Transwave
Aktiv medlem
[RR] Expedition Bohusleden - etapp 6 - 9
De första etapperna, som ligger i delsjöområdet och dess omnejd känns ganska väl utforskade så jag tänkte bege mig ut på en långtur norrut för att uppleva de etapper som inte har fått smaka mtb däck i lika stor utsträckning. Vid turens början hade jag inte planerat en specifik sträcka att avverka utan jag tänkte köra på så långt som dagen och krafterna räcker till.
Jag svänger in på bohusleden från Angered och kommer snart fram till en mysig sjö.
Härifrån börjar skogsstigarna - och vilken härlig körning det var! Om någon frågar mig efter definitionen på "flowig stig" så är det denna etapp jag kommer att referera till. Området ligger på en platå så jag slapp långa & branta backar, och stigen var perfekt teknisk för att vara utmanande men ändå ge möjlighet till att hålla en god fart större delen av tiden. Att naturen var vacker gjorde inte saken sämre.
Till slut rullade jag utför platån på en asfalterad väg rakt in till bohus fästning.
Själva fästningen har jag besökt flera gånger tidigare så jag tog inga kort på den, men däremot kände jag för att ta en liten tur runt den, för att sedan fylla på med vatten vid kiosken utanför entren innan jag begav mig mot nästa etapp.
'
Inledningsvis var det mycket elljusspår & grusvägar som ledde förbi några mysiga gårdar. Därefter tog stigarna vid, som först var igenvuxna men mynnade snabbt ut i härlig skog.
Efter ett tag kom jag fram till ett mysigt ställe som heter Dalens hembygdsgård.
'
'
Läste i efterhand att detta är bohusläns äldsta timrade byggnad, uppförd på 1600-talet. Även om den var intressant att kika på så såg jag något som fångade mitt intresse desto mer:
En brunn med friskt, välsmakande vatten! Förutom att dricka och fylla på flaskorna så tog jag en välbehövlig lunchpaus bestående av en rejäl bit varmrökt lax och ett paket ölkorvar.
Mätt, utvilad och glad fortsatte jag vidare genom härliga skogsstigar, med ett par kalhyggen som behövde passeras.
Ganska snart hittade jag flera ruiner från hus som var bebodda under början av 1800-talet, tillhörandes fattiga familjer som samsades om ett utrymme lika litet som ett sovrum. Det kändes overkligt att föreställa mig hur hårt livet faktiskt var på den tiden, med all modern lyx jag tar för givet idag.
'
'
Hädanefter började stigen bli allt mer teknisk. Rejält teknisk rent utav!
'
Jag fick använda all min koncentration för hålla mig kvar på hjulen - en konst som jag vid ett par tillfällen misslyckades med. Följden var dock aldrig värre än mindre skrapmärken på ram såväl som benen. Värmen började kännas allt mer och svetten rann nerför pannan. Enligt prognosen skulle det vara 22 grader i skuggan men enligt min upplevelse var det närmare 32, i frånvaron av all fartvind och med helkroppsansträngning.
Hittade en vacker plats att ta paus på.
Vägen nerför berget. Trappan var brant och gick 20m rakt ner. Att gå ner med cykeln kändes spännande nog :)
Till slut kom jag ut på en grusväg som ledde till bottenstugan och startplatsen för nästa etapp. Etappen såg ut att vara längre än de andra jag kört hittills och jag var orolig över att vätskan inte skulle räcka till. Tack och lov fanns det en brunn där också, om än inte lika lyxig som tidigare med frånvaron av pump.
Efter en kort paus fortsatte jag vidare.
En tillrättalagd trial-bana!
Inledningsvis var denna etapp lite mer lättåkt, men det skulle inte vara länge. Här kom jag till utflyktens hittills brantaste backe, som visade sig bara vara en smakprov på vad som komma skall. Det var konstanta höjdskillnader där jag fick leda eller bära cykeln många gånger.
