bigmollo
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Reeeespect!!!
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
- Trådstartare GoranS
- Start datum
Annalinden80
Medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
alltså... jag vet att jag skulle kunna fila bort 1-2 dagars fuck ups med bättre ruttplanering, så revansch ja men först efter 2025 dårå...
Paul Flynn
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Hon ha fått revansch, nu behöver oss en semester, så klart med Cyklar ?
mkallstrom
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Nu finns officiella resultatlistan. Zeinab ser inte ut att ha fått något tillägg för att ha cyklat på en väg med cykelförbud (se inlägg #238).
www.lostdot.cc
TCRNo10 Results | Lost Dot
www.lostdot.cc
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Har inte exakt koll, men är det inte ovanligt lite tidstillägg? Ingen på topp-20 har vad jag kan se fått något tillägg. Kan vara jag som minns galet eller minns äldra upplagor, men då tyckte jag det snarare var regel än undantag att det blev i alla fall något tillägg för flertalet deltagare.
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Jag trillade upp fem platser, 100 -> 95. Undra vilka fem som blev diskvalificerade och varför.
Det märktes att många var nojjiga för att cykla tillsammans för länge. Några han man knappt säga "Hej" till innan de tyckte att man skulle skiljas åt.
Jag var lite orolig för att bli granskad. Inte för att jag hade gjort fel, men det kan alltid vara svårt att bevisa sin oskuld. Vid två tillfällen cyklade jag längre än vad jag själv tyckte var lämpligt med två olika deltagare. Men båda gångerna var det på begäran av den andra cyklisten och av säkerhetsskäl. En gång pga otrygghet, och en gång pga oro för hälsa.
Det märktes att många var nojjiga för att cykla tillsammans för länge. Några han man knappt säga "Hej" till innan de tyckte att man skulle skiljas åt.
Jag var lite orolig för att bli granskad. Inte för att jag hade gjort fel, men det kan alltid vara svårt att bevisa sin oskuld. Vid två tillfällen cyklade jag längre än vad jag själv tyckte var lämpligt med två olika deltagare. Men båda gångerna var det på begäran av den andra cyklisten och av säkerhetsskäl. En gång pga otrygghet, och en gång pga oro för hälsa.
mkallstrom
Aktiv medlem
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Verkar vara ett antal som var före dig i mål som blivit diskade eller placerade utanför GC.
Noterar att Hanna de Sousa placerades utanför GC med motiveringen "Received assistance from another rider" och att Anna Lindén blev diskad för att ha cyklat på otillåten väg. Kan det ha varit vägen mot färjan?
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Angående diskvalificeringarna har de i alla fall utom ett motiverats med "Extensive time riding on banned road". "Loppets värsting" verkar ha varit Sarah Ruggins som förutom det också gjort sig skyldig till "Harassment of Lost Dot staff during Race". Känns inte helt snyggt att trakassera de som arbetar med loppet. Ska man gissa att hon inte kommer att vara välkommen tillbaka i framtiden?
Marcusorca
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Ja för Anna var det den otillåtna vägen till färjan
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Jag följde henne på Instagram eftersom de va en hel drama kring henne.
Var de inte så att hon tävlade i par klassen. Hennes partner fick avbryta redan första dagen. Hon forts cykla o låg då "trea" i solo dam klassen (om hon hade tävlat i den). TCR vägrade registrera hennes tider eftersom "de hade brutit" (startar som ett par o går i mål som ett par)
Hon va lack, forts cykla o tjatade även en hel del på Instagram. Inte ba om de...
Tatuerad hals o hemma från Canada. Svårt att missa henne i flödet.
chripers
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Jag har följt Sarah ett tag på Instagram, blev rätt förvånad över hennes beteende. Tycker hon klev över gränsen, regler är regler och dom är till för att följas.
Sen kan jag själv ha lite åsikter om att tävlande är så rädda för att cykla i närhet, eller tillsammans med nån annan att man filmar för att bevisa att det inte var under lång tid eller för nära.
Men är reglerna så, då får man anpassa sig. Eller köra ett annat lopp.
Jag tror att tävlingsledningen tycker detta är rätt jobbigt, bla så pratade jag med dom efter #09 och det var inga lätta beslut när det blir bedömningar från fall till fall.
Frågan är om dom orkar hålla emot trycket från ”allmänheten”.
Flera lopp spelar nu på att dom är mer inkluderande, det smärtar nog hos Lost Dot.
Sen kan jag själv ha lite åsikter om att tävlande är så rädda för att cykla i närhet, eller tillsammans med nån annan att man filmar för att bevisa att det inte var under lång tid eller för nära.
Men är reglerna så, då får man anpassa sig. Eller köra ett annat lopp.
Jag tror att tävlingsledningen tycker detta är rätt jobbigt, bla så pratade jag med dom efter #09 och det var inga lätta beslut när det blir bedömningar från fall till fall.
Frågan är om dom orkar hålla emot trycket från ”allmänheten”.
Flera lopp spelar nu på att dom är mer inkluderande, det smärtar nog hos Lost Dot.
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Hur ser det ut på andra race? Har de samma problem med draftiing, otillåtna vägar och genvägar. Där t ex Sverigetempot framstår som en glad happening verkar TCR vara så ångestladdat. Hur gör de på TABR för att ta ett exempel?
mzi
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Det var ju ett helt annat upplägg, men här är de gamla reglerna
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Reglerna är väl solklara i TcR kring att tävla i par vs solo, och att drifta.
De fanns väl inget att tjafsa om. Hon hade otur med sin partner.
Finns ju tidigare säsonger som cyklister har brutit i par klassen men valt att cykla vidare men att tiden har ej registrerats. Cykla vidare o ta de me ledningen isf vid mål personligen o inte via nätet.
De roliga me henne va ju att hon uppmanade oxå "be more mike" till tävlingsledningen.
De fanns väl inget att tjafsa om. Hon hade otur med sin partner.
Finns ju tidigare säsonger som cyklister har brutit i par klassen men valt att cykla vidare men att tiden har ej registrerats. Cykla vidare o ta de me ledningen isf vid mål personligen o inte via nätet.
De roliga me henne va ju att hon uppmanade oxå "be more mike" till tävlingsledningen.
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Transcontinental Race 2024 – Innan start
Hur sammanfattar man över 4000km genom Europa? Jag ska göra ett försök.Transcontinental Race, eller TCR som det förkortas, är ett ”self reliance” lopp där deltagarna ska ta sig från start till mål av egen kraft och på vägen passera 6 obligatoriska sträckningar (parcours) och 4 kontroller (check points eller CP). I kort betyder det att man ska klara sig själv under loppet. Det finns inga följebilar, det finns inga kontroller som serverar mat. Allt som man behöver använda under loppet ska vara tillgängligt för alla. Man får till exempel inte ha vänner med en husbil som man övernattar i, men att boka in sig på hotell är ok. Eller att man inte får ta emot hjälp från en annan cyklist, men man får uppsöka en cykelverkstad. Allt för att man ska kunna tävla på lika villkor. Mer information finns att finna här: https://www.lostdot.cc/race/tcrno10
I år var starten i Roubaix, Frankrike. Målet i Istanbul, Turkiet. Och på vägen skulle CP 1: Vršič Pass, Slovenia, CP 2: Bjelašnica, Bosnia, CP3: Prevallë, Kosovo och CP 4: Çanakkale, Türkiye passeras. På en karta ser det ut såhär:
Det som är annorlunda med TCR gentemot många andra lopp är att deltagarna själva får planera sin rutt. Förutom checkpoints ska alltså även vissa utvalda sträckor cyklas (parcours alltså), men däremellan är det fria val.
Så under våren har jag försökt sätta mig in i de olika program som finns tillgängliga för att bygga rutter. Och jag kan väl säga att det inte har passat mig. Det har varit mycket frustration och stress framför datorn och det var först veckan innan start som jag hade något som kunde liknas vid en plan. Det skulle sedan visa sig att planen kanske inte var den bästa.
Ett annat stressmoment under våren var att jag inte hade en lämplig cykel. Min vanliga långcyklarcykel klarar bara däck upp till 25mm. Och då vägarna söderöver kan vara av sämre kvalisort, men framförallt parcoursen som kan vara riktigt hemska, önskade jag mig lite större däcksvolym. Mitt andrahandsval av cykel, min grusvägscykel, föll bort på grund av garantiärende. Så under maj månad lyckades jag bygga ihop en cykel med utgångspunkt i en ram från Brother Cycles som heter Stroma. Jag hann testa den dels på en 20-milsbrevet men även en 60-milare. På samma 60-milare den 1a juni lyckades jag dessutom cykla omkull vilket resulterade i en spricka i ett ben i vänster handled tillsammans med lite skrapsår. Inte en helt lyckad uppladdning. Så jag är glad att jag kunde komma till start.
Lördagen 20 juli flyger jag ner Bryssel för att sedan ta bussen till Lille. Resan går bra och jag kan montera ihop cykeln på hotellet. På söndagen checkar jag ut och cyklar till Roubaix där starten ska vara. Men först ska man registrera sig, få sin keps (som fungerar som nummerlapp), få sin gps-tracker (så alla kan se var jag befinner mig under loppet), göra en kontroll av cykeln och ta sitt startfoto. Det är även en obligatorisk race briefing där man också får sitt brevet-kort som ska medföras och stämplas vid CPs. Det är en anspänning i startområdet när över 300 cyklister som snart ska ge sig iväg på en lång utmaning försöker göra sina sista förberedelser inför starten. Starten som är kl20 och börjar med ett varv på den legendariska velodromen i Roubaix.
Ren, spänd, och med keps!
Under loppet försökte jag uppdatera min Instagram, så den som är nyfiken på lite fler bilder kan kolla på: desmo79t
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Transcontinental Race 2024 – Över alperna
Dag 1 (och kvällen och natten startdagen) – Nu börjar det!Starten gick kl20 startade med gruppkörning ut ur Roubaix och längs en kanal. Jag tror de flesta var lättade att få ge sig iväg. Det var en ”master start”, dvs inte fri fart, de första 15km. Ett trafikljus på vägen gjorde dock att fältet effektivt splittrades. Startparcouren var nästan 80km och tog deltagarna till Geradsbergen där starten varit de senaste åren. På vägen dit hade arrangören lagt banan så att det blev en hel del grus men framförallt flera av de (ö)kända kullerstensbackarna som proffsen brukar tävla på under våren. Inte jättelånga kanske, men branta och på kullerstenar. Så det som max tar 3 timmar hemma att cykla tog 4.
Efter Gerardsbergen så var det alltså fria vägval till starten av parcour 1. Här har jag gjort ett dåligt val. Startfältet delar upp sig i två grupper, en som cyklar lite mer norr, och en som cyklar en sydligare rutt. Jag är på den sydligare rutten. Den sydligare är kortare men backigare. Jag är dålig på backar!
Jag kan inte säga att jag minns jättemycket. Det är någon form av nervositet i kroppen. Att vara helt ensam (man får inte cykla i grupp) genom Europa på cykel. På en rutt som jag har bestämt själv. Och där jag måste ta alla beslut på egen hand.
Jag minns att jag äter lunch i Luxemburg med en svensk cyklist som heter Isak. Jag minns också att jag inte hade någon aptit i värmen.
Jag minns att jag då och då träffar på andra cyklister som har valt samma vägar vilket känns skönt. Att jag får en liten bekräftelse på att jag inte gjort bort mig helt i planeringen.
Jag minns dönerkebab på en pizzeria i Tyskland där en annan cyklist från Nya Zeeland också stannar när han får se min cykel. Vi får en pratstund på kanske 10 minuter medans vi äter men det är skönt att få prata med någon ibland.
Men till sist måste jag stanna och sova. 50mil cyklade. Och trots att jag är i centraleuropa så känns det väldigt öde. Jag hittar till slut ett litet guesthouse och cyklar dit. Sista rummet hade dock en annan cyklist tagit. Men värdinnan är jättevänlig och låter mig använda toaletten och låter mig lägga ut mitt liggunderlag och sovsäck på uteplatsen. Där sover jag gott i några timmar innan den andra cyklisten ska bege sig.. dags att börja om.
Dag 2 – mot alperna.
Min tanke är att jag ska cykla så att jag får ett bra utgångsläge att cykla över alperna dag 3. Och tack vare den andra cyklisten får jag en tidig start, men också lite mindre sömn än vad jag hade tänkt mig. Målet är minst 25 mil, men allra helst skulle jag vilja ta mig till München för att få en bra position inför dag 3.
Minnena från denna dag är också suddiga. Jag minns hur omständligt det var att cykla genom Stuttgart. Men jag minns också att jag träffar den svenska cyklisten Nassar på en bensinstation strax efteråt. Vi tyckte båda att det var varmt. Vi kommer att träffas fler gånger längs vår resa genom Europa!
Mörkret kommer och också det enda regn som kommer under hela mitt TCR. Jag inser att det kommer bli dumt att stressa mot München och tänker istället att Augsburg blir bra. Efter en snabb kvällsmåltid på McD så hittar jag ett Ibis och tar det sista rummet. Precis då öppnar himlen sig och jag är glad att jag är inomhus. Men upp på rummet, duscha, och ner i sängen. Jag försöker vara så effektiv som möjligt och nu i början är det ändå enkelt att hålla fokus!
Dag 3 – Över alperna
Målet för dagen är klar, jag vill ta mig över alperna för att få en bra position inför den första parcouren och checkpointen i Slovenien. Mitt vägval skulle ta mig över Grossglockneralpvägen eller Grossglockner-Hochalpenstrasse (https://www.grossglockner.at/en), ett högt pass på över 2500 meters höjd. Något jag inte hade tänkt på var att passet hade öppet-tider, och då jag ville ta mig över passet under dagen fick jag öka takten! Vägen fram till passet var dock relativt flack så jag kom dit i tid. På vägen fick jag navigera genom München och dess morgontrafik. Alltid ansträngande med stadstrafik och det tar alltid lite extra tid. Fördelen är att man hittar butiker och bagerier att proviantera i. Det var kul att rulla in i Saalfelden, jag och Annika var där och vandrade 2015 när Svea fortfarande var liten nog att åka ryggsäcksstol. Zell am See passerades innan jag var vid foten av passet. Totalt tog det mig ca 3 timmar innan jag var på toppen. Väl där så kom mörkret och det var sju grader. Jag klädde på mig det jag hade och rullade ner på andra sidan. Väl nere rullade jag fram till första hotell, såg lite andra TCR-cyklar där och fick ett rum, två mackor och en radler. Så på rummet blev det mat, dusch och säng!
Dag 4 – Parcour och Checkpoint 1!
