TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
- Trådstartare glitch
- Start datum
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Det är ju väldigt anmärkningsvärt, ingen punktering. Nu har du skrivit det två gånger så jag måste väl tro dig ?.
Senast ändrad:
lenniandrichie
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Nu har jag hunnit kolla igenom followmychallenge.com om mina GPX-spår så att jag kan ge en rimligt sanningsenlig race report. Det är lockande att fabulera för att ställa sig själv i bättre dager, men det är vad det är. Så här var det. Jag är inte snabbast eller smartast, men nästa gång jag fyller år blir jag 55 år gammal. När jag ser tillbaka på min första TCR och hur jag körde då tänker jag "vilken djävla amatör!". Det viktiga är ju inte att kunna allt utan att lära sig nytt.
Det som utlovades i förra inlägget var
1. Varför jag sov vid gränsövergången
2. Varför hundar är sjukt jobbiga och hur jag hanterar dem
Utöver det kommer en sammanfattning av + och - med avseende på rutten.
1. Gränsen var stängd. Bommarna var nedfällda med stor fet enkelriktad-skylt som inte gick att missa. Det var efter analys på tracker-sidan två eller tre cyklister som rann igenom under natten. Två av dessa vaknade jag av frihjulsljudet och jävla skoskrap. En av dessa kände igen mig och frågade varför jag sov utanför bommen. Jag sa att gränsen var stängd och att jag skulle bli kvar. Han (vars namn vi utelämnar från tråden var en supertrevlig kille som jag träffade många gånger utefter vägen) lämnade mig med orden "I'm going thorugh. If I'm not back in 15 minutes, I've made it.". Det finns en gräns för hur mycket jag vill (och får enligt reglerna) lägga mig i andras lopp. Jag ville berätta att dot watchers ser allt. De vet när tävlande äter, sover, fikar, lagar punkteringar eller fyller på vatten. Inget går dot watchers förbi. Jag var dot watcher sommaren 2018 (rekommenderas - det är faktiskt väldigt roligt) och vet precis vad "mina" riders gjorde. Sov det på ett konstigt ställe var jag in på google street view och hittade parkbänken de slaggade på mellan 01:43 och 03:40. Men, jag sa bara att jag skulle vara kvar där jag var till öppningsdags och önskade honom lycka till. Den andre som rann igenom sa ingenting. Jag vet vem det var. Två cyklister gick under bommarna när tullarna fortfarande var kvar. De fick sannolikt lämna ifrån sig passen, men de kunde ha sin nattvila i ett inhägnat område under tak. Jag blev kvar under bar himmel.
Min gissning på tidstillägg för att korsa en gräns i strid med ländernas bestämmelser är tidsvinsten (dvs väntetiden som man "slapp" multiplicerat med två plus kanske två timmar för själva överträdelsen). Men, förra året var det ganska tuffa tidspåslag för de som gick över den oövervakade gränsen mot Pluzine. Inte värt det.
Tyvärr ville jag stå i givakt när bommarna öppnade så det som hade kunnat bli 6,5 timmars sömn blev bara 4. Lite oklarheter om vilken tidszon som gällde för öppningstiden. Albanien och Grekland ligger i olika tids-zoner...
2. Små (mindre än 30 kg) ensamma hundar som ligger i vägkanten eller i buskage och vill ta upp jakt när man passerar. Trampa på och om hunden kommer för nära blåser jag en enda lång "slutsignal" med visselpipan. Hundarna stannar upp och vet inte varifrån ljudet kommer. Vissa vänder till och med i steget och springer åt andra hållet.
Små flockar (2-5 hundar) med små hundar (mindre än 30 kg) fungerar ungefär på samma sätt. Om den hund som är närmast chockas gör de andra likadant.
Hundar som jagar från trädgårdar eller tomter där ägaren (utan avsedd effekt) kallar på hundarna brukar jag försöka "dra" ut ur byn. Jag håller anständig lucka och med hundar är det så att de oftast är sprint-snabba, men inte uthålliga. (Jo, undantag finns såklart). Efter en knapp kilometer brukar de ge sig.
Stora hundar (över 40 kg) och i synnerhet de som vaktar fäbodar (eller vad det kan tänkas heta på Balkan och i Grekland) är besvärliga. Boskapsvaktande (får eller kor) hundar jagar inte. De försvarar. Därmed är de annorlunda. Så länge jag är i närheten av deras tamdjur är jag ett hot. När jag lämnat deras tamdjur jagar de inte. Därmed blir taktiken annorlunda. Jag vill absolut inte vara the big dog med visselpipa utan gör mig så liten och oansenlig som möjligt. Jag kliver av cykeln och placerar den mellan mig och hundarna. Hundarna ställer sig instinktivt mellan mig och tamdjuren. De blir problem om tamdjuren är på vägen åt det håll jag skall, men när det är så (sällsynt) brukar tamdjuren lämna vägen när hundarna skäller (dvs varnar tamdjuren) och då blir vägen förr eller senare fri. Man småsnackar med hundarna med mjuk och lite pipigare röst än vanligt. Jag brukar (för att stärka mitt eget självförtroende) prata med dem och säga (på svenska, för det fattar ju ändå ingen engelska eller tyska) "Ni är duktiga hundar som vaktar. Ni är såååå fiiina. Men nu är det så här att jag kommer att gå förbiiii er och ni kommer att skälla för ni är såååå fiiiina. Men, jag skall åt mitt håll och ni skall fortsätta vakta och ni gör det bra så stanna kvar här för förr eller senare kommer stoooora styyyyga vaaargen, och det är den ni skall jaga iväg. Jag är bara en liten fiiiin cyklist som skall gå förbi och ni skall vara sååå snälla." Ungefär så.
På väg nedför berget mellan 4a och 4 b (man kunde köra runt eller gå över berget) möttes jag av två cika 60 kg bjässar som skällde. Inga problem. Men, de drog igång sina mindre kompisar som verkade vara blandras och de var *bakom* mig på andra sidan "vägen". Det innebar att jag bara hade cykeln mellan mig och bjässarna och inte de 3-5 småjyckarna. Lyser med magliten i ögonen på bjässarna (vilket verkar lugna hundar utan att jag någonsin förstått varför), men de börjar röra sig i sidled och det skälls alltmer bakom mig. Första gången jag varit riktigt orolig för att bli inte bara biten utan attackerad av flera hundar samtidigt. Så jag förlitar mig på min omänskliga styrka (man bygger lats på gymmet) och fattar tag i sadeln och styret och börjar snurra som en släggkastare. Hjulen lyfter från marken. Magliten hänger i snöret runt halsen och skickar ljuskäglan åt alla möjliga håll. Hundarna skäller. Jag har nästan panik.
Släggkastar-cyklisten rör sig långsamt i sidled som en liten tromb och när jag väl kommit förbi hundarnas fäbod ställer jag ned cykeln och kippar efter andan. Syreskulden är enorm! Cykeln med packning och väskor ligger på runt 20 kilo. All respekt för våra svenska friidrottare som kastar slägga... Det fungerade, men det var varken värdigt eller vackert.
Race Report
==========
Kom i mål på måndagen dags med cirka 12 timmars marginal till cutoff. Det blir lite "min skolresa" av denna redogörelse, men det är allt jag mäktar med nu.
Regnvädret från start höll i sig i 48 timmar ungefär. Förutom de första dygnen var det torrt. Jag sökte långt senare skydd i en busskur i Slovenien där min sömn stördes av att en civilpolispatrull ville kolla mitt pass.
Två olyckor första natten. En som precis framför mig skulle över en liten asfalts-kant som togs med för liten vinkel. Framhjulet på tvärsen och han stöp i backen. Skrapsår på fingertopparna och sannolikt nyckelbens- eller överarms-brott. Han fick lift med mötande civilbil som stannade och ville hjälpa till. Jag och en annan tävlande tog hand om honom. Den andre hade grundläggande sjukvårdsutbildning och blev därför den som stannade kvar till dess att cyklisten var inlastad. Jag träffar honom senare under loppet och vi jämför minnesbilder. Han upplyser mig om att det var två olyckor. Tydligen var det så att det skedde en nära nog identisk vurpa när jag redan hade lämnat.
Timmar senare var det dags för nästa olycka. Järnvägsräls på kullersten i fel vinkel. Jag var tredje man till den platsen och det tog tre pers att hålla ordning på eländet. En som varnade annalkande cyklister, en som höll i den skadade och en som gick igenom den skadades packning för att hitta passet eftersom den skadade inte visste vad han hette. Efter att jag tagit över telefonkontakten och på knagglig franska pratat med räddningstjänsten kom ambulans och polis. Han som gick i backen tog kullerstenen med ansiktet först och det var stora men ändå inte livshotande skador. Han upprepade "my teeth" medan vi väntade på ambulansen. Sedan blev han trött och vi lade ned honom i framstupa sidoläge medan vi pratade med honom för att han inte skulle somna. Ambulanspersonalen fixerade nacken och lyfte in honom och hans cykel i ambulansen (buss-modell). Trots våra varningar till de upphinnande som gick från Gary's "please slow down there has been an accident." till mina mer bryska uppmaningar "slow the fuck down, or you're hitting the ground next" var det ändå ett par cyklister som i gångfart (!) fick sätta ned foten för att inte gå omkull. Det regnade och det var mörkt och mitt vanligtvis så risk-fokuserade cykel-jag började se faror och potentiella döds-fällor överallt.
Jag fortätter i regnet för att någon gång på natten (även om jag inte minns var) efter drygt 50 mil stanna i fyra timmar i Ammerschwir väst om Colmar. Troligen har jag slaggat på en busshållplats. Nästa längre paus blir i Andermatt efter cirka 80 mil. I regn och mörker når jag ett SAS Radisson på väg mot Gotthard-passet. Styr ned i garaget där även andra cyklister sökt skydd. Hittade en kulvert där jag tror att jag skall kunna vara ostörd. Hänger upp kläderna på elstegarna i taket och tids nog slocknade automatbelysningen. Sover gott tills jag vaknar och för att inte behöva gå upp använder jag en av mina vattenflaskor för att lätta på blåsan. Senare diskas flaskorna (såklart) och jag blandar dem för att jag inte skall veta vilken flaska som var vilken.
Fortsätter mot toppen i morgonregn och svala temperaturer. Klockan är cirka 2 på morgonen. Sätter ett Randonneur Stockholm klistermärke på toppskyltens stolpe i det som känns som orkanvindar (men gissningsvis bara cirka 10-13 m/s) och cyklar vidare. Fryser så jag skakar när jag tar "nya vägen" som är asfalterad ned mot Italien. Det är inte cykeln som wobblar. Det är jag. Ingen trafik och den långa tunneln känns trygg och dessutom lite varmare eftersom regnet inte faller och det är mer vindstilla. Det är ljust i tunneln. Det känns varmt och behagligt och jag får kämpa emot ingivelsen att lägga mig ned på den smala trottoaren i tunneln för en gubbvila. Når Italien och stannar till vid ett bageri i hopp om att få komma in i värmen. Nekas, men får två cornetto (croissant) av bagaren som inte vill ha betalt. I Castione på morgonen hittar jag Aldi där jag köper 2500 kalorier frukt, yoghurt, bröd och läsk.
Påbörjar Parcour 1 samma morgon. Det knakar i vevlagret.
Stannar på en cykelbutik i Splügen och får hjälp av chefs-meken Theo. Kullagret är slitet och glappar. Sannolikt pga att regn och sand som med den där mystiska kapilärkraften dragits upp i vevhuset. Det skall vara packningar runt kullagret som håller det rent. Allt är grundligt infettat. Ändå är det glappigt och grusigt.
Theo har inte rätt kullager på lager (haha). Theo beställer via telefon rätt lager till en butik i St Moritz-trakten och jag trampar vidare. På väg ut från byn efter ett stopp på matbutik möts jag av en grå VW-buss som blinkar med helljusen. Det är Theo. Han upptäckte en bricka/packning på golvet när jag hade lämnat. Han har åkt uppåt parcouren (söderut) för att leta efter mig. När han inte hittade mig körde han tillbaka till byn för att leta. Vi gör en road-side repair och jag välsignar honom. Han förklarar att han inte hade kunnat sova om han inte hittat mig. Till saken hör att de redan arbetat övertid för att plocka isär vevlagret. Ändå kör han runt och letar efter mig långt efter stängning. Theo skall få ett julkort från Stockholm i år.
Parcour 1 i övrigt händelselös. Får fin hjälp på cykelbutiken i Pontresina. Jag sover utanför cykelbutiken i väntan på att DHL skall leverera nytt kullager. Det kommer (mot förmodan) redan vid 10-tiden, men det vet inte jag för jag sover. Efter lunch väcker Simon mig och säger att cykeln är klar. Nya lager, selfies, lyckönskningar und so weiter. Simon skall också få julkort från Stockholm i år.
Det andra oplanerade stoppet. Monterar alla väskor och går igenom packningen. Masar mig uppåt Livignio för CP1. Stämplar och har 6 timmar på banken. Kort paus vid CP1. Mat och dryck. Genomgång av utrustning. Sitter allt fast? Är kedjan ren? Har jag vatten i flaskorna? Stämpelkortet i packningen? Hur känns kroppen? Den är smutsig, men det får vara.
Med all klättring i benen väljer jag bort Stelvio till förmån för det som skall vara ett MTB-spår genom Val Mustair. Det är brant och man går i uppförsbackarna. Jag har mina walkies på fötterna.
Trycker på i nedförsbackarna och räknar tio tävlande som jag passerar. I dalen går stigen utefter vattendraget. Jag är på 1800 möh och tror inte att vattendragen har namn. Återkommande skador på stigen i form av jordskred. Man bär cykeln, men håller ändå god fart. I dagens sista solstrålar kommer jag ut på asfalt och sänder en tanke av medlidande till de som blir kvar i dalen över natten. Det finns INGENTING där. Inga människor, inga affärer, inga busshållplatser att sova i. Jag har lite ont i fotsulorna efter att ha kört i walkies under många timmar.
Trampar vidare och tar någon eller några 20-minuters gubbvilor utefter vägen. Ned mot de fina cykelvägarna som leder mot Bolzano. Jag har tänkt sova på en järnvägsstation (Ponte Adige), men när jag kommer dit är det andra (icke tävlande) som bäddat ned sig under taket utanför vänthallen. Känns inte tryggt. Kör vidare genom Bolzano, och försöker bädda ned mig på en bänk utanför en polisstation med bemanning i en kur vid grinden. Blir nekad. Vid 01-tiden kommer jag in på en gata där trafik är förbjuden mellan 23-05 och sover på garageuppfarten utanför en vindistributör. Känns ganska tryggt eftersom det är starka rörelsestyrda strålkastare där. Om någon kommer mot mig kommer ljuset att gå på. Tyvärr inget tak. Sover ganska gott och väcks av lätt morgonregn. Sittsåren som är en konsekvens av första två dagarnas regn blev inte bättre av att sova i bibs...
Dagarna går och innan jag vet ordet av är jag i Österrike där mitt första dåliga vägval är ett faktum. Jag kör dalgången (Gailtal) i stället för att dra mig norrut dvs norr om Gailtaler Alp. Klättringen i början som jag tänkt löna sig i form av en millslång utförslöpa österut blir inte som jag tänkt. Utförslöpan bryts av med små mini-klättringar oftast efter en tvär kurva där jag tvingats bromsa bort fart. Mina förvärvade höjdmeter betalar sig inte riktigt som jag hoppats. Men, sträckningen är ändå bättre än att ha gott norr om Gailtaler Alp. Kortare.
Träffar den unge britten som bodde på samma ställe som jag innan start. Han har tagit samma väg. Jag övernattar på ett biker-hotell (MC) där receptionisten sitter och festar med gråskäggiga MC-gubbar på verandan. Tvättar mina kläder och sover djupt i en riktig säng. Tror att jag kanske duschar, men jag minns inte. Jag minns inget alls från den natten. Minnesbilderna från sträckan mellan Bolzano och Tröpolach är fragmenterade. Jag vet att jag åt Apfelstrudel med glass innan gränsen. Servitrisen tappade min glasskula på frysdiskens lock. Jag skrattade och sa att det var OK. Man får inte ha bacillskräck. Jag fick en extra glasskula. De fyllde mina flaskor med Cola från kran. Det var grusväg utefter ett vattendrag. Mörkt, men inget regn.
Från Tröpolach är det raka spåret mot Kranj där jag festar på Aldi-mat i en liten park. Upptäcker för sent att det är gula myror i gräset. De kryper i min mat och biter mig på vaderna och fötterna som är bara eftersom jag försöker torka skorna under rasten. De är fortfarande blöta. Hur i helvete kan skorna vara blöta fortfarande? Jag har i alla fall två par strumpor som jag kan varva med.
Kommer till CP2 där jag tvättar mig själv och kläderna. Är på gott humör eftersom jag har ännu lite mer på banken. Byter om till triathlonshorts och mina walkies (gå-skorna Joe Nimble). Nu skall det bli brant och grus. Unga britten kommer in och vi gör sällskap (men med iakttagande av reglerna) uppför. Han är lätt och har rätt utväxling för branterna så han drar ifrån uppför, men jag kommer ikapp utför. Han är dessutom hälften så gammal som jag... Vägen är tom förutom de motorcyklar som verkar ha någon sorts streetrace. Läskiga möten i kurvorna, men solen skiner i alla fall.
Parcour 2 är tuff, men inte vidrig. Minns att jag blir omkörd av en australiensare i en serpentinkurva. Asfalt. Vägen blir grus. Fortfarande serpentinkurvor. Jag bombar förbi australiensaren och låser bakhjulet i de två nästkommande kurvorna. Australiensaren är snabb utför, men verkar inte gilla grus.
Har sedan inga skarpa minnen av någonting förrän i Zagreb som jag skall navigera runt i stället för att köra in i. Vägen jag tänkt är inte som den såg ut på kartan. Träffar ett gäng unga män som antingen kommer att råna mig eller hjälpa mig. De hjälper mig hitta rätt väg och det visar sig vara en fullträff. Förutom stockar som är lagda över en bäck och att jag korsar järnvägsspåret på ett ställe med delvis skymd sikt känns det som ett utmärkt vägval. Den väg jag tänkt ta visar sig vara en motorväg. Mikronavigering.
Kroatien blir Bosnien och även om jag tänkt ta mig till Banja Luka känns trafiken för tung och hotfull på senkvällen. Tar in på ett hotell söder om Gradiska och sover gott efter att ha tvättat kläderna igen. Startar tidigt för att slippa trafiken. Kör runt Banja Luka istf genom och sedan är det klättring mot Kotor Varos. Bokar ett hotell i förväg, men kör för långt under natten och får vända tillbaka till hotellet som INTE ligger i Trnovo utan norr om Trnovo. Möts av en excentrisk hotellägare som frestar med lammgryta. Hans farföräldrar startade tavernan. Hans väldigt berusade bror visar hotellrummet som ligger ett stenkast från själva restaurangen. Sover gott i en säng. Lammgrytan är fantastisk. Tror att de kokat den på ben och att benen krossats för att släppa ut märgen. Får flera gånger små benflisor i munnen, men det är gott.
Kommer in i Montenegro via gränsövergången i Hum. Stöter på en cyklist från Belgien och vi gör gränsövergången gemensamt. Enfilig träbro över Tara-floden, som längre söderut har mejslat ut en ravin som är otroligt vacker. Den unge britten dyker upp då och då och när jag stannar för att inte vara för nära honom. En gång för att gödsla terrängen och en gång för foton. Ingen kompiskörning, men när två cyklister håller ungefär samma hastighet och det är stopp här och där kommer man ifatt varandra. Brittens Tailfin har havererat och han har en ryggsäck på sig. Når Pluzine och äter dubbel varmrätt när det är som varmast.
Dubbelpunktering precis norr om gränsen mellan Montenegro och Albanien. Först en snake bite och sedan mitt fumlande när jag omgiven av traktens barn skall försöka sätta i nästa slang. Blir bjuden på en lättare måltid hos en av familjerna på gatan. Hela gatan är engagerad i min cykling. Barnen får klistermärken som det står Randonneur Stockholm på. Fortsätter över gränsen till Albanien när skymning gått över till mörker. Ogillar att cykla i skymning. Bättre med traktens specialiteter som är hemlagade i en trädgård. Känns som närkontakt med det som är normalt.
I Albanien är vägrenen bred utefter SH1:an. Tryggt. Förutom de som promenerar där - utan reflexer. Bränner min batteridrivna "utförslöpe-lampa" för att inte köra på fotgängare som verkar vara mer och mer berusade ju närmare jag kommer Shkoder. Bor över på ett guesthouse fullt av en tysk klassresa. Ungdomarna är artiga (eller rädda) och jag får gå före i kön till den gemensamma toaletten och duschen. Lämnar i gryningen med tom mage eftersom jag kastat mig över min frukostpåse redan på kvällen. Jag äter frukostmacka och lappar slangarna som punkat i Montenegro.
Lyckas undvika den förbjudna delen av motorväg som går österut från Milot genom att ta mig öven en halvvägs rasad bro. Möter en gammal man som fiskar från bron. Han varnar för bron och måttar med händerna hur breda sprickorna är mellan brosegmenten, men ler ändå uppmanande när jag pekar på mig själv och i brons längdriktning. Han visar upp fisken han fångat och försöker bomma en cigarett. Jag har inga cigaretter men pantomimar att jag är oerhört imponerad av hans fisk och att han är världens bästa fiskare och att hela floden är full av nya fiskar.
Han fortsätter fiska och jag vet utan att säkert veta att det inte är catch and release. Han fixar sin middag. Därefter är det grisig stig på sidan av motorvägen. Många hjulspår i sanden, och jag funderar över hur många andra som tagit den halvt rasade bron för att undvika motorvägen. Det är inte många. Kanske en av tio eller en av fem. Övriga har kört in till Milot och sedan tagit gris-stigen därifrån. Var mitt vägval bra eller dåligt? Vet inte. Känns inte viktigt. Jag fick träffa en gammal man som fiskade och vi skrattade tillsammans även om vi inte kunde något gemensamt språk.
