[RR] LVG Marcialonga Cycling 2007
Här kommer ett litet sammandrag från årets cykelresa till Italien. Det har blivit lite av en tradition (3:e året i rad) att jag, pappa och farbror drar till Italien och cyklar ett endagslopp (Gran Fondo Milano-SanRemo, -05, -06). I år valde vi att dra till bergen, närmare bestämt dolomiterna för att cykla första upplagan av Marcialonga Cycling (finns redan som skidlopp och löpning). Start och mål ligger i Predazzo i Val d´Fiemme. Banan sträcker sig över 3st 2000m toppar (Passo di Lavazé, Passo di San Pellegrino och Passo di Valles) med 4st brutala stigningar. 3279 höjdmeter på 135km, mkt uppför mao…
Banansträckning
Resan började på fredan med Luftwaffe från Sthlm till Verona, därefter tåg från Verona till Ora och tillsist buss från Ora till Predazzo. Här började jag komma till insikt med vad som menas med backar… bussen tog samma väg som Girot gick i år…mkt backar… jag började undra om min 39-27 utväxling verkligen skulle räcka till, 24h senare skulle jag veta svaret…. Lördan gick åt att inhandla lite skovärmare (det regnade och var kallt), hämta nummerlapp och lite carboloading. Tänkte en stilla tanke att regn och långa utförslöpor e inte en bra combo…
Carboloading
På söndag morgon var regnmolnen borta och solen tittade fram men det var ganska kallt, på med arm- o benvärmare, skoöverdrag och överdragsjacka i fickan. Lita pasta frukost sen i väg till start. 1500 man i masstart, snart skulle det gå fort… Loppet var väldigt seriöst organiserat med olika startfållor och t o m en mediahelikopter som cirkulerade över startområdet.
Redo för start
Men in tights
Startområdet från heli
Starten har gått
Dom första 6 km gick utför och det dröjde inte många minuter innan farten låg över 55km/h närmare 60. Lika bra att njuta, det blir inte många mil på platten under loppet. Innan första stigen kom en lång utförbacke med många härlig serpor, lika bra att öva på tekniken (dom e inte så vanligt förekommande på Ekerö :). När första stigningen närmade sig hade jag farsans visdomsord i bakhuvet (”ta det lugnt uppför första, du ska orka hela distansen”). I med lättaste växel och börja trampa… det kändes som att köra in i en vägg… dom första 4km snittade över 10%!
Upp till Monte San Pietro
Började så smått ångra att jag inte investerat i ett kompaktvevparti! Efter ett tag fick jag in flyttet och segade mig uppför. Nästa stigning var Passo Lavazé, 8km lång, 8.7% snitt och 18.2% max, BRUTALT! Det var mesta dels rakt, dvs ingen tid för vila, och brant… Väl uppe passade jag på att fylla på med dricka och njuta lite av utsikten, blev inte så mkt sånt på vägen upp…
Passo Lavazé
Nästan uppe, schyssta berg i bakgrunden
Sen var det bara att gasa utför. Fegade lite när farten översteg 75 km/h, dels pga många serpor och skymda kurvor och att jag såg resultatet av en elak vurpa… mkt blod… Väl nere på platten hamnade jag i en liten klunga som dundrade fram i 40 knyck, äntligen lite plattåkning och vila. Tyvärr visade sig att klunga stannade (körde korta banan) vid passeringen i Predazzo och jag blev ensam kvar, typiskt då var det bara att trampa dom sista 9km till Moena själv. Nu var det äntligen dags för Passo di San Pellegrino (11.6km lång, 7% snitt och 14.7% max).
Passo di San Pellegrino
Här var det lite varierande lutningar med lite lättare partier här och där, i mitten var det dock långa raka bitar med över 14% i lutning, det började bli lite tungt och kadensen droppade under 50, inte 95-100 som jag var van vid.
På väg uppför S. Pellegrino
På väg nerför S. Pellegrino
Vägen ner var serpor, serpor och åter serpor sen var det dags för dagens sista och jobbigaste stigning Passo Valles (7.1 km lång, 8.6% snitt, 19.2% max).
Passo Valles
Det var ungefär 10 meter plattåkning imellan och fartern jag hade i nerförkörningen räckte ungefär 10 m uppför, det var BRANT och jag var trött! Stigningen gick mestadels på en smal väg genom tät granskog. Var tvungen att vila lite i dom få serporna som fanns på väg upp. Väl uppe kom glädjen, FAN va skönt, i med lite dricka och på med jackan (det var lite kallt på toppen) nu väntade bara 22 km utför med lite platt på vägen.
MÅL!!!
Den målgången var den skönaste hittills! 5h53min totalt, plats 365 av 620, 23 km/h i snitt, helt ok. Sen var det sedvanligt pastaparty med 2 stora KALLA öl, dom smakade gott kan jag lova! Det klart häftigaste cykelupplevelsen hittills, kan klart rekommendera loppet eller att bara åka ner och cykla omkring i bergen runt omkring.
En sista bild på vapendragarn (ska uppgradera till kompakt, jag lovar)!
/Staffan
Banansträckning
Resan började på fredan med Luftwaffe från Sthlm till Verona, därefter tåg från Verona till Ora och tillsist buss från Ora till Predazzo. Här började jag komma till insikt med vad som menas med backar… bussen tog samma väg som Girot gick i år…mkt backar… jag började undra om min 39-27 utväxling verkligen skulle räcka till, 24h senare skulle jag veta svaret…. Lördan gick åt att inhandla lite skovärmare (det regnade och var kallt), hämta nummerlapp och lite carboloading. Tänkte en stilla tanke att regn och långa utförslöpor e inte en bra combo…
Carboloading
På söndag morgon var regnmolnen borta och solen tittade fram men det var ganska kallt, på med arm- o benvärmare, skoöverdrag och överdragsjacka i fickan. Lita pasta frukost sen i väg till start. 1500 man i masstart, snart skulle det gå fort… Loppet var väldigt seriöst organiserat med olika startfållor och t o m en mediahelikopter som cirkulerade över startområdet.
Redo för start
Men in tights
Startområdet från heli
Starten har gått
Dom första 6 km gick utför och det dröjde inte många minuter innan farten låg över 55km/h närmare 60. Lika bra att njuta, det blir inte många mil på platten under loppet. Innan första stigen kom en lång utförbacke med många härlig serpor, lika bra att öva på tekniken (dom e inte så vanligt förekommande på Ekerö :). När första stigningen närmade sig hade jag farsans visdomsord i bakhuvet (”ta det lugnt uppför första, du ska orka hela distansen”). I med lättaste växel och börja trampa… det kändes som att köra in i en vägg… dom första 4km snittade över 10%!
Upp till Monte San Pietro
Började så smått ångra att jag inte investerat i ett kompaktvevparti! Efter ett tag fick jag in flyttet och segade mig uppför. Nästa stigning var Passo Lavazé, 8km lång, 8.7% snitt och 18.2% max, BRUTALT! Det var mesta dels rakt, dvs ingen tid för vila, och brant… Väl uppe passade jag på att fylla på med dricka och njuta lite av utsikten, blev inte så mkt sånt på vägen upp…
Passo Lavazé
Nästan uppe, schyssta berg i bakgrunden
Sen var det bara att gasa utför. Fegade lite när farten översteg 75 km/h, dels pga många serpor och skymda kurvor och att jag såg resultatet av en elak vurpa… mkt blod… Väl nere på platten hamnade jag i en liten klunga som dundrade fram i 40 knyck, äntligen lite plattåkning och vila. Tyvärr visade sig att klunga stannade (körde korta banan) vid passeringen i Predazzo och jag blev ensam kvar, typiskt då var det bara att trampa dom sista 9km till Moena själv. Nu var det äntligen dags för Passo di San Pellegrino (11.6km lång, 7% snitt och 14.7% max).
Passo di San Pellegrino
Här var det lite varierande lutningar med lite lättare partier här och där, i mitten var det dock långa raka bitar med över 14% i lutning, det började bli lite tungt och kadensen droppade under 50, inte 95-100 som jag var van vid.
På väg uppför S. Pellegrino
På väg nerför S. Pellegrino
Vägen ner var serpor, serpor och åter serpor sen var det dags för dagens sista och jobbigaste stigning Passo Valles (7.1 km lång, 8.6% snitt, 19.2% max).
Passo Valles
Det var ungefär 10 meter plattåkning imellan och fartern jag hade i nerförkörningen räckte ungefär 10 m uppför, det var BRANT och jag var trött! Stigningen gick mestadels på en smal väg genom tät granskog. Var tvungen att vila lite i dom få serporna som fanns på väg upp. Väl uppe kom glädjen, FAN va skönt, i med lite dricka och på med jackan (det var lite kallt på toppen) nu väntade bara 22 km utför med lite platt på vägen.
MÅL!!!
Den målgången var den skönaste hittills! 5h53min totalt, plats 365 av 620, 23 km/h i snitt, helt ok. Sen var det sedvanligt pastaparty med 2 stora KALLA öl, dom smakade gott kan jag lova! Det klart häftigaste cykelupplevelsen hittills, kan klart rekommendera loppet eller att bara åka ner och cykla omkring i bergen runt omkring.
En sista bild på vapendragarn (ska uppgradera till kompakt, jag lovar)!
/Staffan
