[RR] Tour de Pältsan
Efter att ha återvänt från resa till Sverige och Norge med familjen hade jag fortfarande tid för en cykelutflykt innan det åter var dags för saltgruvorna. Jag hade några alternativ i åtanke, och Abisko var högst upp på listan. Lite osäkerhet med busstidtabellerna gjorde dock att jag valde ett annat alternativ. Jag kunde åka lite längre norrut till Kilpisjärvi och sedan göra en liten tur i Finland, Sverige och Norge. Enligt uppgift skulle åtminstone en del av lederna vara cykelbara.
På torsdag kväll steg jag på tåget i Åbo. Denna gång var det ganska många cyklar i bagagevagnen. Eftersom man kan sova hyfsat bra på nattåget förlorar man ingen egentlig tid på detta sätt. Sovplatserna är dock dyra.
En natt på tåget följdes av åtta timmar på buss innan jag äntligen anlände till Peera, 15 km innan Kilpisjärvi. Jag gömde en väska med kläder för återresan innan jag började cykla. Det var femton grader varmt, en ganska behaglig temperatur.
Efter en stund kom jag till bron över till Keinovuopio, den nordligasta bosatta byn i Sverige. Bron var samtidigt riksgräns.
Ungefär 8 km grov grusväg till Kummavuopio.
Vägen slutade vid Kummavuopio och stigarna tog vid. Det var mestadels lättkört, även om ett längre mjukt och vått parti gav en klar fördel till det tjocka hjulen på fatbiken. Nu stod det också klart att det var väldigt mycket myggor i farten.
Risken att få en raket i huvudet är nog ändå ganska minimal.
Det högre området närmar sig. Sikten är god.
Pältsan och Moskkugáisi.
Vattenfallet nära Pältsastugorna.
Jag pratade en stund med stugvärden för Pältsastugorna, som visade sig vara en landsman, och han var skeptiskt till min tänkta rutt: Stigen till Rostahytta skulla vara bra, men Isdalen omöjlig att cykla.
Jag fortsatte ännu en timme efter Pältsastugorna, vilket var lite för mycket. Sex timmars cykling med endast en banan till mat gjorde att jag nu kände mig lite svag. När ska jag lära mig?
En bra tältplats, lämpligt nära en bäck.
Midnattsolen lyste ännu för en vecka sedan, men nu gick solen ner under horisonten för nästan två timmar. Mörkt blev det dock inte.
Följande morgon var molnen lite lägre, men sikten ännu bra.
Jag gav mig av lite efter kl 9. Det var lite svalare, runt 9C, vilket passade mig alldeles utmärkt. Det var ändå helt nödvändigt med vindkläder för myggens skull.
Hejdå, Sverige.
Svarthö.
Nu var det grått med ett lätt regn.
Min nya Salsa Mukluk fungerade precis som förväntat. Jag anser denna typ av cykel vara optimal för dylika förhållanden.
Utför mot Rostahytta.
Det roliga tog slut med en punktering. Det var mindre roligt att byta innerslang bland myggorna och regnet.
Bron över Iselva var mindre rolig. Först en nästan två meter hög stege för att komma upp på bron, som sedan var ganska vinglig. Jag kom över genom att ta bort alla väskor från cykeln och föra över saker flera gånger.
En utmärkt lunchplats. Jag lyckades fylla på mitt förråd av Real Turmat i Sverige en vecka tidigare till ett pris som inte var helt omöjligt.
Rostahytta en kort stund senare.
Bron över Rostaelva verkar inte vara mycket bättre.
På väg till Rostahytta via Isdalen.
Tillbakablick.
Stigen var fortfarande mestadels cykelbar, även det var lite tungt i den långa uppförsbacken.
Äntligen började svårigheterna.
Då jag kom till den högsta delen av Isdalen var det dags att finna en tältplats. Alla ställen var mycket oskyddade, men vinden var lyckligtvis svag. Den svaga vinden räckte inte till för att hålla bort myggorna, så det var skönt att dra sig tillbaka till tältet.
Det tog en tid att torka upp och bli varm i tältet, då jag var i stort sett så våt man kan bli efter en regning dag. Fötterna var blöta från att ha korsat bäckar och jag hade trots regnet endast använt mina vindkläder. Ett fullt regnställ vore alldeles för varmt då temperaturen ändå var runt nio grader. Det är trots allt ett tämligen hårt arbete att cykla och skuffa cykeln. Jag sov i alla fall bra under natten.
Denna gång provade jag en annan frukost. Gröt på risflingor och mjölkpulver visade sig vara avsevärt bättre än den sedvanliga havregrynsgröten.
Dagens rutt.
Ingen cykling ännu.
Isranunkel
Så småningom blev terrängen igen cykelbar, om än med svårighet.
Purpurbräcka.
Regnet bara fortsätter.
En liten tur in i Sverige igen.
Ett utmärkt tillfälle att förnya vattnet i skorna.
Gappohytta.
Ursprungligen hade jag tänkt cykla till Goldahytta (ca 3 km från Treriksröset) härifrån, men jag hade så gott om tid att jag tog stigen mot Pältsastugorna istället. Jag hade läst att den skulle vara utmärkt.
Stigen följde en ås som till största delen gick att cykla.
En till lunch i sällskap med myggor och regn.
Ett finskt par vandrar på leden.
Då jag anlände till Pältsastugorna pratade jag lite med stugvärden igen. Han var igen skeptiskt till min plan att rida över Duiobal till Treriksröset. Jag var igen optimistisk.
Vattenfallet igen.
Du ska vara grön. Det är ju sommar!
Det var rätt tungt att skuffa upp cykeln från Pältsastugorna, men väl uppe på Duiobal var leden delvis cykelbar igen, även om det gick långsamt.
Litt norsk energi.
Vrider vatten ur strumporna.
Jag satte upp tältet lite innan leden började gå neråt igen. Det var fortfarande mycket myggor och lite regn.
Couscous, smör och ett stycke Ridderheims Red Devil till middag.
Ett myggtätt skydd är helt nödvändigt för att behålla förståndet.
Ingen förändring i vädret nästa morgon.
Stigen börjar gå neråt.
Efter en stund kom jag under molnen.
Treriksröset. Jag ansåg turen vara en framgång tills vidare.
En liten glimt av Bárrás branta sida genom molnen.
Stigen mot Koltaluokta var mera lik en väg. Regnet hade upphört.
Båten från Kilpisjärvi skjutsar turister för den korta vandringen till Treriksröset. Även vandrare och cyklister kan utnyttja den.
Jag pratade lite med båtföraren och han berättade att leden från Koltaluokta till Kummavuopio borde vara cykelbar till största delen, då terrängen var ganska jämn. De tjocka däcken samlade intresse som vanligt, men båtföraren var mycket mera förvånad över att jag inte hade någon sprit med mig. En finne utan sprit, hur är det möjligt?
Stigen steg snabbt genom skogen...
... och erbjöd snart en utsikt tillbaka mot Kolttaluokta.
Turens sista lunch.
Terrängen var mestadels ganska lätt, men när fyrhjulingsstigen vek av i en annan riktning blev vandringsleden ställvis ganska svår att följa. Det är inte många som går här.
Nu var myggnätet helt nödvändigt. Det blåste svagt bakifrån, så myggorna hade inga problem att hålla min fart.
Utför till Kummaeno och stigen mellan Pältsastugorna och Kummavuopio.
Det intressant området är nu bakom mig.
Kummavuopio igen.
Då återstod 8 km grus till Keinovuopio, där jag letade fram mina gömda kläder, och sedan 15 km cykling till Kilpisjärvi. En natt på hotellrum, en dag på buss och en natt på tåg och så var jag hemma igen.
En intressant utflykt till ett område som inte ser så mycket cyklister, trots potentialen. Kolla kartan här för rutten.
På torsdag kväll steg jag på tåget i Åbo. Denna gång var det ganska många cyklar i bagagevagnen. Eftersom man kan sova hyfsat bra på nattåget förlorar man ingen egentlig tid på detta sätt. Sovplatserna är dock dyra.
En natt på tåget följdes av åtta timmar på buss innan jag äntligen anlände till Peera, 15 km innan Kilpisjärvi. Jag gömde en väska med kläder för återresan innan jag började cykla. Det var femton grader varmt, en ganska behaglig temperatur.
Efter en stund kom jag till bron över till Keinovuopio, den nordligasta bosatta byn i Sverige. Bron var samtidigt riksgräns.
Ungefär 8 km grov grusväg till Kummavuopio.
Vägen slutade vid Kummavuopio och stigarna tog vid. Det var mestadels lättkört, även om ett längre mjukt och vått parti gav en klar fördel till det tjocka hjulen på fatbiken. Nu stod det också klart att det var väldigt mycket myggor i farten.
Risken att få en raket i huvudet är nog ändå ganska minimal.
Det högre området närmar sig. Sikten är god.
Pältsan och Moskkugáisi.
Vattenfallet nära Pältsastugorna.
Jag pratade en stund med stugvärden för Pältsastugorna, som visade sig vara en landsman, och han var skeptiskt till min tänkta rutt: Stigen till Rostahytta skulla vara bra, men Isdalen omöjlig att cykla.
Jag fortsatte ännu en timme efter Pältsastugorna, vilket var lite för mycket. Sex timmars cykling med endast en banan till mat gjorde att jag nu kände mig lite svag. När ska jag lära mig?
En bra tältplats, lämpligt nära en bäck.
Midnattsolen lyste ännu för en vecka sedan, men nu gick solen ner under horisonten för nästan två timmar. Mörkt blev det dock inte.
Följande morgon var molnen lite lägre, men sikten ännu bra.
Jag gav mig av lite efter kl 9. Det var lite svalare, runt 9C, vilket passade mig alldeles utmärkt. Det var ändå helt nödvändigt med vindkläder för myggens skull.
Hejdå, Sverige.
Svarthö.
Nu var det grått med ett lätt regn.
Min nya Salsa Mukluk fungerade precis som förväntat. Jag anser denna typ av cykel vara optimal för dylika förhållanden.
Utför mot Rostahytta.
Det roliga tog slut med en punktering. Det var mindre roligt att byta innerslang bland myggorna och regnet.
Bron över Iselva var mindre rolig. Först en nästan två meter hög stege för att komma upp på bron, som sedan var ganska vinglig. Jag kom över genom att ta bort alla väskor från cykeln och föra över saker flera gånger.
En utmärkt lunchplats. Jag lyckades fylla på mitt förråd av Real Turmat i Sverige en vecka tidigare till ett pris som inte var helt omöjligt.
Rostahytta en kort stund senare.
Bron över Rostaelva verkar inte vara mycket bättre.
På väg till Rostahytta via Isdalen.
Tillbakablick.
Stigen var fortfarande mestadels cykelbar, även det var lite tungt i den långa uppförsbacken.
Äntligen började svårigheterna.
Då jag kom till den högsta delen av Isdalen var det dags att finna en tältplats. Alla ställen var mycket oskyddade, men vinden var lyckligtvis svag. Den svaga vinden räckte inte till för att hålla bort myggorna, så det var skönt att dra sig tillbaka till tältet.
Det tog en tid att torka upp och bli varm i tältet, då jag var i stort sett så våt man kan bli efter en regning dag. Fötterna var blöta från att ha korsat bäckar och jag hade trots regnet endast använt mina vindkläder. Ett fullt regnställ vore alldeles för varmt då temperaturen ändå var runt nio grader. Det är trots allt ett tämligen hårt arbete att cykla och skuffa cykeln. Jag sov i alla fall bra under natten.
Denna gång provade jag en annan frukost. Gröt på risflingor och mjölkpulver visade sig vara avsevärt bättre än den sedvanliga havregrynsgröten.
Dagens rutt.
Ingen cykling ännu.
Isranunkel
Så småningom blev terrängen igen cykelbar, om än med svårighet.
Purpurbräcka.
Regnet bara fortsätter.
En liten tur in i Sverige igen.
Ett utmärkt tillfälle att förnya vattnet i skorna.
Gappohytta.
Ursprungligen hade jag tänkt cykla till Goldahytta (ca 3 km från Treriksröset) härifrån, men jag hade så gott om tid att jag tog stigen mot Pältsastugorna istället. Jag hade läst att den skulle vara utmärkt.
Stigen följde en ås som till största delen gick att cykla.
En till lunch i sällskap med myggor och regn.
Ett finskt par vandrar på leden.
Då jag anlände till Pältsastugorna pratade jag lite med stugvärden igen. Han var igen skeptiskt till min plan att rida över Duiobal till Treriksröset. Jag var igen optimistisk.
Vattenfallet igen.
Du ska vara grön. Det är ju sommar!
Det var rätt tungt att skuffa upp cykeln från Pältsastugorna, men väl uppe på Duiobal var leden delvis cykelbar igen, även om det gick långsamt.
Litt norsk energi.
Vrider vatten ur strumporna.
Jag satte upp tältet lite innan leden började gå neråt igen. Det var fortfarande mycket myggor och lite regn.
Couscous, smör och ett stycke Ridderheims Red Devil till middag.
Ett myggtätt skydd är helt nödvändigt för att behålla förståndet.
Ingen förändring i vädret nästa morgon.
Stigen börjar gå neråt.
Efter en stund kom jag under molnen.
Treriksröset. Jag ansåg turen vara en framgång tills vidare.
En liten glimt av Bárrás branta sida genom molnen.
Stigen mot Koltaluokta var mera lik en väg. Regnet hade upphört.
Båten från Kilpisjärvi skjutsar turister för den korta vandringen till Treriksröset. Även vandrare och cyklister kan utnyttja den.
Jag pratade lite med båtföraren och han berättade att leden från Koltaluokta till Kummavuopio borde vara cykelbar till största delen, då terrängen var ganska jämn. De tjocka däcken samlade intresse som vanligt, men båtföraren var mycket mera förvånad över att jag inte hade någon sprit med mig. En finne utan sprit, hur är det möjligt?
Stigen steg snabbt genom skogen...
... och erbjöd snart en utsikt tillbaka mot Kolttaluokta.
Turens sista lunch.
Terrängen var mestadels ganska lätt, men när fyrhjulingsstigen vek av i en annan riktning blev vandringsleden ställvis ganska svår att följa. Det är inte många som går här.
Nu var myggnätet helt nödvändigt. Det blåste svagt bakifrån, så myggorna hade inga problem att hålla min fart.
Utför till Kummaeno och stigen mellan Pältsastugorna och Kummavuopio.
Det intressant området är nu bakom mig.
Kummavuopio igen.
Då återstod 8 km grus till Keinovuopio, där jag letade fram mina gömda kläder, och sedan 15 km cykling till Kilpisjärvi. En natt på hotellrum, en dag på buss och en natt på tåg och så var jag hemma igen.
En intressant utflykt till ett område som inte ser så mycket cyklister, trots potentialen. Kolla kartan här för rutten.

