Min börja-cykla historia är tätt sammanflätad med en annan gammal historia, 'Om cykelkörkorten från Skurup', som jag skrivit tidigare. Då det enklaste är att publicera den i sin helhet så tänkte jag prova det. Om det är opassande med så långa inlägg eller om det bedöms som OT så får ni väl klaga så lyfter jag bort den igen. /jonja
Om cykelkörkorten från Skurup
17 km nordväst om Ystad mitt ute på ett vindpinat Söderslätt ligger en tätort på 5.000 själar som heter Skurup. Om ock rätt okänd för en bredare publik så är Skurup dock värt att notera ur ett cykelhistoriskt perspektiv. Från hela 1900-talet känner trafikforskningen endast till tre fall i Sverige där svenska medborgare tagit cykelkörkort. De härrör alla från Skurup och från samma tidpunkt, våren 1965.
Körkorten härstammade inte från några myndigheter utan var frukten av ett spontant privat initiativ, närmare bestämt min egen far. Upprinnelsen var en liten egenhet han hade i barnuppfostran. Han kunde inte bita ifrån med ett kraftfullt Nej! när vi barn tjatade om något olämpligt. Istället lindade han in sina Nej! i små vackra kinesiska askar - i så många lager och i en så skinande förpackning att vi barn var för små och dumma för att fatta att det faktiskt låg ett Nej! längst där inne. De kinesiska askarna gav upphov till förvirring och frustrering, och ibland till oförutsägbara stickspår.
Cykla till Jägersro!
En vårdag kom mina två storasystrar, 11 och 9 år, inspringande i vardagsrummet och skrek i mun på varann:
- Pappa, pappa! Vi vill åka till Jägersro! (dvs Malmötravet)
Det var inte något genuint travintresse som låg i botten, utan det faktum att Jägersro var det enda stället i Skåne vi barn kände till, där vi alltid fick varm korv, sockerdricka, sockervadd och vaniljglass. Utan knot. Ja Jägersro var i sanning en sällsam plats på jorden! Men just den här dagen passade inte så han skakade avvärjande på huvudet. Just den här dagen var dock mina systrar ovanligt påstridiga och nöjde sig inte med ett mumligt nej.
- Om inte du vill köra oss så cyklar vi dit! Själva!
36 km enkel resa över ett blåsigt Söderslätt längs stora Malmövägen med tung trafik. Ingen optimal långfärdsdebut för ett par 10-åringar på vift.
- Jamen, ni kan ju inte bara ge er iväg själva så där! Ut på stora landsvägen! Ni kan ju inte cykla! Ska ni cykla själva ända till Malmö, då måste ni vara proffs på att cykla! Då måste ni ha cykelkörkort! Sa far med bister uppsyn.
- Cykelkörkort!? ekade mina systrar häpet. Va’ e’ de’?
- Eh...det är som bilkörkort, man måste visa att man är riktigt duktig på att cykla och då får man ett cykelkörkort. Har ni inte cykelkörkort och blir stoppade av Polisen, så åker ni i Finkan!
- Oj! Hur tar man cykelkörkort då?
- Eh..man måste skriva till länsstyrelsen i Malmö och be att de skickar en inspektör som kommer och tittar. Men det kan också räcka om ni cyklar ett antal varv på gräsmattan och att jag ringer till inspektörn och intygar det.
- Jaha! Hur många varv då?
Detta var det avgörande ögonblicket. Nu gällde det att hosta upp ett tal lågt nog för att få döttrarna att nappa och hålla dem sysselsatta i dagar kanske veckor framöver. Och högt nog för att de skulle hinna krokna innan uppdraget var fullgjort, och därmed inte kunna få något körkort.
- Ehh.........1000 varv!
1000 varv. Ingen av flickorna visste riktigt hur mycket det var. Desto större anledning att inte dra benen efter sig. Snabbt ut till familjens vanskötta gräsmatta 7 x 12 m, för att kvickt sparka i gång det här högriskprojektet. De var tvungna att samarbeta för att ha en chans. Endast en i taget kunde cykla, den andra måste vara varvräknare och föra noggrann bok i anteckningsblocket.
Cyklar fåniga, trehjuling bäst!
Själv var jag med 6 år minst i syskonskaran. Mina systrar hade redan egna cyklar sen länge men dessa tvåhjulingar lämnade mig kall och likgiltig. De var utomordentligt fåniga fordon: vingliga, skrangliga, överarbetade, inga tippbara lastflak. Nej själv hade jag för länge sen gett mitt hjärta åt trehjulingen. Det kunde omöjligt finnas något bättre fordon än min trehjuling: stadig gång, bra i halka, stryktålig, låga försäkringspremier, lagom långsam.
Jag tänkte inte börja cykla när jag blev större! Det var ett principbeslut jag hade tagit redan för två år sen och ämnade hålla fast vid. Jag hade ju redan hittat mitt ultimata drömfordon! Trehjulingen hade jag kört i tre år nu och var nöjdare med än någonsin. I motsats till mina jämnåriga kvarterskompisar, de fördömda svikarna, som hade dumpat sina. Att mina systrar nu började bli retade i skolan för att de hade en nästan skolmogen bror som fortfarande körde trehjuling var ju tråkigt, men knappast nåt som jag kunde lastas för.
Cyklar kanske inte så fåniga ändå?
När jag fick höra nyheten om körkorten ville jag förstås också vara med. Det här lät väldigt spännande, i takt med tiden på nåt vis. Och vem visste när nästa gång skulle bli om jag missade den här vändan? Hade jag funderat en stund till hade jag kanske kommit på vad detta faktiskt innebar: att jag måste börja cykla, och i förlängningen att dagarna var räknade för min utdragna kärlekshistoria med trehjulingen. Så jag kastade mig in i körkortsbranschen med huvudet före och utan förbehåll.
Först behövde jag en liten behändig cykel för att övningsköra. Syskonen nekade förstås att låna ut sina. Jag fick ta fars fasters damcykel, en svart Fram 1939, den garanterat största cykel som gick att uppbringa i kvarteret. Därnäst behövde jag också en duglig varvräknare. Syskonen nekade förstås, de hade nog med sitt. Det här var illa för några andra stod ej att finna. Jag grinade och snorade ner omgivningen tills den fick nog, och det kom öppna hot om att syskonens körkort skulle dras in innan de ens hade hunnit tryckas, om inte mina varv räknades också.
Gräsbana - ingen önskedröm
Men det svåraste var nog det här med balansen. Gräsmattan var ingen idealisk plattform för de första försöken, mjuk ojämn lerig och trögrullad. Banan var en liten oval där man hela tiden måste ligga i svängning med lutande cykel för att inte försvinna ut i omloppsbana. Det enda helt obligatoriska momentet att bemästra var därför att cykla i en konstant sväng, som på en dålig velodrom med för lite bankning. Att cykla rakt fram behövdes inte för körkortet och kunde lämnas därhän, om man inte råkade ha det som fritt valt arbete.
Körningen kunde börja! Syskonen for runt, runt, övertygande och vägvinnande, en åt gången som ett par samtränade cirkusekorrar. Själv måste jag nöja mig med att sitta på en kudde längst ner i svängen på den enorma damramen och masa mig framåt i en bredbent gåsmarsch. Jag blev varvad och varvad och varvad. Detta fortgick i 45 varv med syster ett tills hon blev snurrig och illamående och måste stanna. Syster två som måste ha haft ett bättre balansorgan, kunde hålla på i närmare 60 varv, innan illamåendet tog även henne. För mig gick det så lusigt att något illamående kunde det aldrig bli tal om. Dagarna gick och varv lades på varv. Anteckningsblocket fylldes sakta med sällsamma tal som vi ditintills aldrig hade sett.
Dåligt väglag på Söderslätt
Om man fattar Skåne med höger hand och bryter av det nedre vänstra hörnet, så är det Söderslätt man får i vänster näve. Hörnen på denna triangel ligger i Skanör-Falsterbo, Malmö och Ystad, och det här är Sveriges bästa åkermark. Söderslätts tunga tjocka lerjordar kräver dock stora monstertraktorer, med fyra drivhjul på varje axel för att inte fastna stup i kvarten. Vid ihållande regn på låglänta partier hjälper inte ens det, då ligger även dessa vidunder snart patetiskt krälande på sina underreden. På den lilla ruta av Söderslätt som hade råkat bli vår gräsmatta kom det nu rejäla regnskurar, men med vårt pressade tidsschema så fanns inget utrymme för stillastående hjul. Gräset maldes nu ner i leran och banan blev spårig och hal, för att snart mer och mer påminna om en liten motocrossbana. Med vår ständigt lutande körstil stod det inte länge på förrän vurporna började komma, och leriga kläder med dem.
Symbios i kedjehuskedjan
Vi bodde i ett kedjehus, som femtonde och sista länk i en spikrak kedjehuskedja. I en kedjehuskedja härskar vissa normer och med grannen lever man i symbios vare sig man vill eller inte. Far var duktig på mycket men inte på symbios. Ödets nyck hade sett till att länk nr fjorton var herr och fru Persson som var hängivna trädgårdspysslare. Deras gräsmatta var tät och kortsnaggad som en golfgreen, med en enastående svikt när man gick på den. Vår relation till Perssons var ansträngd sen tidigare. I bagaget fanns bl.a. misstankar om att de maskrosfrön som varje försommar seglade in över deras lustgård kom från vår gräsmatta.
Nu stod herr och fru Persson bakom sitt staket och beskådade vår nya motocrossbana, först förfärat sen indignerat. Far som ogillade öppna konfrontationer med oförstående grannar, höll sig nogsamt inomhus under körpassen och syntes inte ens i något av fönstrena. Men herr och fru Persson var ändå inte dummare än att de kunde lista ut att en systematisk massförstörelse av det här slaget helt enkelt måste vara sanktionerad av far själv och ingen annan. Vi fortsatte att leka med Perssons barn men varken grannrelation eller gräsmatta ville riktigt hämta sig efter våra körkortsprov.
Framsteg och bakslag
Så småningom började jag kunna lyfta båda fötter från lerjorden korta stunder. Det gick inte just fortare men det vilade onekligen något obestämt nytt och fräscht över det nya färdsättet. En dag kom det förbi fyra främmande killar i 13-årsåldern på gatan utanför och ställde sig att glo på min körning genom den högvuxna häcken. De började hojta och hetsa mig till stordåd som jag inte var riktigt mogen för. Det stod inte länge på förrän den stora cykeln föll över mig och styret for in i magen. Blev liggande i leran sprattlande i panik över att inte kunna andas. Som extra salt i såren kom det nu kraxande ihåliga skrattsalvor genom häcken. Sen dröp de av utan att säga hej.
Vi blir godkända!
Far hade grovt missbedömt sina döttrars uthållighet och envishet. På tio dagar rev syster två av sina 1000 varv. Syster ett gick i mål fyra dagar senare. Själv hade jag loggat 169 varv när tävlingen blåstes av och funktionärerna drogs in, mot min vilja. Nu tog far och ringde till inspektören på länsstyrelsen. Det var en resonabel karl som utan allvarliga invändningar godkände såväl mig som mina syskon.
Veckan därpå kom så våra efterlängtade körkort med posten, snyggt inplastade med foto, personnummer, utfärdarens signatur och myndighetsstämpel (från pappas folkhögskola). Det var fina arbeten som förgyllde vår tillvaro i månader framöver. Men barnets drömmar är lättflyktiga som den första nattfrosten en septembermorgon. Varje ny dag föder nya drömmar som knuffar in de gamla i skuggan. Så trots att det nu inte längre fanns några formella hinder för den stora cykelresan så slutade det ändå så att med cykel kom aldrig mina syskon till Jägersro.
