Specialized Stumpjumper Evo Comp - Första intryck/Mini recension
Förord
E.-partiet har lagt om kursen på skutan - planen att ta över världen med hjälp av buller och bång; blixtar och dunder; nackskott och avrättningar; övertygande ord och meningar, är nerlagd (i alla fall för stunden) - pretantismen råder! Planen är att bryta ner systemet inifrån, arbeta med systemet, smaka göttan i världen, för att i slutändan antagligen bli hjärntvättat och glömma bort alla revolutionära tankar och visioner. Vi börjar med en minirecension av Specialized Stumpjumper Evo Comp – önskvärt hade så klart varit att rulla runt på kolfibervarianten men det är ingen som förstått att de borde ge mig cyklar, utan anser att jag ska betala för dem – självklart bli den ur ett personligt perspektiv, i sann pretantiskisk anda.
Unleash hell!
Specialized Stumpjumper Evo Comp
Just nu är vi inne i en progressiv period när det kommer till stigcykling, i och med det breda intåget av all mountain har gränserna mellan uttålighetskrävande stigcykling och nervkittlande utförsåkning suddats ut mer och mer, disciplinerna flyter mer och mer in i varandra och ett verkligt behov av en den faraktade allt-i-allo cykeln har blivit reellt. Kanske har man gått i en fälla riggad av cykelindustrin, som ännu en gång lyckats väcka ett behov man inte känt, men denna gång är det så jäkla roligt att jag går all-in och snällt hostar upp alla slantar jag lyckats skrapa ihop och köper en ny cykel.
På någon nivå så är Specialized Stumpjumper synonymt med mountainbike, det var en av de första riktiga mountainbikes som såldes, för kanske trettio år sedan , och har i alla fall min värld alltid haft en skimmer av race och prestanda över sig. Dock har modellen andats cross country, en cykel för svetton som hellre nöter grusväg än hellrajd, som finner stigar smalare är en meter tekniskt utmanande och som älskar känslan av lycra mot skinkorna.
När Specialized förra året släppte Evo-versionen av sin Stumjumper FSR gjorde de ett försök att skapa en cykel som älskar att klättra, äta höjdmeter efter höjdmeter, mala kilometer efter kilometer – men som älskar än mer att efter många timmars slit uppför kasta sig ut för branter och stup, över hopp och genom berms samt rassla och bomba genom sten och rötter. En cykel som inte bara tycker om att känna lyckran smeka mot överröret utan även går igång på att känna ett par fladdrande loose-fits snärta dess arma aluminiumprofiler.
När jag, för drygt tre veckor sedan, efter en tragiskt rambrott stressade mig in i Specialized latte-doftande och välpolerade concept store var målet en cykel som gick att cykla utför på - året innan hade en Meta 6 med fox float high volume bakdämpare och en Lyric med maffiga 35 mm innerben plågats ner för sveriges så kallade berg – nu var siktet inställt på en cykel med en tanig gaffel med 32 mm innerben och vanlig luftkammare på bakdämparen. Det var dags att utmana ödet än mer, hur lätt cykel går det att cykla utför på utan att den rasar samman fullständigt efter ett par åk. Valet föll för en alldeles för färgglad Specialized Stumpjumper FSR Evo Comp.
Spec
Specialized Stumpjumper FSR Evo Comp är en cykel med 150 mm slag fram och bak. Framram och sving är av alumnium, bak sitter en 142x12 mm axel och fram till sitter ett styrhuvud för taper styrrör. Ramen är bygg för pressfit BB30 vevlager. Bakdämparen är en Fox Float RP2 med autosag funktion samt två läges pro pedal. Framgaffeln är en Rock Shox revelation med 150 mm slag och 20 mm axel.
