Sub 12:s skrattfest runt Vättern
Efter ett halvår av minutiösa förberedelser anlände jag och Erik till stugan vid Vätterstranden. När vi skulle cykla n till torget upptäckte vi till vår förfäran att det var den första kilometern av 8 var grusväg (det gick bra). I Motala rådde rena karnevalsstämningen.
Nummerlappsutdelningen var ingen höjdare med påtvingad passage genom teamsportiatältet med köer och brandsskyddsstopp. Den fantastiska cykelmarknaden a la´ FMT fanns inte. Och jag som skulle köpa en cykelregnjacka. Gav upp och gick till trädet. Nu kom den märkliga upplevelsen att stråla samman med ett tiotal okända cyklister. Efter presentation gick vi in på taktiksnack. Som tur vad hade en i gruppen cyklat klunga så vi enades om att cykla tvåpar. Vi repeterade handsignalerna. Obligatorisk pasta intogs på Motalas ökända svartklubb (som dock spelade Carola?). På vägen tillbaks hittade vi en riktig cykelaffär med gatumarknad och jag kunde köpa min halvapriset regnjacka. Vi lastade cyklarna och inventerade utrustningen. Det blåste, över Vättern var det en svart mur. Oj och sen kom stormen och regnet.
Vaknade 02:45, allt gick som en brandutryckning. Fantastiskt, klar himmel! Men vi tappade 5 min och blev sena in mot Motala. På startplatsen la jag i mina Toe Warmer. Det som bekymrat mig mycket var hur jag skulle klara fötterna som blir iskalla under + 15 och Toe Warmers som jag fått av min svåger var räddningen. Träffade de andra, in i fållan och så bar det av innan jag fattade vad som hänt.
Lugn start, vi låg långt fram, cyklister överallt. Efter ett tag ute på slätten började Sub 12 formera sig, vi drog bytte föll tillbaks, lugn men snabb körning. Inte mycket folk tyckte man, men så såg jag tillbaks och såg cyklister så långt bort vägen räckte. Sub 12 låg alltså och drog hela Vättern.
Men så small det till, det en stor klunga passerade. Den första av många. Om klungorna: så var en på tjugo, riktiga farliga skitar. Dom kunde tränga sig in i ledet, lägga sig jämsides, kasta sig in framför. Dom vrålade ””ur vägen” håll till höger” osv. Ingen vidare attityd.
Härligt, cyklingen flöt trots hård motvind på bra. Vi skulle passera Hästholmen men gick in för en första PP. Efter att ha varit splittrade samlades vi åter, utom den Långe, som var försvunnen. Ny start som gick så snabbt att jag och Jana genast hamnade på efterkälken. Vi växeldrog, efter en stund hamnande jag i min vanliga inte uppvärmd startsvacka, men bort mot Brahehus började jag komma igång igen. Gränna bjöd på Pavé och härlig färsk bröd doft. Gyllene Uttern blev nästa stopp där vi återsamlades. På håll såg vi ett fyrtorn sticka upp över de andra och vi var återsamlade igen.
Ny start, men rätt genom oss kom en snabb klunga hårdingar som körde förbi kontrollen rätt genom alla och kastade cyklarna i diket. Och så låg vi ensamma bakom, igen, grrr.
Nu var det backigt där de härliga utförsbackarna åts upp av motvinden. En irriterande gammal hurtbulle anslöt sig till oss och försökte hela tiden av någon okänd anledning trängas sig in bredvid mej och vägrenen. Vid en brant backe upp till Kaxholmen, åkte lättaste växeln i för första gången, den funkade inte så bra utan föll ur ibland. I samma backe skrek en (otrevlig) karl till en yngre tjej. ”MEN BIT I”. Jag log åt det men fick det på hjärnan och plågade min kamrater med frasen under resten av loppet.
Sen kom fantastiska utförslöpor ner mot Huskvarna. Plötsligt dök huvudklungan upp där de väntade in oss. Vi skippade Jönköping. Passagen genom tvillingstäderna var härlig. Lite sakta vände vinden. Jag tyckte inte backarna var så hävliga, men så småningom började det ändå gå tungt. Någon frågade, men hur långt är det till Fagerhult, tjugo minuter, sa jag. Nu hade jag trampat längre än jag kommit vid någon träning. ”Hur långt är det”, tjugo minuter sa jag, igen! Jag räknade metrarna på datorn, och plötsligt var vi framme.
P i en buske och sen i med bullar och sportdryck.
Ut från Fagerhult hade vi samlat gruppen. Nu följde till, för min del efter Olshammar den bästa cykling jag varit med om. Det gick fort, klungkörningen funkade, vi körde tvåpar så man kunde snacka med parkamraten, det sjöng i cykeln, och så det härliga bruset av tågen som rusade förbi. Var man listig låg man på rullen bakom ”den långes” breda vindbrytare. Alla i vår klunga gjorde tecken och visade på hinder o.s.v. , men få andra cyklister gjorde det.
