Här kommer rapport inifrån Masklungan.
Middag på kvällen innan med Masarna. Jag var nervös och kände inte många på plats. Den första jag kände igen var Slangen som jag cyklat med i Italien. Han blev förvånad och frågade vad jag gjorde där. Han har sett mig på våren i Italien där jag brukar starta säsongen med att komma upp sist i bergen. Sedan kände jag inga fler. Anders ledaren för Masarna ropade att det var dags att sätta sig för mat. Alla presenterade sig och där satt killar från Cykelcity, gamla mästare, en massa idrottsmän och jag. De flesta hade kantiga smala brunbrända ansikten och såg väldigt atletiska ut. Vad har jag gett mig in på? Reck avslutade middagen med att peppa laget och berättade att hotet från Bäckstedt & Co inte var något att bry sig om. Helt omöjligt på så få man!!
Lördag morgon 08.00, frukost med kraftigt regn utanför. Vad ska jag ha för kläder? Jag berättade för de jag delade hus med att snabba killar kör med korta byxor, max väst och armvärmare. Blev orolig innan det var dags att gå utanför dörren. Jag tog benvärmare. Vid start stod alla tunga killar i kortbyxor och regnet slutade precis. Helvete, det var det som avgjorde min insats.
Starten gick och jag tror vi var 100man. Några hade smitit in med oss vilket är jag förstår. Alla vill köra med de (näst)bästa. (Starttid 09.34 hade 3 man startande.) Det gick fort i början och regnet startade igen. Jag höll mig i kedjan då jag vet av tidigare erfarenheter att det är farligt att ligga där bak. Efter 2-3mil var det bara 60 man av klungan kvar. Sidvind på långa motlut hade gjort sitt. Några duktiga killar tappades där. Jag svettades som en gris i regnet som slutade efter en stund. Farten stabiliserades och jag lade mig i svansen. Jag såg fram emot backarna för det var där man kunde vila då de slog av i dem. Reck och Cc killarna kom bak och jagade mig och några till som ville vila. Vi var tvungna att hjälpa till i kedjan så jag tog ett eller ett par varv och sjönk bak igen.
I Jönköping fick vi poliseskort. Vid ett rödljus stod en raggarbil. En cyklist körde rakt in i baken på den tror jag. Vi stannade i Bankeryd och jag kände mig fräsch. Tog två nya flaskor och vi fick rapport om att vi låg fyra minuter efter från förra året. Farten ökade då det var mest raksträckor och farten låg på stadiga 55km/h. Jag och 4-5man till slutade att gå med runt och kunde ligga där bak ifred nu. Ingen orkade komma ned och jaga oss. Vid ett långt motlut vid 17mil släppte en kille lucka framför mig. Jag jagade ikapp och lade mig tillrätta på min plats. Tittade bak och det var tomt där bakom. Några till hade släppt. Nu började jag få ont i nacken och ryggen. Försökte ställa mig upp och trampa och stretcha lite stående på cykeln. Det började bubbla i lårmusklerna på framsidan av benen varje gång jag ställde mig upp. Pang, jag kunde inte röra höger ben. Det stod rakt ned i backen och jag såg klungan rulla ifrån mig. Panik jag kan inte röra höger ben. Jag håller på att dö. Nej, det är bara kramp. Böj det bara tänkte jag. Jag kan inte. Till slut gick det. Varje gång jag inte trampade och hade något av benet rakt började det krampa. Jag kom på knepet och hade benen böjda då jag inte trampade. Det fungerade. Jag lyckades jaga ikapp för att ta rulle på svansen. Jävla benvärmare!
Allt hade ju gått så bra hittills, nu var allt bara skit. Ont överallt och så fort jag var tvungen att ta i kom krampen i låren. När skylten 11mil kvar kom var batterierna helt slut. På en lång raksträcka beslutade jag mig för att släppa helt. Jag bara slutade trampa. Klungan försvann.
Jag stannade vid vägen på en avfart och började stretcha. När jag skulle ta framsida lår fick jag kramp i baksida lår så att jag flög i backen. Jag låg där och skrek för mig själv. En motionär stannade och frågade om jag behövde hjälp. Nej tack, åk vidare. Jag satt där och stretchade och åt och drack. 30 minuter fram tills Contitåget kommer. Fan samma tid som förra året kommer det att bli. De startade 8 minuter efter mig och förra året hade de 7.12. Förra året hade jag 7.20. Mitt mål detta år var att komma under 7 timmar. Jag fortsatte rulla lite lugnt tills jag hörde det ljuva ljudet av en motorcykel som kom upp jämsides med mig. Tittade bak och såg en hel arme av svartklädda cyklister komma i full fart. Elegant, äntligen! Conti kan man lita på. Fan vad kul. Från att ha velat sluta med cykling helt blev jag helt varm inombords. Jag hade känt mig så ensam och deppig men ljudet av aerohjul, kända ansikten och fart gav mig nya krafter. Efter ett tag kom vi ikapp CCtjejen från Masarna och några till som släppt.
Att cykla med Conti är som att åka med en Volvo, lugnt tryggt och säkert trodde jag, sedan jag hamnat bakom dem förra året också. Säkert? Efter en skogsväg kom en högersväng ut på en motorväg. Där gjorde en av Contikillarna en volt ned i diket. På en annan skogsväg nära Motala krascha deras lagkapten med en motionär så att båda föll i backen hörde jag. Halva Conti ville stanna men svansen och de trötta i Conti fortsatte. De lämnade sin kapten bakom sig. Mitt batteri på min pulsklocka tog slut innan jag träffade Conti så jag visste inte tiden. Jag ville ha bättre tid än förra året och hoppades att de körde på ordentligt. Observera ”de”. Min sluttid 7.16 ;=). Tack Masar och Conti!
I mål träffade jag Slangen. Han kom in på 06,41. Han var förvånad att jag hade hängt med så länge. Han hade bitit i klungan för att inte jag skulle komma före honom. Han var glad åt att de satt rekord men även orolig. Bäckstedt & Co hade 2 mil kvar till Motala och låg 2 minuter före. Sluttid Bäckstedt & Co 06,37. Helt otroligt på 5man sista 20 milen!
/”Wheelsucker som blev tvingad att jobba 10 första”