Jag började dagen med en nedförbacke som snart byttes till uppförsbacke! Och sedan ännu en uppförsbacke. Men det var inget mot det som skulle komma! Vid gränsen mellan Österrike och Italien åt jag pizza till lunch. Och snart därefter, i Tarvisio, började klättringen. Starten av Parcour 1 låg nämligen på toppen av Mangart Saddle vilket krävde att alla cyklade upp dit först. Och det var en backe som återigen tog mig 3 timmar! De andra cyklisterna tog på sig vindjackor och dunjackor inför färden ner. Själv njöt jag bara av lite svalare luft. Efter en lång nerförsbacke började klättringen mot CP1 som tog ytterligare 2,5h. Så mycket backe blev det den dagen! På checkpointen fick jag mitt kort stämplat och en bit apfelstrudel och en radler. Och då dök Nassar upp! Han ville stressa vidare men jag fick honom att sätta sig ner en stund. När vi skiljdes åt rullade jag ner från passet och letade en lämplig sovplats. Planen var att sova ute. Efter en ganska bra stund hittade jag en rastplats längs cykelbanan där jag la ut mitt liggunderlag och sovsäck. Tyvärr visade det sig att jag glömde sätta dit locket över ventilen på liggunderlaget och fick sova på lite hårdare underlag än önskat. Men nu var jag på Balkan, och det är här TCR sägs börja på riktigt!
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Transcontinental Race 2024 – Balkan
Dag 5 – Slovenien + KroatienJag vaknade vid rastplatsen. På ett platt liggunderlag. Men det är bara att påbörja dagen. Packar ihop mina sovsaker och ger mig iväg. Detta skulle bli en av de bästa cykeldagarna på hela äventyret, i alla fall förmiddagen. Slovenien var verkligen jättevackert!
Kroatien fick jag dock ingen känsla för. Att cykla genom städer är jobbigt, Zagreb var inget undantag. På utkanten hittade jag en butik där jag passade på att stanna och äta. Men värmen påverkar aptiten och jag hade ingen riktig plan. Efter lite letande i mobilen hittar jag till slut ett boende i Kutina. Men jag får skynda på för att komma dit till avtalad tid. Väl där lyckas jag beställa pizza med hjälp av värdinnan. När jag går och hämtar den så passar jag på att ta ut mer pengar. Nästan så att jag känner mig som en turist! Förutom att jag går omkring i cykelkläder och lånade flipflops! Men gott med pizza och en öl till kvällsmat.
Dag 6 – Bosnien
Jag vaknade på mitt boende. Äter upp resterna av en pizza innan jag beger mig. Det var svårt att få igång kroppen! Efter ett tag hittar jag ett bageri där jag tar frukost. När jag sedan cyklar vidare är det plötsligt kö. Jag tänker att det har varit en trafikolycka när jag plötsligt förstår att det är kö till gränsen! Det känns lite skönt att för en gångs skull få cykla förbi lite bilar. Jag glider före kön och får en stämpel i passet. Inte ofta det händer i Europa längre!
I Bosnien får jag riktiga tvivel på om jag har lyckats med att göra en rutt som kommer ta mig till Istanbul. Ganska snart efter gränsen hamnar jag på en dålig grusväg. Kommer Bosnien vara såhär hela vägen så kommer det ta en evighet. Jag kommer ut på asfalt efter ett tag. Behöver göra ett besök på toaletten, hittar en bensinstation och det är huk-toalett! Inte kul på stumma ben. Men det var faktiskt den enda huk-toaletten på hela resan. Men snart kommer min rutt åter ta mig ut på grusvägar. Och små grusvägar är det. Av den sorten som gör att jag undrar om de bara kommer upphöra. Jag vet inte hur länge jag är ute i obygden. De små grusvägarna blir till en mindre asfaltsväg. Men det är varmt, och jag har ingen aning om hur långt det är till en plats där jag kan fylla på med energi. Det känns som en evighet tills jag till slut rullar in i ett större samhälle, hittar ett köpcentrum där jag kan ta ut pengar, och sedan en bensinmack. Och bensinmackarna i Bosnien hade oftast fyra-fem kylar utanför fulla med kall dricka! Jag var trött, satt utanför och somnade till. Vaknade när en annan cyklist kom och satte sig brevid..
Efter vilat en stund rullar jag vidare. Men tycker värmen är jobbig. Bara tre mil senare måste jag åter ta paus och hittar en servering där jag blir sittandes ett bra tag. Det är stressande att inte orka fortsätta i värmen. Och ytterligare tre mil senare måste jag åter stanna, denna gång vid en glass-servering. Visst är det skönt att sitta ner, men stressen finns där. När jag cyklar vidare går min rutt upp för en serpentinväg som är grus! Uppför gör väl inte så mycket, men att inte få använda gravitationen när det går nedför är segt. Till slut kommer jag i alla fall ut på en större väg. Och det var den sämsta/farligaste vägen på hela resan. Den var obehaglig att cykla på pga trafiken. Jag var nöjd när jag fick möjlighet att svänga av.
I Zenica stannade jag för att äta. Jag hade egentligen ingen plan, men jag ville komma nära Sarajevo eftersom nästa parcour och checkpoint var där och jag ville helst inte göra den mitt på dagen i värmen. Här har jag gjort ett av mina misstag vid datorn och med min rutt. 12km efter Zenica kommer jag fram till en skylt som säger att cykling är förbjuden. Jag minns att Komoot inte ville göra en rutt där när jag planerade, men jag tvingade programmet då jag inte förstod varför jag inte skulle få cykla där. Nu förstod jag! Bara att vända om och cykla över en stor kulle istället. Kan väl säga att jag inte var helt nöjd. Dessutom skapade det en extra stress hos mig. Och istället för att sova ordentligt så valde jag att lägga ut sovsäcken på en skolgård för att sova några få timmar innan jag skulle bege mig mot Sarajevo och parcouren.
Dag 7 – Bosnien och CP2
Jag vaknar efter en kort och obekväm natt. Det är jobbigt att börja cykla igen. Jättejobbigt. Kroppen är stel, huvudet är trött, knäna gnisslar. Jag rullar mot Parcouren. Hittar ett bageri och får lite frukost. Återigen har Komoot lagt min rutt på ett ologiskt sätt på små stigar. Jag skulle helt klart behövt granska min rutt bättre, hittat konstigheterna hemma. Nu är det bara att tugga i mig av mina misstag. Kommer så småningom fram till den stora stigningen mot skidorten där det åktes skidor under OS i Sarajevo. Och jag är helt förstörd. Detta är min sämsta stund på hela TCR. Jag har tur, och får sällskap en bit. Att få prata gör att jag tänker på något annat en stund. Och efter en evighet når jag starten av parcouren. Innan jag påbörjar den så stannar jag vid butiken och handlar.
Parcouren är riktigt jävla skitjobbig. Först är den en lång brant backe där jag måste leda cykeln långa bitar. Sedan är det cykelbart bitvis. För att sedan återigen bli en brant vandringsstig där jag får leda cykeln igen. Till slut når jag CP2 där jag kan sitta ner och få lite mat. Klockan är någonstans kring mitt på dagen och min plan är att vila/sova några timmar för att slippa lite av värmen. Så jag lägger mig på golvet och slumrar till. Men jag vaknar innan alarmet och vilan har inte varit så bra som jag önskat. Men jag är bara halvvägs genom parcouren så nu är det dags att göra resten. Och resten är såklart backig! När man kommer till slutet av parcouren finns det två val. Antingen tar man en grusväg eller så cyklar man tillbaka för att hålla sig på asfalt. Grusvägen är kortare och har färre höjdmeter, men eftersom jag haft svårt att hitta information om skicket på grusvägen har jag valt att cykla tillbaka. I slutändan tror jag att tiden var likvärdig, men jag var rätt trött på backar vid det här laget! Kommer tillbaka till skidanläggningen där jag träffar på Isaac igen. Pratar bort en stund innan jag rullar vidare. Tanken var ju att jag skulle vilat på dagen så jag skulle orka cykla på natten, men tröttheten kommer ändå. Så jag måste sova och jag står utan plan igen. Efter lite letande hittar jag ett hus, ett slags kontor i lite halvrisigt skick, och på verandan står en sunkig soffa. Perfekt!
