Stål!
Intressant diskussion. Jag har haft förmånen att samtala med Tom Sturdy på Sturdy Cycles, som bygger titancyklar, samt arbetar och undervisar i rambygge på The Bicycle Academy.
I de flesta fall när folk beskriver vad de gillar med en cykel så är min uppfattning att det sällan är kopplat direkt till rammaterial. Till exempel är ju stål ett betydligt styvare material än aluminium, men p.g.a. geometri och rörstorlek är de flesta vintage ramar i stål flexigare än många aluramar. Man kan bygga en väldigt styv stålram samtidigt som en aluminiumram med en viss geometri kan flexa ordentligt också. I den bemärkenseln är det nog svårt att känna skillnad på rammaterial överhuvudtaget.
Frågar blir istället, hur mycket flex är optimalt? Här tror jag många av de stålramar som byggts för 20+ år sedan oförtjänt förpassats till historien. Det har nästan varit ett maniskt fokus på styvhet inom cykelvärlden de senaste åren, som först nu kanske börjat mojna.
Inom rambyggarvärlden är det, enligt min uppfattning, inte alls självklart att en styvare ram är bättre. Bland cykelentusiaster upplevs till och med för styva cyklar som tråkiga. En anledning till det skulle kunna vara att flexet i en ram (stål, aluminium eller vad som helst) faktiskt har en tendens att gå tillbaka ned i drivlinan.
Det som händer är att belastningen på vevhylsan får ramen att vrida sig lateralt, denna belastningen är generellt som högst när vevarmarna är parallella med marken, för att sedan avta. När belastningen avtar på kommer vevhylsan att återgå till sitt jämviktsläge och på så sätt bidra till rotationsrörelsen genom att röra sig i motsatt riktning som pedalarmen.
Detta visas på ett pedagogiskt sätt i denna videon:
Inom jogging är det väldigt stort fokus på att hitta rätt elasticitet, rätt studs, för att få bra feedback, bra rytm helt enkelt. Kanske skulle flex i cyklar kunna ha en liknande roll?
Jag tror inte detta gäller alla typer av cykling. Vill man pumpa allt vad man har i tour de france-tempo upp för backarna, är nog styvhet kung. Men, för randonnörer så kanske det inte är lika självklart?
Cykling Weekly hade en intressant artikel just gällande styvhet, två citat från den artikeln är:
“I think that what it ultimately comes down to is that in an absolute sense a stiffer frame will certainly convert more of a rider’s effort into useful movement. In reality though we have to consider the relationship between rider and machine and that is a bit more complex, it may well be that a rider is able to generate a more efficient effort on a frame that is a bit more forgiving resulting in a net gain in performance.”
"Both Sturdy and the representatives from Specialized confirmed that in blind tests, riders have failed to pick out a stiffer frame when directly asked. Instead, many find they're faster on a bike with more give - sometimes even attributing this to 'more stiffness'. Because 'stiffness' and ride quality are subjective."
Smaken som baken - men att ramar med flex har en plats inom cykelvärlden även framöver är jag övertygad om.
I de flesta fall när folk beskriver vad de gillar med en cykel så är min uppfattning att det sällan är kopplat direkt till rammaterial. Till exempel är ju stål ett betydligt styvare material än aluminium, men p.g.a. geometri och rörstorlek är de flesta vintage ramar i stål flexigare än många aluramar. Man kan bygga en väldigt styv stålram samtidigt som en aluminiumram med en viss geometri kan flexa ordentligt också. I den bemärkenseln är det nog svårt att känna skillnad på rammaterial överhuvudtaget.
Frågar blir istället, hur mycket flex är optimalt? Här tror jag många av de stålramar som byggts för 20+ år sedan oförtjänt förpassats till historien. Det har nästan varit ett maniskt fokus på styvhet inom cykelvärlden de senaste åren, som först nu kanske börjat mojna.
Inom rambyggarvärlden är det, enligt min uppfattning, inte alls självklart att en styvare ram är bättre. Bland cykelentusiaster upplevs till och med för styva cyklar som tråkiga. En anledning till det skulle kunna vara att flexet i en ram (stål, aluminium eller vad som helst) faktiskt har en tendens att gå tillbaka ned i drivlinan.
Det som händer är att belastningen på vevhylsan får ramen att vrida sig lateralt, denna belastningen är generellt som högst när vevarmarna är parallella med marken, för att sedan avta. När belastningen avtar på kommer vevhylsan att återgå till sitt jämviktsläge och på så sätt bidra till rotationsrörelsen genom att röra sig i motsatt riktning som pedalarmen.
Detta visas på ett pedagogiskt sätt i denna videon:
Inom jogging är det väldigt stort fokus på att hitta rätt elasticitet, rätt studs, för att få bra feedback, bra rytm helt enkelt. Kanske skulle flex i cyklar kunna ha en liknande roll?
Jag tror inte detta gäller alla typer av cykling. Vill man pumpa allt vad man har i tour de france-tempo upp för backarna, är nog styvhet kung. Men, för randonnörer så kanske det inte är lika självklart?
Cykling Weekly hade en intressant artikel just gällande styvhet, två citat från den artikeln är:
“I think that what it ultimately comes down to is that in an absolute sense a stiffer frame will certainly convert more of a rider’s effort into useful movement. In reality though we have to consider the relationship between rider and machine and that is a bit more complex, it may well be that a rider is able to generate a more efficient effort on a frame that is a bit more forgiving resulting in a net gain in performance.”
"Both Sturdy and the representatives from Specialized confirmed that in blind tests, riders have failed to pick out a stiffer frame when directly asked. Instead, many find they're faster on a bike with more give - sometimes even attributing this to 'more stiffness'. Because 'stiffness' and ride quality are subjective."
Smaken som baken - men att ramar med flex har en plats inom cykelvärlden även framöver är jag övertygad om.
Senast ändrad:
