Kristoffer R
Aktiv medlem
"Vändpunkts-RR" - Rehab-Rapport
Vändpunkts - RR - en annan slags Ride Report.
2015 blev på ett sätt både mitt bästa och sämsta cykelår. Bäst för att jag cyklat mer än nånsin. Sämst för att jag aldrig mått sämre.
Happy bjuder regelbundet på spektakulära rapporter om hjärnskakningar, knäckta ben, fläskiga köttsår och ymnigt flödande blod. Om inte kan det vara djuplodande tankar om livet, viktreducering, tävlingsambitioner eller ett nytt liv.
Det här handlar om en annan skada. Under ledigheten före nyåret 2015 brakade jag ihop hemma i köket. Riset var slut. Huvudet snurrade, pulsen skenade och kroppen skakade. Det första av många panikångestanfall visade det sig. Panikångest är något jag bara flyktigt stött på i veckotidningar som Hemmets Journal och jag hade ingen aning vad som hände mig.
Läkare konsulterades och efter massa prover konstaterades att jag verkade fullt fysiskt frisk, faktiskt i skaplig form. Däremot inte psykiskt frisk. Ett slags tryck i bröstet var ständigt närvarande, lite som ett alltför spänt pulsband.
Utmattningssyndrom eller utmattningsdepression blev diagnosen; "utbränd" eller "gå i väggen". Osynligt men förlamande. Konstigt för mig som - uppenbarligen felaktigt - uppfattat mig som en allmänt psykiskt robust och glad person. Dessutom fylld av kreativitet och med tusen järn i elden.
Men visst, jag hade under lång tid ökat tempot och ansvaret på jobbet och toppat med överfylld kalender. Stressen hade blivit ett verktyg för att kunna köra lite hårdare, vara lite mer skärpt, få lite mer gjort. Jag fyllde varenda skrymsle av mina dagar med målinriktade aktiviteter och var jättenöjd med alla resultat. Jag var också konstant irriterad och frustrerad men lade locket på och det var familjen som fick lida av det.
Dagens första och sista aktivitet var jobbets e-post. Träningen var likadan, maximalt tidseffektiv, men den hade gradvis tagit plats i baksätet. Inte bra då den varit en stor motvikt till stressen.
Mekanismen av stress-belöning-avslappning är precis lik den som leder till olika missbruk. En kontinuerlig överdosering av stresshormon som på sikt skadat både hjärnan och kroppen. Till slut brast det alltså. Någonstans innerst inne visste jag att det var fel men jag vet inte vad som hade krävts för att nå fram.
Ordinationen blev samtalsterapi, avslappning, vila, rutiner och att tillbringa tid i skogen. Som tur är för mig var det sista "enkelt". Jag älskar att vara i skogen. Det andra var svårt och jobbigt.
Så jag har bokstavligt vandrat sönder mina skor, stått och gråtit, funnit att varken puls eller ben vill svara på kommando. Ibland inte ens orkat lämna soffan eller sängen, planlöst velat runt i gångarna på ICA utan att veta vad jag tänkte köpa för närminnet är kort som på en guldfisk eller blivit ursinnigt arg för småsaker. Hela jag var stel och spänd, hållningen låst i en knut, med en glädjelös framtoning av meningslöshet.
Att läsa en text under fem minuter resulterade i svår huvudvärk. Iprenkartorna försvann skrämmande fort. Att posta en ansökan till försäkringskassan var en heldagsaktivitet. Vissa dagar var det rätt bra men dagen efter var jag nere i "hålet".
Jag fick utöver promenaderna även lov att cykla, litegrann. Utan att ta ut mig och förlora värdefull energi. De små enkla RR jag skrivit under 2015 har varit lite som en dagbok. Små ljusglimtar över bra dagar, en normalitet som kommer tillbaka, något att hålla fast vid när de dåliga dagarna kommer.
Sakta, sakta blev det mindre dåligt. Efter över ett halvår, började det verkligen vända. Jag kunde trampa på och öka pulsen, minnet funkade hyggligt och ångest-bandet försvann ibland. De små RR blev till videoklipp, jag dammade av min gitarr och ödslade bort tid med "onödigheter" som dataspel och musikskapande.
Happy var under tiden som någon slags säkerhetsventil. Det enda fungerande sociala sammanhanget när hjärnan inte fungerar i realtid och man inte vågar inleda riktiga samtal med andra människor. Men jag har skrivit jättemånga inlägg som aldrig postades. Det blev lite fel och orken tog slut.
Min cykling förändrades också med en kropp som inte svarar och en puls som inte stiger. Hormonfunktionen som styr stress - "positiv" eller "negativ" är samma kroppsliga funktion - och avslappningsdelen var helt enkelt utslagen. Det är en märklig känsla att försöka trampa på men inget händer. Inget svar i benen, ingen puls, bara oändlig trötthet och smärta.
Nedförsåkning blev helt bakvänt. Ingen upphetsning, nästan avslaget avslappnat och frånkopplat. Något som istället gav flera PR på Strava.
Det långa promenaderna till fots blev allt längre, ofta på ren kompasskurs genom skogen. I kombination med ointresse för mat plockade det bort femton kilo som mest och jag blev smidig och tyst nog att regelbundet överraska diverse vilda djur.
Efter ett tag när jag blev lite friskare och gick upp lite i vikt igen blev det ännu längre cykelpromenader. Varje gång en ny stig eller väg. Fikaplatsen är viktigare än sträckan. Naturen viktigare än stigen. Att fastna i stök och leda cykeln blev något bra, inte en frustration utan ett tillfälle. Närvaro. En paus, kontakt med nuet, jaget och naturen. Jag fortsätter att leda cykeln ibland för att det känns bra.
Över ett år sedan insjuknandet hade hjärnan "läkt ihop" hjälpligt och jag är nu mitt i processen att återgå till mitt arbete. Varje dag är ändå en kamp och bakslagen är många. Närminnet är fragilt och opålitligt. Att acceptera att jag i princip har en "permanent hjärnskada" är oerhört svårt och att förändra mitt tankemönster och beteende är ännu svårare. Men samtidigt är jag nog en "bättre person" än förut.
Det här inlägget har faktiskt legat i flera månader och väntat men jag inser nu att det aldrig kommer bli "färdigt" utan det är snarare starten av "mitt nya liv - fortsätter" för att låna en annan trådtitel.
Nånstans drar jag mig för att posta då det avslöjar mig, jag blir sårbar, fasaden rasar idag men jag litar på att Happy är sig likt och behandlar mig som vanligt med en mix av allvar, trams, uppmuntran, mothugg eller ANNAT. Förutom att lätta mitt hjärta kanske du som läser känner igen dig själv eller någon annan. Kan detta hjälpa någon att slippa från eller bara ta sig igenom samma helvetesmisär jag haft är det fantastiskt.
Tack Happy för att ni funnits där hela tiden. Ta hand om er och vi ses nånstans där man cyklar!
2015 blev på ett sätt både mitt bästa och sämsta cykelår. Bäst för att jag cyklat mer än nånsin. Sämst för att jag aldrig mått sämre.
Happy bjuder regelbundet på spektakulära rapporter om hjärnskakningar, knäckta ben, fläskiga köttsår och ymnigt flödande blod. Om inte kan det vara djuplodande tankar om livet, viktreducering, tävlingsambitioner eller ett nytt liv.
Det här handlar om en annan skada. Under ledigheten före nyåret 2015 brakade jag ihop hemma i köket. Riset var slut. Huvudet snurrade, pulsen skenade och kroppen skakade. Det första av många panikångestanfall visade det sig. Panikångest är något jag bara flyktigt stött på i veckotidningar som Hemmets Journal och jag hade ingen aning vad som hände mig.
Läkare konsulterades och efter massa prover konstaterades att jag verkade fullt fysiskt frisk, faktiskt i skaplig form. Däremot inte psykiskt frisk. Ett slags tryck i bröstet var ständigt närvarande, lite som ett alltför spänt pulsband.
Utmattningssyndrom eller utmattningsdepression blev diagnosen; "utbränd" eller "gå i väggen". Osynligt men förlamande. Konstigt för mig som - uppenbarligen felaktigt - uppfattat mig som en allmänt psykiskt robust och glad person. Dessutom fylld av kreativitet och med tusen järn i elden.
Men visst, jag hade under lång tid ökat tempot och ansvaret på jobbet och toppat med överfylld kalender. Stressen hade blivit ett verktyg för att kunna köra lite hårdare, vara lite mer skärpt, få lite mer gjort. Jag fyllde varenda skrymsle av mina dagar med målinriktade aktiviteter och var jättenöjd med alla resultat. Jag var också konstant irriterad och frustrerad men lade locket på och det var familjen som fick lida av det.
Dagens första och sista aktivitet var jobbets e-post. Träningen var likadan, maximalt tidseffektiv, men den hade gradvis tagit plats i baksätet. Inte bra då den varit en stor motvikt till stressen.
