[RS] Tio år med fatbike
Jag kom just på att jag har haft fatbike i tio år. Tid för ett retrospektiv (RS i rubriken).
Förra veckan skrev jag i min blogg att jag var mycket sen till hela gravelscenen, något som inte kan sägas om min fatbike, som jag skaffade flera år före den stora allmänheten ens hade hört ordet. Det var inte den första fatbiken i Finland, jag känner till två tidigare, men högst sannolikt en av de första fem. I Sverige hade dock Harri (42Hz) en fatbike flera år tidigare. Min första fatbike var en Surly Pugsley. Då rådde andra tider och det tog sin tid att hitta alla komponenter för att få ihop cykeln.
Nu råkade det sig så att vintern 2010-2011 blev den bästa på många år i södra Finland. Vi fick snö efter medlet av november och snön hölls kvar till början av April.
Under en period på över två månader hölls temperaturen under nollan och det snöade regelbundet. Stigarna var så mjuka att vanliga terrängcyklar var oanvändbara, så man fick ha stigarna för sig själv, förutom då för alla vandrare som hela tiden ville att man skulle stanna och prata om det märkliga fordonet. Ingen hade sett något liknande tidigare.
Många hade också svårt att tro på hur avgörande skillnaden mot en vanlig cykel var. Videon nedan blev anklagad för att vara arrangerad, trots att den visade verkligheten. Toni hade ännu inte en egen fatbike, men är nu den mesta erfarne fatbikecyklisten i Finland, och kanske även norra Europa, efter att ha klarat av en ITI 350 och två ITI 1000 (andra kortades av lite Covid-19 och problem i Alaskas utbyar).
Vintern var som sagt exceptionell och jag gjorde en mycket ovanligt tur på isen från Åland med Toni.
Vid slutet av mars var det ännu en halv meter snö på myrarna norr om Åbo, något som inte hänt sedan dess.
Det blev sommar och jag provade på lite cykling in Lappland. En fatbike visade sig som väntat vara helt perfekt för utflykter av detta slag.
Under nästa vinter blev det några fatbikes till i trakten och Toni fick sin. I februari introducerade vi Peltsi till fatbike i en populär vildmarksserie på finsk TV, i riktigt kall väder. Peltsi fortsatte sedan och gjorde en hel del TV med fatbike.
I juni 2012 sålde jag min heldämpade 29er, då den bara samlade damm, och uppgraderade Pugsleyn till en Salsa Mukluk. Den blev använd på all slags terräng.
Under vintern 2012-2013 dök det upp lite flera fatbikes, men totala mängden var fortfarande ganska liten.
Sverige vaknade upp till fatbikes senare in Finland, och jag väckte lite förundran i fjällen på sommaren 2013.
The winter 2012-2013 a few more fatbikes appeared, but there were still quite few people riding fatbikes.
I Finland kände alla vid det här laget till vad en fatbike var och under vintern 2014 formligen exploderade mängden fatbikes. Jag uppgraderade min till en lite nyare Salsa Mukluk med plats för större däck och rum för 29+. Vintern blev tyvärr mycket kort.
Våren var i alla fall helt okej.
Nu ansågs fatbikes vara närmast normala och ett antal vänner skaffade sådana. Jag tror fatbikeboomed peakade ungefär 2015-2016 i Finland. Min Salsa Mukluk var nu konverterade till 290+, ett format som är överlägset allt annat utanför snön för någon i min storlek.
I detta skede gick min tid mest åt till vildmarksguide- och havskajakguideutbildningen, men visst cyklade jag fortfarande fatbike. Min blåa Surly Ice Cream Truck med 2XL däck tyckte jag själv var riktigt fin, även om däcken var långsammare än en snigel i tjära utanför krävande snöförhållanden.
Tyvärr höll inte den blåa ramen, men jag fick en ny på garantin. Ingen blå dock, de hade tagit slut. Svart är ju ok, men den blåa var snyggare.
Jag var förstås tvungen att skaffa fatbikes åt ungarna, när de vuxit ur sina Kona Hula.
Med undantag av vintern 2018, då vi cyklade på isen från Åbo till Åland, var vintrarna tyvärr ganska bedrövliga i Åbotrakten.
Vintern 2019-2020 var speciellt onödig, i praktiken fyra månader novembermisär, och att ha en fatbike enbart för vinterbruk kan knappast anses helt nödvändigt i sydvästra Finland, men i mitt tycke är en fatbike ändå den klart bästa cykeln för krävande turer utanför civilisationen där man har allt med sig.
Det var det det, tio år med fatbike. Under dessa tio år har fatbikes vuxit från en liten nisch till en full boom och sedan tillbaka till en mera måttlig nivå, där jag tror att de hålls. En fatbike är inte den bästa lösningen till allt, men ett bra alternativ för många. Om jag fick ha endast en cykel skulle den klart vara en fatbike.
Edit: Lite ändring av videon. Tydligen får man bara ha fem mediafiler med.
Förra veckan skrev jag i min blogg att jag var mycket sen till hela gravelscenen, något som inte kan sägas om min fatbike, som jag skaffade flera år före den stora allmänheten ens hade hört ordet. Det var inte den första fatbiken i Finland, jag känner till två tidigare, men högst sannolikt en av de första fem. I Sverige hade dock Harri (42Hz) en fatbike flera år tidigare. Min första fatbike var en Surly Pugsley. Då rådde andra tider och det tog sin tid att hitta alla komponenter för att få ihop cykeln.
Nu råkade det sig så att vintern 2010-2011 blev den bästa på många år i södra Finland. Vi fick snö efter medlet av november och snön hölls kvar till början av April.
Under en period på över två månader hölls temperaturen under nollan och det snöade regelbundet. Stigarna var så mjuka att vanliga terrängcyklar var oanvändbara, så man fick ha stigarna för sig själv, förutom då för alla vandrare som hela tiden ville att man skulle stanna och prata om det märkliga fordonet. Ingen hade sett något liknande tidigare.
Många hade också svårt att tro på hur avgörande skillnaden mot en vanlig cykel var. Videon nedan blev anklagad för att vara arrangerad, trots att den visade verkligheten. Toni hade ännu inte en egen fatbike, men är nu den mesta erfarne fatbikecyklisten i Finland, och kanske även norra Europa, efter att ha klarat av en ITI 350 och två ITI 1000 (andra kortades av lite Covid-19 och problem i Alaskas utbyar).
Vintern var som sagt exceptionell och jag gjorde en mycket ovanligt tur på isen från Åland med Toni.
Vid slutet av mars var det ännu en halv meter snö på myrarna norr om Åbo, något som inte hänt sedan dess.
Det blev sommar och jag provade på lite cykling in Lappland. En fatbike visade sig som väntat vara helt perfekt för utflykter av detta slag.
Under nästa vinter blev det några fatbikes till i trakten och Toni fick sin. I februari introducerade vi Peltsi till fatbike i en populär vildmarksserie på finsk TV, i riktigt kall väder. Peltsi fortsatte sedan och gjorde en hel del TV med fatbike.
I juni 2012 sålde jag min heldämpade 29er, då den bara samlade damm, och uppgraderade Pugsleyn till en Salsa Mukluk. Den blev använd på all slags terräng.
Under vintern 2012-2013 dök det upp lite flera fatbikes, men totala mängden var fortfarande ganska liten.
Sverige vaknade upp till fatbikes senare in Finland, och jag väckte lite förundran i fjällen på sommaren 2013.
The winter 2012-2013 a few more fatbikes appeared, but there were still quite few people riding fatbikes.
I Finland kände alla vid det här laget till vad en fatbike var och under vintern 2014 formligen exploderade mängden fatbikes. Jag uppgraderade min till en lite nyare Salsa Mukluk med plats för större däck och rum för 29+. Vintern blev tyvärr mycket kort.
Våren var i alla fall helt okej.
Nu ansågs fatbikes vara närmast normala och ett antal vänner skaffade sådana. Jag tror fatbikeboomed peakade ungefär 2015-2016 i Finland. Min Salsa Mukluk var nu konverterade till 290+, ett format som är överlägset allt annat utanför snön för någon i min storlek.
I detta skede gick min tid mest åt till vildmarksguide- och havskajakguideutbildningen, men visst cyklade jag fortfarande fatbike. Min blåa Surly Ice Cream Truck med 2XL däck tyckte jag själv var riktigt fin, även om däcken var långsammare än en snigel i tjära utanför krävande snöförhållanden.
Tyvärr höll inte den blåa ramen, men jag fick en ny på garantin. Ingen blå dock, de hade tagit slut. Svart är ju ok, men den blåa var snyggare.
Jag var förstås tvungen att skaffa fatbikes åt ungarna, när de vuxit ur sina Kona Hula.
Med undantag av vintern 2018, då vi cyklade på isen från Åbo till Åland, var vintrarna tyvärr ganska bedrövliga i Åbotrakten.
Vintern 2019-2020 var speciellt onödig, i praktiken fyra månader novembermisär, och att ha en fatbike enbart för vinterbruk kan knappast anses helt nödvändigt i sydvästra Finland, men i mitt tycke är en fatbike ändå den klart bästa cykeln för krävande turer utanför civilisationen där man har allt med sig.
Det var det det, tio år med fatbike. Under dessa tio år har fatbikes vuxit från en liten nisch till en full boom och sedan tillbaka till en mera måttlig nivå, där jag tror att de hålls. En fatbike är inte den bästa lösningen till allt, men ett bra alternativ för många. Om jag fick ha endast en cykel skulle den klart vara en fatbike.
Edit: Lite ändring av videon. Tydligen får man bara ha fem mediafiler med.
Senast ändrad:
