulle gå prima ändå.
Sagt och gjort. Efter en (premiär!)natt i Marrans pippigula Ralf och en kylslagen frukost gjorde vi oss redo för att ge oss upp mot fjället. Molnen låg långt under optimal höjd och regnet hängde i luften, men SMHI hade lovat finvaer så vi tog dem på orden och gav oss iväg ändå.
Stigen upp till Marsfjällskåtan är 7 km lång och var betydligt flackare än vi hade väntat oss, den går till och med nedåt på sina ställen. Jag hade ett vagt minne av att stigen var lite som en motorväg, och var därför orolig för att den inte skulle erbjuda så mkt teknisk cykling. Minnet är sämst. Jag borde ha lyssnat mer på Gemon. Kåtastigen är inte oöverstigligt teknisk på något sätt, mer rotig och stenig i en trevlig harmoni. Stora delar är klart trampbara, och alla vattenkorsningar är försedda med broar, så det går förhållandevis snabbt att ta sig upp till kåtan som ligger precis ovan trädgränsen.
Vid vår ankomst till alpin terräng hängde molnen fortfarande så lågt att man inte ens kunde se Marsfjällets fot. Efter en go stund i dun och några mackor tyngre i magen bestämde vi dock att SMHI fick ta sitt ansvar och kirra vädret, och så fortsatte vi över fjällheden.
Från Marsfjällskåtan till toppen av fjället är det ytterligare 7 km och kanske si sådär en 600 höjd. Första biten går över skenbar planmark. Stigen är förvånansvärt lättcyklad (med vissa avbrott över diverse bäckfåror), så det gick relativt fort att ta sig till foten av berget.
När det börjar luta, börjar det dock luta ordentligt, samtidigt som heden övergår i blockterräng. Dags att jobba på bärar-musklerna.
Jag gav ganska snart upp. Jag tänkte att det skulle vara helt omöjligt att cykla utför den där jävla skiten. Faan vad jag ångrade mig sen. Nåväl, Marran fortsatte iaf att bära sin rosa Orange in i dimman.
Optimister som vi är så tror jag aldrig att vi tänkte på alternativet att vi inte skulle få se toppen, SMHI hade ju låååvat ju. Mycket riktigt så försvann molnen precis när vi nådde toppstugan. Det var mkt snyggt däruppe. Precis så fint som jag mindes det.
Nedåt! Stigen (hrm, klapperstenen, gruset, blocken) ned från toppen är bratt och lös nanting. OM jag hade haft hjärnan att ta med mig cykeln upp skulle det ha kittlat dödskönt i kistan att bromsa sig utför det där, och jag skulle nog ha trillat mer än en gång. När jag väl kom ned till min cykel upptäckte jag dock att stenarna på nåt sätt ligger väldigt rätt och att lutningen gör att man cyklar över saker som först ser ut att vara omöjliga. Stolpe in som Marran uttryckte det. Jag skulle tro att jag kanske skulle ha kunnat cykla kanske 1/3 av nedfärden. Det hade varit klart värt besväret att bära upp cykeln. Marran cyklade förstås allt. Väldigt snyggt.
Väl nere på det skenbara plattlandet ändrar sig stigen totalt. Lutningen gör att cykeln blir som en yster bergsget om våren som vill hoppa på precis allt, och bristen på lutning gör att bromsarna får en välförtjänt vila.
Från Marsfjällskåtan och nedåt är det ganska mkt mindre flow och mer hårt arbete. Det lutar nedåt, men inte mkt. Här är det mer stolpe ut än stolpe in (fortfarande med Marrans ord). Kul var det dock. Som faan. Jag var dock ganska lik ett skeppsvrak i öppen storm när vi kom ned till parkeringen igen.
Vi avslutade dagen med nakenchock i kyrkbyn, tjyvande av ved, medelfin-men-gu-så-god öl och grill i solnedgången. Marsfjällen alltså… Så sjukt värt!
Dagen efter vaknade vi till strålande sol. Eftersom vi skulle köra hemöver samma dag hade vi som mål att göra en lite mindre tur. Jag hade ögonen på Graipesvare. En liten nätt topp på 1018 möh. Jag måste ha väldigt bra ögon, för den turen var faan helt jäkla grum. Om jag får ut tummen ur röven skriver jag om den med.
Senast ändrad:
Troligen mer värt att lämna cykeln nedanför och göra toppturen utan hoj, för vyns skull?