Mekanismen av stress-belöning-avslappning är precis lik den som leder till olika missbruk. En kontinuerlig överdosering av stresshormon som på sikt skadat både hjärnan och kroppen. Till slut brast det alltså. Någonstans innerst inne visste jag att det var fel men jag vet inte vad som hade krävts för att nå fram.
Ordinationen blev samtalsterapi, avslappning, vila, rutiner och att tillbringa tid i skogen. Som tur är för mig var det sista "enkelt". Jag älskar att vara i skogen. Det andra var svårt och jobbigt.
Så jag har bokstavligt vandrat sönder mina skor, stått och gråtit, funnit att varken puls eller ben vill svara på kommando. Ibland inte ens orkat lämna soffan eller sängen, planlöst velat runt i gångarna på ICA utan att veta vad jag tänkte köpa för närminnet är kort som på en guldfisk eller blivit ursinnigt arg för småsaker. Hela jag var stel och spänd, hållningen låst i en knut, med en glädjelös framtoning av meningslöshet.
Att läsa en text under fem minuter resulterade i svår huvudvärk. Iprenkartorna försvann skrämmande fort. Att posta en ansökan till försäkringskassan var en heldagsaktivitet. Vissa dagar var det rätt bra men dagen efter var jag nere i "hålet".
Jag fick utöver promenaderna även lov att cykla, litegrann. Utan att ta ut mig och förlora värdefull energi. De små enkla RR jag skrivit under 2015 har varit lite som en dagbok. Små ljusglimtar över bra dagar, en normalitet som kommer tillbaka, något att hålla fast vid när de dåliga dagarna kommer.
Sakta, sakta blev det mindre dåligt. Efter över ett halvår, började det verkligen vända. Jag kunde trampa på och öka pulsen, minnet funkade hyggligt och ångest-bandet försvann ibland. De små RR blev till videoklipp, jag dammade av min gitarr och ödslade bort tid med "onödigheter" som dataspel och musikskapande.
Happy var under tiden som någon slags säkerhetsventil. Det enda fungerande sociala sammanhanget när hjärnan inte fungerar i realtid och man inte vågar inleda riktiga samtal med andra människor. Men jag har skrivit jättemånga inlägg som aldrig postades. Det blev lite fel och orken tog slut.
Min cykling förändrades också med en kropp som inte svarar och en puls som inte stiger. Hormonfunktionen som styr stress - "positiv" eller "negativ" är samma kroppsliga funktion - och avslappningsdelen var helt enkelt utslagen. Det är en märklig känsla att försöka trampa på men inget händer. Inget svar i benen, ingen puls, bara oändlig trötthet och smärta.
Nedförsåkning blev helt bakvänt. Ingen upphetsning, nästan avslaget avslappnat och frånkopplat. Något som istället gav flera PR på Strava.
Det långa promenaderna till fots blev allt längre, ofta på ren kompasskurs genom skogen. I kombination med ointresse för mat plockade det bort femton kilo som mest och jag blev smidig och tyst nog att regelbundet överraska diverse vilda djur.
Efter ett tag när jag blev lite friskare och gick upp lite i vikt igen blev det ännu längre cykelpromenader. Varje gång en ny stig eller väg. Fikaplatsen är viktigare än sträckan. Naturen viktigare än stigen. Att fastna i stök och leda cykeln blev något bra, inte en frustration utan ett tillfälle. Närvaro. En paus, kontakt med nuet, jaget och naturen. Jag fortsätter att leda cykeln ibland för att det känns bra.
Över ett år sedan insjuknandet hade hjärnan "läkt ihop" hjälpligt och jag är nu mitt i processen att återgå till mitt arbete. Varje dag är ändå en kamp och bakslagen är många. Närminnet är fragilt och opålitligt. Att acceptera att jag i princip har en "permanent hjärnskada" är oerhört svårt och att förändra mitt tankemönster och beteende är ännu svårare. Men samtidigt är jag nog en "bättre person" än förut.
Det här inlägget har faktiskt legat i flera månader och väntat men jag inser nu att det aldrig kommer bli "färdigt" utan det är snarare starten av "mitt nya liv - fortsätter" för att låna en annan trådtitel.
Nånstans drar jag mig för att posta då det avslöjar mig, jag blir sårbar, fasaden rasar idag men jag litar på att Happy är sig likt och behandlar mig som vanligt med en mix av allvar, trams, uppmuntran, mothugg eller ANNAT. Förutom att lätta mitt hjärta kanske du som läser känner igen dig själv eller någon annan. Kan detta hjälpa någon att slippa från eller bara ta sig igenom samma helvetesmisär jag haft är det fantastiskt.
Tack Happy för att ni funnits där hela tiden. Ta hand om er och vi ses nånstans där man cyklar!

