(RR) LVG Giro Arlberg
Jag började cykla LVG för fem år sedan, och jag har drömt om att få åka ett lopp i alperna med rejäla backar. I min ungdom bodde jag ett antal vintrar i St Anton am Arlberg. Sen några år tillbaks körs Giro Arlberg i mina gamla hemmaberg. Jag har aldrig varit i alperna på sommaren så det var ett enkelt beslut att åka ner och delta i detta evenemang.
Många tankar flög runt i huvudet innan avresa. Skulle jag investera i Compactparti? Hur ska man lägga upp taktiken i en fyra mil lång backe med 1500 höjdmeter med partier på upp emot 15% lutning? Efter lite fundering och råd från Happyiter blev det compactvevar och större kasset.
Jag kom ner en vecka innan tävling och fick chans att träna i en av backarna, och jag är glad att jag valde compactvevar och större kasset. Jag körde en hel del mountainbike och sprang en bergshalvmara under veckan, så jag var orolig att jag hade tröttat ut mig innan racet.
Visa bilaga 35.pdf
Starten gick 07.15, regnet hängde i luften och det var runt 12 grader fast vindstilla. Frös lite innan skottet gick, men efter 2km rullande genom byn kom den första uppförsbacken. 500 höjdmeter på 8km skulle ta oss upp på Arlbergpass 1804 möh. Vissa partier hade 15% lutning. Jag tog det ganska lugnt och bestämde mig för att inte ligga över 150 i puls. Det fanns många ovana som fullständigt tog ut sig uppför. Jag kom upp på passet efter 30 minuter. Lagom där började det dugga lite lätt.
Nu skulle det följa närmre 4 mil nerförsbacke till Bludenz som ligger på 508 möh. Första milen var brant nerför, vågade inte riktigt släppa på för fullt pga den lätt blöta vägbanan. Vissa for förbi i riktigt högt tempo, men jag tänkte att jag ville komma runt utan vurpor. I en serpentinkurva lyckades jag få kedjan att hoppa av från framdrevet. Fick stanna till i kanten och trassla ut kedjan och lägga dit den. Tappade några minuter på den manövern. Strax därefter planade det ut något, men det var fortfarande nerför. Det bildades spontanklungor till och från. En erfarenhet jag gjorde är att det inte finns några uttalade grupper/ klungor så som vi kör här hemma i Sverige på tex Vätternrundan. Alla verkar köra sitt eget race, men man försöker hitta och skapa klungor. Tyckte det var ett trevligt sätt att cykla på. Såg en som hade kraschat rejält i en snäv kurva och kört in i ett räcke och blev omhändertagen av ambulanspersonal. Helt plötsligt kändes beslutet att ta det lugnt rätt bra. Skulle tro att jag snittade runt 60km/h på denna del av banan.
Visa bilaga 2.pdf
Direkt efter Bludenz började den 4 mil långa klättringen upp mot Bieler Höhe 2032 möh. Första 2 milen var det bara lite uppför så det gick fortfarande att hålla ca 30km/h. Vid Partenen 1050 möh stannade jag och laddade med banan och fyllde vatten. Nu skulle äntligen stigningen börja som jag väntat på och fruktat så länge. Stigningen var 13km lång och vi skulle upp 1000 höjdmeter till Bieler Höhe 2032 möh. Vägen slingrade sig i oändliga serpentiner. Här började den stora massan att få problem. Folk som hade susat förbi mig tidigare nerför fick nu kämpa. Själv kände jag mig fräsch och även fast jag tog det hyffsat lugnt så passerade jag hundratals trötta ben. Jag höll runt 15km/h uppför, så själva den biten tog knappt en timme. När jag väl såg passet och glaciärerna i bakgrunden och insåg att jag verkligen klarat av detta galant och att det värsta var över började jag nästan gråta. Min flickvän och en kompis stod på passet och hejade. Stannade till och pratade lite, fyllde på vätska och åt en Snickers. Även fast solen sken nu så gjorde den höga höjden att det var svalt. Strax innan passet så började det blåsa motvind.
Visa bilaga 5.pdf
Nu skulle det bära av nerför i nästan 4 mil ner till Pians 850 möh. Det började med några rejäla lutningar neråt och serpentiner. Blev lite övermodig och trampade nu på lite nerför. Men i en kurva fick jag med nöd och näppe ner farten tillräckligt för att inte sitta i räcket, riktigt läskigt.. Lugnade mig lite efter den incidenten. Efter bara nån kilometer planade det ut ganska mycket och motvinden gjorde att det faktiskt gick rätt trögt trots nerförsbacke. Rätt snart bildades en spontanklunga som mycket föredömligt hjälptes åt att dra i motvinden. Någon kilometer innan Pians blev det brantare nerför och vi passerade ganska många mörka och trånga tunnlar. Större delen av klungan gick in i depån i Pians, men jag bestämde mig för att köra vidare in i mål.
Visa bilaga 1.pdf
Nu hade vi bara 2 mil kvar och en stigning på 450 höjdmeter. Det började ganska brant nån kilometer, men planade ut rätt fort. Kom ikapp en ny klunga och körde med dom nån kilometer, men en mil innan mål trampade jag på i eget tempo eftersom jag kände mig hyffsat fräsch. På denna sträcka hade vi vinden i ryggen och solen värmde bra nu, så det var ren njutningscykling. Passerade återigen ganska många trötta ben uppför. Det kändes otroligt skönt att korsa målet tillbaks i St. Anton.
Mitt mål var att köra på någonstans mellan fem och sex timmar. Kom in på 5tim och 23 min så målet klarades. Blev bästa Svensk. Och loppet enda Svensk. Hade nog kunnat cykla på 5 timmar om jag tagit i ordentligt, men jag såg detta mer som ett träningslopp inför kommande utmaningar. Dessutom hade jag tid att titta på den otroligt vackra naturen. Jag kan verkligen rekommendera att köra lopp i alperna, en helt fantastisk upplevelse. Glöm inte att köra med compactvevar bara. Anmälningsavgiften var humana 55 euro, och då ingår samma service som på tex VR, eller kanske bättre. Eller åk bara ner och spontancykla i denna miljö, verkligen helt annorlunda mot här hemma.
Många tankar flög runt i huvudet innan avresa. Skulle jag investera i Compactparti? Hur ska man lägga upp taktiken i en fyra mil lång backe med 1500 höjdmeter med partier på upp emot 15% lutning? Efter lite fundering och råd från Happyiter blev det compactvevar och större kasset.
Jag kom ner en vecka innan tävling och fick chans att träna i en av backarna, och jag är glad att jag valde compactvevar och större kasset. Jag körde en hel del mountainbike och sprang en bergshalvmara under veckan, så jag var orolig att jag hade tröttat ut mig innan racet.
Visa bilaga 35.pdf
Starten gick 07.15, regnet hängde i luften och det var runt 12 grader fast vindstilla. Frös lite innan skottet gick, men efter 2km rullande genom byn kom den första uppförsbacken. 500 höjdmeter på 8km skulle ta oss upp på Arlbergpass 1804 möh. Vissa partier hade 15% lutning. Jag tog det ganska lugnt och bestämde mig för att inte ligga över 150 i puls. Det fanns många ovana som fullständigt tog ut sig uppför. Jag kom upp på passet efter 30 minuter. Lagom där började det dugga lite lätt.
Nu skulle det följa närmre 4 mil nerförsbacke till Bludenz som ligger på 508 möh. Första milen var brant nerför, vågade inte riktigt släppa på för fullt pga den lätt blöta vägbanan. Vissa for förbi i riktigt högt tempo, men jag tänkte att jag ville komma runt utan vurpor. I en serpentinkurva lyckades jag få kedjan att hoppa av från framdrevet. Fick stanna till i kanten och trassla ut kedjan och lägga dit den. Tappade några minuter på den manövern. Strax därefter planade det ut något, men det var fortfarande nerför. Det bildades spontanklungor till och från. En erfarenhet jag gjorde är att det inte finns några uttalade grupper/ klungor så som vi kör här hemma i Sverige på tex Vätternrundan. Alla verkar köra sitt eget race, men man försöker hitta och skapa klungor. Tyckte det var ett trevligt sätt att cykla på. Såg en som hade kraschat rejält i en snäv kurva och kört in i ett räcke och blev omhändertagen av ambulanspersonal. Helt plötsligt kändes beslutet att ta det lugnt rätt bra. Skulle tro att jag snittade runt 60km/h på denna del av banan.
Visa bilaga 2.pdf
Direkt efter Bludenz började den 4 mil långa klättringen upp mot Bieler Höhe 2032 möh. Första 2 milen var det bara lite uppför så det gick fortfarande att hålla ca 30km/h. Vid Partenen 1050 möh stannade jag och laddade med banan och fyllde vatten. Nu skulle äntligen stigningen börja som jag väntat på och fruktat så länge. Stigningen var 13km lång och vi skulle upp 1000 höjdmeter till Bieler Höhe 2032 möh. Vägen slingrade sig i oändliga serpentiner. Här började den stora massan att få problem. Folk som hade susat förbi mig tidigare nerför fick nu kämpa. Själv kände jag mig fräsch och även fast jag tog det hyffsat lugnt så passerade jag hundratals trötta ben. Jag höll runt 15km/h uppför, så själva den biten tog knappt en timme. När jag väl såg passet och glaciärerna i bakgrunden och insåg att jag verkligen klarat av detta galant och att det värsta var över började jag nästan gråta. Min flickvän och en kompis stod på passet och hejade. Stannade till och pratade lite, fyllde på vätska och åt en Snickers. Även fast solen sken nu så gjorde den höga höjden att det var svalt. Strax innan passet så började det blåsa motvind.
Visa bilaga 5.pdf
Nu skulle det bära av nerför i nästan 4 mil ner till Pians 850 möh. Det började med några rejäla lutningar neråt och serpentiner. Blev lite övermodig och trampade nu på lite nerför. Men i en kurva fick jag med nöd och näppe ner farten tillräckligt för att inte sitta i räcket, riktigt läskigt.. Lugnade mig lite efter den incidenten. Efter bara nån kilometer planade det ut ganska mycket och motvinden gjorde att det faktiskt gick rätt trögt trots nerförsbacke. Rätt snart bildades en spontanklunga som mycket föredömligt hjälptes åt att dra i motvinden. Någon kilometer innan Pians blev det brantare nerför och vi passerade ganska många mörka och trånga tunnlar. Större delen av klungan gick in i depån i Pians, men jag bestämde mig för att köra vidare in i mål.
Visa bilaga 1.pdf
Nu hade vi bara 2 mil kvar och en stigning på 450 höjdmeter. Det började ganska brant nån kilometer, men planade ut rätt fort. Kom ikapp en ny klunga och körde med dom nån kilometer, men en mil innan mål trampade jag på i eget tempo eftersom jag kände mig hyffsat fräsch. På denna sträcka hade vi vinden i ryggen och solen värmde bra nu, så det var ren njutningscykling. Passerade återigen ganska många trötta ben uppför. Det kändes otroligt skönt att korsa målet tillbaks i St. Anton.
Mitt mål var att köra på någonstans mellan fem och sex timmar. Kom in på 5tim och 23 min så målet klarades. Blev bästa Svensk. Och loppet enda Svensk. Hade nog kunnat cykla på 5 timmar om jag tagit i ordentligt, men jag såg detta mer som ett träningslopp inför kommande utmaningar. Dessutom hade jag tid att titta på den otroligt vackra naturen. Jag kan verkligen rekommendera att köra lopp i alperna, en helt fantastisk upplevelse. Glöm inte att köra med compactvevar bara. Anmälningsavgiften var humana 55 euro, och då ingår samma service som på tex VR, eller kanske bättre. Eller åk bara ner och spontancykla i denna miljö, verkligen helt annorlunda mot här hemma.
