Första dagarna i juni 1988 köpte jag, som då sysslade med enduro, av nån anledning Mountain Bike
Action. På omslaget fanns en Haro Extreme. Den tionde juni 1988 hamnade
jag av någon anledning på Sportex i Göteborg, och där stod just en sån
Haro. Blev förtjust. La handpenning och hämtade den nästa dag. Köpte hjälm på Cykloteket på Torsgatan (Stockholm) nån vecka senare. Körde sen som ensam mountainbiker (om man inte räknar en amerikansk ingenjörskonsult på en Team Fat Chance med slicks:
http://mombat.org/1988_Team_Fat_Chance.htm ) runt kring Trollhättan
några månader. Bestämde mig för att montering av vänsterdörrar på 2-
och 4-dörrars SAAB 900 knappast var så mycket att satsa på i längden,
och fixade snabb förflyttning till Scania i Södertälje. Sålde av
motorcyklarna och flyttade alltså i september -88 närmare riktig mtb.
Jobbade på Scania kvällsskift måndag-torsdag, och tränade som besatt
förmiddagar och helger.
Den klart bästa hojbutiken , inte minst socialt, var då (och nu?)
Cykling på Frejgatan. Där hittade jag nån dag en liten affisch om
"Thanksgivings day race. Be there, don´t be a turkey!". Tävlingen
arrangerades av Jim Schlichter och John Wilkens och bestod i ett helt
varv (Ohhhhhh!!!) på milslingan på Hellas. Cirka 30 deltagare om jag
minns rätt. Tyvärr var hela varvet i princip täckt av blankis, och
trots dubbade Farmer John från Tellus Cykel och tack vare köldastma kom
jag näst sist. Var sjuk en vecka efteråt, fast det hjälpte ju inte.
Våren -89 blev jag mer och mer insyltad i Hammarby MTB:s aktiviteter i
Hellas.
Mycket folk var det några år framåt. Post-Kjelle, Kristoffer, Lardek,
Jim, John, Danne, Janne Finn, Thidholm och alldeles för många andra som
jag iofs minns namnen på, men inte orkar skriva ner. Sällsyntaste
deltagare var definitivt Pete Fielder på Cykelstallet, men när han väl
dök upp var den en stor upplevelse i allt utom cyklingen.
Det kunde vara otroligt många på lördagsturerna, som mest närmare 60
(vissa säger 80) personer. Då räckte inte direkt milslingan så bra, och
uppåt Nackamasterna blev det också väl trångt. Eftersom jag är begåvad
med monumentalt dålig vinnarskalle agerade jag oftast slutpatrull, och
lärde alltså känna dom mer socialt inriktade cyklisterna.
I juli -89 fick jag efter hård granskning av Pete på Cykelstallet köpa
en Fisher CR-7. 10600 spänn med två flaskställ var rätt mycket pengar
då. Den hänger dock fortfarande med, om än med semipensionerad status.
Nu är det mest helstel Orange Hitman, helt anpassad för min typ av
bohuslänsk granitcykling, som gäller.
Om nån inte skulle veta vem jag är på de namn jag går under nu så
kanske Kamikazekalle är mer bekant. Jag gjorde en del saker som gjorde
att det där namnet med tiden fastnade rätt hårt. Själv ursprunget var
att jag under en lördagstur från högre höjd "råkade" hoppa över någon (som alltså satt helt
normalt på hojen...) så det blev däckmärken i hjälmen på stackaren, som
då vrålade "jävla kamikazekalle" så att alla hörde. Sånt fastnar som
sagt.
När Hammarby MTB dog ut i takt med att situationen för arrangerad mtb på Hellas blev
ohållbar (och Jim Schlichter som var nyckelperson tröttnade något)
värvades jag som mek till Spårvägen MTB runt -92. Jag var inte helt
nödbed då Malin, som jag fortfarande är sambo med, var aktiv där. Hur
jag i konkurrens med mängder av otroligt coola typer lyckades sno åt
mig en av de mycket få tjejer då som var aktiva inom mountianbiking är
mig fortfarande en gåta...