Cykeln kommer med ett 720 mm brett styre samt en 60 mm styrstamm, båda av specielized egna fabrikat. Bromsar är Avid Elixir 7 med 180 mm skiva fram och 160 mm skiva bak. Framväxel är en X7, bakväxeln är en X9 och reglagen är X7. Vevparti är ett OEM från Sram och kan nog liknas vid X5/X7. Kedjestyrare är Specialized egna. Sadelstolpe är Specialized egna Command Post BlackLite
Däcken är Specialized egna, fram sitter ett 2.3” Bucher och bak ett 2.2” Purgatory, båda är vikbara, har tunna sidoväggar och sladdriga som bara den. Naven är även dem från Specialized och går under namnet Hi-Lo, fälgarna heter Roval 26.
Uförsegenskaper
Utför ska Stumpjumper Evon vara bra, och det är det är, ramen är styv som få, geometrin är skönt tillbakalutad och bjuder inte på några överraskningar när stöket smyger sig på och hastigheterna börjar öka. På stig och grävda spår nerför är cykeln en dröm. Dock, som vanlig AM-cyklar, finns det en gräns för när mer slag och tyngd behövs. Med Åre som referens är fungerar cykel hur bra som helst på Stjärnstigarna, på Bräcke, högzon är inga problem om man håller igen lite på Hellrajd, i Goatsen är den en dröm, likaså i Shimano. Enda gången det egentligen blir riktigt jobbigt är i högfardelarna av DH-spåret, när pumpen i armarna börjar byggas upp och det konstanta stöket aldrig ger en chans till vila.
Komponenter
Komponentmässigt är cykeln ok specad, inget utöver det vanliga och jämför man specen på en motsavarande YT så känns specen väldigt sniken. Det är inte heller en problemfri cykel som levereras från butik. Under enbart ett par veckor har dyker klagomål upp. Vi börjar med däcken, som alltid är ett gissel iofs, de däck cykel levererar med bjuder på gott om grepp både i berms och på mjukare underlag, men punkskyddet är uselt och om några ambitioner att köra nerför finns bör det bytas ut pronto.
Bromsarna är även dem under all kritik, Avids elixirbromsar är inte direkt kända för att vara ljuva att meka med, ett gissel att lufta. Och bromsarna som kommer med cykeln ställer om sig konstant trots otaliga omluftningar, det finns dock tillräckligt med bromstyrka i dem. I slutändan vill man dock bara spy över dem.
Gaffeln är nog dock den största besvikelsen, dock ska Rock Shox och Specielized ha cred för att man går in och löser problemet i alla fall. Revelation gafflarna levereras utan ordentliga tätningar, i stället förlitar man sig på foamrings för att hålla smörjoljan i gaffeln, något som inte verkar visa sig fungera. Efter enbart ett par rediga liftdagar har i princip all smörolja trängt upp förbi skrapringarna och bildar fina rinniga mästerverk längsmed innerbenen. Efter en service och montering av ordentliga tätningar så fungerar dock gaffeln utmärkt. Jämfört med storebrodern Lyrik märks dock skillnad när stökigheterna bli alltför kraftiga och trycket blir för stort genom grötiga kurvorna, det är dock ett pris värt att betala med tanke på viktskillnaden – i alla fall om man har en förkärlek för underdimensionerade komponenter som undertecknad.
I övrigt fungerar det mesta som det ska, vid hård körning och mjukt och gosigt däckstryck kommer nog inte hjulen att hålla mer än en säsong, lite beroende på vilken filosofi man har när det kommer till hjul tycker man antingen det är ok eller förskräckligt – jag finner det tillfredställande, hjul är förbrukningsvaror. Naven inger dock inte alltför stort förtroende, inget jag skulle tycka det var värt att bygga nya hjul på när fälgarna gett upp första gången.
Platt- och uppförsegenskaper
Om allt hade flutit på som vanligt så hade jag nog denna stackars cykel endast fått smaka på utförsåk efter utförsåk, plågats fram till en långsam död, hjul efter hjul, broms efter broms, sving efter ram eller vev efter vev. Men… efter närkontakt med en jordhög och uppvisning av fysisk svaghet i form av ett brutet nyckelben för knappt två veckor sedan har cykeln fått visa upp sina klätter- samt trampegenskaper – och den imponerar, inte så förvånande iofs. Den klättrar fint, men bra grepp och stabila styregenskaper när det bli knixigt. Om det är viktigast att komma först uppför backen kanske en xc-cykel är att föredra dock.
