Nu är det ju skillnad på vinter och vinter, men jag brukar inte ha så mycket på mig när jag cyklar i ens riktiga vintertemperaturer (dvs under -25-30°). På överkroppen en långärmad 260 gram merino, en lite tjockare merino som mellanlager och en skaljacka. På underkroppen bibs, långkallingar i merino, ett par pearl izumi långa lite "flossade" tights. Ibland ett par fodrade syntetshorts från Scott (egentligen för alpinbruk). På huvudet en rätt tunn Specialized hjälmmössa. Utmaningen för mig brukar vara händer och fötter så kör med ett par varma Norröna handskar och (oftast) ett par Lundhags guide expedition - turpjäxor med urtagbara filtinnerskor och två-tre par ullstrumpor/sockor.
Ett av de vanligaste felen många som är ovana med kyla gör, är att ta på sig alldeles för mycket. Blir man för varm och svettig så blir det snabbt ganska otrevligt i riktigt kalla temperaturer.
I de temperaturerna har jag dock alltid med förstärkningsplagg, en dunjacka, varma skalvantar med tätvävda merinoinnervantar och en varm mössa utifallatt.
Bilderna efter två timmars fatbike i under -30°. Bilden med cykeln tagen på Jokkmokksguidernas hundspannspår nära Storskabram utanför Jokkmokk, nyårsafton för några år sedan, -33°C. Det är en fantastisk känsla att cykla i det månupplysta landskapet, när allt är stilla och tyst och en gnistrande stjärnhimmel ovan. Man behöver knappt lysen.
Visa bilaga 673849