[RR] Rekning av Tre landskap tillsammans med Urd
Rule #9 If you are out riding in bad weather, it means you are a badass. Period.
Fair-weather riding is a luxury reserved for Sunday afternoons and wide boulevards. Those who ride in foul weather – be it cold, wet, or inordinately hot – are members of a special club of riders who, on the morning of a big ride, pull back the curtain to check the weather and, upon seeing rain falling from the skies, allow a wry smile to spread across their face. This is a rider who loves the work.
Jag har under en längre tid velat cykla en 200k som jag knåpat ihop med hjälp av vänner och Strava. Jag kallar den tre landskap eftersom man startar i Skåne och cyklar upp till Småländska gränsen och sen genom Blekinge och tillbaka till Skåne igen. De flesta vägar är kända för mig sen innan men del delen efter Lönsboda till Olofström och ner till Kristianstad har jag aldrig tidigare cyklat. Det är meningen att detta ska bli en 200k brevet i september 2017.
Jag bestämde mig för att cykla den 26/12 eftersom jag var ledig från jobbet, barnfri och inte hade något annat planerat. Inte ofta dessa tre infaller på en och samma dag. Jag la in en brasklapp om halt väglag och ihållande nederbörd.
Ju närmare dagen kom, ju gynnsammare verkade väderleksrapporten se ut. Det lovades flera grader över nollan och enstaka regnskurar så kvällen innan packade jag min sadelväska minimalistiskt men en slang, däckbrytare, en co2-patron, extra vantar, stumpor och buff, multitool och en nödgel. Vad kan gå fel, lixom? ;) Stoppade ner lite sötmandel, ett kokt ägg och smörgås i ramväskan också.
På morgonen när jag gick upp slog stora, tunga regndroppar mot rutan. Vinden ruskade ner grenar från träden och ställde till allmän oreda på gården. Enligt prognos så skulle det sluta regna vid 9-tiden så jag slevade i mig havregröten med gott mod och gav mig sen iväg. Jag hade skickat en inbjudan till lite folk som jag vet cyklar långt ibland men den enda som hade anmält sitt intresse hade lämnat återbud. Svängde ändå förbi startplatsen Circle K på Grönängsplan, för att se så jag inte hade missat någon. Det hade jag inte.
Provianterade på Circle K
Det regnade mycket riktigt första biten så jag hann bli blöt. Jag hade ändå förberett mig och klätt mig efter detta så det gjorde inte så mycket. Jag frös inte och jag hade en frisk sida med i ryggen hela vägen upp till Småländska gränsen.
Jag tog skylten.
Vid skylten vände jag och fick en 2 km lång föraning hur motvinden skulle kännas på vägen hem sen.
Från Loshult följde jag väg 121 mot Lönsboda och hade sida med fast på andra sidan. Rätt tråkig väg men uthärdlig då det inte var så mycket trafik. I Lönsboda tog jag en kort paus på Ica. Köpte inget utan käkade upp min medhavda ostmacka och mitt ägg.
Tydligen fler som är ute och cyklar på annandagen.
Efter Lönsboda tog jag av på väg 15 mot Olofström och ju närmare jag kom ju mer sidovind fick jag smaka och det kändes som om vinden hade börjat tillta lite i styrka.
I Olofström hittade jag 121 grill och stannade för en kaloririk lunch. Det lilla haket har tre bord men ingen toalett (Frågade ifs inte). Till min stora lycka hade de ett element där jag radade upp mina blöta handskar, mössa, buff mm. Tog av skorna och gömde mina smått kalla fötter under bordet, för att inte risker att blir utslängd.
När jag hade slukat min 150-grammare med pommes frites och när jag mödosamt klätt på mig gav jag mig ändå iväg mot vinden. Efter Olofström tog jag av till höger på en liten väg som ledde mig genom villakvarter i Jämshög och sen vidare ut på 116 mot Bromölla. Vinden upplevde jag inte som jättejobbig så länge som jag höll mig inne i bebyggelsen men ute på 116 var det ytters obehagligt med stark motvind och mycket trafik. Jag upptäckte en fin cykelväg som verkade gå parallellt med 116. Ibland nära vägen men då och då avvek den så långt att man inte såg 116 alls. Jag följde cykelvägen så långt jag vågade. Den avvek ju från den rutten jag hade på gpsen. När jag senare kollat på nätet så ser jag att det är cykelled på en banvall mellan Olofström och Simrishamn. Det måste jag få med på Tre landskap. Verkligen jättefin cykelväg.
http://olofstrom.se/cykelleder
Jag hoppade av cykelvägen i Näsum då det såg ut som om den försvann in i ett villakvarter och gav mig ut och stångades med plåtmonstrena på116 igen. Helt plötsligt kände jag att jag hade skön dämpning på bakhjulet. Pyspunka. Crap! Rullade in till en busskur för att komma undan blåsten. Jag sökte noga igenom däck och fälg efter orsaken till punka men hittade inget och bytte till den enda slangen jag hade med mig. Fipplade med co2-patronen och fick tillslut rätt på det.
Tankarna gick ju i huvudet hur jag skulle lösa detta om slangen inte håller. 10 mil hemifrån på en ort jag inte känner någon, vad jag vet. Kanske skulle jag bara cykla till Kristanstad och ta tåget hem? Gav mig iväg igen och rullade igenom Bromölla men jag hittade inte Preemmacken som jag hade tänkt ”stämpla” på så jag fortsatte bit ut ur byn. Hittade istället en väldigt fin toa på en kyrkogård utanför. Tack kyrkoförvaltningen.
Efter besöket på kyrkogården vek jag av mot Kjuge. Oj, vad där var fint. Det var en väldigt dramatisk solnedgång över de stora fälten där vinden tog fart och jag såg hur regnskurarna vandrade över vidderna. Jag fick se en fantastiskt fin regnbåge. Ja, det var magiskt med den starka vinden och till min förvåning så kände jag inget annat än ren lycka och var helt tillfreds med vädret och tillvaron. Jag hade inte ont. Jag var inte trött, hade rätt mängd med kläder. Skön känsla att cykla utan tidspress eller brådska att komma hem. Jag visste att det skulle ta hela dagen och det var ok.
När jag kom till Kristianstad borde jag väl stannat och ätit men jag hade inte lust att stanna. Jag hade ca 55km kvar och jag slog bort tanken på att ta tåget hem. Jag ville inte hem. Jag ville upp på åsen.
Jag cyklade genom Kristianstad på stadens cykelbanor i sakta mak. Rätt så lättad över att få en andhämtningspaus från vinden. Från slätten utanför stan såg jag Nävlingeåsen torna upp sig som en dödbakt limpa och från Skepparslöv tog jag Bockebodavägen upp. Jag visste att det skulle vara över en mil lång motluta tills jag var uppe. Det var också i lä från vinden. Uppe på åsen var det beckmörkt och i den friska vinden fick jag hålla i mig för kung och fosterland för att inte blåsa av vägen. Efter varje skogsdunge kom det kastvindar som gjorde sitt bästa för att stoppa mig eller putta ner mig i diket. Det var ju ingen ide att ställa sig upp och trampa precis. Bara att kura ihop sig så gått det går och växla ner till lätta växlar.
Det fanns tillfällen jag var kämpade mig fram på lättaste växeln fast det var nedförsbacke. Jag fick stanna när jag skulle dricka för jag vågade inte släppa styret. Jag tog min nödgel uppe på åsen. Jag började bli hungrig och knaprade i mig sötmandlar och de sista bitarna tutti frutti. Kände mig helt sönderblästrad i ansiktet och började få lite hemlängtan.
Någonstans i mörkret missade jag en sväng och jag kom ut på 23an vid i Norra Mellby. Det var inte där jag hade tänkt komma ut. Valet stod mellan att segla hemåt i gudomlig medvind ca 15 km, eller att vända tillbaka okänd sträcka, leta reda på rätt väg och ta omvägen runt Sösdala och sen hem. För mig var valet lätt. Det blev inte den vägen som jag hade tänkt från början. Jag funderade på om jag skulle få ihop 200k ändå. Valet föll ändå på minsta motståndets lag.
Sista biten hem öppnade sig himmelen och gav mig ösregn som blev hagel som blev snö, så stora flingor att det var svårt att se vägen och jag blev bländad av mitt eget lyse. Hemma i hallen tog jag av mina vatten- och grusmättade kläder på hallmattan för att inte blöta ner inomhus. Det blev 200k och det var en av de bästa 200k jag har cyklat. Det är sällsamt att få uppleva en storm ute i det fria och en ynnest att få genomföra sträckan utan ont eller jobbigt och med hög motivation och cykelglädje.
Rundan: https://www.strava.com/activities/812056995/overview
Fair-weather riding is a luxury reserved for Sunday afternoons and wide boulevards. Those who ride in foul weather – be it cold, wet, or inordinately hot – are members of a special club of riders who, on the morning of a big ride, pull back the curtain to check the weather and, upon seeing rain falling from the skies, allow a wry smile to spread across their face. This is a rider who loves the work.
Jag har under en längre tid velat cykla en 200k som jag knåpat ihop med hjälp av vänner och Strava. Jag kallar den tre landskap eftersom man startar i Skåne och cyklar upp till Småländska gränsen och sen genom Blekinge och tillbaka till Skåne igen. De flesta vägar är kända för mig sen innan men del delen efter Lönsboda till Olofström och ner till Kristianstad har jag aldrig tidigare cyklat. Det är meningen att detta ska bli en 200k brevet i september 2017.
Jag bestämde mig för att cykla den 26/12 eftersom jag var ledig från jobbet, barnfri och inte hade något annat planerat. Inte ofta dessa tre infaller på en och samma dag. Jag la in en brasklapp om halt väglag och ihållande nederbörd.
Ju närmare dagen kom, ju gynnsammare verkade väderleksrapporten se ut. Det lovades flera grader över nollan och enstaka regnskurar så kvällen innan packade jag min sadelväska minimalistiskt men en slang, däckbrytare, en co2-patron, extra vantar, stumpor och buff, multitool och en nödgel. Vad kan gå fel, lixom? ;) Stoppade ner lite sötmandel, ett kokt ägg och smörgås i ramväskan också.
På morgonen när jag gick upp slog stora, tunga regndroppar mot rutan. Vinden ruskade ner grenar från träden och ställde till allmän oreda på gården. Enligt prognos så skulle det sluta regna vid 9-tiden så jag slevade i mig havregröten med gott mod och gav mig sen iväg. Jag hade skickat en inbjudan till lite folk som jag vet cyklar långt ibland men den enda som hade anmält sitt intresse hade lämnat återbud. Svängde ändå förbi startplatsen Circle K på Grönängsplan, för att se så jag inte hade missat någon. Det hade jag inte.
Provianterade på Circle K
Det regnade mycket riktigt första biten så jag hann bli blöt. Jag hade ändå förberett mig och klätt mig efter detta så det gjorde inte så mycket. Jag frös inte och jag hade en frisk sida med i ryggen hela vägen upp till Småländska gränsen.
Jag tog skylten.
Vid skylten vände jag och fick en 2 km lång föraning hur motvinden skulle kännas på vägen hem sen.
Från Loshult följde jag väg 121 mot Lönsboda och hade sida med fast på andra sidan. Rätt tråkig väg men uthärdlig då det inte var så mycket trafik. I Lönsboda tog jag en kort paus på Ica. Köpte inget utan käkade upp min medhavda ostmacka och mitt ägg.
Tydligen fler som är ute och cyklar på annandagen.
Efter Lönsboda tog jag av på väg 15 mot Olofström och ju närmare jag kom ju mer sidovind fick jag smaka och det kändes som om vinden hade börjat tillta lite i styrka.
I Olofström hittade jag 121 grill och stannade för en kaloririk lunch. Det lilla haket har tre bord men ingen toalett (Frågade ifs inte). Till min stora lycka hade de ett element där jag radade upp mina blöta handskar, mössa, buff mm. Tog av skorna och gömde mina smått kalla fötter under bordet, för att inte risker att blir utslängd.
När jag hade slukat min 150-grammare med pommes frites och när jag mödosamt klätt på mig gav jag mig ändå iväg mot vinden. Efter Olofström tog jag av till höger på en liten väg som ledde mig genom villakvarter i Jämshög och sen vidare ut på 116 mot Bromölla. Vinden upplevde jag inte som jättejobbig så länge som jag höll mig inne i bebyggelsen men ute på 116 var det ytters obehagligt med stark motvind och mycket trafik. Jag upptäckte en fin cykelväg som verkade gå parallellt med 116. Ibland nära vägen men då och då avvek den så långt att man inte såg 116 alls. Jag följde cykelvägen så långt jag vågade. Den avvek ju från den rutten jag hade på gpsen. När jag senare kollat på nätet så ser jag att det är cykelled på en banvall mellan Olofström och Simrishamn. Det måste jag få med på Tre landskap. Verkligen jättefin cykelväg.
http://olofstrom.se/cykelleder
Jag hoppade av cykelvägen i Näsum då det såg ut som om den försvann in i ett villakvarter och gav mig ut och stångades med plåtmonstrena på116 igen. Helt plötsligt kände jag att jag hade skön dämpning på bakhjulet. Pyspunka. Crap! Rullade in till en busskur för att komma undan blåsten. Jag sökte noga igenom däck och fälg efter orsaken till punka men hittade inget och bytte till den enda slangen jag hade med mig. Fipplade med co2-patronen och fick tillslut rätt på det.
Tankarna gick ju i huvudet hur jag skulle lösa detta om slangen inte håller. 10 mil hemifrån på en ort jag inte känner någon, vad jag vet. Kanske skulle jag bara cykla till Kristanstad och ta tåget hem? Gav mig iväg igen och rullade igenom Bromölla men jag hittade inte Preemmacken som jag hade tänkt ”stämpla” på så jag fortsatte bit ut ur byn. Hittade istället en väldigt fin toa på en kyrkogård utanför. Tack kyrkoförvaltningen.
Efter besöket på kyrkogården vek jag av mot Kjuge. Oj, vad där var fint. Det var en väldigt dramatisk solnedgång över de stora fälten där vinden tog fart och jag såg hur regnskurarna vandrade över vidderna. Jag fick se en fantastiskt fin regnbåge. Ja, det var magiskt med den starka vinden och till min förvåning så kände jag inget annat än ren lycka och var helt tillfreds med vädret och tillvaron. Jag hade inte ont. Jag var inte trött, hade rätt mängd med kläder. Skön känsla att cykla utan tidspress eller brådska att komma hem. Jag visste att det skulle ta hela dagen och det var ok.
När jag kom till Kristianstad borde jag väl stannat och ätit men jag hade inte lust att stanna. Jag hade ca 55km kvar och jag slog bort tanken på att ta tåget hem. Jag ville inte hem. Jag ville upp på åsen.
Jag cyklade genom Kristianstad på stadens cykelbanor i sakta mak. Rätt så lättad över att få en andhämtningspaus från vinden. Från slätten utanför stan såg jag Nävlingeåsen torna upp sig som en dödbakt limpa och från Skepparslöv tog jag Bockebodavägen upp. Jag visste att det skulle vara över en mil lång motluta tills jag var uppe. Det var också i lä från vinden. Uppe på åsen var det beckmörkt och i den friska vinden fick jag hålla i mig för kung och fosterland för att inte blåsa av vägen. Efter varje skogsdunge kom det kastvindar som gjorde sitt bästa för att stoppa mig eller putta ner mig i diket. Det var ju ingen ide att ställa sig upp och trampa precis. Bara att kura ihop sig så gått det går och växla ner till lätta växlar.
Det fanns tillfällen jag var kämpade mig fram på lättaste växeln fast det var nedförsbacke. Jag fick stanna när jag skulle dricka för jag vågade inte släppa styret. Jag tog min nödgel uppe på åsen. Jag började bli hungrig och knaprade i mig sötmandlar och de sista bitarna tutti frutti. Kände mig helt sönderblästrad i ansiktet och började få lite hemlängtan.
Någonstans i mörkret missade jag en sväng och jag kom ut på 23an vid i Norra Mellby. Det var inte där jag hade tänkt komma ut. Valet stod mellan att segla hemåt i gudomlig medvind ca 15 km, eller att vända tillbaka okänd sträcka, leta reda på rätt väg och ta omvägen runt Sösdala och sen hem. För mig var valet lätt. Det blev inte den vägen som jag hade tänkt från början. Jag funderade på om jag skulle få ihop 200k ändå. Valet föll ändå på minsta motståndets lag.
Sista biten hem öppnade sig himmelen och gav mig ösregn som blev hagel som blev snö, så stora flingor att det var svårt att se vägen och jag blev bländad av mitt eget lyse. Hemma i hallen tog jag av mina vatten- och grusmättade kläder på hallmattan för att inte blöta ner inomhus. Det blev 200k och det var en av de bästa 200k jag har cyklat. Det är sällsamt att få uppleva en storm ute i det fria och en ynnest att få genomföra sträckan utan ont eller jobbigt och med hög motivation och cykelglädje.
Rundan: https://www.strava.com/activities/812056995/overview
Senast ändrad:
