Yeti sa:
Jag har kollat på Happy mycket sporadiskt på sistone (sysslar mest med paddling sommartid) och upptäckte denna tråd först nu. Oerhört intressant och inspirerande! Tack för det!
Tack! Jag kollar inte heller så noga forumet, för mig som kan inte språket så bra går det för snabbt. Topics kommer och försvinner innan jag blinkar. Och, egentligen, är jag mer intresserat i RR än i 'Hjälp, med vilken tvål tvättar ni era skosnören?' trådar ;)
Jag har läst din RR, det var riktigt inspirerande! Tack igen!
Några bilder från vägen upp till Helagsfjällstation och min försök att cykla till Sylsjön och Fältjägarstugan i dåligt shitväder. Tjock dimma, regn, blåst och kalt, minus 4grader och ännu mindre när det blåste riktigt illa. Då är det otroligt kul att pusha en tung fatbike i fjällen, mycket trevligt att gå vilsen i dimman och jättesmart att ha en packraft på styret, flyttväst på ryggsäck och en paddel bakom sadel för man vet aldrig vad kan hända. Har tyvärr få bilder för det gick inte i regnet, blåsten och när man fryser.
Många spångar
Nate, fatbikes däck är utmärkt här: stenar, sand, lera, vatten, snö .. spelar ingen roll vad, de rullar var mina ben och hjärna vill :)
Inget problem att cykla här, men efter några dagar regn är det en hel annan sak. Hemskt kan det vara, framförallt när man är ensam och fatbiken vill flyta bort på sina tjocka luftdäcken. Däcken är som badringar, när vattnet är djupt nog börjar cykeln simma och dra/rycka hård i armar, chansen att man ramlar i vattnet är mycket stort. Och om man har cykeln motströms är risken att den flyter över dig ännu större. Jag hade det än gång, var inte roligt för cykels bar-end grep ryggsäcken så jag satt fast under den tjocka fatbiken. Då vill man gärna skrika men det är det sista vad man får göra under vatten. När det lyckades nå land igen, jättekallt och lite blåslagen; grät, svor och skrattade jag som man bara kan när man har varit livrädd.
Helagsfjällstation
Min granne i Helags, han satt som fastfrysen i blåsten, ryggen mot vinden, drack kaffe som jag gjorde och tyckte troligtvis att det var very cool att vara där.
Det ser lugnt ut men det blåste äckligt hård. Jag staplade stora stenar runtom tältet, ställde den upprullade packraften i innertält som en vindskydd/vägg, flytvästen fick samma uppgift, kollade fatbiken om den inte kunde landa på tältet mitt i natten, kröp in i tältet, skakade hemskt för jag fryste och försökte vara ett med sovsäcken men det gick förstås inte. Jag lyssnade med stora öppna ögon på blåstens skrik och våld, den drar och slet som en agressiv idiot på tältet. Tältet är litet, mycket lite (tur när det blåser som fan) men ändå kände det inte alls roligt för vad gör man när tältet rives sönder, alla grejer flyger borta och man, innan man kan säga 'fan' förändrar i en istapp för det var minus 4grader. Tältet trycktes ibland platt på mig och jag måste ofta svälja så att lufttrycket i öronen blev som vanligt igen. Jag sjöng (det är mitt trick nr1 att minska rädsla) och när det inte hjälpte var det dags för trick 2: söka flaskan whisky och dricka mod och värme, och det funkade utmärkt.
När jag vaknade igen och stack huvudet ut tältet för att kolla om fatbiken fortfarande låg var den borde ligga, var min granne och sitt tält borta. Bortblåst eller tagit skydd, ingen aning, han var bort.
14km till Fältjägarstugan, i dimman med en tunglastad fatbike, jaha, varför inte? Och jag sa högt så jag hörde migsälv (ett utmärkt sätt att övertala mig själv); "Det kan inte vara varje dag att vädret låter dig hoppa över din egen skugga", "Om man inte försöker, får man säkert ånger" "It's better to burn out as to fade away" och den sista är the best, den funkar alltid: "Have you anything to say?" "Nope, it's time to ride!"
"Have you anything to say?" "Nope, it's time to ride."
Har jag sagt detta??? Nej, det måste vara en annan, säkert en idiot on a fatbike.
Vafan, pusha upp cykeln här?! Är jag inte vilsen igen för var finns de röda stenarna??
En hård grå värld som bara ha stenar, stora klippblock, iskallt vatten, dimma, regn, blåst, snö .. och helt plötsligt var där en liten fjäril. Jag sa förvånad "Hej du lilla vän, vad gör du här?" och fjärilen landade på mitt finger, de små vingarna slets nästan sönder så jag satt fingret snabbt i rätt vindhåll och vi tittade nyfikna på varanda. Jag var täckt med is; mitt hår var istappar, ögonfransar var fastfrusit, kinder kändes bedövad, läppar var sönder och hela fatbiken var en enda vit isklump. Fjärilen hade samma färg som stenarna, nästan genomskinligt och var så bräckligt, jag fattade inte hur hon kunde leva där. Hon var utan tvivel en hon, så en skör varelse. Jag hade gärna ville ta med henne, i min tröja, härligt varmt och dela den sista honungen jag hade. Men det gick inte. Och fjärilen visste att hon skulle dö där, det var ingen annan framtid för henne. Jag försökte hitta en blomma men det fanns bara stenar så jag satte henne på en sten, slet fatbiken upp igen och började pusha upp den på berget som den idiot jag var. Livet är hårt, såväl för fjärilar som för fatbikers.
Och då var det cykla tillbaka till Ljungdalen och hela vägen upp till Flatruet igen. Dags att bikerafta! Men då lite mer söderut, ner i skogen var hoppas solen skiner. Men jag kommer säkert tillbaka; Helagsglaciär, Sylsjön, Fältjägarstugan, Långbrottstugan, Tänndalen och Funäsdalen!