Whenthingsgowrong
Aktiv medlem
[RR, landsväg] Tävlingar i Guatemala
Jag tänkte att jag skulle skriva ner känslorna, tankarna och vad som egentligen gick till då jag körde mitt första criterium, för att kunna blicka tillbaka till i framtiden. Jag tyckte också att det kunde vara en trevlig idé att dela med mig av min RR då jag uppskattat att läsa era rapporter från jordens alla hörn. Okej, då kör vi igång med min första RR som kommer från ”Presentacion por equipos 2019”.
Det var säsongens första tävling i elitklassen i Guatemala och enligt tradition så är det ett criterium i Guatemala City, inte bara för eliten utan även för juniorer och masterklasser samt en efterföljande presentation av alla lag som tävlar kommande säsong. En bana på knappt tre kilometer skulle avverkas oklart antal gånger, inte ens antal minuter loppet skulle pågå visste jag men jag gissade på 40 + ett sista varv eftersom att fjolårets sluttid var strax över 40 minuter. Banan innehöll två U-svängar och jag var mycket orolig över min fysiska förmåga då jag är en rätt liten och vek typ, men jag var ännu mer orolig över min tekniska förmåga eftersom att det skulle bli mitt första criterium och endast min tredje tävling under de 1,5 åren jag cyklat.
Klockan fem på morgonen ringde alarmet i gästrummet hos min sambos bror och efter gröt och kaffe begav jag och min sambo oss iväg mot ”Obeliscotorget” för att möta upp mitt lag. Givetvis var alla utom en försenade, Hormiga, myran på spanska, men så småningom dök resten upp och vi fick ut våra nummerlappar. Vi var sist att registrera oss och missade därför rekognoseringen vilket inte kändes särskilt bra. Vädret var inte optimalt och det såg för en stund ut att bli regn vilket gjorde mig riktigt nervös då mina kolfiberhjul är lite sisådär vid blött väglag, men vädret klarnade upp och regnet uteblev allt eftersom junior och masterklasserna avverkades. Första klassens tävling var försenad med nästan en timme enligt guatemalansk sed men under tiden ”minglade” jag lite med cyklister jag lärt känna under det senaste året. Jag talar som bäst värdelös spanska men den är fortfarande tusentals gånger bättre än hela mitt lags gemensamma engelskkunskaper så det är lite svårt ibland. Klockan passerade nio och det var dags att rulla till startfållan och fick då reda på att taktiken är att följa klungan så länge vi orkar. Det finns flera professionella cyklister i startfältet och en körde OS i London så att tro att man ska kunna surfa i klungan var lite naivt.
Starten går och såklart klickar jag inte i pedalen omedelbart och hamnar rätt långt bak i den 95 man stora klungan och jag inser att jag måste avancera om jag inte ska vara avhängd redan efter ett varv då jag vet att det finns en hel del som är rent ut sagt dåliga. Strax efter start blir vägen som en flaskhals då två filer blir till en och jag fick accelerera kraftigt in i den första U-svängen, jag tog position för position och upptäckte också att asfalten i svängen inte var klockren men i utgången av första kurvan ser jag Tony som jag lärt känna och cyklar med ibland och jag väljer att följa honom då jag vet att han desperat försöker ta sig framåt, och mycket riktigt så tar vi oss framåt genom en utsträckt klunga där luckor redan börjar uppstå. När vi närmar oss andra U-svängen så ser jag duktiga cyklister inom räckhåll och jag har avvärjt den första faran, men jag tar svängen ganska dåligt och framför killen jag ligger bakom spricker det av men det är en stark cyklist jag ligger bakom, en som blir uttagen i Guatemalas landslag med jämna mellanrum. Trodde jag. Det visade sig vara hans lillebror. Han täpper inte luckan så jag gör det själv och nästan hela startfältet är i en samlad klunga när vi går in på andra varvet. Min puls är riktigt hög och det är redan riktigt jobbigt, jag hoppas inte jag blir sämst placerad i mitt lag och hoppas att jag kan slå så många som möjligt från mitt gamla lag. Men jag hinner inte tänka så mycket innan det är flaskhals och det bromsas, det är många som har sämre känsla än mig och jag förstår att jag måste fram annars är energin snart slut från onödiga accelerationer till följd av osmidiga inbromsningar. Jag tar mig framåt i klungan och ser en duktig lagkompis passeras och jag lägger mig på rulle bakom en proffscyklist som jag är lite förvånad över att se att han inte ligger framme bland de 15-20 främsta. Jag följer honom någon kilometer men jag är trött och efter varje spurt ut ur svängarna tänker jag att det var den sista ”nästan maxansträngningen” jag kunde leverera idag och när jag hamnar ute i vinden när alla ligger på en rad anar jag att det kan vara över, men jag känner att jag har ett mentalt övertag och att jag är tuffare än de flesta så jag går helt enkelt bara in i ledet och flyttar ut en annan, utan att röra honom, helt juste. Jag börjar hitta min linje i kurvorna för att få med mig maximal fart ut och även fat jag måste ta i ordentligt så känner jag att jag kanske kan hänga med ett tag till ändå. Vid ”flaskhalsen” bromsar en cyklist lite onödigt enligt mig och när jag passerar honom skriker jag på honom på svenska och han ger mig en nervös blick. Jag följer en duktig cyklist som jag tror ska avancera fram för att jobba för sitt lag längst fram men helt plötsligt förstår jag att vi attackerar, satan vad dumt tänker jag men klungan reagerar blixtsnabbt och vi är inhämtade efter endast några sekunder. Skönt. När jag ser en proffscyklist som är oerhört duktig se riktigt sliten ut så stärks jag än mer mentalt och efter att ha satt mig ner fint på rulle så slänger jag en blick bakåt och ser att det bara är två killar bakom mig och kanske 30 framför mig så känns det riktigt bra och vi passerar mållinjen och klockan ringer, mycket tidigare än väntat, redan efter 30 minuter. Vid det här laget har jag slutat tänka och jag hamnar hyfsat långt fram på den nästsista raksträckan vilket inte var så bra då nästan hela klungan kunde glida förbi mig in i sista kurvan. Ut ur sista kurvan och inöver mållinjen ser jag bara till att få samma tid som vinnaren och jag rullar i mål på 26e plats. OS-killen vann och hans lagkamrat kom tvåa, jag är ibland med och tränar med dem så jag gratulerar på ”spengelska” när vi rullar runt en sista gång.
Jag rullar över mållinjen längst till vänster i bild, med munnen på vid gavel =)
Tyvärr blev filen från tävlingen fördärvad och all statistik försvann, men jag hann se i cykeldatorn att snitthastigheten var 44,9 km/h och att min snittpuls var rekordhög. Vi hann avverka 24 km på drygt 32 minuter och mina lagkompisar gick i mål med olika grupper några minuter bakom tätgruppen. Vi varvade en hel del cyklister vilket visar vilken skillnad det var på vinnaren och de sista cyklisterna.
Jag kraschade inte, jag kom inte sist, jag hade skitkul och jag fick ett kvitto på att jag tagit ytterligare steg och jag lärde mig massor. Jag ser nu med spänning fram mot nästa lopp som är ett etapplopp på fyra dagar som jag tror avslutas med ett criterium. Den som lever på söndag får se!
Det var säsongens första tävling i elitklassen i Guatemala och enligt tradition så är det ett criterium i Guatemala City, inte bara för eliten utan även för juniorer och masterklasser samt en efterföljande presentation av alla lag som tävlar kommande säsong. En bana på knappt tre kilometer skulle avverkas oklart antal gånger, inte ens antal minuter loppet skulle pågå visste jag men jag gissade på 40 + ett sista varv eftersom att fjolårets sluttid var strax över 40 minuter. Banan innehöll två U-svängar och jag var mycket orolig över min fysiska förmåga då jag är en rätt liten och vek typ, men jag var ännu mer orolig över min tekniska förmåga eftersom att det skulle bli mitt första criterium och endast min tredje tävling under de 1,5 åren jag cyklat.
Klockan fem på morgonen ringde alarmet i gästrummet hos min sambos bror och efter gröt och kaffe begav jag och min sambo oss iväg mot ”Obeliscotorget” för att möta upp mitt lag. Givetvis var alla utom en försenade, Hormiga, myran på spanska, men så småningom dök resten upp och vi fick ut våra nummerlappar. Vi var sist att registrera oss och missade därför rekognoseringen vilket inte kändes särskilt bra. Vädret var inte optimalt och det såg för en stund ut att bli regn vilket gjorde mig riktigt nervös då mina kolfiberhjul är lite sisådär vid blött väglag, men vädret klarnade upp och regnet uteblev allt eftersom junior och masterklasserna avverkades. Första klassens tävling var försenad med nästan en timme enligt guatemalansk sed men under tiden ”minglade” jag lite med cyklister jag lärt känna under det senaste året. Jag talar som bäst värdelös spanska men den är fortfarande tusentals gånger bättre än hela mitt lags gemensamma engelskkunskaper så det är lite svårt ibland. Klockan passerade nio och det var dags att rulla till startfållan och fick då reda på att taktiken är att följa klungan så länge vi orkar. Det finns flera professionella cyklister i startfältet och en körde OS i London så att tro att man ska kunna surfa i klungan var lite naivt.