Men, det viktigaste för platt- och uppförsegenskaperna för den här cykeln är nog ändock dess sadelstolpe – efter att ha hånat teleskopstolpar i åratal så är det dags för avbön, det är en underbar uppfinning. Man kan ändra sadelhöjd manuellt, men jag har aldrig gjort det, en teleskopstolpe bjuder in till det och plötsligt blir plattpartierna och uppförscyklingen så mycket mindre jobbig. Om jag fick välja mellan lock out i gaffel och bakdämp och teleskopstolpe skulle valet falla för stolpen alla dagar i veckan. Med det sagt är jag dock inte säker på att Specialized variant på teleskopstolpe är den bästa, fördelarna med den är att den har tre distinkta lägen, vilket innebär att det inte blir något fipplande när man vill höja sadelstolpen. Nackdelen med Specialized lösning är att den saknar någon form av dämpning – smack säger det, så har man en sadel som smäller till bollarna, som tur är så vänjer man sig.
Sammanfattning
För att sammanfatta detta dravel av ostrukturerade påstående och förvirrande resonemang så om jag fick välja en cykel att spendera en säsong bland skog, berg, asfalt och dirt så skulle jag utan att tveka välja en Stumpjumper Evo igen, dock skulle jag vilja byta ut halva specen, men ramen, gaffeln och sadelstolpen skulle jag offra en lilltå för. Jag skulle utan tveka lite på den här cykeln att ta mig ner för vilken svensk dh-bana som helst, tror att cykeln håller bra mycket längre än jag själv gör. Tillsammans med att den också kan ta mig tillbaka uppför backen gör att, trots att jag hatar kompromisser och faraktar medelvägar, skulle välja denna cykel framför en dh-cykel respektive xc-cykel om jag blev övergiven i random skog.
E.-partiet har lagt om kursen på skutan - planen att ta över världen med hjälp av buller och bång; blixtar och dunder; nackskott och avrättningar; övertygande ord och meningar, är nerlagd (i alla fall för stunden) - pretantismen råder! Planen är att bryta ner systemet inifrån, arbeta med systemet, smaka göttan i världen, för att i slutändan antagligen bli hjärntvättat och glömma bort alla revolutionära tankar och visioner. Vi börjar med en minirecension av Specialized Stumpjumper Evo Comp – önskvärt hade så klart varit att rulla runt på kolfibervarianten men det är ingen som förstått att de borde ge mig cyklar, utan anser att jag ska betala för dem – självklart bli den ur ett personligt perspektiv, i sann pretantiskisk anda.
Unleash hell!
Specialized Stumpjumper Evo Comp
Just nu är vi inne i en progressiv period när det kommer till stigcykling, i och med det breda intåget av all mountain har gränserna mellan uttålighetskrävande stigcykling och nervkittlande utförsåkning suddats ut mer och mer, disciplinerna flyter mer och mer in i varandra och ett verkligt behov av en den faraktade allt-i-allo cykeln har blivit reellt. Kanske har man gått i en fälla riggad av cykelindustrin, som ännu en gång lyckats väcka ett behov man inte känt, men denna gång är det så jäkla roligt att jag går all-in och snällt hostar upp alla slantar jag lyckats skrapa ihop och köper en ny cykel.
På någon nivå så är Specialized Stumpjumper synonymt med mountainbike, det var en av de första riktiga mountainbikes som såldes, för kanske trettio år sedan , och har i alla fall min värld alltid haft en skimmer av race och prestanda över sig. Dock har modellen andats cross country, en cykel för svetton som hellre nöter grusväg än hellrajd, som finner stigar smalare är en meter tekniskt utmanande och som älskar känslan av lycra mot skinkorna.