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Dag 8 – Montenegro
Jag vaknar efter två timmar på soffan. Det var ju inte en hel natt jag skulle sova även om jag utan problem hade klarat av det på soffan. Jag rullar vidare och det går lätt, det är nedförsbacke. Och antagligen är det en helt fantastisk väg, för jag kan ana hur jag cyklar längs något som kan liknas vid en ravin. Men jag ser inte mycket i mörkret. Jag hittar en nattöppen mack och handlar. Och när gryningen kommer så lämnar jag Bosnien och kommer in i Montenegro.
Och Montenegro visar sig vara fantastiskt vackert. Men backigt! Jag är såklart trött och sliten efter flera tunga dagar med lite sömn. Men det är galet jobbigt. Och jag är inte beredd på detta! Och jag är inte beredd på att jag kommer befinna mig i obefolkat område ändra fram till eftermiddagen! Jag hittar ett ställe där jag kan få mat och cola, men annars finns inget. När jag till slut rullar in i ett samhälle är det eftermiddag och jag kan få mat igen. Innan jag fortsätter cyklar jag en omväg för att kunna handla. Döm av min förvåning när jag hör två barn stå och prata svenska i butiken! Och de blev ganska förvånade över att träffa en annan svensk där också! Men det var spännande att träffa på andra svenskar på en så otippad plats. Jag rullar vidare och får nedförsbacke. Vid ett vägskäl finns det en zip-line uppspänd över en flodravin. Jag stannar och dricker något. Tittar på vanliga turister. En skylt informerar om att vägen jag ska cykla är avstängd pga vägarbete. Jag ser inga rimliga alternativ utan chansar och fortsätter på min väg. Det visar sig att jag kan passera vägarbetet utan problem.
Men nu börjar jag bli trött. Klockan är inte jättemycket, men jag har varit igång i många timmar. Klockan är kanske kring 19, det har ännu inte mörknat, när jag ser en camping. Svänger in och frågar efter ett rum. Tjejen som driver det är snäll och bjuder på en öl medans hon städar ur ett rum åt mig. Jag får sedan sitta ner och äta fisk och dricka en öl till, hennes mamma förbereder två smörgåsar åt mig för kommande dag, jag hinner skölja upp lite cykelkläder, innan jag somnar i en säng. Underbart!
Dag 9 – Kosovo
Jag visste vad som väntade när jag vaknade. Backar. Iväg tidigt för att slippa lite av värmen. Första backen går ändå bra! Jag tror maten och vilan har gjort väl! Kommer fram till andra klättringen, en större väg. Men det går ändå bra. Här är det en tunnel som är förbjuden att cykla i enligt arrangören, så jag får ta servicevägen till toppen istället. Men där på toppen finns passligt nog en trevlig restaurang. Perfekt! Efter lite vila rullar jag vidare och nu blir det varmare. Stannar i ett samhälle och äter glass innan jag ger mig på backe nummer tre som kommer ta mig in i Kosovo. Den går betydligt tyngre, kanske på grund av värmen. Men till slut kommer jag till gränskontrollen. Stämplar ut ur Montenegro. Sedan är det nedförsbacke tills jag kan stämpla in i Kosovo. Och där ser jag.. en stor slätt. Bara platt! Jag rullar ner från berget, stannar vid en mack och dricker lite kallt, och sedan plattmosar jag. Ner i aerobarsen och låter kilometrarna bara passera! Ända tills skymmningen kommer! Jag är på väg mot Parcour 3 och CP3!
Jag kommer in i Prizren och ser motell. Det skymmer och jag funderar om det vore klokt att stanna. Men jag vill mer så jag fortsätter. Det är livat i Prizren, restauranger, människor, fest. Jag cyklar igenom och ut i en dalgång. Kommer in i ett samhälle och ser en pizzeria, ja äta måste jag. Medans jag sitter där inser jag att jag är trött och bestämmer mig för att sova så snart jag hittar något. Jag hinner även ha ett samtal med två yngre män. De ska på fest och jag undrar hur det kommer sig då det är en tisdag. De berättar att det är fest varje kväll i Kosovo nu, för det är hemvändartider. De som är och arbetar utomlands kommer hem och det är fest. Och det förklarar också alla fina bilar med schweiziska nummerplåtar som jag har sett! Ett par kilometer efter samhället hittar jag ett hotell och går och lägger mig!
Dag 10 – CP3 och Nordmakedonien
Jag vaknar på hotellet och samlar ihop mina grejer. Det är ingen överraskning att dagen börjar med en uppförsbacke. Jag är på väg mot Parcour 3. Jag når toppen i gryningsljus innan jag rullar ner till CP3 som är i en by efter parcouren. Kontrollen är i ett jättefint gammalt hus och det fanns möjlighet att sova där. Hade jag vetat om det hade jag kanske fortsatt dit under gårdagen. Men det gör inte så mycket. Jag stämplar och rullar snart vidare. Jag blir ikappcyklad av en holländare. Men sedan stannar vi båda för frukost på samma ställe. Skönt att prata lite. Och det är billigt i Kosovo! Jag rullar vidare mot nästa gräns, mot Nordmakedonien. Och den är såklart också lämpligt belägen på toppen av en backe! Efter jag stämplat in i Nordmakedonien är det ganska lättcyklat till Skopje där jag stannar för lunch. Det är ganska lättcyklat och jag försöker hålla farten uppe. Ett par mil innan gränsen mot Grekland träffar jag på Nassar igen! Han hade först haft en längre vila i Skopje då han fått ont. Och nu hade han precis lagat en punktering! Vi cyklar tillsammans en kortare stund innan jag låter honom cykla före. Vi nästa bensinstation träffas vi åter för att dricka något. Jag börjar bli sugen på att leta upp någonstans att sova, han är sugen på att ta sig in i Grekland. Sagt och gjort, mot Grekland! Det sista biten i Nordmakedonien är en riktigt gränsstad. Massa hotell, butiker, uteliv. Så jag förväntar mig samma sak i Grekland. Men på den grekiska sidan är det öde! Jag avviker från min rutt för att cykla till närmsta samhälle, men där finns inget. När jag väl tittar i telefonen ser jag att det finns ett hotell precis vid gränsövergången. Jag ringer dit och cyklar sedan tillbaka. En grekisk dam tar emot mig. Med hjälp av google translate får jag ett rum, smörgåsar och öl. Och så visar de OS på TV. Jag har helt glömt av att OS pågår. Medans jag äter kommer Nassar. Jag hade cyklat 3+3 km extra, han hade cyklat mycket mer! Han får ett rum och smörgåsar innan det är läggdags. Jag tänker sova mina timmar, Nassar ska bege sig tidigt då han vilade extra mycket i Skopje.
Jag vaknar efter två timmar på soffan. Det var ju inte en hel natt jag skulle sova även om jag utan problem hade klarat av det på soffan. Jag rullar vidare och det går lätt, det är nedförsbacke. Och antagligen är det en helt fantastisk väg, för jag kan ana hur jag cyklar längs något som kan liknas vid en ravin. Men jag ser inte mycket i mörkret. Jag hittar en nattöppen mack och handlar. Och när gryningen kommer så lämnar jag Bosnien och kommer in i Montenegro.
Och Montenegro visar sig vara fantastiskt vackert. Men backigt! Jag är såklart trött och sliten efter flera tunga dagar med lite sömn. Men det är galet jobbigt. Och jag är inte beredd på detta! Och jag är inte beredd på att jag kommer befinna mig i obefolkat område ändra fram till eftermiddagen! Jag hittar ett ställe där jag kan få mat och cola, men annars finns inget. När jag till slut rullar in i ett samhälle är det eftermiddag och jag kan få mat igen. Innan jag fortsätter cyklar jag en omväg för att kunna handla. Döm av min förvåning när jag hör två barn stå och prata svenska i butiken! Och de blev ganska förvånade över att träffa en annan svensk där också! Men det var spännande att träffa på andra svenskar på en så otippad plats. Jag rullar vidare och får nedförsbacke. Vid ett vägskäl finns det en zip-line uppspänd över en flodravin. Jag stannar och dricker något. Tittar på vanliga turister. En skylt informerar om att vägen jag ska cykla är avstängd pga vägarbete. Jag ser inga rimliga alternativ utan chansar och fortsätter på min väg. Det visar sig att jag kan passera vägarbetet utan problem.
Men nu börjar jag bli trött. Klockan är inte jättemycket, men jag har varit igång i många timmar. Klockan är kanske kring 19, det har ännu inte mörknat, när jag ser en camping. Svänger in och frågar efter ett rum. Tjejen som driver det är snäll och bjuder på en öl medans hon städar ur ett rum åt mig. Jag får sedan sitta ner och äta fisk och dricka en öl till, hennes mamma förbereder två smörgåsar åt mig för kommande dag, jag hinner skölja upp lite cykelkläder, innan jag somnar i en säng. Underbart!
Dag 9 – Kosovo
Jag visste vad som väntade när jag vaknade. Backar. Iväg tidigt för att slippa lite av värmen. Första backen går ändå bra! Jag tror maten och vilan har gjort väl! Kommer fram till andra klättringen, en större väg. Men det går ändå bra. Här är det en tunnel som är förbjuden att cykla i enligt arrangören, så jag får ta servicevägen till toppen istället. Men där på toppen finns passligt nog en trevlig restaurang. Perfekt! Efter lite vila rullar jag vidare och nu blir det varmare. Stannar i ett samhälle och äter glass innan jag ger mig på backe nummer tre som kommer ta mig in i Kosovo. Den går betydligt tyngre, kanske på grund av värmen. Men till slut kommer jag till gränskontrollen. Stämplar ut ur Montenegro. Sedan är det nedförsbacke tills jag kan stämpla in i Kosovo. Och där ser jag.. en stor slätt. Bara platt! Jag rullar ner från berget, stannar vid en mack och dricker lite kallt, och sedan plattmosar jag. Ner i aerobarsen och låter kilometrarna bara passera! Ända tills skymmningen kommer! Jag är på väg mot Parcour 3 och CP3!
Jag kommer in i Prizren och ser motell. Det skymmer och jag funderar om det vore klokt att stanna. Men jag vill mer så jag fortsätter. Det är livat i Prizren, restauranger, människor, fest. Jag cyklar igenom och ut i en dalgång. Kommer in i ett samhälle och ser en pizzeria, ja äta måste jag. Medans jag sitter där inser jag att jag är trött och bestämmer mig för att sova så snart jag hittar något. Jag hinner även ha ett samtal med två yngre män. De ska på fest och jag undrar hur det kommer sig då det är en tisdag. De berättar att det är fest varje kväll i Kosovo nu, för det är hemvändartider. De som är och arbetar utomlands kommer hem och det är fest. Och det förklarar också alla fina bilar med schweiziska nummerplåtar som jag har sett! Ett par kilometer efter samhället hittar jag ett hotell och går och lägger mig!
Dag 10 – CP3 och Nordmakedonien
Jag vaknar på hotellet och samlar ihop mina grejer. Det är ingen överraskning att dagen börjar med en uppförsbacke. Jag är på väg mot Parcour 3. Jag når toppen i gryningsljus innan jag rullar ner till CP3 som är i en by efter parcouren. Kontrollen är i ett jättefint gammalt hus och det fanns möjlighet att sova där. Hade jag vetat om det hade jag kanske fortsatt dit under gårdagen. Men det gör inte så mycket. Jag stämplar och rullar snart vidare. Jag blir ikappcyklad av en holländare. Men sedan stannar vi båda för frukost på samma ställe. Skönt att prata lite. Och det är billigt i Kosovo! Jag rullar vidare mot nästa gräns, mot Nordmakedonien. Och den är såklart också lämpligt belägen på toppen av en backe! Efter jag stämplat in i Nordmakedonien är det ganska lättcyklat till Skopje där jag stannar för lunch. Det är ganska lättcyklat och jag försöker hålla farten uppe. Ett par mil innan gränsen mot Grekland träffar jag på Nassar igen! Han hade först haft en längre vila i Skopje då han fått ont. Och nu hade han precis lagat en punktering! Vi cyklar tillsammans en kortare stund innan jag låter honom cykla före. Vi nästa bensinstation träffas vi åter för att dricka något. Jag börjar bli sugen på att leta upp någonstans att sova, han är sugen på att ta sig in i Grekland. Sagt och gjort, mot Grekland! Det sista biten i Nordmakedonien är en riktigt gränsstad. Massa hotell, butiker, uteliv. Så jag förväntar mig samma sak i Grekland. Men på den grekiska sidan är det öde! Jag avviker från min rutt för att cykla till närmsta samhälle, men där finns inget. När jag väl tittar i telefonen ser jag att det finns ett hotell precis vid gränsövergången. Jag ringer dit och cyklar sedan tillbaka. En grekisk dam tar emot mig. Med hjälp av google translate får jag ett rum, smörgåsar och öl. Och så visar de OS på TV. Jag har helt glömt av att OS pågår. Medans jag äter kommer Nassar. Jag hade cyklat 3+3 km extra, han hade cyklat mycket mer! Han får ett rum och smörgåsar innan det är läggdags. Jag tänker sova mina timmar, Nassar ska bege sig tidigt då han vilade extra mycket i Skopje.
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Transcontinental Race 2024 – Grekland och Turkiet och mål!
Dag 11 – GreklandNär jag vaknade på hotellet och gav mig iväg stod Nessars cykel fortfarande kvar. Så mycket för hans tidiga start! Jag rullar igenom något mindre samhälle i början men annars så minns jag inget speciellt mer än att det är varmt. Och tråkiga vägar. Och ont om samhällen att handla i. I ett mindre samhälle stannar jag för glass och dryck. En annan TCR-cyklist sitter och lagar punktering men har problem. Hans tub med vulk-medel har gått sönder. Han har en reservslang men den vill han spara men jag vet att han kommer kunna komma vidare. Enligt reglerna får man inte ta emot hjälp från andra cyklister. Bara sådan hjälp som är tillgängligt för alla deltagare, så som cykelbutiker, restauranger osv.
Jag minns hur jag cyklar över en rejäl backe och sedan helt plötsligt får se Medelhavet! Det var ändå spännande att rulla igenom Kavala och uppleva lite civilisation i en annars ganska öde dag.
Jag har tänkt att cykla genom natten för att åter försöka sova på dagen för att slippa värmen. Men när natten kommer går det långsamt! Och det hjälper inte att det är ganska jobbig navigering. Huvudvägen mot gränsen är motorväg, och jag navigerar mig istället fram på småvägar genom fält, fram och tillbaka under motorvägen. Jag måste stanna två gånger och powernappa. En stund efter gryningen är jag vid gränsen. Jag stannar och äter lite frukost. Jag råkar komma i samspråk med två tjejer som är ute på cykelsemester. Det är spännande hur olika man kan välja att färdas på cykel. De brukade cykla 50km om dagen. Jag träffar även Hanna från Sverige/Portugal som är med i TCR. En riktigt positiv människa som har sin bakgrund inom triathlon där hon bland annat haft samma tränare som Lisa Norden. Strax efter gränsen stannar jag vid första hotell och får ett rum. Hanna stannar också där men bara för att äta frukost. Vi har en pratstund innan det är dags för mig att gå till sängs.
Dag 12 – CP4 och Parcour 4
När jag vaknar har en av mina vattenflaskor försvunnit från cykeln!? Lite stress då jag vet att det kommer vara ont om påfyllningsmöjligheter bitvis och jag behöver den. Jag glömmer även min laddare i vägguttaget efter att jag packat ihop mina sladdar.
Längs min rutt svänger jag av i ett större samhälle för att se om jag kan hitta ett apotek och handla lite. Trots att klockan inte är så mycket så har alla apotek stängt. Jag lyckas dock handla lite kakor och hittar en flaska som passar ok i mitt flaskställ. Jag har valt en lite längre rutt för att slippa grusvägar och för att inte hamna på (av arrangören) förbjudna vägar. Det rullar ändå på ganska ok. När mörkret kommer är jag inte allt för långt borta från färjan som ska ta mig över sundet.
När det är kanske en timme kvar kommer jag ikapp en tjej som har stannat och väntat in mig (kollat på trackern). Hon säger att hon inte känner sig trygg att cykla där vi är och undrar om jag kan göra henne sällskap. Det är emot reglerna att cykla tillsammans, men säkerhet måste komma först. Och vi drar inte nytta av varandra för att höja farten, men det är skönt med sällskap. Hon ska sova innan färjan så vi skiljs åt i hamnen och jag kan nästan direkt rulla ombord på färjan. På överfarten småsover jag och efter att jag rullar av färjan stannar jag för att äta kebab i hamnen. Nu har jag anlänt till Asien. Så istället för att rulla den närmsta vägen från Grekiska gränsen till Istanbul leder tävlingen nu alla deltagare på en rejäl omväg i Turkiet. Men nu är det bara några mil enkel cykling till CP4. Enkel om man är pigg. Men likt tidigare blir jag sjukt trött i mörkret. 40km tar 3,5h! Jag stannar två gånger och sover på sträckan! Så jag är duktigt slut när jag i gryningen till slut kommer fram till hotellet som har CP4. I foajen ser jag Nassars cykel. En annan cyklist har precis gett sig av och de undrar om jag vill låna rummet en stund. Ja! En snabb dusch och sedan ner i sängen!
Efter en kortare tupplur lämnade jag CP4 för att bege mig mot parcour 4. Jag hittade ett bageri och åt lite frukost innan jag lämnade Canakkale. Rutten tog mig ut på landsbygden och så snart parcouren började blev det grusväg av den sämre sorten. Ofta brant, stenigt, fårigt från vatten, någon bäck osv. Långsamt helt enkelt. Jag hade snappat upp att ungefär halvvägs skulle det finnas ett samhälle där man kunde handla lite. Jag hade bestämt mig att ta en längre tupplur där för att sova bort värmen. När jag kom fram till deras by-hus/församlingshus/folkets-hus visade de mig en soffa jag kunde sova på. Jag lånade laddare och laddade min telefon och GPS. Jag handlade min lunch i lokala butiken, en närande lunch bestående av kakor och chips, och jag tog min paus.
Dag 13 – Slutet på Parcour 4
Jag sov inte jättebra i värmen. Men jag fick vila en stund. Innan jag rullade vidare handlade jag återigen i butiken och fyllde på vattenflaskor. Direkt efter samhället började det en uppförsbacke, och det var fortfarande varmt. Snart kom jag ikapp en man som stod dubbelvikt över styret. Han var slut. Vi pratade lite och han var orolig för sin hälsa, orolig för värmeslag, och undrade om jag kunde cykla och hålla koll på honom. Återigen måste säkerhet gå före tävling, och jag gjorde sällskap med honom resterande delen av Parcouren. Denna eftermiddag och kväll cyklade jag 59 km på 5 timmar. Så krävande var Parcouren. Den fortsatte på grus, i branta backar. Många gånger fick vi kliva av och knuffa cyklarna istället.
När vi kom till slutet, i en liten by, satt en annan TCR-cyklist där – Charlotta från Tyskland. Hon skulle stanna i byn och sova och fick göra iordning sovplats i deras by-hus. Jag kände stressen och ville få gjort några mil till. Jag hade ju vilat på dagen och borde vara pigg, eller? Jag såg att det fanns en stad en bit längre bort, Biga, där jag borde kunna hitta hotell. Så jag rullar vidare, och nu kommer mörkret. Jag tittar på klockan, räknar på distansen, och inser att det kommer ta ett bra tag att komma till Biga. Så när jag rullar in en by hör jag plötsligt någont ropa ”Charlotta?”. Det var en annan tjej som hade hoppats på att det var Charlotta som kom. Jag tänker snabbt och stannar. Hon håller på att fråga om hon kan sova i byns gemensamhetshus. Så jag bjuder in mig själv (jag tror hon är nöjd med sällskap). Det är ganska mycket persoiner där då det varit fotboll på TV. Byns överhuvud ordnar fram mat till oss, och en öl, och tillsammans äter vi kvällsmat. Kommunikationen sker mha Google-translate. Vi går och lägger oss med målsättningen att bege oss tidigt. Under natten kommer plötsligt två män in till oss och ska bjuda på någon mat. Men det kändes inte helt normalt, lite dålig känsla över det, men jag fick dem att lämna oss. Jag tänker att tjejen var nöjd att inte vara ensam där just då.
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Dag 14 – Kvällsmat med Nassar
Jag och tjejen gör oss iordning och kommer iväg tidigt. Vi skiljs åt då vi som sagt inte får cykla tillsammans. I Biga stannar jag för frukost. Under natten har jag vaknat flera gånger av att mina ögon bara rinner. Detta håller i sig under morgonen också. Jag försöker att plocka ut linserna men kan inte avgöra om de är kvar eller inte. Det är tur att jag klarar mig utan!
Min rutt tar mig ut på vägar jag inte hade föreställt mig hemma. Små grusvägar som jag undrar om någon annan deltagare har cyklat, genom små samhällen som känns så avlägsna. Jag stannar och äter glass och kakor vid en butik. Jag cyklar längs en dal där det odlas. Och sedan kommer jag ut på asfalt och större vägar, zickzackar mig fram på grusvägar genom fält. En allmänt förvirrad dag! Och så märker jag att min GPS slukar massa batteri. Och när jag vill ladda den, först via cykeln och sedan via batteripack, så vill den inte! Den laddar i 10 sekunder för att sedan slå ifrån. Jag förstår inte. Utan GPS kommer det bli svårt att nå målet. Sedan slår det mig, kanske att det finns ett värmeskydd? Så jag lindar in GPSen i en bandana som jag sedan gör fuktig. Och det hjälper!
När jag känner mig helt ensam och stannar vid en kiosk kommer plötsligt Nassar! Och sedan en annan cyklist! Tydligen har jag inte varit ensam längs min rutt trots allt. Inte just här i alla fall. Men enligt reglerna skiljs vi snart åt igen.
Senare på dagen, när jag nästan är på toppen av en klättring, träffar jag Nassar igen. Från denna punkten är det nästan bara nedför till Bursa. Vi kommer överrens om att stanna där och äta kvällsmat tillsammans. Nassar rullar iväg före mig och i Bursa står han och vinkar på mig vid en restaurang. Det är skönt att få sätta sig ner och äta och prata en stund! Han har bekymmer med sina bromsar, så han bestämmer sig för att stanna i Bursa och fixa det nästa dag. Jag tänker att jag borde cykla vidare. Men Bursa är en stor stad! Och innan jag lämnat den hinner jag bli trött. Jag hittar ett hotell av den enklare slaget. Hittar in på rummet, duschar och somnar. Nu är inte målet allt för långt borta!
Dag 15 – MÅL!!
Vaknade efter en kort natt i det sunkiga hotellrummet. Packade ihop och begav mig. Jag visste, att det likt andra dagar, skulle bli backar. Men det spelar ingen roll vad jag tycker om dem, de måste passeras. Jag minns en seg backe på morgonen som följdes av en stor bred nedförsbacke där det bara var att släppa på. Kom ner till sjön och cyklade längs kanten innan jag cyklade in bland fruktträd och den stora backen kom. Brant och med dålig beläggning. På andra sidan var det således nedförsbacke och när den tog slut var det dags att stanna för mat igen. Efter lite plattåkande kom jag in i en större stad. ”Oj, kan detta vara Istanbul” han jag tänka innan jag insåg att det var många mil kvar, vilket jag såklart redan visste. Men hjärnan spelar en spratt ibland. På vägen ut ur bebyggelsen var det ett kvarter som bäst beskrivs som slum, och sedan den brantaste backen på hela vägen! Eller det kändes så i alla fall. Jag valde att gå. Som tur var var vädret svalare och jag kunde hålla okej fart under dagen. Här någonstans kommer jag ikapp mannen som kämpade med värmen på Parcour 4. Skönt att se att han var pigg igen. Men nu är mitt fokus bara att komma till starten av Slutparcouren. Och jag kommer dit precis vid skymning. Eftersom jag hört att det skulle finnas tekniska bitar hade jag hoppats få cykla en del av dem i dagsljus men så blev det inte. Början av parcouren leder mig ner till en turiststad vid havet. En annorlunda upplevelse från resten av min långa tur. Det känns bra, roligt. Och det går ganska lätt. Inser att jag kommer cykla hela natten och stannar och fyller cykeln med ätbart. Sedan kommer gruset. Och backar. Visserligen små backar, men branta och fåriga. Det är svårcyklat och farten så låg att dynamoljuset inte räcker till. Jag får cykla med min reservlampa i handen får att se vart grusvägen tar vägen. Då och då hör jag vågbrus men jag ser aldrig havet. Jag undrar om jag cyklar runt runt men litar på att gpsen kommer ta mig rätt. Utan riktigt veta hur så övergår gruset i asfalt. Jag vet att det kommer vara backar in mot Istanbul och plötsligt är jag där. Jag är trött och backarna är jobbiga. Det enda jag kan tänka på nu är mål och att slippa börja om att cykla ännu en dag. På sista backen ner mot vattnet passerar jag ganska många herrelösa hundar, men de bryr sig inte. Skönt, för jag orkar inte bråka med hundar nu! Jag passerar under två belysta broar som binder ihop asien och europa. Jag kommer in i storstaden Istanbul. Och jag är så trött. Både fysisk och sömnmässigt. De sista milen är inga lätta mil för mig. Det är en spillra till människa som leder upp cykeln för trapporna strax innan jag kan rulla i mål. Det finns människor där som tar emot mig. De slutstämplar mitt brevetkort och bjuder på en öl. Klockan är 05 på morgonen, jag tar fram min sovsäck och lägger mig i en soffa. Så storslaget är det att gå i mål!
När jag vaknar är det ljust. Nassar har precis gått i mål. Det fotograferas, äts mat, pratas. Min kropp är stel. Huvudet är tomt men ändå ljust. Mörka tankar har skingrats. Jag och Nassar bestämmer oss för att dela på ett hotellrum. Ikväll kl19 är det målgångsfest; Finishers Party. Vi promenerar till vårt rum och duschar. Ingen av oss har civila kläder så det måste inhandlas. Jag somnar på sängen medans Nassar är effektiv och handlar kläder, rakhyvel, fixar en kartong för sin cykel. När jag väl vaknar måste jag skynda mig för att köpa skor och kläder. Vi åker taxi till lokalen nära målet. Det dricks lite öl, pratas mycket. Folk hejar på varandra som man mött längs vägen. Dock finns ingen mat kvar så jag och Nassar sticker iväg och äter. När vi kommer tillbaka har det redan varit en cermoni vi missade, lite synd. Festen lugnar sig, vi är trötta och åker tillbaka till hotellet.
Dag 16 – Istanbul
Nassar ska börja jobba nästa dag och har bokat flyg. Jag hjälper till att få in hans cykellåda i en taxi och vi skiljs sedan åt. Nu är jag själv i Istanbul.
Jag är trött. Kroppen sliten. Det blir en dag där det inte händer så mycket. Jag får hjälp av Annika att boka mitt flyg hem nästkommande dag. Jag packar ner cykeln i en låda. Jag äter kebab. Handlar lite suvernirer till de där hemma. Tar en tupplur.
Jag har rest mycket, jag har rest själv mycket, jag har rest själv i tjänsten mycket. Men nu för tiden får jag sällan tillfredsställelse av att vara ensam på spännande platser. Nu för tiden vill jag helst uppleva sakerna tillsammans med min familj. Jag saknar dem och vill hem. Det har varit ett äventyr. Av de +300 personer som startade i soloklassen gick ca 130 personer i mål inom tid. Jag placerade mig på plats 100. Transcontinental Race är min största utmaning hittils. Och det gick bra. Kunde jag gjort det snabbare? Ja, absolut. Genom att ha en bättre rutt, genom att ha en bättre sömnstrategi, genom att inte behöva experimentera med att sova på dagen och sova på natten, genom att vara lite starkare i backar, så tror jag det finns tid att hämta. Vill jag cykla TCR igen? Kanske. Men det finns så många andra utmaningar som också lockar. Vad det blir här näst vet jag inte riktigt.
Jag och tjejen gör oss iordning och kommer iväg tidigt. Vi skiljs åt då vi som sagt inte får cykla tillsammans. I Biga stannar jag för frukost. Under natten har jag vaknat flera gånger av att mina ögon bara rinner. Detta håller i sig under morgonen också. Jag försöker att plocka ut linserna men kan inte avgöra om de är kvar eller inte. Det är tur att jag klarar mig utan!
Min rutt tar mig ut på vägar jag inte hade föreställt mig hemma. Små grusvägar som jag undrar om någon annan deltagare har cyklat, genom små samhällen som känns så avlägsna. Jag stannar och äter glass och kakor vid en butik. Jag cyklar längs en dal där det odlas. Och sedan kommer jag ut på asfalt och större vägar, zickzackar mig fram på grusvägar genom fält. En allmänt förvirrad dag! Och så märker jag att min GPS slukar massa batteri. Och när jag vill ladda den, först via cykeln och sedan via batteripack, så vill den inte! Den laddar i 10 sekunder för att sedan slå ifrån. Jag förstår inte. Utan GPS kommer det bli svårt att nå målet. Sedan slår det mig, kanske att det finns ett värmeskydd? Så jag lindar in GPSen i en bandana som jag sedan gör fuktig. Och det hjälper!
När jag känner mig helt ensam och stannar vid en kiosk kommer plötsligt Nassar! Och sedan en annan cyklist! Tydligen har jag inte varit ensam längs min rutt trots allt. Inte just här i alla fall. Men enligt reglerna skiljs vi snart åt igen.
Senare på dagen, när jag nästan är på toppen av en klättring, träffar jag Nassar igen. Från denna punkten är det nästan bara nedför till Bursa. Vi kommer överrens om att stanna där och äta kvällsmat tillsammans. Nassar rullar iväg före mig och i Bursa står han och vinkar på mig vid en restaurang. Det är skönt att få sätta sig ner och äta och prata en stund! Han har bekymmer med sina bromsar, så han bestämmer sig för att stanna i Bursa och fixa det nästa dag. Jag tänker att jag borde cykla vidare. Men Bursa är en stor stad! Och innan jag lämnat den hinner jag bli trött. Jag hittar ett hotell av den enklare slaget. Hittar in på rummet, duschar och somnar. Nu är inte målet allt för långt borta!
Dag 15 – MÅL!!
Vaknade efter en kort natt i det sunkiga hotellrummet. Packade ihop och begav mig. Jag visste, att det likt andra dagar, skulle bli backar. Men det spelar ingen roll vad jag tycker om dem, de måste passeras. Jag minns en seg backe på morgonen som följdes av en stor bred nedförsbacke där det bara var att släppa på. Kom ner till sjön och cyklade längs kanten innan jag cyklade in bland fruktträd och den stora backen kom. Brant och med dålig beläggning. På andra sidan var det således nedförsbacke och när den tog slut var det dags att stanna för mat igen. Efter lite plattåkande kom jag in i en större stad. ”Oj, kan detta vara Istanbul” han jag tänka innan jag insåg att det var många mil kvar, vilket jag såklart redan visste. Men hjärnan spelar en spratt ibland. På vägen ut ur bebyggelsen var det ett kvarter som bäst beskrivs som slum, och sedan den brantaste backen på hela vägen! Eller det kändes så i alla fall. Jag valde att gå. Som tur var var vädret svalare och jag kunde hålla okej fart under dagen. Här någonstans kommer jag ikapp mannen som kämpade med värmen på Parcour 4. Skönt att se att han var pigg igen. Men nu är mitt fokus bara att komma till starten av Slutparcouren. Och jag kommer dit precis vid skymning. Eftersom jag hört att det skulle finnas tekniska bitar hade jag hoppats få cykla en del av dem i dagsljus men så blev det inte. Början av parcouren leder mig ner till en turiststad vid havet. En annorlunda upplevelse från resten av min långa tur. Det känns bra, roligt. Och det går ganska lätt. Inser att jag kommer cykla hela natten och stannar och fyller cykeln med ätbart. Sedan kommer gruset. Och backar. Visserligen små backar, men branta och fåriga. Det är svårcyklat och farten så låg att dynamoljuset inte räcker till. Jag får cykla med min reservlampa i handen får att se vart grusvägen tar vägen. Då och då hör jag vågbrus men jag ser aldrig havet. Jag undrar om jag cyklar runt runt men litar på att gpsen kommer ta mig rätt. Utan riktigt veta hur så övergår gruset i asfalt. Jag vet att det kommer vara backar in mot Istanbul och plötsligt är jag där. Jag är trött och backarna är jobbiga. Det enda jag kan tänka på nu är mål och att slippa börja om att cykla ännu en dag. På sista backen ner mot vattnet passerar jag ganska många herrelösa hundar, men de bryr sig inte. Skönt, för jag orkar inte bråka med hundar nu! Jag passerar under två belysta broar som binder ihop asien och europa. Jag kommer in i storstaden Istanbul. Och jag är så trött. Både fysisk och sömnmässigt. De sista milen är inga lätta mil för mig. Det är en spillra till människa som leder upp cykeln för trapporna strax innan jag kan rulla i mål. Det finns människor där som tar emot mig. De slutstämplar mitt brevetkort och bjuder på en öl. Klockan är 05 på morgonen, jag tar fram min sovsäck och lägger mig i en soffa. Så storslaget är det att gå i mål!
När jag vaknar är det ljust. Nassar har precis gått i mål. Det fotograferas, äts mat, pratas. Min kropp är stel. Huvudet är tomt men ändå ljust. Mörka tankar har skingrats. Jag och Nassar bestämmer oss för att dela på ett hotellrum. Ikväll kl19 är det målgångsfest; Finishers Party. Vi promenerar till vårt rum och duschar. Ingen av oss har civila kläder så det måste inhandlas. Jag somnar på sängen medans Nassar är effektiv och handlar kläder, rakhyvel, fixar en kartong för sin cykel. När jag väl vaknar måste jag skynda mig för att köpa skor och kläder. Vi åker taxi till lokalen nära målet. Det dricks lite öl, pratas mycket. Folk hejar på varandra som man mött längs vägen. Dock finns ingen mat kvar så jag och Nassar sticker iväg och äter. När vi kommer tillbaka har det redan varit en cermoni vi missade, lite synd. Festen lugnar sig, vi är trötta och åker tillbaka till hotellet.
Dag 16 – Istanbul
Nassar ska börja jobba nästa dag och har bokat flyg. Jag hjälper till att få in hans cykellåda i en taxi och vi skiljs sedan åt. Nu är jag själv i Istanbul.
Jag är trött. Kroppen sliten. Det blir en dag där det inte händer så mycket. Jag får hjälp av Annika att boka mitt flyg hem nästkommande dag. Jag packar ner cykeln i en låda. Jag äter kebab. Handlar lite suvernirer till de där hemma. Tar en tupplur.
Jag har rest mycket, jag har rest själv mycket, jag har rest själv i tjänsten mycket. Men nu för tiden får jag sällan tillfredsställelse av att vara ensam på spännande platser. Nu för tiden vill jag helst uppleva sakerna tillsammans med min familj. Jag saknar dem och vill hem. Det har varit ett äventyr. Av de +300 personer som startade i soloklassen gick ca 130 personer i mål inom tid. Jag placerade mig på plats 100. Transcontinental Race är min största utmaning hittils. Och det gick bra. Kunde jag gjort det snabbare? Ja, absolut. Genom att ha en bättre rutt, genom att ha en bättre sömnstrategi, genom att inte behöva experimentera med att sova på dagen och sova på natten, genom att vara lite starkare i backar, så tror jag det finns tid att hämta. Vill jag cykla TCR igen? Kanske. Men det finns så många andra utmaningar som också lockar. Vad det blir här näst vet jag inte riktigt.
kontorsråttan
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Tack för RR, sjukt bra cyklat!
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Skopåse!
scottparsley
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Grymt cyklat och tack även för en fin RR!
En fråga från en som i perioder varit sugen på att cykla loppet… Hur upplevde du vägarna vad gäller trafik? För jag antar att iom att det är fri läggning av rutten så kommer man gynnas av att ta stora gena och platta vägar. Och dit brukar ju även bilister dras… Något som iaf fått mig att avstå såhär långt. Skulle vara intressant att höra hur du upplevde den aspekten.
En fråga från en som i perioder varit sugen på att cykla loppet… Hur upplevde du vägarna vad gäller trafik? För jag antar att iom att det är fri läggning av rutten så kommer man gynnas av att ta stora gena och platta vägar. Och dit brukar ju även bilister dras… Något som iaf fått mig att avstå såhär långt. Skulle vara intressant att höra hur du upplevde den aspekten.
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Ja, nu var det så längesen man gjorde något sådant. Glömt tillräckligt för att hålla med om att det låter kul :)
GoranS
Aktiv medlem
TCR 2024 - Transcontinental Race, no 10
Fint! Jag ser detta som ett löfte att ni står på startlinjen 2025. För att fira detta skapade jag en tråd för nåsta års lopp.
Köp & Sälj
-
Säljes i Stockholm -
Köpes i Stockholm -
Säljes i Värmland -
Säljes i Göteborg -
Säljes i Örebro