Starten går och såklart klickar jag inte i pedalen omedelbart och hamnar rätt långt bak i den 95 man stora klungan och jag inser att jag måste avancera om jag inte ska vara avhängd redan efter ett varv då jag vet att det finns en hel del som är rent ut sagt dåliga. Strax efter start blir vägen som en flaskhals då två filer blir till en och jag fick accelerera kraftigt in i den första U-svängen, jag tog position för position och upptäckte också att asfalten i svängen inte var klockren men i utgången av första kurvan ser jag Tony som jag lärt känna och cyklar med ibland och jag väljer att följa honom då jag vet att han desperat försöker ta sig framåt, och mycket riktigt så tar vi oss framåt genom en utsträckt klunga där luckor redan börjar uppstå. När vi närmar oss andra U-svängen så ser jag duktiga cyklister inom räckhåll och jag har avvärjt den första faran, men jag tar svängen ganska dåligt och framför killen jag ligger bakom spricker det av men det är en stark cyklist jag ligger bakom, en som blir uttagen i Guatemalas landslag med jämna mellanrum. Trodde jag. Det visade sig vara hans lillebror. Han täpper inte luckan så jag gör det själv och nästan hela startfältet är i en samlad klunga när vi går in på andra varvet. Min puls är riktigt hög och det är redan riktigt jobbigt, jag hoppas inte jag blir sämst placerad i mitt lag och hoppas att jag kan slå så många som möjligt från mitt gamla lag. Men jag hinner inte tänka så mycket innan det är flaskhals och det bromsas, det är många som har sämre känsla än mig och jag förstår att jag måste fram annars är energin snart slut från onödiga accelerationer till följd av osmidiga inbromsningar. Jag tar mig framåt i klungan och ser en duktig lagkompis passeras och jag lägger mig på rulle bakom en proffscyklist som jag är lite förvånad över att se att han inte ligger framme bland de 15-20 främsta. Jag följer honom någon kilometer men jag är trött och efter varje spurt ut ur svängarna tänker jag att det var den sista ”nästan maxansträngningen” jag kunde leverera idag och när jag hamnar ute i vinden när alla ligger på en rad anar jag att det kan vara över, men jag känner att jag har ett mentalt övertag och att jag är tuffare än de flesta så jag går helt enkelt bara in i ledet och flyttar ut en annan, utan att röra honom, helt juste. Jag börjar hitta min linje i kurvorna för att få med mig maximal fart ut och även fat jag måste ta i ordentligt så känner jag att jag kanske kan hänga med ett tag till ändå. Vid ”flaskhalsen” bromsar en cyklist lite onödigt enligt mig och när jag passerar honom skriker jag på honom på svenska och han ger mig en nervös blick. Jag följer en duktig cyklist som jag tror ska avancera fram för att jobba för sitt lag längst fram men helt plötsligt förstår jag att vi attackerar, satan vad dumt tänker jag men klungan reagerar blixtsnabbt och vi är inhämtade efter endast några sekunder. Skönt. När jag ser en proffscyklist som är oerhört duktig se riktigt sliten ut så stärks jag än mer mentalt och efter att ha satt mig ner fint på rulle så slänger jag en blick bakåt och ser att det bara är två killar bakom mig och kanske 30 framför mig så känns det riktigt bra och vi passerar mållinjen och klockan ringer, mycket tidigare än väntat, redan efter 30 minuter. Vid det här laget har jag slutat tänka och jag hamnar hyfsat långt fram på den nästsista raksträckan vilket inte var så bra då nästan hela klungan kunde glida förbi mig in i sista kurvan. Ut ur sista kurvan och inöver mållinjen ser jag bara till att få samma tid som vinnaren och jag rullar i mål på 26e plats. OS-killen vann och hans lagkamrat kom tvåa, jag är ibland med och tränar med dem så jag gratulerar på ”spengelska” när vi rullar runt en sista gång.
Jag rullar över mållinjen längst till vänster i bild, med munnen på vid gavel =)
Tyvärr blev filen från tävlingen fördärvad och all statistik försvann, men jag hann se i cykeldatorn att snitthastigheten var 44,9 km/h och att min snittpuls var rekordhög. Vi hann avverka 24 km på drygt 32 minuter och mina lagkompisar gick i mål med olika grupper några minuter bakom tätgruppen. Vi varvade en hel del cyklister vilket visar vilken skillnad det var på vinnaren och de sista cyklisterna.
Jag kraschade inte, jag kom inte sist, jag hade skitkul och jag fick ett kvitto på att jag tagit ytterligare steg och jag lärde mig massor. Jag ser nu med spänning fram mot nästa lopp som är ett etapplopp på fyra dagar som jag tror avslutas med ett criterium. Den som lever på söndag får se!
Senast ändrad:
