Transwave
Aktiv medlem
[RR] Expedition Bohusleden går vidare norrut - etapp 13 - 16
Jag hann knappt landa från föregående tur https://happyride.se/forum/read.php/1/3598540/3598540 tills det var dax att dra ut igen - begäret att utforska vidare var helt enkelt för starkt!
Jag tog pendeltåget till Uddevalla och med de-ja-vu känslor började på samma plats som föregående tur, förutom att jag efter "påfarten" till bohusleden svängde i norrgående riktning istället södergående som förra gången.
Under de inledande etapperna var stigarna breda och snabbåkta. Det fanns mängder med korsande stigar och jag fick känslan av att området var välbesökt av folk som vill bara ute i naturen på ett eller annat sätt. Jag susade fram och njöt av att kunna hålla en högre hastighet i skogen för omväxlingens skull.
Jag undrade om inte detta kan ha varit en sedan länge övergiven järnväg, för den här stigen var helt spikrak i flera km!
'
Detta är ruinen av en vattenkvarn som var i bruk för ca 200 år sedan, som ägdes gemensamt av folk som bodde i trakten. Detta var en av många ruiner jag skulle finna under dagens lopp. Det kan även förklara varför stigarna är så pass breda och upptrampade - många av dem har säkert varit vägar för folk som en gång bodde här.
En mysig grillplats i närheten av en bygdegård.
Till den som är orolig för vattentillgång säger jag: Dont worry, be happy! Denna källa ligger i mitten av etapp 14 om jag minns rätt. Vattnet smakade friskt och gott.
Just när jag var som mest avslappnad över stigarnas lättåkta karaktär så byter bohusleden personliget på ett ögonblick och stigen blir brant och teknisk! I samband med detta kom dagens första vurpa, där jag satsade lite för mycket och cyklade nerför en backe som jag borde ha gått nerför istället. Medan jag låg i buskarna med cykeln ovanpå mig kändes det som att leden talade till mig: "Du ska inte tro att det här är nån walk in the park du har gett dig in på minsann, skärp dig och behåll fokus!"
Här åker jag igenom prövningarnas portar. Och prövningar skulle det bli mer utav framöver både fysiska och mentala!
Det fanns ett och annat vått parti, men jag kunde cykla rätt över dem utan problem.
Förutom denna gång då. Stora hjul & däck gör en del men man är inte immun mot de djupare myrar för det!
Herrestadsfjället, och skogarna dessförinnan har många fina stigar, perfekt för stigcykling. Fanns en skylt som det stod MTB på till och med. Kan konstatera att MTB cyklister som bor i Uddevalla har det gött!
Det fanns en hel del stugor lite här och där, som ägs av någon slags förening så som svenska turistföreningen, friluftsfrämjandet mm och troligtvis är bokningsbara. Skulle säkert vara trevligt att bo i en sån i några dagar, utforska naturen och koppla av från stadslivet.
Jag cyklade förbi en mysig bergsjö och bestämde mig för att ta lunchpaus, som bestod av mina beprövade gratinerade rotfrukter med köttfärs. Blev påmind om när jag MC semestrade i fjällen och drack vattnet från sjöar och forsar. Tog några klunkar från sjön och det smakade bra. Under resten av turen fyllde jag vattenflaskorna från bäckar. Jag var tillräckligt långt från civilisationen för att vattnet ska vara rent nog, resonerade jag. Det fanns gott om blåbär i skogen som jag passade på att plocka som efterrätt medan magen tog hand om huvudrätten.
Körningen fortsatte genom vacker skog och lagom utmanande stig.
Att cykla över den här dammen var mer utmanande än vad det ser ut!
Naturen var fortsatt vacker men stigen blev allt mer teknisk med mycket stenar och lutningar.
Ibland gick leden nära en sjö och då kunde det växa vass lite överallt. Det kändes som att jag körde en skördetröska som fällde säden med hjälp av styret :)
Hur i helskotta kan det ligga snö på marken mitt i sommaren?!?! Det var min första tanke när jag såg det vita. Efter en kort stunds mindfuck såg jag att det var stenen som var så pass vit! Kan det här vara första tecken på trötthet? Stigen har varit trots allt varit rätt så utmanande ett ganska bra tag vid det här laget och det kändes i hela kroppen, inte minst i huvudet.
Kändes lite sagolikt att cykla över den här hängbron. Bara lite vikinga-utsmyckning som fattades.
Efter att ha passerat bron gick stigen från att vara teknisk till brutal! Oavsett om jag förflyttade mig på hjul eller fötter gällde det att vara koncentrerad. Inte en enda meter fick jag tillryggalägga utan att kämpa för den! Att lyfta eller släpa cykeln blev normen. Det tog på krafterna.
Efter att ha kommit in på etapp 16 blev det tack och lov lite mer lättcyklat. Här passerade jag en damm med diverse vattenkanaler nedanför som säkert hade något syfte.
'
Mer ruiner. Detta föreställer resterna av ett sågverk som var aktivt för 100 år sedan. Den ena bilden föreställer grunden till kontrorsbyggnaden.
Under denna etapp började jag få problem att hålla reda på ledens markeringar. Jag tappade bort den med jämna mellanrum och tänkte att markeringen måste vara dålig. Och jag blev irriterad varje gång det hände. Efter ruinen tappade jag leden till den grad att jag inte kunde hitta tillbaka. Stigen gick knappt att urskilja och det kändes som att den bara upphörde. Förmodligen är det tröttheten som började spela mig spratt. Jag hörde att en bilväg var i närheten och började gå mot den, då jag plötsligt återfann de orange markeringarna och kunde fortsätta.
Sjön ovanför dammen. Leden gick längst strandkanten ett tag, vilket utgjorde en rolig cykling. Var skönt att slippa tät vegetation för omväxlingens skull. Jag började även tänka på tiden - jag hade en tågtid att passa och lade på ett kål.
Och så kommer jag till det här! Ett gammalt kalhygge som var fullständigt igenvuxet av björkar! Jag har varit med om tät vegetation många gånger tidigare men det här tog priset. Det kändes som ett slag under bältet, bohusleden ville verkligen pröva mig fysiskt såväl som psykiskt! Trött, desorienterad och med tidspress behövde jag bryta mig igenom detta. Jag fick hålla fingrarna under bromshandtagen för att inte träden skulle bromsa åt mig. Jag såg knappt vart jag skulle och körde fast några gånger där jag fick dra loss cykeln såväl som mig själv. Det här var rena misshandeln!
Tack och lov varade inte detta alltför länge och jag kom in på en mer cykelvänlig stig, som gick ut på en grusväg. Jag kollade på klockan och kartan och bestämde mig för att ta bästa vägen till Dingle tågstation. Vid samma korsning som jag svängde av var det praktiskt nog även etappens slut, och starten på nästa.
Jag tog pendeltåget till Uddevalla och med de-ja-vu känslor började på samma plats som föregående tur, förutom att jag efter "påfarten" till bohusleden svängde i norrgående riktning istället södergående som förra gången.
Under de inledande etapperna var stigarna breda och snabbåkta. Det fanns mängder med korsande stigar och jag fick känslan av att området var välbesökt av folk som vill bara ute i naturen på ett eller annat sätt. Jag susade fram och njöt av att kunna hålla en högre hastighet i skogen för omväxlingens skull.
Jag undrade om inte detta kan ha varit en sedan länge övergiven järnväg, för den här stigen var helt spikrak i flera km!
'
Detta är ruinen av en vattenkvarn som var i bruk för ca 200 år sedan, som ägdes gemensamt av folk som bodde i trakten. Detta var en av många ruiner jag skulle finna under dagens lopp. Det kan även förklara varför stigarna är så pass breda och upptrampade - många av dem har säkert varit vägar för folk som en gång bodde här.
En mysig grillplats i närheten av en bygdegård.
Till den som är orolig för vattentillgång säger jag: Dont worry, be happy! Denna källa ligger i mitten av etapp 14 om jag minns rätt. Vattnet smakade friskt och gott.
Just när jag var som mest avslappnad över stigarnas lättåkta karaktär så byter bohusleden personliget på ett ögonblick och stigen blir brant och teknisk! I samband med detta kom dagens första vurpa, där jag satsade lite för mycket och cyklade nerför en backe som jag borde ha gått nerför istället. Medan jag låg i buskarna med cykeln ovanpå mig kändes det som att leden talade till mig: "Du ska inte tro att det här är nån walk in the park du har gett dig in på minsann, skärp dig och behåll fokus!"
Här åker jag igenom prövningarnas portar. Och prövningar skulle det bli mer utav framöver både fysiska och mentala!
Det fanns ett och annat vått parti, men jag kunde cykla rätt över dem utan problem.
Förutom denna gång då. Stora hjul & däck gör en del men man är inte immun mot de djupare myrar för det!