Inte blev det lättare av alla dessa nedfallna träd! Att få cykla längre än 100m i sträck blev en lyx. Jag spenderade mer tid på benen än i cykelsadeln. Och detta fortsatte i timmar! Tempot som jag avverkade stigen var oroväckande, det kändes som att det skulle gå fortare om jag hade haft ett par vandringsskor istället för en cykel. Känslan av att vara långt borta från all civilisation har aldrig varit så stark som nu. Inte en enda väg, eller ens stig, har jag korsat på flera timmar. Inte ett enda hus syntes till och när jag stannade var det knäpptyst - inte ens ett avlägset sus från någon bilväg kunde höras. Jag började bli trött och hungern började krypa tillbaka, men jag hade inget val än att fortsätta. Det fanns inga genvägar att ta. Skulle jag ha sönder hojen eller min kropp skulle det inte finnas någon hjälp att få. En mäktig känsla av äventyr genomsköljde mig och gav mig all energi jag behövde för att fortsätta.
Downhill, någon?
Min tröst var att jag följde en markerad led som jag visste kommer att leda ut ur skogen, så småningom, förr eller senare.
Efter att en okänd mängd tid har förflutit ledde stigen ut på en grusväg, som ledde till etappens slut och möjlighet att svänga ut på en asfalterad väg mot Ucklum. Jag var slut, provianten var slut och vattnet i mina flaskor var slut. Jag kände mig lättad att nu var det bara transportsträcka hem som återstod, men överraskande nog började jag direkt sakna äventyrskänslan jag hade bara en kort stund innan. En del av mig ville bara fortsätta och fortsätta!
Jag pumpade däcken för transport, åt en mycket välbehövlig kebab i Ucklum och cyklade i lugnt tempo tillbaka till Göteborg, trött men nöjd och glad.
En avslutande selfie. Hjälm är sååå 2018, riktiga män kör med hatt istället! Nä, det var faktiskt så att jag hittade hatten mitt i skogen, tänkte att det var en gåva från de högre makterna för dagens bravader.
Är sugen på att utforska mer av leden, får se om jag får till en transport av cykeln och kör från Uddevalla nästa gång.
Jag svänger in på bohusleden från Angered och kommer snart fram till en mysig sjö.
Härifrån börjar skogsstigarna - och vilken härlig körning det var! Om någon frågar mig efter definitionen på "flowig stig" så är det denna etapp jag kommer att referera till. Området ligger på en platå så jag slapp långa & branta backar, och stigen var perfekt teknisk för att vara utmanande men ändå ge möjlighet till att hålla en god fart större delen av tiden. Att naturen var vacker gjorde inte saken sämre.
Till slut rullade jag utför platån på en asfalterad väg rakt in till bohus fästning.
Själva fästningen har jag besökt flera gånger tidigare så jag tog inga kort på den, men däremot kände jag för att ta en liten tur runt den, för att sedan fylla på med vatten vid kiosken utanför entren innan jag begav mig mot nästa etapp.
'
Inledningsvis var det mycket elljusspår & grusvägar som ledde förbi några mysiga gårdar. Därefter tog stigarna vid, som först var igenvuxna men mynnade snabbt ut i härlig skog.
Efter ett tag kom jag fram till ett mysigt ställe som heter Dalens hembygdsgård.
'
'
Läste i efterhand att detta är bohusläns äldsta timrade byggnad, uppförd på 1600-talet. Även om den var intressant att kika på så såg jag något som fångade mitt intresse desto mer:
En brunn med friskt, välsmakande vatten! Förutom att dricka och fylla på flaskorna så tog jag en välbehövlig lunchpaus bestående av en rejäl bit varmrökt lax och ett paket ölkorvar.
Mätt, utvilad och glad fortsatte jag vidare genom härliga skogsstigar, med ett par kalhyggen som behövde passeras.