Jag har som mål att ha 24 timmar på banken vid CP3. Lyckas nästan. Äter gott. Kontrollerar slangarna som är lagade två av tre är OK. Två av tre är inte dåligt, men det är heller inte bra. Märker upp de som är OK och lägger den läckande i en annan väska. Äter varm mat. Sover bort den varmaste timmen på en balkong där vinden fläktar. Känner mig oväntat pigg när jag lämnar på eftermiddagen. Jag tror mig veta att sträckan som ligger framför mig mellan Burrell och Peshkopi kommer att blir tuff. Parcour 3 visar sig vara ett långt band grusväg med stigningar som får en att vilja gråta. Inte bara tyst för sig själv, utan som ett dagisbarn som inte får ha rätt spade i sandlådan. Möter belgaren (från gränsövergång Hum) på Parcour 3. Vi "hoppar bock" i gruseländet. Det är delvis hike-a-bike och snittfarten är låg. De som bor där verkar inte vara vana med förbipasserande. Barnen vinkar och är glada, men de vuxna tittar avmätt på mig och jag får en känsla av att det är bra att passera i dagsljus. Ser inte en enda vanlig personbil. Det är jeepar och fyrhjulsdrivet som gäller för de som bor här.
Tänker på en film där ett av citaten är "you just gotta keep on keeping on" eller något liknande. I slutet av Parcour 3 är det mörkt och jag kör förbi det som ser ut som en hägring, men som enligt andra tävlande är ett gangster-hotell. Kommer till ett annat hotell där nattportieren bjuder på Fanta och Cola. Vi kommer överens om att jag inte skall betala eller att jag skall betala utan kvitto eftersom han redan räknat dagskassan. Stöter på Kim från Finland. Jag tänker bränna vidare genom natten, men inser att det är oklokt så jag hittar ett rum i Peshkopi. Tredje våningen utan hiss, men cykeln följer med upp på rummet. Lämnar tidigt på morgonen för att fortsätta. Tre av tre slangar håller tätt. De var runda och fina när jag somnade och runda och fina på morgonen.
Under efterföljande dygn är det bara trampa som gäller. Trafiken är ibland hemsk och ibland lugn. Mitt val av gränsövergång till Grekland visar sig vara katastrof. Vägen dig är hyvlad, men inte grus eller asfalts-belagd. Det går långsamt. Så långsamt att jag tror att jag kommer missa tiderna för gränsövergången. Det visar sig att öppettiderna ändrats sedan jag kollade så jag hade ändå inte kommit igenom samma kväll. (Se i övrigt punkt 1. ovan).
På morgonen kommer jag igenom gränsen och vet att det är bråttom. De nästan 24 timmarna jag hade på banken är delvis förbrukade. Kör minimala stopp och äter samtidigt som jag handlar och ber kassören slå in tomma förpackningar på varubandet. Äter på cykeln.
Flyr värmen och laddar från vägguttag i Ioannina. Mitt spår går rakt genom en stad som är större än jag trodde. Har flyt ändå och det går hyfsat snabbt för att vara stadstrafik mitt på dagen.
På en uppförsbacke på väg mot Parcour 4a drabbas jag av värmeslag. Jag klär av mig naken och vaskar en vattenflaska som dusch. Ligger på asfalten i skuggan naken med mina bibs som ett skylande fikonlöv. Ställer telefonens timer på 20 minuter. Har smågrus och damm på ryggsidan (såklart) när jag ställer mig upp och tar en halv flaska till för att tvätta av mig grus och damm. Det känns bättre och jag kan fortsätta. Skall fylla på vattenflaskorna i en brunn/källa i en by men det finns ett getingbo precis intill. Tar nästa vattenpost. Där står något på grekiska. Jag antar att det inte står "giftigt" men dricker ur den flaskan i sista hand. Inget händer. Vattnet verkar OK.
Gör Parcour 4a i dagsljus. Stannar på en restaurang för att äta och resonera med mig själv om sträckan mellan 4a och 4 b. Antingen kör man tillbaka och runt berget eller så går man över berget. Efter en stor pastarätt och en pizza som packas i aluminiumfolie och plastpåse har jag bestämt mig. Jag skall gå över berget. Omväxling mot att trampa och enligt min ruttplanering borde vägen över berget vara två timmar snabbare än runt berget. Två timmar över berget och 4 drygt runt. Det är bara det att jag inte vet hur vägen över berget ser ut...
Vägen över berget är grovt grus och brant, men jag snabb-marschar i mina walkies och cyklar där det är flacka partier och anständigt underlag. De partierna är sällsynta, men de finns. En fäbod på väg uppför berget bjuder på vallhundar som skäller, men inte gör så mycket mer. De skall samla flocken och flocken är samlad. Jag utgör inget hot och jag blir inte jagad.
Från toppen cyklar jag nedåt där det går. Alltid mån om att vara på bergssidan av den lilla vägen och inte på dalsidan. Det är mörkt och utan att veta något om hur det ser ut på dalsidan har jag ingen lust att gå ut över kanten. Några tillbud där jag får sätta ned foten. Där det är för brant går jag utför.
TIll slut når jag asfalterad mark ingen och 4b börjar. Knixiga svängar genom en by. Kommer dessförinnan på att jag inte har reflexvästen på mig så den åker på igen. När 4b är slut äter jag pizza. På väg nedför berget var det en fäbod men inte med vallhundar utan boskapshundar. (Se punkt 2. ovan).
Från 4b är det en transportsträcka genom tre eller fyra ganska långa tunnlar. Jag är trött och vill vila, men det är bättre ta tunnlarna under natten när det är lite trafik. Stannar på ett fik och beställer Fanta som en av de andra gästerna bjuder på (!). Kim rullar in och vi dricker kolsyrat sockervatten i tystnad.
Till slut tar tröttheten över och jag lägger mig på en grusplätt efter den sista långa tunneln. Sover två timmar. Jag vet att det skulle kunna bli tight att hinna till CP4 - om något händer. Men, jag måste sova. Anländer CP4 med två eller tre timmars marginal. Rastar, tvättar kläder i en drybag som jag fyller med flytande tvål och ljummet vatten på toaletten. Äter en himmelsk club sandwich. Kör 4c mitt på dagen i nära 40 graders värme. Vänder vid toppen och kör tillbaka mot Meteora. Stannar på en restaurang och äter gott. Får lov att sova i trädgården där jag hittar en hammock som jag lägger mig i. Ställer klockan på två timmar och vaknar med en känsla av att vara utsövd.
Från CP4 till mål är det enligt mina beräkningar gott om tid. Nålsögat denna TCR är CP4 och CP2. Man behöver i förväg ha koll på vilka CP som ligger "fel" i förhållande till den egna takten. För mig var det alltid CP2 och CP4 som var nålsögon. Om jag fixade CP2 skulle jag fixa CP3. Om jag hade pengar på banken på CP3 skulle CP4 blir rimligt att nå i tid. Men, allt kan hända. Man kan behöva besöka en cykelverkstad. Man kan ta fel på tid och tappa tid vid en gränsövergång.
Jag börjar trampa och navigerar fel ett par gånger på väg mot kusten. Kör genom party-zonen i en stad vid kusten vid halv fyra på morgonen och kryssar mellan berusade engelsmän och tyskar. Hittar ett glasscafé vid sextiden på morgonen där jag kopplar in för laddning via en förlängningssladd som också går till caféets glassbox. En halvtimmes power-nap. Sedan är jag redo att ta mig an resten av sträckan. Och värmen. Jag står emot värmen till jag är i höjd med Thessaloniki på väg norrut. Hittar ett "event-hotell" som just då inte har något event och för 30 Euro får jag disponera ett luftkonditionerat rum under eftermiddagen. Duschar och sover. Vaknar och fortsätter.
Når Parcour 5 (finish parcour) när det börjar skymma. Den är 140 km lång ungefär och två mil är annonserat som gravel. Det är inte grus det är sand. Vägen bär för det mesta, men då och då skär framhjulet ned i sanden och det känns som att cykla i djupsnö. Bara man låter framhjulet styra själv går det bra. För det mesta. Jag gör en vurpa i låg fart. Kommer inte ur clipsen och lägger mig bara ned på höger sida. Bara sand där jag landar och inga stora stenar. Bestämmer mig för att rasta så snart jag kommit till nästa samhälle. Lossar också på ställskruvarna på pedalerna...
Äter en sen middag (grekisk sallad) och sover sedan på restaurangens veranda med ägarens goda minne. Under natten vaknar jag av att bys lösa hundarna jagar cyklister. De kommer inte in närheten av mig som ligger och sover ett par meter bort från vägen.
För att nå målet är det transport-cykling och "safe" som gäller. Jag tar det ganska lugnt och känner mig säker på att hinna före cut-off som är 01:00 natten mot tisdagen. Kommer in vid lunch på måndag efter en besvärlig kringelikrok-parcour-avslutning genom Thessaloniki. Arrangören verkar ha velat pricka in alla branta backar i Thessaloniki. Det är höger och vänster och U-svängar och på ett ställe går parcouren rakt genom ett vägbygge för en ny cirkulationsplats. Leder cykeln genom bygget. Trött och sömnig men ändå inte utmattad. Glad över att vara helskinnad - förutom rent bokstavligt på sittytorna ;-)
Summering. Bra genomfört lopp. Inga stora navigeringsmissar. Det kunde ha gått illa ett par gånger, men det gick bra. Jag vill inte cykla i Albanien igen om jag har bråttom. Landskapet i Albanien är oerhört vackert, men trafiken på större vägar är skoningslös. Bikepacking på grusvägar i Albanien, Ja tack. TCR genom Albanien och tidspress, Nej tack.
Nu har det gått en vecka sedan målgång. Jag har en ny Thule transportväska som jag gärna hyr ut om någon behöver. Den är djävligt fin, men det var ett oplanerat köp. När jag väl började leta efter kartong för hemtransport visade sig att det fanns andra i Thessaloniki som också behövde kartonger och att de hann före... Den Hunka XL bivy bag jag inte använde den här gången heller är till salu.
Att skriva av sig lite efter t.ex. TCR är för mig en form av bearbetning och ett sätt att komma tillbaka till vardagen och det som är det vanliga livet.
Om någon vill snacka fördelar och nackdelar med T47 vevlager har jag en del input att ge.
Som avslutning vill jag påminna alla som ger sig ut på cykel att tacka de som är kvar hemma. Det kan vara livskamraten, eller barn, eller föräldrar, eller kompisen eller grannen som vattnar blommor och matar katten. Det här gäller oavsett om det är en 300 BRM eller Sverigetempot eller PBP eller "bara" en lång dags sportgrus. Tacka de som är kvar hemma. Glöm aldrig bort att tacka.
Det som utlovades i förra inlägget var
1. Varför jag sov vid gränsövergången
2. Varför hundar är sjukt jobbiga och hur jag hanterar dem
Utöver det kommer en sammanfattning av + och - med avseende på rutten.
1. Gränsen var stängd. Bommarna var nedfällda med stor fet enkelriktad-skylt som inte gick att missa. Det var efter analys på tracker-sidan två eller tre cyklister som rann igenom under natten. Två av dessa vaknade jag av frihjulsljudet och jävla skoskrap. En av dessa kände igen mig och frågade varför jag sov utanför bommen. Jag sa att gränsen var stängd och att jag skulle bli kvar. Han (vars namn vi utelämnar från tråden var en supertrevlig kille som jag träffade många gånger utefter vägen) lämnade mig med orden "I'm going thorugh. If I'm not back in 15 minutes, I've made it.". Det finns en gräns för hur mycket jag vill (och får enligt reglerna) lägga mig i andras lopp. Jag ville berätta att dot watchers ser allt. De vet när tävlande äter, sover, fikar, lagar punkteringar eller fyller på vatten. Inget går dot watchers förbi. Jag var dot watcher sommaren 2018 (rekommenderas - det är faktiskt väldigt roligt) och vet precis vad "mina" riders gjorde. Sov det på ett konstigt ställe var jag in på google street view och hittade parkbänken de slaggade på mellan 01:43 och 03:40. Men, jag sa bara att jag skulle vara kvar där jag var till öppningsdags och önskade honom lycka till. Den andre som rann igenom sa ingenting. Jag vet vem det var. Två cyklister gick under bommarna när tullarna fortfarande var kvar. De fick sannolikt lämna ifrån sig passen, men de kunde ha sin nattvila i ett inhägnat område under tak. Jag blev kvar under bar himmel.
Min gissning på tidstillägg för att korsa en gräns i strid med ländernas bestämmelser är tidsvinsten (dvs väntetiden som man "slapp" multiplicerat med två plus kanske två timmar för själva överträdelsen). Men, förra året var det ganska tuffa tidspåslag för de som gick över den oövervakade gränsen mot Pluzine. Inte värt det.
Tyvärr ville jag stå i givakt när bommarna öppnade så det som hade kunnat bli 6,5 timmars sömn blev bara 4. Lite oklarheter om vilken tidszon som gällde för öppningstiden. Albanien och Grekland ligger i olika tids-zoner...
2. Små (mindre än 30 kg) ensamma hundar som ligger i vägkanten eller i buskage och vill ta upp jakt när man passerar. Trampa på och om hunden kommer för nära blåser jag en enda lång "slutsignal" med visselpipan. Hundarna stannar upp och vet inte varifrån ljudet kommer. Vissa vänder till och med i steget och springer åt andra hållet.
Små flockar (2-5 hundar) med små hundar (mindre än 30 kg) fungerar ungefär på samma sätt. Om den hund som är närmast chockas gör de andra likadant.
Hundar som jagar från trädgårdar eller tomter där ägaren (utan avsedd effekt) kallar på hundarna brukar jag försöka "dra" ut ur byn. Jag håller anständig lucka och med hundar är det så att de oftast är sprint-snabba, men inte uthålliga. (Jo, undantag finns såklart). Efter en knapp kilometer brukar de ge sig.
Stora hundar (över 40 kg) och i synnerhet de som vaktar fäbodar (eller vad det kan tänkas heta på Balkan och i Grekland) är besvärliga. Boskapsvaktande (får eller kor) hundar jagar inte. De försvarar. Därmed är de annorlunda. Så länge jag är i närheten av deras tamdjur är jag ett hot. När jag lämnat deras tamdjur jagar de inte. Därmed blir taktiken annorlunda. Jag vill absolut inte vara the big dog med visselpipa utan gör mig så liten och oansenlig som möjligt. Jag kliver av cykeln och placerar den mellan mig och hundarna. Hundarna ställer sig instinktivt mellan mig och tamdjuren. De blir problem om tamdjuren är på vägen åt det håll jag skall, men när det är så (sällsynt) brukar tamdjuren lämna vägen när hundarna skäller (dvs varnar tamdjuren) och då blir vägen förr eller senare fri. Man småsnackar med hundarna med mjuk och lite pipigare röst än vanligt. Jag brukar (för att stärka mitt eget självförtroende) prata med dem och säga (på svenska, för det fattar ju ändå ingen engelska eller tyska) "Ni är duktiga hundar som vaktar. Ni är såååå fiiina. Men nu är det så här att jag kommer att gå förbiiii er och ni kommer att skälla för ni är såååå fiiiina. Men, jag skall åt mitt håll och ni skall fortsätta vakta och ni gör det bra så stanna kvar här för förr eller senare kommer stoooora styyyyga vaaargen, och det är den ni skall jaga iväg. Jag är bara en liten fiiiin cyklist som skall gå förbi och ni skall vara sååå snälla." Ungefär så.
På väg nedför berget mellan 4a och 4 b (man kunde köra runt eller gå över berget) möttes jag av två cika 60 kg bjässar som skällde. Inga problem. Men, de drog igång sina mindre kompisar som verkade vara blandras och de var *bakom* mig på andra sidan "vägen". Det innebar att jag bara hade cykeln mellan mig och bjässarna och inte de 3-5 småjyckarna. Lyser med magliten i ögonen på bjässarna (vilket verkar lugna hundar utan att jag någonsin förstått varför), men de börjar röra sig i sidled och det skälls alltmer bakom mig. Första gången jag varit riktigt orolig för att bli inte bara biten utan attackerad av flera hundar samtidigt. Så jag förlitar mig på min omänskliga styrka (man bygger lats på gymmet) och fattar tag i sadeln och styret och börjar snurra som en släggkastare. Hjulen lyfter från marken. Magliten hänger i snöret runt halsen och skickar ljuskäglan åt alla möjliga håll. Hundarna skäller. Jag har nästan panik.
Släggkastar-cyklisten rör sig långsamt i sidled som en liten tromb och när jag väl kommit förbi hundarnas fäbod ställer jag ned cykeln och kippar efter andan. Syreskulden är enorm! Cykeln med packning och väskor ligger på runt 20 kilo. All respekt för våra svenska friidrottare som kastar slägga... Det fungerade, men det var varken värdigt eller vackert.
Race Report
==========
Kom i mål på måndagen dags med cirka 12 timmars marginal till cutoff. Det blir lite "min skolresa" av denna redogörelse, men det är allt jag mäktar med nu.
Regnvädret från start höll i sig i 48 timmar ungefär. Förutom de första dygnen var det torrt. Jag sökte långt senare skydd i en busskur i Slovenien där min sömn stördes av att en civilpolispatrull ville kolla mitt pass.
Två olyckor första natten. En som precis framför mig skulle över en liten asfalts-kant som togs med för liten vinkel. Framhjulet på tvärsen och han stöp i backen. Skrapsår på fingertopparna och sannolikt nyckelbens- eller överarms-brott. Han fick lift med mötande civilbil som stannade och ville hjälpa till. Jag och en annan tävlande tog hand om honom. Den andre hade grundläggande sjukvårdsutbildning och blev därför den som stannade kvar till dess att cyklisten var inlastad. Jag träffar honom senare under loppet och vi jämför minnesbilder. Han upplyser mig om att det var två olyckor. Tydligen var det så att det skedde en nära nog identisk vurpa när jag redan hade lämnat.
Timmar senare var det dags för nästa olycka. Järnvägsräls på kullersten i fel vinkel. Jag var tredje man till den platsen och det tog tre pers att hålla ordning på eländet. En som varnade annalkande cyklister, en som höll i den skadade och en som gick igenom den skadades packning för att hitta passet eftersom den skadade inte visste vad han hette. Efter att jag tagit över telefonkontakten och på knagglig franska pratat med räddningstjänsten kom ambulans och polis. Han som gick i backen tog kullerstenen med ansiktet först och det var stora men ändå inte livshotande skador. Han upprepade "my teeth" medan vi väntade på ambulansen. Sedan blev han trött och vi lade ned honom i framstupa sidoläge medan vi pratade med honom för att han inte skulle somna. Ambulanspersonalen fixerade nacken och lyfte in honom och hans cykel i ambulansen (buss-modell). Trots våra varningar till de upphinnande som gick från Gary's "please slow down there has been an accident." till mina mer bryska uppmaningar "slow the fuck down, or you're hitting the ground next" var det ändå ett par cyklister som i gångfart (!) fick sätta ned foten för att inte gå omkull. Det regnade och det var mörkt och mitt vanligtvis så risk-fokuserade cykel-jag började se faror och potentiella döds-fällor överallt.
Jag fortätter i regnet för att någon gång på natten (även om jag inte minns var) efter drygt 50 mil stanna i fyra timmar i Ammerschwir väst om Colmar. Troligen har jag slaggat på en busshållplats. Nästa längre paus blir i Andermatt efter cirka 80 mil. I regn och mörker når jag ett SAS Radisson på väg mot Gotthard-passet. Styr ned i garaget där även andra cyklister sökt skydd. Hittade en kulvert där jag tror att jag skall kunna vara ostörd. Hänger upp kläderna på elstegarna i taket och tids nog slocknade automatbelysningen. Sover gott tills jag vaknar och för att inte behöva gå upp använder jag en av mina vattenflaskor för att lätta på blåsan. Senare diskas flaskorna (såklart) och jag blandar dem för att jag inte skall veta vilken flaska som var vilken.
Fortsätter mot toppen i morgonregn och svala temperaturer. Klockan är cirka 2 på morgonen. Sätter ett Randonneur Stockholm klistermärke på toppskyltens stolpe i det som känns som orkanvindar (men gissningsvis bara cirka 10-13 m/s) och cyklar vidare. Fryser så jag skakar när jag tar "nya vägen" som är asfalterad ned mot Italien. Det är inte cykeln som wobblar. Det är jag. Ingen trafik och den långa tunneln känns trygg och dessutom lite varmare eftersom regnet inte faller och det är mer vindstilla. Det är ljust i tunneln. Det känns varmt och behagligt och jag får kämpa emot ingivelsen att lägga mig ned på den smala trottoaren i tunneln för en gubbvila. Når Italien och stannar till vid ett bageri i hopp om att få komma in i värmen. Nekas, men får två cornetto (croissant) av bagaren som inte vill ha betalt. I Castione på morgonen hittar jag Aldi där jag köper 2500 kalorier frukt, yoghurt, bröd och läsk.
Påbörjar Parcour 1 samma morgon. Det knakar i vevlagret.
Stannar på en cykelbutik i Splügen och får hjälp av chefs-meken Theo. Kullagret är slitet och glappar. Sannolikt pga att regn och sand som med den där mystiska kapilärkraften dragits upp i vevhuset. Det skall vara packningar runt kullagret som håller det rent. Allt är grundligt infettat. Ändå är det glappigt och grusigt.
Theo har inte rätt kullager på lager (haha). Theo beställer via telefon rätt lager till en butik i St Moritz-trakten och jag trampar vidare. På väg ut från byn efter ett stopp på matbutik möts jag av en grå VW-buss som blinkar med helljusen. Det är Theo. Han upptäckte en bricka/packning på golvet när jag hade lämnat. Han har åkt uppåt parcouren (söderut) för att leta efter mig. När han inte hittade mig körde han tillbaka till byn för att leta. Vi gör en road-side repair och jag välsignar honom. Han förklarar att han inte hade kunnat sova om han inte hittat mig. Till saken hör att de redan arbetat övertid för att plocka isär vevlagret. Ändå kör han runt och letar efter mig långt efter stängning. Theo skall få ett julkort från Stockholm i år.
Parcour 1 i övrigt händelselös. Får fin hjälp på cykelbutiken i Pontresina. Jag sover utanför cykelbutiken i väntan på att DHL skall leverera nytt kullager. Det kommer (mot förmodan) redan vid 10-tiden, men det vet inte jag för jag sover. Efter lunch väcker Simon mig och säger att cykeln är klar. Nya lager, selfies, lyckönskningar und so weiter. Simon skall också få julkort från Stockholm i år.
Det andra oplanerade stoppet. Monterar alla väskor och går igenom packningen. Masar mig uppåt Livignio för CP1. Stämplar och har 6 timmar på banken. Kort paus vid CP1. Mat och dryck. Genomgång av utrustning. Sitter allt fast? Är kedjan ren? Har jag vatten i flaskorna? Stämpelkortet i packningen? Hur känns kroppen? Den är smutsig, men det får vara.
Med all klättring i benen väljer jag bort Stelvio till förmån för det som skall vara ett MTB-spår genom Val Mustair. Det är brant och man går i uppförsbackarna. Jag har mina walkies på fötterna.
Trycker på i nedförsbackarna och räknar tio tävlande som jag passerar. I dalen går stigen utefter vattendraget. Jag är på 1800 möh och tror inte att vattendragen har namn. Återkommande skador på stigen i form av jordskred. Man bär cykeln, men håller ändå god fart. I dagens sista solstrålar kommer jag ut på asfalt och sänder en tanke av medlidande till de som blir kvar i dalen över natten. Det finns INGENTING där. Inga människor, inga affärer, inga busshållplatser att sova i. Jag har lite ont i fotsulorna efter att ha kört i walkies under många timmar.
Trampar vidare och tar någon eller några 20-minuters gubbvilor utefter vägen. Ned mot de fina cykelvägarna som leder mot Bolzano. Jag har tänkt sova på en järnvägsstation (Ponte Adige), men när jag kommer dit är det andra (icke tävlande) som bäddat ned sig under taket utanför vänthallen. Känns inte tryggt. Kör vidare genom Bolzano, och försöker bädda ned mig på en bänk utanför en polisstation med bemanning i en kur vid grinden. Blir nekad. Vid 01-tiden kommer jag in på en gata där trafik är förbjuden mellan 23-05 och sover på garageuppfarten utanför en vindistributör. Känns ganska tryggt eftersom det är starka rörelsestyrda strålkastare där. Om någon kommer mot mig kommer ljuset att gå på. Tyvärr inget tak. Sover ganska gott och väcks av lätt morgonregn. Sittsåren som är en konsekvens av första två dagarnas regn blev inte bättre av att sova i bibs...
Dagarna går och innan jag vet ordet av är jag i Österrike där mitt första dåliga vägval är ett faktum. Jag kör dalgången (Gailtal) i stället för att dra mig norrut dvs norr om Gailtaler Alp. Klättringen i början som jag tänkt löna sig i form av en millslång utförslöpa österut blir inte som jag tänkt. Utförslöpan bryts av med små mini-klättringar oftast efter en tvär kurva där jag tvingats bromsa bort fart. Mina förvärvade höjdmeter betalar sig inte riktigt som jag hoppats. Men, sträckningen är ändå bättre än att ha gott norr om Gailtaler Alp. Kortare.
Träffar den unge britten som bodde på samma ställe som jag innan start. Han har tagit samma väg. Jag övernattar på ett biker-hotell (MC) där receptionisten sitter och festar med gråskäggiga MC-gubbar på verandan. Tvättar mina kläder och sover djupt i en riktig säng. Tror att jag kanske duschar, men jag minns inte. Jag minns inget alls från den natten. Minnesbilderna från sträckan mellan Bolzano och Tröpolach är fragmenterade. Jag vet att jag åt Apfelstrudel med glass innan gränsen. Servitrisen tappade min glasskula på frysdiskens lock. Jag skrattade och sa att det var OK. Man får inte ha bacillskräck. Jag fick en extra glasskula. De fyllde mina flaskor med Cola från kran. Det var grusväg utefter ett vattendrag. Mörkt, men inget regn.
Från Tröpolach är det raka spåret mot Kranj där jag festar på Aldi-mat i en liten park. Upptäcker för sent att det är gula myror i gräset. De kryper i min mat och biter mig på vaderna och fötterna som är bara eftersom jag försöker torka skorna under rasten. De är fortfarande blöta. Hur i helvete kan skorna vara blöta fortfarande? Jag har i alla fall två par strumpor som jag kan varva med.
Kommer till CP2 där jag tvättar mig själv och kläderna. Är på gott humör eftersom jag har ännu lite mer på banken. Byter om till triathlonshorts och mina walkies (gå-skorna Joe Nimble). Nu skall det bli brant och grus. Unga britten kommer in och vi gör sällskap (men med iakttagande av reglerna) uppför. Han är lätt och har rätt utväxling för branterna så han drar ifrån uppför, men jag kommer ikapp utför. Han är dessutom hälften så gammal som jag... Vägen är tom förutom de motorcyklar som verkar ha någon sorts streetrace. Läskiga möten i kurvorna, men solen skiner i alla fall.
Parcour 2 är tuff, men inte vidrig. Minns att jag blir omkörd av en australiensare i en serpentinkurva. Asfalt. Vägen blir grus. Fortfarande serpentinkurvor. Jag bombar förbi australiensaren och låser bakhjulet i de två nästkommande kurvorna. Australiensaren är snabb utför, men verkar inte gilla grus.
Har sedan inga skarpa minnen av någonting förrän i Zagreb som jag skall navigera runt i stället för att köra in i. Vägen jag tänkt är inte som den såg ut på kartan. Träffar ett gäng unga män som antingen kommer att råna mig eller hjälpa mig. De hjälper mig hitta rätt väg och det visar sig vara en fullträff. Förutom stockar som är lagda över en bäck och att jag korsar järnvägsspåret på ett ställe med delvis skymd sikt känns det som ett utmärkt vägval. Den väg jag tänkt ta visar sig vara en motorväg. Mikronavigering.
Kroatien blir Bosnien och även om jag tänkt ta mig till Banja Luka känns trafiken för tung och hotfull på senkvällen. Tar in på ett hotell söder om Gradiska och sover gott efter att ha tvättat kläderna igen. Startar tidigt för att slippa trafiken. Kör runt Banja Luka istf genom och sedan är det klättring mot Kotor Varos. Bokar ett hotell i förväg, men kör för långt under natten och får vända tillbaka till hotellet som INTE ligger i Trnovo utan norr om Trnovo. Möts av en excentrisk hotellägare som frestar med lammgryta. Hans farföräldrar startade tavernan. Hans väldigt berusade bror visar hotellrummet som ligger ett stenkast från själva restaurangen. Sover gott i en säng. Lammgrytan är fantastisk. Tror att de kokat den på ben och att benen krossats för att släppa ut märgen. Får flera gånger små benflisor i munnen, men det är gott.
Kommer in i Montenegro via gränsövergången i Hum. Stöter på en cyklist från Belgien och vi gör gränsövergången gemensamt. Enfilig träbro över Tara-floden, som längre söderut har mejslat ut en ravin som är otroligt vacker. Den unge britten dyker upp då och då och när jag stannar för att inte vara för nära honom. En gång för att gödsla terrängen och en gång för foton. Ingen kompiskörning, men när två cyklister håller ungefär samma hastighet och det är stopp här och där kommer man ifatt varandra. Brittens Tailfin har havererat och han har en ryggsäck på sig. Når Pluzine och äter dubbel varmrätt när det är som varmast.
Dubbelpunktering precis norr om gränsen mellan Montenegro och Albanien. Först en snake bite och sedan mitt fumlande när jag omgiven av traktens barn skall försöka sätta i nästa slang. Blir bjuden på en lättare måltid hos en av familjerna på gatan. Hela gatan är engagerad i min cykling. Barnen får klistermärken som det står Randonneur Stockholm på. Fortsätter över gränsen till Albanien när skymning gått över till mörker. Ogillar att cykla i skymning. Bättre med traktens specialiteter som är hemlagade i en trädgård. Känns som närkontakt med det som är normalt.
I Albanien är vägrenen bred utefter SH1:an. Tryggt. Förutom de som promenerar där - utan reflexer. Bränner min batteridrivna "utförslöpe-lampa" för att inte köra på fotgängare som verkar vara mer och mer berusade ju närmare jag kommer Shkoder. Bor över på ett guesthouse fullt av en tysk klassresa. Ungdomarna är artiga (eller rädda) och jag får gå före i kön till den gemensamma toaletten och duschen. Lämnar i gryningen med tom mage eftersom jag kastat mig över min frukostpåse redan på kvällen. Jag äter frukostmacka och lappar slangarna som punkat i Montenegro.
Lyckas undvika den förbjudna delen av motorväg som går österut från Milot genom att ta mig öven en halvvägs rasad bro. Möter en gammal man som fiskar från bron. Han varnar för bron och måttar med händerna hur breda sprickorna är mellan brosegmenten, men ler ändå uppmanande när jag pekar på mig själv och i brons längdriktning. Han visar upp fisken han fångat och försöker bomma en cigarett. Jag har inga cigaretter men pantomimar att jag är oerhört imponerad av hans fisk och att han är världens bästa fiskare och att hela floden är full av nya fiskar.
Han fortsätter fiska och jag vet utan att säkert veta att det inte är catch and release. Han fixar sin middag. Därefter är det grisig stig på sidan av motorvägen. Många hjulspår i sanden, och jag funderar över hur många andra som tagit den halvt rasade bron för att undvika motorvägen. Det är inte många. Kanske en av tio eller en av fem. Övriga har kört in till Milot och sedan tagit gris-stigen därifrån. Var mitt vägval bra eller dåligt? Vet inte. Känns inte viktigt. Jag fick träffa en gammal man som fiskade och vi skrattade tillsammans även om vi inte kunde något gemensamt språk.
Jag har som mål att ha 24 timmar på banken vid CP3. Lyckas nästan. Äter gott. Kontrollerar slangarna som är lagade två av tre är OK. Två av tre är inte dåligt, men det är heller inte bra. Märker upp de som är OK och lägger den läckande i en annan väska. Äter varm mat. Sover bort den varmaste timmen på en balkong där vinden fläktar. Känner mig oväntat pigg när jag lämnar på eftermiddagen. Jag tror mig veta att sträckan som ligger framför mig mellan Burrell och Peshkopi kommer att blir tuff. Parcour 3 visar sig vara ett långt band grusväg med stigningar som får en att vilja gråta. Inte bara tyst för sig själv, utan som ett dagisbarn som inte får ha rätt spade i sandlådan. Möter belgaren (från gränsövergång Hum) på Parcour 3. Vi "hoppar bock" i gruseländet. Det är delvis hike-a-bike och snittfarten är låg. De som bor där verkar inte vara vana med förbipasserande. Barnen vinkar och är glada, men de vuxna tittar avmätt på mig och jag får en känsla av att det är bra att passera i dagsljus. Ser inte en enda vanlig personbil. Det är jeepar och fyrhjulsdrivet som gäller för de som bor här.
Tänker på en film där ett av citaten är "you just gotta keep on keeping on" eller något liknande. I slutet av Parcour 3 är det mörkt och jag kör förbi det som ser ut som en hägring, men som enligt andra tävlande är ett gangster-hotell. Kommer till ett annat hotell där nattportieren bjuder på Fanta och Cola. Vi kommer överens om att jag inte skall betala eller att jag skall betala utan kvitto eftersom han redan räknat dagskassan. Stöter på Kim från Finland. Jag tänker bränna vidare genom natten, men inser att det är oklokt så jag hittar ett rum i Peshkopi. Tredje våningen utan hiss, men cykeln följer med upp på rummet. Lämnar tidigt på morgonen för att fortsätta. Tre av tre slangar håller tätt. De var runda och fina när jag somnade och runda och fina på morgonen.
Under efterföljande dygn är det bara trampa som gäller. Trafiken är ibland hemsk och ibland lugn. Mitt val av gränsövergång till Grekland visar sig vara katastrof. Vägen dig är hyvlad, men inte grus eller asfalts-belagd. Det går långsamt. Så långsamt att jag tror att jag kommer missa tiderna för gränsövergången. Det visar sig att öppettiderna ändrats sedan jag kollade så jag hade ändå inte kommit igenom samma kväll. (Se i övrigt punkt 1. ovan).
På morgonen kommer jag igenom gränsen och vet att det är bråttom. De nästan 24 timmarna jag hade på banken är delvis förbrukade. Kör minimala stopp och äter samtidigt som jag handlar och ber kassören slå in tomma förpackningar på varubandet. Äter på cykeln.
Flyr värmen och laddar från vägguttag i Ioannina. Mitt spår går rakt genom en stad som är större än jag trodde. Har flyt ändå och det går hyfsat snabbt för att vara stadstrafik mitt på dagen.
På en uppförsbacke på väg mot Parcour 4a drabbas jag av värmeslag. Jag klär av mig naken och vaskar en vattenflaska som dusch. Ligger på asfalten i skuggan naken med mina bibs som ett skylande fikonlöv. Ställer telefonens timer på 20 minuter. Har smågrus och damm på ryggsidan (såklart) när jag ställer mig upp och tar en halv flaska till för att tvätta av mig grus och damm. Det känns bättre och jag kan fortsätta. Skall fylla på vattenflaskorna i en brunn/källa i en by men det finns ett getingbo precis intill. Tar nästa vattenpost. Där står något på grekiska. Jag antar att det inte står "giftigt" men dricker ur den flaskan i sista hand. Inget händer. Vattnet verkar OK.
Gör Parcour 4a i dagsljus. Stannar på en restaurang för att äta och resonera med mig själv om sträckan mellan 4a och 4 b. Antingen kör man tillbaka och runt berget eller så går man över berget. Efter en stor pastarätt och en pizza som packas i aluminiumfolie och plastpåse har jag bestämt mig. Jag skall gå över berget. Omväxling mot att trampa och enligt min ruttplanering borde vägen över berget vara två timmar snabbare än runt berget. Två timmar över berget och 4 drygt runt. Det är bara det att jag inte vet hur vägen över berget ser ut...
Vägen över berget är grovt grus och brant, men jag snabb-marschar i mina walkies och cyklar där det är flacka partier och anständigt underlag. De partierna är sällsynta, men de finns. En fäbod på väg uppför berget bjuder på vallhundar som skäller, men inte gör så mycket mer. De skall samla flocken och flocken är samlad. Jag utgör inget hot och jag blir inte jagad.
Från toppen cyklar jag nedåt där det går. Alltid mån om att vara på bergssidan av den lilla vägen och inte på dalsidan. Det är mörkt och utan att veta något om hur det ser ut på dalsidan har jag ingen lust att gå ut över kanten. Några tillbud där jag får sätta ned foten. Där det är för brant går jag utför.
TIll slut når jag asfalterad mark ingen och 4b börjar. Knixiga svängar genom en by. Kommer dessförinnan på att jag inte har reflexvästen på mig så den åker på igen. När 4b är slut äter jag pizza. På väg nedför berget var det en fäbod men inte med vallhundar utan boskapshundar. (Se punkt 2. ovan).
Från 4b är det en transportsträcka genom tre eller fyra ganska långa tunnlar. Jag är trött och vill vila, men det är bättre ta tunnlarna under natten när det är lite trafik. Stannar på ett fik och beställer Fanta som en av de andra gästerna bjuder på (!). Kim rullar in och vi dricker kolsyrat sockervatten i tystnad.
Till slut tar tröttheten över och jag lägger mig på en grusplätt efter den sista långa tunneln. Sover två timmar. Jag vet att det skulle kunna bli tight att hinna till CP4 - om något händer. Men, jag måste sova. Anländer CP4 med två eller tre timmars marginal. Rastar, tvättar kläder i en drybag som jag fyller med flytande tvål och ljummet vatten på toaletten. Äter en himmelsk club sandwich. Kör 4c mitt på dagen i nära 40 graders värme. Vänder vid toppen och kör tillbaka mot Meteora. Stannar på en restaurang och äter gott. Får lov att sova i trädgården där jag hittar en hammock som jag lägger mig i. Ställer klockan på två timmar och vaknar med en känsla av att vara utsövd.
Från CP4 till mål är det enligt mina beräkningar gott om tid. Nålsögat denna TCR är CP4 och CP2. Man behöver i förväg ha koll på vilka CP som ligger "fel" i förhållande till den egna takten. För mig var det alltid CP2 och CP4 som var nålsögon. Om jag fixade CP2 skulle jag fixa CP3. Om jag hade pengar på banken på CP3 skulle CP4 blir rimligt att nå i tid. Men, allt kan hända. Man kan behöva besöka en cykelverkstad. Man kan ta fel på tid och tappa tid vid en gränsövergång.
Jag börjar trampa och navigerar fel ett par gånger på väg mot kusten. Kör genom party-zonen i en stad vid kusten vid halv fyra på morgonen och kryssar mellan berusade engelsmän och tyskar. Hittar ett glasscafé vid sextiden på morgonen där jag kopplar in för laddning via en förlängningssladd som också går till caféets glassbox. En halvtimmes power-nap. Sedan är jag redo att ta mig an resten av sträckan. Och värmen. Jag står emot värmen till jag är i höjd med Thessaloniki på väg norrut. Hittar ett "event-hotell" som just då inte har något event och för 30 Euro får jag disponera ett luftkonditionerat rum under eftermiddagen. Duschar och sover. Vaknar och fortsätter.
Når Parcour 5 (finish parcour) när det börjar skymma. Den är 140 km lång ungefär och två mil är annonserat som gravel. Det är inte grus det är sand. Vägen bär för det mesta, men då och då skär framhjulet ned i sanden och det känns som att cykla i djupsnö. Bara man låter framhjulet styra själv går det bra. För det mesta. Jag gör en vurpa i låg fart. Kommer inte ur clipsen och lägger mig bara ned på höger sida. Bara sand där jag landar och inga stora stenar. Bestämmer mig för att rasta så snart jag kommit till nästa samhälle. Lossar också på ställskruvarna på pedalerna...
Äter en sen middag (grekisk sallad) och sover sedan på restaurangens veranda med ägarens goda minne. Under natten vaknar jag av att bys lösa hundarna jagar cyklister. De kommer inte in närheten av mig som ligger och sover ett par meter bort från vägen.
För att nå målet är det transport-cykling och "safe" som gäller. Jag tar det ganska lugnt och känner mig säker på att hinna före cut-off som är 01:00 natten mot tisdagen. Kommer in vid lunch på måndag efter en besvärlig kringelikrok-parcour-avslutning genom Thessaloniki. Arrangören verkar ha velat pricka in alla branta backar i Thessaloniki. Det är höger och vänster och U-svängar och på ett ställe går parcouren rakt genom ett vägbygge för en ny cirkulationsplats. Leder cykeln genom bygget. Trött och sömnig men ändå inte utmattad. Glad över att vara helskinnad - förutom rent bokstavligt på sittytorna ;-)
Summering. Bra genomfört lopp. Inga stora navigeringsmissar. Det kunde ha gått illa ett par gånger, men det gick bra. Jag vill inte cykla i Albanien igen om jag har bråttom. Landskapet i Albanien är oerhört vackert, men trafiken på större vägar är skoningslös. Bikepacking på grusvägar i Albanien, Ja tack. TCR genom Albanien och tidspress, Nej tack.
Nu har det gått en vecka sedan målgång. Jag har en ny Thule transportväska som jag gärna hyr ut om någon behöver. Den är djävligt fin, men det var ett oplanerat köp. När jag väl började leta efter kartong för hemtransport visade sig att det fanns andra i Thessaloniki som också behövde kartonger och att de hann före... Den Hunka XL bivy bag jag inte använde den här gången heller är till salu.
Att skriva av sig lite efter t.ex. TCR är för mig en form av bearbetning och ett sätt att komma tillbaka till vardagen och det som är det vanliga livet.
Om någon vill snacka fördelar och nackdelar med T47 vevlager har jag en del input att ge.
Som avslutning vill jag påminna alla som ger sig ut på cykel att tacka de som är kvar hemma. Det kan vara livskamraten, eller barn, eller föräldrar, eller kompisen eller grannen som vattnar blommor och matar katten. Det här gäller oavsett om det är en 300 BRM eller Sverigetempot eller PBP eller "bara" en lång dags sportgrus. Tacka de som är kvar hemma. Glöm aldrig bort att tacka.
mkallstrom
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Jätteroligt att läsa @lenniandrichie! Du som har en del erfarenhet, är det där med hundarna ett stående inslag på TCR eller var det extra illa i år? Det gör mig mindre sugen igen...
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Väldigt underhållande skrivet! (Det känns som att du skriver snabbare än jag läser. Felfritt dessutom.)
Du har verkligen samlat på dig massor av erfarenhet och tagit vara på den, inte minst.
mkallstrom är inne på samma försiktiga spår som jag, att hundarna minskar lusten att cykla TCR (läs: när spåret måste dras genom de områden där de där hundarna bossar). Det känns som för mycket av en överkurs i överlevnad för mig. Men du och många andra hanterar det skickligt och "gör det ändå". Ett komplext äventyr som engagerar hela systemet, det är väl det som är det.
Du har verkligen samlat på dig massor av erfarenhet och tagit vara på den, inte minst.
mkallstrom är inne på samma försiktiga spår som jag, att hundarna minskar lusten att cykla TCR (läs: när spåret måste dras genom de områden där de där hundarna bossar). Det känns som för mycket av en överkurs i överlevnad för mig. Men du och många andra hanterar det skickligt och "gör det ändå". Ett komplext äventyr som engagerar hela systemet, det är väl det som är det.
lenniandrichie
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Kort svar. Ja. Hundarna är *alltid* ett problem och det är nästan varje lopp som någon blir antingen biten (ordentligt) eller hårt nafsad på (oftast är det underbenen). Men, det finns de som knappt möter hundar på vägen. Mycket handlar om tidpunkt på dygnet när man kör och vilka samhällen man råkar passera. Min erfarenhet (som är begränsad till vad jag själv upplevt) är att hundarna är lata och bekväma. De kan vara alerta mellan 23-02 men ligga och tryna mellan 03-06. Men hundar kan vara morgonhundar eller kvällshundar ungefär som det finns morgonmänniskor (som jag avundas) och kvällsmänniskor (som jag). Ingen hund tar ett helt nattpass för att bevaka sitt revir... De är för lata.
Det är finns löst springande hundar på Balkan, Grekland, Rumänien, Bulgarien och Ungern. Man får komma ihåg om att de flesta av dem aldrig fått något riktigt hem (med människor, varma golv att sova på, och regelbundna matrester) och har haft och fortfarande har ett eländigt liv utan ljusa framtidsutsikter eller chans till omskolning till IT-konsulter eller annat (o)nyttigt. De allra flesta blir skygga och håller sig undan människor. De valpar och unghundar som syns utefter vägarna visar "valpbeteende". Viftar på svansen och visar med öron och kroppsspråk att de är underdåniga. De som klarar barndomen/valpperioden på gatan kan bli revirhävdande och det är då förbipasserande cyklister jagas.
Små byar och mindre samhällen (uppåt 5-10 tusen invånare ungefär) är de som är värst tycker jag. I större städer är det så mycket folk i rörelse att hundar som är aggressiva inte blir långlivade. De vänjer sig liksom vid att människor kommer och går i deras närområde. I de små byarna får de utlopp för att hävda revir. 9 av 10 hundar "ger sig" och viker undan för visselpipan skulle jag vilja säga. Övriga kan fortsätta jaga, men det kommer inte ifatt (såvida det inte är brant uppför och man har fel växel i) och om det gör det är det snabbt av cykeln som gäller (innan de faktiskt får kontakt) och ställa cykeln mellan sig själv och hunden. När man står still blir man snabbt ointressant. Några hundar kan följa efter en nyfiket när man väl sätter sig på cykeln igen, men det känns som om de fattar att man nu är en människa på två hjul och inte något främmande/konstigt som måste jagas.
Boskaps eller fårhundar som är satta att vakta sin flock är en *helt* annan sak. De försvarar inte revir utan flock. Så länge man inte kommer för nära fåren (eller korna, men det är mer ovanligt) markerar de med skall - kom inte hit! Vi försvarar flocken, så håll dig härifrån.
Vallhundar (de som skall driva får) är oftast för värdefulla (för får-skötaren/herden) för att ha lösa på natten. Det tar tid och tålamod att träna upp en duktig vallhund. Därmed en tillgång som hålls undan från vägar (och andra hundar) på natten.
Man får inte vara kräsmagad på Balkan. Precis som ingen städar undan plastflaskor och gamla kylskåp och annat som dumpas utefter vägarna blir överkörda herrelösa hundar liggande i vägkanten. Kanske knuffas de undan mot vägrenen och får mumifieras i solen.
Se inte Cujo (Spielberg tidigt 80-tal) innan TCR är mitt slutliga tips i frågan. Men, ta Rabipur (rabies-vaccin) för helvete. Rabies är inte att leka med. Med vaccination *innan* ett bett eller annan salivkontakt med okänd hund i område där det förekommer rabies (sällsynt i Europa, men det finns) behöver man inte i ilfart uppsöka sjukhus. Vaccinationen ger så pass bra skydd att man skall klara sig på en "booster-dos" snart (men inte tvingande *omedelbart*) efter kontakt. Bett behöver inte vara djupa eller allvarliga eftersom det är saliven som smittar. Den gulliga hundvalpen som slickar dig på benet där du har ett liten sårskorpa kan i värsta fall räcka. Det finns inget botemedel. Rabies kan uppträda flera månader efter själva infektionstillfället, och då mina vänner är det troligen alldeles för sent för att ta sin första (av tre) vaccinationssprutor.
Jag blev illa biten av en jakthund som femåring och hade panisk rädsla för hundar upp till vuxen ålder. Stor respekt för att de kan vara oberäkneliga. Som vuxen har jag haft en jaktlabrador (på den tiden jag jagade mer än idag) och har nu en Jack Russel-terrier (erkänt en "krånglig" hundras). Självfallet spelar det roll om man är van att vara med hundar och kan läsa av om morrandet är ett "håll dig undan, kommer du närmare blir det slaggis" eller bara en upplysning "snart blir du köttfärs oavsett vad du gör - jag väntar bara på en lucka i ditt förmodligen jättedåliga försvar". Har man rädsla för hundar (eller om man sett Cujo trots min förmaning ovan) finns trevligare lopp att köra. Cape4000 är liknande i längd (med en helt fördefinierad sträcka för den som inte vill lägga en arbetsvecka eller två på att ruttplanera för TCR) från typ Spanien till där Jultomten bor i Finland.
Hade jag inte fått plats i år hade jag varit sugen på att testa Unmapping Sweden och/eller Divide1400. Fortfarande sugen på båda två och hoppas få tillfälle framöver.
Det är inte hundarna som är farligast!
Annan motortrafik, egen ouppmärksamhet på underlag och andra förhållanden, taskig riskbedömning generellt (för t ex värmeslag och nedkylning - risk för båda finns i samma underbara lilla TCR-paket) eller att köra när man är för trött för sitt eget bästa menar jag är betydligt större risker. Sedan finns sådant som är i princip oförutsägbart som också utgör risk. T.ex. att man i Albanien verkar plocka bort (eller aldrig någonsin sätter dit) galler på avrinningsbrunnarna i vägrenen. Heeeelt djävla livsfarligt!
Nä, nu måste jag basta. Har plockat hjortron på fjället idag och är lite frusen.
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
RR
Tänkte försöka sammanfatta mitt försök på TCR, efter Sverigetempot för 2 somrar sedan infann sig ett sug på längre och jobbigare.
Jag har ingen vidare erfarenhet, cyklade Sverigetempot på chans men det gick vägen.
Flög ned 2 dagar innan med direktflight, tanken var att det skulle minska risken för att cykeln skulle försvinna påvägen.
Likt förbannat så står jag på Bryssels flygplats och en sannolikt lätt pårökt specialbagage-utlämnare rycker på axlarna och säger ”no bike”…
24 timmar senare och säkert 20 samtal till diverse flygplatsrelaterade företag så åkte jag tillbaka till flygplatsen på vinst och förlust efter att en sett en notis i något system om att den anlänt till flygplatsen.
Snackade mig in till bagagebanden och där stod den, vid specialbagage… Tjejen som satt där brydde sig inte det minsta om att jag anmält den som försvunnen.
Men skit samma, jag har min cykel.
Tillbaka till hotellet, montera ihop den och sen vänta ut start dygnet senare. Nu slog nervositeten till med knytnävslag i ansiktet.
Regn och tryckt stämning vid starten, men härlig atmosfär på torget och rätt ballt med en så stor masstart med en massa facklor längst sidorna. Magen gjorde några volter - vad fan håller jag på med försökte den nog förmedla?
Redan från start inser jag att jag inte lagt ner tillräcklig tid på ruttplanering, den har under våren fått stå åt sidan för cykling och resten av livet. Det är cykelvägar/småvägar och en och annan grusväg under natten. Men fuck it, jag är på äventyr genom Europa. Vilket egentligen är anledningen till att jag anmälde mig, för att få till ett rejält äventyr.
Första två dygnen bjuder mest på regn och mer regn. Natt nummer två spenderas i Lucerne, dyngsur tog jag in på hotell. Nattportiern undrade om jag var dum i huvudet när jag förklarade vad jag höll på med.
Efter Lucerne började rutten kännas bättre och jag börjar hitta en rytm i cyklingen och äntligen känns det som om jag kommer någonstans.
Efter San Bernadino klättringen så rullar jag in i en by som heter Hinterrhein, klockan börjar bli mycket och väderprognosen visar på 5 grader under natten. Betydligt kallare än vad min sovsetup(nödbivy, liggunderlag och en tunn dunjacka) klarar av.
Kliver in på vad jag tror är ett b&b, visade sig vara en restaurang, men personalen där är snäll och ringer runt till byns 2 b&b. Båda fullbokade. Fuck, aja bara trampa vidare.
Påväg ut genom dörren så möter jag en man i 40 års åldern som undrade om jag behövde sovplats. Han och hans familj hade en semesterlägenhet i närheten och jag kunde få sova på deras köksgolv.
Dem hade tidigare under dagen träffat på två TCR:are på en matbutik och således nyfrälsta dotwatchers.
3 timmar på ett köksgolv gjorde susen och jag tacklade Montespluga i gryningen med flera andra. Nådde CP1 efter tre dygn och 16h. Kändes skönt att ha lite marginal till stängningen.
Cyklingen flyter på, får 4-5 timmar sömn varje natt och trycker i mig så mycket mat som jag bara kan. Lite strul med vänster hand som domnat lite men ändå fullt fungerande.
Efter CP2 så valde jag att gå in i Kroatien istället för att korsa Bosnien. Det jag läst/hört om trafiksituationen där lockade inte. Efter att ha hört lite fler skräckhistorier från andra tcr:are så kändes valet än bättre.
I Kroatien började jag få ont i både hälsenor och knän trots att jag sänkt stolpen någon mm några gånger. In på ett apotek och köpte hälinlägg och voltaren. Hälinläggen gjorde verkligen susen och framåt kvällen var smärtan borta i hälsenorna. Knäna smärtade men på en acceptabel nivå.
CP3 nåddes efter en rejäl kvällspusch som övergick i natt. Riktigt jobbig sträckning upp till CP3, kolsvart med pissig asfalt/grus sträckor. Gick långsamt och dynamon gav inte tillräckligt med ljus, var påväg ner i några rejäla potthål men klarade mig som tur var…
9 dygn + några timmar tog jag in på hotellet som CP var på.
Rejäl frukost, förbi en mataffär och fyllde fickorna med mat. Jag hade förstått att 3e parcouren skulle vara jobbig, rejält jobbig.
Efter 7 timmar på parcouren så får jag min tredje punka på kort tid, laglappar som inte fäster pga värmen(var sisådär 35 grader utan skugga), en vänsterhand som helt lagt av pga allt skak. Ruttnar ur totalt och inser att jag inte kommer kunna cykla vidare.
Fäster en trasig slang mellan styrstam och sadelstolpen och kastar upp cykeln på ryggen.
Börjar gå och Google Maps säger att jag har 6h vandring till Peshkopia… I ett par badtofflor som jag valde för att dem är lätta att packa ner, mindre sköna att vandra i.
Efter en 30 minuter eller så så möter jag en fullkittad Range Rover, ett anti-vax par från Holland som kunde köra mig till Burrel, dvs tillbaka till CP3.
Jag greppade möjligheten och TCR var officiellt över för min del. Fram tills dess hade tanken på att bryta inte funnits i huvudet mitt.
Påväg ner så blir mannen biten av en insekt och åker på en allergisk reaktion, han krockar in i en buske och svamlar att han inte mår så bra. Jag drar i handbromsen och springer runt till mannen och hjälper honom medan frun vinkar och skriker på någon herde en bit längre upp.
När vi försökte förklara för honom att vi behövde en ambulans, mannen blev bara blekare och blekare, så garvade han och sa ”Hahah no ambulance. Go Burrel”. Sagt och gjort, frun körde och jag såg till att mannen höll sig vaken.
När manen väl var på sjukhuset i Burrel, som för övrigt låg granne med CP3 så tog jag in på ett hotel. Dubbel middag med dubbel öl till. Gott!
Funderade på mina alternativ, slutade med att jag fixade ”taxi” till Tirana till dagen efter för att köpa lite slang.
Därifrån cyklade jag rakbana till Theesanoliki, bara asfalt och utan tidspress. Sista 20 milen vart i dem jävla badtofflorna för att jag lyckades halka och slå bort klacken på ena cleaten…
12 dygn nästan på timmen efter start rullar jag in i stan där tjejen mötte upp med pizza och öl längst strandpromenaden.
Surt att jag bröt, rejält surt.
Men det vart ett jäkla äventyr och jag har lärt mig massor och haft svinkul längst vägen.
Lärdomar då;
Hundar är läskiga men hanterbara, körde på cykeln mellan mig och hund och raskt gå därifrån. Fungerade bra.
Ruttplanering, FAN vad viktigt det är. Det förtjänar bra mycket mer tid än vad jag gav det.
Tubeless. Jag körde på slang då mitt dynamohjul inte går att köra tubeless. Om det blir något liknande i framtiden så blir det tubeless med extra allt deluxe x2
Vid nattklättringar räcker inte dynamobelysning, rejäl pannlampa är nog lösningen
Det är fruktansvärt kul att cykla långt, alltså riktigt kul!
Tänkte försöka sammanfatta mitt försök på TCR, efter Sverigetempot för 2 somrar sedan infann sig ett sug på längre och jobbigare.
Jag har ingen vidare erfarenhet, cyklade Sverigetempot på chans men det gick vägen.
Flög ned 2 dagar innan med direktflight, tanken var att det skulle minska risken för att cykeln skulle försvinna påvägen.
Likt förbannat så står jag på Bryssels flygplats och en sannolikt lätt pårökt specialbagage-utlämnare rycker på axlarna och säger ”no bike”…
24 timmar senare och säkert 20 samtal till diverse flygplatsrelaterade företag så åkte jag tillbaka till flygplatsen på vinst och förlust efter att en sett en notis i något system om att den anlänt till flygplatsen.
Snackade mig in till bagagebanden och där stod den, vid specialbagage… Tjejen som satt där brydde sig inte det minsta om att jag anmält den som försvunnen.
Men skit samma, jag har min cykel.
Tillbaka till hotellet, montera ihop den och sen vänta ut start dygnet senare. Nu slog nervositeten till med knytnävslag i ansiktet.
Regn och tryckt stämning vid starten, men härlig atmosfär på torget och rätt ballt med en så stor masstart med en massa facklor längst sidorna. Magen gjorde några volter - vad fan håller jag på med försökte den nog förmedla?
Redan från start inser jag att jag inte lagt ner tillräcklig tid på ruttplanering, den har under våren fått stå åt sidan för cykling och resten av livet. Det är cykelvägar/småvägar och en och annan grusväg under natten. Men fuck it, jag är på äventyr genom Europa. Vilket egentligen är anledningen till att jag anmälde mig, för att få till ett rejält äventyr.
Första två dygnen bjuder mest på regn och mer regn. Natt nummer två spenderas i Lucerne, dyngsur tog jag in på hotell. Nattportiern undrade om jag var dum i huvudet när jag förklarade vad jag höll på med.
Efter Lucerne började rutten kännas bättre och jag börjar hitta en rytm i cyklingen och äntligen känns det som om jag kommer någonstans.
Efter San Bernadino klättringen så rullar jag in i en by som heter Hinterrhein, klockan börjar bli mycket och väderprognosen visar på 5 grader under natten. Betydligt kallare än vad min sovsetup(nödbivy, liggunderlag och en tunn dunjacka) klarar av.
Kliver in på vad jag tror är ett b&b, visade sig vara en restaurang, men personalen där är snäll och ringer runt till byns 2 b&b. Båda fullbokade. Fuck, aja bara trampa vidare.
Påväg ut genom dörren så möter jag en man i 40 års åldern som undrade om jag behövde sovplats. Han och hans familj hade en semesterlägenhet i närheten och jag kunde få sova på deras köksgolv.
Dem hade tidigare under dagen träffat på två TCR:are på en matbutik och således nyfrälsta dotwatchers.
3 timmar på ett köksgolv gjorde susen och jag tacklade Montespluga i gryningen med flera andra. Nådde CP1 efter tre dygn och 16h. Kändes skönt att ha lite marginal till stängningen.
Cyklingen flyter på, får 4-5 timmar sömn varje natt och trycker i mig så mycket mat som jag bara kan. Lite strul med vänster hand som domnat lite men ändå fullt fungerande.
Efter CP2 så valde jag att gå in i Kroatien istället för att korsa Bosnien. Det jag läst/hört om trafiksituationen där lockade inte. Efter att ha hört lite fler skräckhistorier från andra tcr:are så kändes valet än bättre.
I Kroatien började jag få ont i både hälsenor och knän trots att jag sänkt stolpen någon mm några gånger. In på ett apotek och köpte hälinlägg och voltaren. Hälinläggen gjorde verkligen susen och framåt kvällen var smärtan borta i hälsenorna. Knäna smärtade men på en acceptabel nivå.
CP3 nåddes efter en rejäl kvällspusch som övergick i natt. Riktigt jobbig sträckning upp till CP3, kolsvart med pissig asfalt/grus sträckor. Gick långsamt och dynamon gav inte tillräckligt med ljus, var påväg ner i några rejäla potthål men klarade mig som tur var…
9 dygn + några timmar tog jag in på hotellet som CP var på.
Rejäl frukost, förbi en mataffär och fyllde fickorna med mat. Jag hade förstått att 3e parcouren skulle vara jobbig, rejält jobbig.
Efter 7 timmar på parcouren så får jag min tredje punka på kort tid, laglappar som inte fäster pga värmen(var sisådär 35 grader utan skugga), en vänsterhand som helt lagt av pga allt skak. Ruttnar ur totalt och inser att jag inte kommer kunna cykla vidare.
Fäster en trasig slang mellan styrstam och sadelstolpen och kastar upp cykeln på ryggen.
Börjar gå och Google Maps säger att jag har 6h vandring till Peshkopia… I ett par badtofflor som jag valde för att dem är lätta att packa ner, mindre sköna att vandra i.
Efter en 30 minuter eller så så möter jag en fullkittad Range Rover, ett anti-vax par från Holland som kunde köra mig till Burrel, dvs tillbaka till CP3.
Jag greppade möjligheten och TCR var officiellt över för min del. Fram tills dess hade tanken på att bryta inte funnits i huvudet mitt.
Påväg ner så blir mannen biten av en insekt och åker på en allergisk reaktion, han krockar in i en buske och svamlar att han inte mår så bra. Jag drar i handbromsen och springer runt till mannen och hjälper honom medan frun vinkar och skriker på någon herde en bit längre upp.
När vi försökte förklara för honom att vi behövde en ambulans, mannen blev bara blekare och blekare, så garvade han och sa ”Hahah no ambulance. Go Burrel”. Sagt och gjort, frun körde och jag såg till att mannen höll sig vaken.
När manen väl var på sjukhuset i Burrel, som för övrigt låg granne med CP3 så tog jag in på ett hotel. Dubbel middag med dubbel öl till. Gott!
Funderade på mina alternativ, slutade med att jag fixade ”taxi” till Tirana till dagen efter för att köpa lite slang.
Därifrån cyklade jag rakbana till Theesanoliki, bara asfalt och utan tidspress. Sista 20 milen vart i dem jävla badtofflorna för att jag lyckades halka och slå bort klacken på ena cleaten…
12 dygn nästan på timmen efter start rullar jag in i stan där tjejen mötte upp med pizza och öl längst strandpromenaden.
Surt att jag bröt, rejält surt.
Men det vart ett jäkla äventyr och jag har lärt mig massor och haft svinkul längst vägen.
Lärdomar då;
Hundar är läskiga men hanterbara, körde på cykeln mellan mig och hund och raskt gå därifrån. Fungerade bra.
Ruttplanering, FAN vad viktigt det är. Det förtjänar bra mycket mer tid än vad jag gav det.
Tubeless. Jag körde på slang då mitt dynamohjul inte går att köra tubeless. Om det blir något liknande i framtiden så blir det tubeless med extra allt deluxe x2
Vid nattklättringar räcker inte dynamobelysning, rejäl pannlampa är nog lösningen
Det är fruktansvärt kul att cykla långt, alltså riktigt kul!
lenniandrichie
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Ruggigt underhållande RR. Tack för att du delar med dig. För att det kanske skall kännas bättre; min första TCR var mina reservskor sockiplast. Helt djävla värdelösa…
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Småtrevlig halvtimme med yngste deltagaren med annorlunda rutt.
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Den där väckte cykelsuget :)
glitch
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Intressant med reflektionerna om hotel vs sova ute. Strasser gjorde motsatt bedömning efter årets TCR där han nästan enbart tog in på rum. Han menade på att det ofta blev mer tidseffektivt då man slipper åka runt och hitta ett optimalt ställe och slipper knöla med alla sovattiraljer före och efter utan rullar in på rummet, somnar, vaknar och rullar vidare utan att behöva packa ihop allt igen, i kombination med bättre sömn.
Det är väl som vanligt att det är individuellt men det var intressant med hans analys då han själv först trodde sova ute var mer tidseffektivt men sen helt bytte strategi.
Det är väl som vanligt att det är individuellt men det var intressant med hans analys då han själv först trodde sova ute var mer tidseffektivt men sen helt bytte strategi.
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Kanske ont om luftskåp och täckta släp på mackarna?
glitch
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Om inte annat fick han på ett boende, som bokades via booking.com, beskedet av ägaren att det var fullt men att han mot lite kontanter kunde få huserum ändå - slutade med att han fick sova i en våningssäng tillsammans med ägaren och hans fru ?
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2023 (Trans Continental Race No. 9)
Tycker ägaren borde kunna bjuda på det. Jag menar, fatta vilken grej det måste vara att i reklamen kunna skriva att TCR-segraren 2023 sovit där. Måste ju direkt höja betalningsviljan med åtminstone 50% hos framtida kunder.
Liknande trådar
Köp & Sälj
-
Säljes i Östergötland -
Säljes i Gävleborg -
-
Säljes i Stockholm -
Säljes i Skåne