Efter hand drog de i gruppen som kände sig starkare, så i Hjo åt vi som återstod utan diskussioner Lasagne.
Tanten/vakten som sa till alla att man inte fick lägga cyklar på gräsmattan som var full av cyklar var kul. Att hon orkade. Jag gick för smygfulpinka bakom b-majorna och tänk det hade dom förutsätt, så där stod en lång ränna.
Kontrollen i Karlsborg var trevlig, besökte en maja, och fick begripa hur damerna har det. Av med jackan och sen tröjan med allt i fickorna för att få ner hängslena och allt på tid och minimalt utrymme.
Efter Olshammar började jag kallsvettas och frysa och benen började plötsligt skaka, efter råd från Erik så i med bars gel och en halvflaska sportdryck och jag kom påtagligt skakad i gång igen. Efter en PP lite längre fram krånglade pedalen lite och jag så gruppen dra bort i fjärran och åter låg jag och Jana och växeldrog. Någon mer som såg att man fick kräftor? Själv kände jag inte direkt för det just då. En lite snabbare klunga körde om oss och vi hängde på den och simsalabim var vi fatt kamraterna strax före stora bron. Dom andra hade inte märkt att vi var borta.
Depå Hammarsundet är en märklig upplevelse med fullt av cyklister där ingen verkar intresserad att fortsätta, utom VI.
Vägen mot Medevi var absolut loppet sämsta bit, både för mig och för hela VR. Motvind, full koncentration på hjulet före, kraftig vägtrafik. Jag vågade inte annat än trampa på och hålla rulle. Vi vågade inte köra om långsammare torpedocyklister och tempot stannade upp. En hel del snabbare klungor susade förbi, hur vågade dom?
Äntligen Medevi, jag tyckte den korta backen var som en vägg. Täten på klungan drog förbi och likaväl det. Småvägarna var vackra men långa, ”Den långes” växlar började krångla. Och sen tappade han kedjan, se ovan. En boende vid vägen erbjöd sig att låna ut en cykel och härbärja hans, det är så många som gått sönder här sa mannen. Vi fick målvittring och den sista biten in till mål var härlig.
Efter all träning så klarade sig benen och styrkan och ryggen över förväntan bra. Det värsta var resten av kroppen Jag hade riktigt ont i höger överarm/axel, jag smorde med Zon i Fagerhult och Karlsborg och åt flera Ipren. Och baken, inga skavsår men en riktigt j…a träsmak.
Efter loppet när vi plågat oss ut för duschning i stugan på den då rätt så avskydda cykeln gick vi på en inte så dum restaurang. Sen såg jag att min kompis satt och somnade och efter en halvtimmes väntan på betalning gick vi för att hämta cyklarna på cykelparkeringen. Det var inte kul att komma fram och se att den var riven och cyklarna borta. Efter att ha frågat flera funktionärer som pekade på varandra blev vi hänvisade till Folket hus. Där dom efter en kvarts letande hittade cyklarna i ett rum.
Dumt nog gjorde restaurangkrånglet och cykelletningen att det hade hunnit bli mörkt och vi fick stanna på riksvägen för att fixa igång lyse. Men när vi skulle starta och jag skulle clippsa i, bara ramlade jag handlöst i asfalten med cykeln över mig. När jag klarat mig helskinnad runt hela Vättern skulle jag gå och trilla och spräcka revben efter loppet, tusan så snopet!
Vi mötte en vinglande cyklist med lampa där på upploppsvägen.. Klockan var 23:00. Undra när han startade. Den sista i mål blev det nog En kilometer därefter kom en rad med bilar på den avspärrade delen av vägen, sjukvårdsbilen! Hade det hänt en olycka? Nej det var slutet på VR 2008 med bilpatrullen som letade eftersläntrare
Ganska många i vår grupp körde Campa med sitt uppfordrande frihjulksknattrande, så vi fick frågan av en Shimanocyklist, ”Varför låter det så om era cyklar” ”Jo förstår du, det är Campangnolo du vet. Campa, dom bara är så.”
Direkt utan att passera gå åkte jag till Dala-Floda för kosläppet och det var en fröjd att stå där på ängen och se dom lyckliga korna skutta, och buffas. Nu var en veckas jäkt och slit över och jag kunde bara så där och njuta.
På Måndagen åkte jag bil tillbaks väster om Vättern och det var inga korta backar vi trampade över.
Nu har jag cyklat Vättern, det var så drygt som jag trodde, men jag har gjort det.
Sub 12 kom runt, vi som ville höll ihop gruppen och de som ville gjorde bättre resultat än mig. Det som var riktigt härligt var den fina kamratkänslan vi fick på så kort tid och som gjorde vår Vättern till en riktigt fin Happy skrattfest!
Trevlig midsommar önskar Bengt alla SUB 12:are och alla ni Happyiter!
Data från min SIGMA
Sträcka 297.67
Trip tid 11:58
Medehastighet 24,84
Medelkadens 80 (hmm lågt)
Maxv 55.02
Ord per km 7200
