[RR] Mammutmarschen 2014
Det var igen dags för Mammutmarschen, det i mitt tycke bästa cykelevenemanget i Finland. Meningen är att orientera sig genom 25 kontroller med start på kvällen då det är mörkt. Det finns flera serier att välja mellan både för cyklister och löpare. Vi valde givetvis den längsta cykelserien på 170 km (räknat som den teoretiskt sätt bästa rutten för löpare). Vår grupp bestod av det vanliga gänget, som kompletterades med Tommi för ett år sedan. Matti cyklade inte denna gång, men löpte i stället 100 km med framgång. Vår grupp bestod således av mig, Tommi, Toni och Jarkko.
Denna gång gick Mammutmarschen av stapeln i området kring Noux, en bit nordväst om Helsingfors. En del kontroller var inne i Noux nationalpark, som har en del begränsningar för cyklister.
Packad och klar. I tillägg till det man behöver för att cykla i femton timmar, ska man också ha utrustning så att man kan vänta på evakuering i några timmar.
Numera kör jag bara med Lupine, Deutsche Qualität. Piko 4 är en riktigt bra lampa. Den är mycket lätt och kan med fördel användas även vid löpning och dylika aktiviteter och 1200 riktiga lumen räcker bra till också på styrstången. Ljusbilden är tillräckligt smal för att inte blända mottrafikanter då man cyklar landsväg och det finns en diffusor för att sprida ljuset mera när man cyklar i terräng.
Lupine Neo 2 är det nya budgetalternativet (relativt sett) från Lupine. Med 700 lm och än smalare ljusbild fungerar den bra på hjälmen för att komplettera en Piko på styrstången. Som Piko är den också mycket lätt och fungerar till allt möjligt annat också. I tillägg till dessa lampor hade jag en Petzl Tikka+ runt halsen för att hela tiden lysa på kartan, vilket fungerade mycket bra.
Vi startade kl 20:30. Det var lätt att hitta till första kontrollen, men i min iver såg jag fel på kartan och vi körde lite för långt, vilket kostade oss kanske fem minuter. Nästa gång ska jag markera den planerade rutten på kartan och inte lita på mitt tydligen bristfälliga minne. Så småningom fick jag dock hjälp med orienteringen, då Jarkko hade lärt sig den ädla konsten sedan förra året och blev van med farten och kartan. Foto: Tommi Jansson
Toni på väg till kontroll 1. Foto: Antti Nousiainen.
Väderleksprognosen hade utlovat nästan perfekt väder: En temperatur lite under nollan och torrt väder. Dock noterade vi att det regnade. Först tänkte vi att det bara var en liten anomali i matrisen, men när kläderna blev våta och det kändes kallt kunde vi inte längre förbigå saken. Efter en tid slutade regnet och kläderna torkade, varefter det åter började regna. Någon gång efter midnatt upphörde regnet slutligen.
Fjärde kontrollen bjöd på en liten uppgift. Det gällde att mäta upp exakt fyra liter vatten medelst ett ämbar på tre liter och ett på fem liter. Inget problem för Jarkko.
Nu följde ett lerigt parti. Jarkko konstaterade att det var mjukt att falla på.
Tommi skuffar på. Det var för halt för att cykla.
Toni käkar salta nötter.
Kontroll åtta kunde inte nås med cykel, så vi lämnade cyklarna och gick dit. Foto: Toni Lund
På väg till den nionde kontrollen började Toni har problem med att hålla sig vaken och somnade nästan varje gång vi stannade för att byta kartblad. Det var inte så mycket fråga om trötthet som sömnighet.
Efter kontroll 10 i Veikkola tog vi en kort paus i en tunnel, då vi aldrig tidigare pausat i en sådan. Det blev smörgåsar och kaffe. Jag gav två av mina fyra smörgåsar åt Toni, som glömt sina.
Vi fortsatte och kom efter kontroll 11 till Noux nationalpark. De fyra kontrollerna i nationalparken tvingade oss att cyklade fram och tillbaka flera gånger på en bred stig, då inget annat var tillåtet. Nu började Toni ha ordentliga problem och pratade otydligt. Det tog en stund, men så småningom kom vi till beslutet att Toni måste avbryta. Han hade haft en tung vecka på jobbet med alldeles för lite sömn och att somna medan man cyklar är ju obra. Annars är han den med bäst kondition i vårt lilla gäng och den enda riktiga idrottaren. Vi gav honom instruktioner för att hitta till parkeringen i Kattila och lite material för att tända en brasa medan han väntade på evakueringsbilen. Vi fortsatte mot kontroll 13, efter vilken Toni ringde för att meddela att vi hade fel nummer till evakueringsbilen. Efter en del samtal och tid fick vi i alla fall evakueringen beställd, men vi hade hunnit bli ordentligt kalla under väntan. Det blev ett ordentligt tempo mot kontroll 14 för att få upp värmen. På vägen beslöt vi oss i alla fall för att göra en liten avstickare för att kolla att Toni var ok och hjälpte honom att få igång en brasa.
Kontroll 14 gick inte att nås med cykel och kontroll 15 var vid Kattila parkering, där vi såg Toni åka iväg med evakueringsbilen. Solen orkade nu upp över horisonten och vi kunde släcka lamporna. Min batteristrategi hade fungerat. Ett 6,6 Ah batteri för styrstångslampan, som jag en timme innan soluppgången bytte ut mot ett 3,3 Ah batteri, då den första varningen för låg spänning kom. Styrstångslampan körde jag på 450 lm, vilket räckte bra, men batterierna hade nog också räckt till för 650 lm läget. På hjälmen hade jag ett 2,2 Ah batteri, som räckte då jag bara hade hjälmlampan igång på smala stigar och utförspartier, då alltid med 700 lm.
Nästa kontroll hade den obligatoriska simningen, som denna gång var mycket lätt vid en sandstrand och i dagsljus. Vattentemperaturen var 5 grader, vilket känns märkbart varmare än nollgradigt vatten.
På väg till kontroll 17 hade vi en bra rutt planerad längs en stig som fanns utmärkt på kartan. Stigen var tyvärr ganska dålig och blev sämre. Till slut försvann den och vi slet med cyklarna i mycket olämplig terräng som dessutom gick uppför. Den streckade linjen för stigar på kartan var mycket opålitlig, med en del riktigt breda stigar och en del icke i sinnevärlden existerande stigar.
Foto: Tommi Jansson
Partiet norr om Luk var enkelt och fint, med undantag för en riktigt brant backe som vi senare märkte att vi kunnat undvika med en ny bred motionsbana som inte fanns på karten. Terrängen var mycket kuperad jämfört med hemtrakterna runt Åbo.
Jarkko skickar ett SMS-meddelande med kontrollkoden.
Bildbevis på att vi varit vid kontroll 19. Koden var så väl gömd att knappt någon hittade den.
Tommi har en kedja. Att ha en kedja är bra när man cyklar. Ännu bättre är att ha en hel kedja som sitter fast i cykeln.
Jarkko är i alla fall bra på cykelreparationer.
Rutten till kontroll 23 såg bra ut på kartan och början var faktiskt helt ok. Snabbt gick det dock bokstavligen åt skogen och vi fann oss ännu en gång släpande cyklar längs ostigar.
Trots att vi inte gjort några riktigt dåliga orienteringsmisstag, endast drygt tjugo minuter, tog alla felbedömda stigar massor av tid. Hastigheten i sig var helt ok, även efter tjugo timmar, och det kändes som om jag skulle kunna fortsätta i flera timmar ännu, om jag bara fick i mig lite energi. Den egna maten var redan uppäten och jag hade tillräckligt med energi för att komma i mål, men inte mycket mera. Jag kunde redan känna smaken av den varma mammutsvanssoppan i munnen när Tommis bakdäck smällde till med knappt två kilometer kvar till mål.
Av någon outgrundlig anledning hade däcket hoppat av fälgen och skurits upp.
En provisorisk reparation med Gorillatejp och buntband.
Reparationen höll till mål, men vi var nu rejält kalla p.g.a pausen för att fixa däcket, låg energinivå och en temperatur som sjunkit till -4C. Vi kom i alla fall i mål efter drygt tjugo timmar och 215 km. Toni var på plats för att fotografera oss.
Evenemanget var mycket minnesvärt. Det var det längsta jag gjort mätt i tid, men kändes inte illa i något skede. Det var inte fråga om något lidande överhuvudtaget, vilket överraskade mig, då jag främst sysslat med paddling sedan midsommar, något som inte är helt optimal träning för långa cykelturer. Vi höll humöret högt under hela cyklingen och hade aldrig långt till skratt.
Arrangörerna ska ha ett stort tack. Det krävs mycket frivilligt arbete för ett evenemang som detta, med vinsten som går helt till välgörenhet.
Denna gång gick Mammutmarschen av stapeln i området kring Noux, en bit nordväst om Helsingfors. En del kontroller var inne i Noux nationalpark, som har en del begränsningar för cyklister.
Packad och klar. I tillägg till det man behöver för att cykla i femton timmar, ska man också ha utrustning så att man kan vänta på evakuering i några timmar.
Numera kör jag bara med Lupine, Deutsche Qualität. Piko 4 är en riktigt bra lampa. Den är mycket lätt och kan med fördel användas även vid löpning och dylika aktiviteter och 1200 riktiga lumen räcker bra till också på styrstången. Ljusbilden är tillräckligt smal för att inte blända mottrafikanter då man cyklar landsväg och det finns en diffusor för att sprida ljuset mera när man cyklar i terräng.
Lupine Neo 2 är det nya budgetalternativet (relativt sett) från Lupine. Med 700 lm och än smalare ljusbild fungerar den bra på hjälmen för att komplettera en Piko på styrstången. Som Piko är den också mycket lätt och fungerar till allt möjligt annat också. I tillägg till dessa lampor hade jag en Petzl Tikka+ runt halsen för att hela tiden lysa på kartan, vilket fungerade mycket bra.
Vi startade kl 20:30. Det var lätt att hitta till första kontrollen, men i min iver såg jag fel på kartan och vi körde lite för långt, vilket kostade oss kanske fem minuter. Nästa gång ska jag markera den planerade rutten på kartan och inte lita på mitt tydligen bristfälliga minne. Så småningom fick jag dock hjälp med orienteringen, då Jarkko hade lärt sig den ädla konsten sedan förra året och blev van med farten och kartan. Foto: Tommi Jansson
Toni på väg till kontroll 1. Foto: Antti Nousiainen.
Väderleksprognosen hade utlovat nästan perfekt väder: En temperatur lite under nollan och torrt väder. Dock noterade vi att det regnade. Först tänkte vi att det bara var en liten anomali i matrisen, men när kläderna blev våta och det kändes kallt kunde vi inte längre förbigå saken. Efter en tid slutade regnet och kläderna torkade, varefter det åter började regna. Någon gång efter midnatt upphörde regnet slutligen.
Fjärde kontrollen bjöd på en liten uppgift. Det gällde att mäta upp exakt fyra liter vatten medelst ett ämbar på tre liter och ett på fem liter. Inget problem för Jarkko.
Nu följde ett lerigt parti. Jarkko konstaterade att det var mjukt att falla på.
Tommi skuffar på. Det var för halt för att cykla.
Toni käkar salta nötter.
Kontroll åtta kunde inte nås med cykel, så vi lämnade cyklarna och gick dit. Foto: Toni Lund
På väg till den nionde kontrollen började Toni har problem med att hålla sig vaken och somnade nästan varje gång vi stannade för att byta kartblad. Det var inte så mycket fråga om trötthet som sömnighet.
Efter kontroll 10 i Veikkola tog vi en kort paus i en tunnel, då vi aldrig tidigare pausat i en sådan. Det blev smörgåsar och kaffe. Jag gav två av mina fyra smörgåsar åt Toni, som glömt sina.
Vi fortsatte och kom efter kontroll 11 till Noux nationalpark. De fyra kontrollerna i nationalparken tvingade oss att cyklade fram och tillbaka flera gånger på en bred stig, då inget annat var tillåtet. Nu började Toni ha ordentliga problem och pratade otydligt. Det tog en stund, men så småningom kom vi till beslutet att Toni måste avbryta. Han hade haft en tung vecka på jobbet med alldeles för lite sömn och att somna medan man cyklar är ju obra. Annars är han den med bäst kondition i vårt lilla gäng och den enda riktiga idrottaren. Vi gav honom instruktioner för att hitta till parkeringen i Kattila och lite material för att tända en brasa medan han väntade på evakueringsbilen. Vi fortsatte mot kontroll 13, efter vilken Toni ringde för att meddela att vi hade fel nummer till evakueringsbilen. Efter en del samtal och tid fick vi i alla fall evakueringen beställd, men vi hade hunnit bli ordentligt kalla under väntan. Det blev ett ordentligt tempo mot kontroll 14 för att få upp värmen. På vägen beslöt vi oss i alla fall för att göra en liten avstickare för att kolla att Toni var ok och hjälpte honom att få igång en brasa.
Kontroll 14 gick inte att nås med cykel och kontroll 15 var vid Kattila parkering, där vi såg Toni åka iväg med evakueringsbilen. Solen orkade nu upp över horisonten och vi kunde släcka lamporna. Min batteristrategi hade fungerat. Ett 6,6 Ah batteri för styrstångslampan, som jag en timme innan soluppgången bytte ut mot ett 3,3 Ah batteri, då den första varningen för låg spänning kom. Styrstångslampan körde jag på 450 lm, vilket räckte bra, men batterierna hade nog också räckt till för 650 lm läget. På hjälmen hade jag ett 2,2 Ah batteri, som räckte då jag bara hade hjälmlampan igång på smala stigar och utförspartier, då alltid med 700 lm.
Nästa kontroll hade den obligatoriska simningen, som denna gång var mycket lätt vid en sandstrand och i dagsljus. Vattentemperaturen var 5 grader, vilket känns märkbart varmare än nollgradigt vatten.
På väg till kontroll 17 hade vi en bra rutt planerad längs en stig som fanns utmärkt på kartan. Stigen var tyvärr ganska dålig och blev sämre. Till slut försvann den och vi slet med cyklarna i mycket olämplig terräng som dessutom gick uppför. Den streckade linjen för stigar på kartan var mycket opålitlig, med en del riktigt breda stigar och en del icke i sinnevärlden existerande stigar.
Foto: Tommi Jansson
Partiet norr om Luk var enkelt och fint, med undantag för en riktigt brant backe som vi senare märkte att vi kunnat undvika med en ny bred motionsbana som inte fanns på karten. Terrängen var mycket kuperad jämfört med hemtrakterna runt Åbo.
Jarkko skickar ett SMS-meddelande med kontrollkoden.
Bildbevis på att vi varit vid kontroll 19. Koden var så väl gömd att knappt någon hittade den.
Tommi har en kedja. Att ha en kedja är bra när man cyklar. Ännu bättre är att ha en hel kedja som sitter fast i cykeln.
Jarkko är i alla fall bra på cykelreparationer.
Rutten till kontroll 23 såg bra ut på kartan och början var faktiskt helt ok. Snabbt gick det dock bokstavligen åt skogen och vi fann oss ännu en gång släpande cyklar längs ostigar.
Trots att vi inte gjort några riktigt dåliga orienteringsmisstag, endast drygt tjugo minuter, tog alla felbedömda stigar massor av tid. Hastigheten i sig var helt ok, även efter tjugo timmar, och det kändes som om jag skulle kunna fortsätta i flera timmar ännu, om jag bara fick i mig lite energi. Den egna maten var redan uppäten och jag hade tillräckligt med energi för att komma i mål, men inte mycket mera. Jag kunde redan känna smaken av den varma mammutsvanssoppan i munnen när Tommis bakdäck smällde till med knappt två kilometer kvar till mål.
Av någon outgrundlig anledning hade däcket hoppat av fälgen och skurits upp.
En provisorisk reparation med Gorillatejp och buntband.
Reparationen höll till mål, men vi var nu rejält kalla p.g.a pausen för att fixa däcket, låg energinivå och en temperatur som sjunkit till -4C. Vi kom i alla fall i mål efter drygt tjugo timmar och 215 km. Toni var på plats för att fotografera oss.
Evenemanget var mycket minnesvärt. Det var det längsta jag gjort mätt i tid, men kändes inte illa i något skede. Det var inte fråga om något lidande överhuvudtaget, vilket överraskade mig, då jag främst sysslat med paddling sedan midsommar, något som inte är helt optimal träning för långa cykelturer. Vi höll humöret högt under hela cyklingen och hade aldrig långt till skratt.
Arrangörerna ska ha ett stort tack. Det krävs mycket frivilligt arbete för ett evenemang som detta, med vinsten som går helt till välgörenhet.