När Specialized förra året släppte Evo-versionen av sin Stumjumper FSR gjorde de ett försök att skapa en cykel som älskar att klättra, äta höjdmeter efter höjdmeter, mala kilometer efter kilometer – men som älskar än mer att efter många timmars slit uppför kasta sig ut för branter och stup, över hopp och genom berms samt rassla och bomba genom sten och rötter. En cykel som inte bara tycker om att känna lyckran smeka mot överröret utan även går igång på att känna ett par fladdrande loose-fits snärta dess arma aluminiumprofiler.
När jag, för drygt tre veckor sedan, efter en tragiskt rambrott stressade mig in i Specialized latte-doftande och välpolerade concept store var målet en cykel som gick att cykla utför på - året innan hade en Meta 6 med fox float high volume bakdämpare och en Lyric med maffiga 35 mm innerben plågats ner för sveriges så kallade berg – nu var siktet inställt på en cykel med en tanig gaffel med 32 mm innerben och vanlig luftkammare på bakdämparen. Det var dags att utmana ödet än mer, hur lätt cykel går det att cykla utför på utan att den rasar samman fullständigt efter ett par åk. Valet föll för en alldeles för färgglad Specialized Stumpjumper FSR Evo Comp.
Spec
Specialized Stumpjumper FSR Evo Comp är en cykel med 150 mm slag fram och bak. Framram och sving är av alumnium, bak sitter en 142x12 mm axel och fram till sitter ett styrhuvud för taper styrrör. Ramen är bygg för pressfit BB30 vevlager. Bakdämparen är en Fox Float RP2 med autosag funktion samt två läges pro pedal. Framgaffeln är en Rock Shox revelation med 150 mm slag och 20 mm axel.
Cykeln kommer med ett 720 mm brett styre samt en 60 mm styrstamm, båda av specielized egna fabrikat. Bromsar är Avid Elixir 7 med 180 mm skiva fram och 160 mm skiva bak. Framväxel är en X7, bakväxeln är en X9 och reglagen är X7. Vevparti är ett OEM från Sram och kan nog liknas vid X5/X7. Kedjestyrare är Specialized egna. Sadelstolpe är Specialized egna Command Post BlackLite
Däcken är Specialized egna, fram sitter ett 2.3” Bucher och bak ett 2.2” Purgatory, båda är vikbara, har tunna sidoväggar och sladdriga som bara den. Naven är även dem från Specialized och går under namnet Hi-Lo, fälgarna heter Roval 26.
Uförsegenskaper
Utför ska Stumpjumper Evon vara bra, och det är det är, ramen är styv som få, geometrin är skönt tillbakalutad och bjuder inte på några överraskningar när stöket smyger sig på och hastigheterna börjar öka. På stig och grävda spår nerför är cykeln en dröm. Dock, som vanlig AM-cyklar, finns det en gräns för när mer slag och tyngd behövs. Med Åre som referens är fungerar cykel hur bra som helst på Stjärnstigarna, på Bräcke, högzon är inga problem om man håller igen lite på Hellrajd, i Goatsen är den en dröm, likaså i Shimano. Enda gången det egentligen blir riktigt jobbigt är i högfardelarna av DH-spåret, när pumpen i armarna börjar byggas upp och det konstanta stöket aldrig ger en chans till vila.
Komponenter
Komponentmässigt är cykeln ok specad, inget utöver det vanliga och jämför man specen på en motsavarande YT så känns specen väldigt sniken. Det är inte heller en problemfri cykel som levereras från butik. Under enbart ett par veckor har dyker klagomål upp. Vi börjar med däcken, som alltid är ett gissel iofs, de däck cykel levererar med bjuder på gott om grepp både i berms och på mjukare underlag, men punkskyddet är uselt och om några ambitioner att köra nerför finns bör det bytas ut pronto.
Bromsarna är även dem under all kritik, Avids elixirbromsar är inte direkt kända för att vara ljuva att meka med, ett gissel att lufta. Och bromsarna som kommer med cykeln ställer om sig konstant trots otaliga omluftningar, det finns dock tillräckligt med bromstyrka i dem. I slutändan vill man dock bara spy över dem.
Gaffeln är nog dock den största besvikelsen, dock ska Rock Shox och Specielized ha cred för att man går in och löser problemet i alla fall. Revelation gafflarna levereras utan ordentliga tätningar, i stället förlitar man sig på foamrings för att hålla smörjoljan i gaffeln, något som inte verkar visa sig fungera. Efter enbart ett par rediga liftdagar har i princip all smörolja trängt upp förbi skrapringarna och bildar fina rinniga mästerverk längsmed innerbenen. Efter en service och montering av ordentliga tätningar så fungerar dock gaffeln utmärkt. Jämfört med storebrodern Lyrik märks dock skillnad när stökigheterna bli alltför kraftiga och trycket blir för stort genom grötiga kurvorna, det är dock ett pris värt att betala med tanke på viktskillnaden – i alla fall om man har en förkärlek för underdimensionerade komponenter som undertecknad.
I övrigt fungerar det mesta som det ska, vid hård körning och mjukt och gosigt däckstryck kommer nog inte hjulen att hålla mer än en säsong, lite beroende på vilken filosofi man har när det kommer till hjul tycker man antingen det är ok eller förskräckligt – jag finner det tillfredställande, hjul är förbrukningsvaror. Naven inger dock inte alltför stort förtroende, inget jag skulle tycka det var värt att bygga nya hjul på när fälgarna gett upp första gången.
Platt- och uppförsegenskaper
Om allt hade flutit på som vanligt så hade jag nog denna stackars cykel endast fått smaka på utförsåk efter utförsåk, plågats fram till en långsam död, hjul efter hjul, broms efter broms, sving efter ram eller vev efter vev. Men… efter närkontakt med en jordhög och uppvisning av fysisk svaghet i form av ett brutet nyckelben för knappt två veckor sedan har cykeln fått visa upp sina klätter- samt trampegenskaper – och den imponerar, inte så förvånande iofs. Den klättrar fint, men bra grepp och stabila styregenskaper när det bli knixigt. Om det är viktigast att komma först uppför backen kanske en xc-cykel är att föredra dock.
Men, det viktigaste för platt- och uppförsegenskaperna för den här cykeln är nog ändock dess sadelstolpe – efter att ha hånat teleskopstolpar i åratal så är det dags för avbön, det är en underbar uppfinning. Man kan ändra sadelhöjd manuellt, men jag har aldrig gjort det, en teleskopstolpe bjuder in till det och plötsligt blir plattpartierna och uppförscyklingen så mycket mindre jobbig. Om jag fick välja mellan lock out i gaffel och bakdämp och teleskopstolpe skulle valet falla för stolpen alla dagar i veckan. Med det sagt är jag dock inte säker på att Specialized variant på teleskopstolpe är den bästa, fördelarna med den är att den har tre distinkta lägen, vilket innebär att det inte blir något fipplande när man vill höja sadelstolpen. Nackdelen med Specialized lösning är att den saknar någon form av dämpning – smack säger det, så har man en sadel som smäller till bollarna, som tur är så vänjer man sig.
Sammanfattning
För att sammanfatta detta dravel av ostrukturerade påstående och förvirrande resonemang så om jag fick välja en cykel att spendera en säsong bland skog, berg, asfalt och dirt så skulle jag utan att tveka välja en Stumpjumper Evo igen, dock skulle jag vilja byta ut halva specen, men ramen, gaffeln och sadelstolpen skulle jag offra en lilltå för. Jag skulle utan tveka lite på den här cykeln att ta mig ner för vilken svensk dh-bana som helst, tror att cykeln håller bra mycket längre än jag själv gör. Tillsammans med att den också kan ta mig tillbaka uppför backen gör att, trots att jag hatar kompromisser och faraktar medelvägar, skulle välja denna cykel framför en dh-cykel respektive xc-cykel om jag blev övergiven i random skog.
Senast ändrad:

