Svenskrapport från downhillvärldscupen i Fort William

Världscupen i Fort William är en av downhillårets höjdpunkter. Evenemanget lockar tusentals åskådare och hundratals deltagare varje år. I år bestod den svenska delegationen av elva åkare och det här är berättelsen om mestadels två av dessa och deras dagar i Fort William under tävlingens tioårsjubileum. Bring on the downhill superheroes!

Text och Foto: Mårten Kihlkrans

Downhillbanan i Fort William betraktas av många som en av de absolut tuffaste banorna på världscupen. Den är inte mest tekniskt krävande och inte heller innehåller den några särskilt stora hopp, men kombinationen av hög hastighet, enorma mängder sten och banans längd gör den ändå till en riktig utmaning för alla som försöker köra den – åtminstone de som försöker köra den fort. Kanske var det då passande att någon marknadsföringsjeppe kommit på att dra likhetstecken mellan superhjältar och världseliten i downhill. Planscher med texten Downhill Superheroes duggade tätt både på arenan och längs infartsvägen och speaker under tävlingen var ingen mindre än Batman. Fånigt? Javisst.

Jag åkte till Fort William tillsammans med Elisabeth Engström och Jon Lindgren från Göteborg. Efter att vi kommit hem från den svenska cuptävlingen i Ekerö blev det ett par timmars sömn innan det var dags att kliva upp, packa väskorna och ge sig iväg till Göteborg City Airport, varifrån vi skulle flyga till Edinburgh. I Edinburgh väntade en hyrbil, en Ford Transit, med vilken vi skulle ta oss ca 20 mil i nordvästlig riktning över det Skotska höglandet till Fort William.

In transit.

Inför vår första natt i Skottland hade vi inget boende bokat men vi bestämde oss trots detta att köra hela vägen till Fort William i hopp om att vi skulle kunna lösa boendefrågan på plats. Efter att ha frågat på tre olika ställen blev det fjärde gången gillt och vi lyckades få tag på två dubbelrum på ett riktigt fint Bed & Breakfast i utkanten på staden. Åtminstone framstod dubbelrummet jag nu fick för mig själv som lyxigt i jämförelse med framsätet på den Volvo 740 jag sovit i på parkeringen vid Ekebyhovsbacken två dagar tidigare.

Nåväl, tisdagen var en typisk mellandag när egentligen ingenting skulle hända, efter en traditionell brittisk frukost begav vi oss därför ut på jakt efter en regnjacka till Elisabeth, hon åkte alltså till regniga Skottland utan regnkläder, och därefter åkte vi ut till Ben Nevis Range, som själva tävlingsarenan heter, för att kolla läget. Efter att ha gått hela nedre delen av banan upp och ned åkte vi till vårt boende ca 10 miles från tävlingsarenan, på andra sidan Fort William. Äntligen kunde vi packa upp på riktigt och göra oss hemmastadda – inte för att det egentligen skulle spela någon roll. Vår stuga skulle under veckan bara komma att användas för intag av frukost, se ett tiotal avsnitt av Top Gear, se 20 avsnitt av Grand Designs, och för att sova i. All annan tid kom att spenderas på tävlingsplatsen.

Jon bygger ihop sin Mongoose.

Själva tävlingen började inte förrän med torsdagens registrering och trackwalk. Att gå en världscupbana och att lära sig den ställer stora krav på ens inlärningsförmåga och koncentrationsförmåga. Dels ska åkarna memorera tre kilometer downhillspår med alla dess olika svängar, stenpartier, rötter och hopp. De mindre rutinerade ska dessutom klara det utan att bli allt för starstruck av att de faktiskt går och diskuterar linjer med celebriteter så som Aaron Gwin, Mick Hannah, med flera.

Trackwalk.

Torsdagkvällen spenderade Elisabeth med att gå igenom de hundratals bilder hon tagit med sin mobiltelefon för att hjälpa henne memorera banan. Det är oklart precis hur mycket hon egentligen fick ut av detta men åtminstone hjälpte det till att hålla nerverna i schack. Att hålla nervositeten under kontroll får nog anses vara minst lika viktigt som att veta precis hur ingången i den 17:e svängen ser ut och på vilken sida den där spetsiga stenen man bör ligga för att komma ur svängen i tid inför nästa sväng. Downhill är lika mycket mental prestation som fysisk.

Första gången någon fick ta med en cykel nedför banan var på fredagens träning. 250 cyklister fick samtidigt tillgång till den halvmilslånga banan vilket stundtals orsakade små krockar och köbildningar. Det är under träningen alla planer från trackwalken ska testas och omprövas. Det blir många stopp för att gå upp 50 meter längs banan för att göra om och göra rätt. Kanske var spåret till höger om stubben bättre ändå?

Köbildning i ingången till första skogspartiet.

Niklas Wallner, som återhämtat sig väl från förra årets rejäla skada, smaskar på genom ett ordentligt stenigt parti i banans översta tredjedel. Är det inte ett leende han har på läpparna så säg?

Under hela fredagens träning såg svenskarna ut att vara i god form. Lite misstag här och där innan alla linjer satt som dom skulle blev det givetvis. Oscar Härnström lyckades överhoppa ett dropp och satte bakhjulet hårt rakt in i en sten vilket ledde till en rejäl smäll och att ett sus gick genom publiken. Inga skador på varken Oscar, cykeln eller stenen så det var bara att knata upp igen och göra om – och göra rätt.

Elisabeth kämpade med det första skogspartiet och hade problem att få med sig tillräckligt mycket fart till roadgapet. Men mot slutet av träningen började det fungera riktigt bra även för henne. Hon såg ut att stå sig väl i konkurrensen mot de betydligt mer rutinerade tjejerna.

Herman Öhlund njuter av utsikten.

Kim Pettersson, vinnare av deltävling två i svenska cupen i Ekerö helgen innan Fort William.

På det stora hela var fredagen ganska lugn. De enda som var på plats var de närmast sörjande i form av åkare, mekaniker, managers och diverse mediafolk. Givetvis var detta bara lugnet före stormen.

Danny Hart skrubbar dubbeln vid marshall station 12 inför tomma läktare.

En av svårigheterna med fredagens träning var att avgöra hur många åk som skulle göras. För många åk och man tröttar ut sig, speciellt på en så lång och krävande bana som Fort William. För få åk å andra sidan leder kanske till att man inte är tillräckligt förberedd för att ge allt i sitt kvalåk. Elisabeth loggade runt tio åk, Jon höll sig lite lugnare och fick ihop sex-sju åk. Robin, som var mest rutinerad av svenskarna tog det väldigt lugnt och gjorde knappt fem träningsåk.

Damien Spagnolo blir intervjuad av fransk media mitt under ett träningsåk.

Lördagen bjöd på träning under förmiddagen och kvalåk på eftermiddagen. Det var nu agnarna skulle sållas från vetet. Döm min förvåning när vi kom fram till arenan och jag hittade Tim Hammar ståendes bredvid banan civilklädd. Tim berättade att han under ett träningsåk i Ekebyhovsbacken två veckor tidigare kraschat och skadat ryggen. Efter att ha pressat på utför banan i Fort William under fredagen hade kroppen på lördagsmorgonen definitivt sagt ifrån. Det blev inget mer åka för Tim. Förhoppningsvis ska han hinna återhämta sig inför nästa tävling.

Övriga svenska åkare såg riktigt snabba ut under lördagsförmiddagen. Men strax innan kvalet slog oturen till igen. Elisabeth gick omkull i banans nedre halva och slog sönder sin ena hand samt ena pedalen. Efter att ha konsulterat läkare och bytt pedaler gjorde hon ett tappert försök att cykla igen men Fort William är inte typen av bana det är lämpligt att köra om kroppen inte känns helt hundra. Elisabeth fick därmed vackert kliva av och erkänna sig slagen av Fort Williams snabba och steniga bana.

Samtidigt som Elisabeth konstaterade att hon inte skulle kunna genomföra kvalet kom Jon ned i målområdet sammanbiten. Utan ett ord rullade han bort till sjukvårdstältet och stoppade ner sin vänsterhand i islådan. Jon hade även han lagt sig i ett av banans snabbaste och stenigaste partier med följden av att tummen slagits ur led. Efter ett besök på det lokala sjukhuset kunde det konstateras att ingenting var brutet. Att köra kvalåket var dock inte att tänka på.

Jon Lindgren

Trek World Racing, Aaron Gwin jagad av Justin Leov.

Kvalåket var blandad kompott för de svenska åkarna. Kim Pettersson och Herman Öhlund hamnade precis utanför de topp 80 som får köra finalen liksom Dennis Dertell. Oliwer Kangas kraschade men tog sig i mål precis som Niklas Wallner. Oscar Härnström lyckades kränga av bakdäcket från fälgen i början av banan och tog sig därmed inte i mål. Alexanger Kangas och Robin Wallner lyckades dock båda två kvala, Robin som nummer 17 och Alex som nummer 69, vilket borgade för en intressant och spännande finaldag.

Finaldagen består till största delen av spänd väntan på sitt åk. Olika åkare har olika rutiner så jag bestämde mig för att titta förbi hos Wallner Racing för att se hur Robin förberedde sig. Robin var i full gång med att koka kaffe på ett trangiakök så det passade bra med en liten pratstund om downhill och föräldrars syn på sporten. Det är intressant att Carina Wallner som varit med i så många år fortfarande knappt kan titta på när Niklas och Robin kör – hon verkade nästan mer nervös än Robin själv.

Robin Wallner kokar kaffe.

Alexander Kangas startade först av svenskarna i finalåket. I gondolen på väg upp gick det nästan att ta på spänningen. Med sig upp hade Alex en landsvägscykel och tillhörande trainer att sitta och värma på. Alex ville sitta på trainern direkt från att vi kom upp med gondolen 30 minuter före hans starttid till fem minuter innan det var dags att ställa sig i starthuset.

Alex på trainern strax före start.

Sam Hill, sedd från gondolen.

Alex hade tyvärr lite dåligt flyt i sitt åk. När vi talades vid efter åket förklarade Alex att han inte riktigt kunde sätta fingret på varför det inte riktigt stämde för honom hela åket, troligen berodde det på något med tävlingsnerverna. Alex slutade på en 65:e plats.

Det andra svenska hoppet var Robin Wallner som slutade på en 36:e plats knappt 14 sekunder efter segraren Greg Minnaar. Stolpe ut för svenskarna denna gång.