Herrestadsfjället, och skogarna dessförinnan har många fina stigar, perfekt för stigcykling. Fanns en skylt som det stod MTB på till och med. Kan konstatera att MTB cyklister som bor i Uddevalla har det gött!
Det fanns en hel del stugor lite här och där, som ägs av någon slags förening så som svenska turistföreningen, friluftsfrämjandet mm och troligtvis är bokningsbara. Skulle säkert vara trevligt att bo i en sån i några dagar, utforska naturen och koppla av från stadslivet.
Jag cyklade förbi en mysig bergsjö och bestämde mig för att ta lunchpaus, som bestod av mina beprövade gratinerade rotfrukter med köttfärs. Blev påmind om när jag MC semestrade i fjällen och drack vattnet från sjöar och forsar. Tog några klunkar från sjön och det smakade bra. Under resten av turen fyllde jag vattenflaskorna från bäckar. Jag var tillräckligt långt från civilisationen för att vattnet ska vara rent nog, resonerade jag. Det fanns gott om blåbär i skogen som jag passade på att plocka som efterrätt medan magen tog hand om huvudrätten.
Körningen fortsatte genom vacker skog och lagom utmanande stig.
Att cykla över den här dammen var mer utmanande än vad det ser ut!
Naturen var fortsatt vacker men stigen blev allt mer teknisk med mycket stenar och lutningar.
Ibland gick leden nära en sjö och då kunde det växa vass lite överallt. Det kändes som att jag körde en skördetröska som fällde säden med hjälp av styret :)
Hur i helskotta kan det ligga snö på marken mitt i sommaren?!?! Det var min första tanke när jag såg det vita. Efter en kort stunds mindfuck såg jag att det var stenen som var så pass vit! Kan det här vara första tecken på trötthet? Stigen har varit trots allt varit rätt så utmanande ett ganska bra tag vid det här laget och det kändes i hela kroppen, inte minst i huvudet.
Kändes lite sagolikt att cykla över den här hängbron. Bara lite vikinga-utsmyckning som fattades.
Efter att ha passerat bron gick stigen från att vara teknisk till brutal! Oavsett om jag förflyttade mig på hjul eller fötter gällde det att vara koncentrerad. Inte en enda meter fick jag tillryggalägga utan att kämpa för den! Att lyfta eller släpa cykeln blev normen. Det tog på krafterna.
Efter att ha kommit in på etapp 16 blev det tack och lov lite mer lättcyklat. Här passerade jag en damm med diverse vattenkanaler nedanför som säkert hade något syfte.
'
Mer ruiner. Detta föreställer resterna av ett sågverk som var aktivt för 100 år sedan. Den ena bilden föreställer grunden till kontrorsbyggnaden.
Under denna etapp började jag få problem att hålla reda på ledens markeringar. Jag tappade bort den med jämna mellanrum och tänkte att markeringen måste vara dålig. Och jag blev irriterad varje gång det hände. Efter ruinen tappade jag leden till den grad att jag inte kunde hitta tillbaka. Stigen gick knappt att urskilja och det kändes som att den bara upphörde. Förmodligen är det tröttheten som började spela mig spratt. Jag hörde att en bilväg var i närheten och började gå mot den, då jag plötsligt återfann de orange markeringarna och kunde fortsätta.
Sjön ovanför dammen. Leden gick längst strandkanten ett tag, vilket utgjorde en rolig cykling. Var skönt att slippa tät vegetation för omväxlingens skull. Jag började även tänka på tiden - jag hade en tågtid att passa och lade på ett kål.
Och så kommer jag till det här! Ett gammalt kalhygge som var fullständigt igenvuxet av björkar! Jag har varit med om tät vegetation många gånger tidigare men det här tog priset. Det kändes som ett slag under bältet, bohusleden ville verkligen pröva mig fysiskt såväl som psykiskt! Trött, desorienterad och med tidspress behövde jag bryta mig igenom detta. Jag fick hålla fingrarna under bromshandtagen för att inte träden skulle bromsa åt mig. Jag såg knappt vart jag skulle och körde fast några gånger där jag fick dra loss cykeln såväl som mig själv. Det här var rena misshandeln!
Tack och lov varade inte detta alltför länge och jag kom in på en mer cykelvänlig stig, som gick ut på en grusväg. Jag kollade på klockan och kartan och bestämde mig för att ta bästa vägen till Dingle tågstation. Vid samma korsning som jag svängde av var det praktiskt nog även etappens slut, och starten på nästa.