Ganska snart hittade jag flera ruiner från hus som var bebodda under början av 1800-talet, tillhörandes fattiga familjer som samsades om ett utrymme lika litet som ett sovrum. Det kändes overkligt att föreställa mig hur hårt livet faktiskt var på den tiden, med all modern lyx jag tar för givet idag.
'
'
Hädanefter började stigen bli allt mer teknisk. Rejält teknisk rent utav!
'
Jag fick använda all min koncentration för hålla mig kvar på hjulen - en konst som jag vid ett par tillfällen misslyckades med. Följden var dock aldrig värre än mindre skrapmärken på ram såväl som benen. Värmen började kännas allt mer och svetten rann nerför pannan. Enligt prognosen skulle det vara 22 grader i skuggan men enligt min upplevelse var det närmare 32, i frånvaron av all fartvind och med helkroppsansträngning.
Hittade en vacker plats att ta paus på.
Vägen nerför berget. Trappan var brant och gick 20m rakt ner. Att gå ner med cykeln kändes spännande nog :)
Till slut kom jag ut på en grusväg som ledde till bottenstugan och startplatsen för nästa etapp. Etappen såg ut att vara längre än de andra jag kört hittills och jag var orolig över att vätskan inte skulle räcka till. Tack och lov fanns det en brunn där också, om än inte lika lyxig som tidigare med frånvaron av pump.
Efter en kort paus fortsatte jag vidare.
En tillrättalagd trial-bana!
Inledningsvis var denna etapp lite mer lättåkt, men det skulle inte vara länge. Här kom jag till utflyktens hittills brantaste backe, som visade sig bara vara en smakprov på vad som komma skall. Det var konstanta höjdskillnader där jag fick leda eller bära cykeln många gånger.
Inte blev det lättare av alla dessa nedfallna träd! Att få cykla längre än 100m i sträck blev en lyx. Jag spenderade mer tid på benen än i cykelsadeln. Och detta fortsatte i timmar! Tempot som jag avverkade stigen var oroväckande, det kändes som att det skulle gå fortare om jag hade haft ett par vandringsskor istället för en cykel. Känslan av att vara långt borta från all civilisation har aldrig varit så stark som nu. Inte en enda väg, eller ens stig, har jag korsat på flera timmar. Inte ett enda hus syntes till och när jag stannade var det knäpptyst - inte ens ett avlägset sus från någon bilväg kunde höras. Jag började bli trött och hungern började krypa tillbaka, men jag hade inget val än att fortsätta. Det fanns inga genvägar att ta. Skulle jag ha sönder hojen eller min kropp skulle det inte finnas någon hjälp att få. En mäktig känsla av äventyr genomsköljde mig och gav mig all energi jag behövde för att fortsätta.
Downhill, någon?
Min tröst var att jag följde en markerad led som jag visste kommer att leda ut ur skogen, så småningom, förr eller senare.
Efter att en okänd mängd tid har förflutit ledde stigen ut på en grusväg, som ledde till etappens slut och möjlighet att svänga ut på en asfalterad väg mot Ucklum. Jag var slut, provianten var slut och vattnet i mina flaskor var slut. Jag kände mig lättad att nu var det bara transportsträcka hem som återstod, men överraskande nog började jag direkt sakna äventyrskänslan jag hade bara en kort stund innan. En del av mig ville bara fortsätta och fortsätta!
Jag pumpade däcken för transport, åt en mycket välbehövlig kebab i Ucklum och cyklade i lugnt tempo tillbaka till Göteborg, trött men nöjd och glad.
En avslutande selfie. Hjälm är sååå 2018, riktiga män kör med hatt istället! Nä, det var faktiskt så att jag hittade hatten mitt i skogen, tänkte att det var en gåva från de högre makterna för dagens bravader.
Är sugen på att utforska mer av leden, får se om jag får till en transport av cykeln och kör från Uddevalla nästa gång.
