Trans Provence – summering

Datum:
16 november 2012 10:16

För några veckor sedan stod Martin Stefan med fullpackade väskor på Umeå flygplats och väntade på planet söderut. Destination: Nice och veckolånga endurotävlingen Trans Provence. Nu har han landat i en bekväm svensk soffa igen och med regnet smattrande mot rutorna sammanfattar han sina upplevelser från tävlingen.

Text och Foto: Martin ”marran” Stefan

Dag 0
Jag och de åtta andra som ska dela transport bygger ihop cyklarna i den tryckande värmen på parkeringen vid Nice flygplats. Kaoset är påtagligt men på något sätt ändå under kontroll. Mitt val att bara ha en 50 liters duffelväska för alla saker som behövs under veckan framstår nu som väldigt dumt. Sovsäck, kläder, reservdelar, extra däck och så vidare tar mer plats än man tror. Kudden och en hel hög andra grejer får inte plats utan hamnar i den nu tomma cykelväskan. Cykelväskan som hamnar på ett lager och inte är åtkomlig  förrän veckan är över, lysande. Nu väntar ett gäng timmar i bil innan vi till slut lastar ut oss själva och våra cyklar på den första i raden av tältplatser, Camp Zero. Atmosfären i tältlägret är full av förväntan. Folk meckar, läser kartnoter och försöker sysselsätta sig bäst de kan. Rapporten till Happy lyder: ”Framme på campet. Folk är väldigt trevliga, och många ser snabba ut. Här finns nog fler enve-hjul än i hela Sverige. Väskan packad, noterna lästa och nervositeten kommer krypande inför imorgon. Håll utkik efter nr 64”

Dag 1, 45 km, 1473 hm klättring, 1791 hm utför
Jag vaknar givetvis alldeles för tidigt, hungrig, spänd och förväntansfull. Ryggsäcken packades redan kvällen innan så det finns inte ens något att sysselsätta sig med innan avfärd. Det enda som borde göras är att släppa ut lite bromsvätska ur bakbromsen så hjulet går runt utan motstånd. Jag struntar i det och tänker att det nog slits in under dagens klättring. Ett beslut jag ångrade några gånger på vägen upp. En dammig och till synes ändlös grusväg blir inte bättre av att veta att bakhjulet knappt går runt. Halvvägs ner för första utförslöpan löper det i alla fall fritt. Det som inte dödar härdar tänker jag med svetten droppande ner på shortsen. Rapporten till Happy: ”Bra dag. Underlaget är ovant, men lutningen inte så farlig. Klättringarna är långa men otekniska, det är bara att veva på, jag älskar nu min lillklinga. Proffsen är sinnessjukt snabba, Mark Weir är trevlig som tusan. Stämningen är kanon, maten bra och servicen kanon”
Anar vi en viss lättnad? Även övriga deltagare verkar lugnare och mindre oroliga, proffs inluderade. Underlaget som kommenterades är dammigt och fullt av lösa stenar i varierande storlek. Inte vardagsmat i Sverige med andra ord utan mer likt det i Sierra Nevada-området till exempel.

Dag 2, 48,8 km, 1404 hm klättring, 2322 hm utför
Lång dag betyder tidig morgon. Frukost serveras klockan 6 och transporten går klockan 7. Dagen bjuder på stora äventyr och avstånd vilket reflekteras i min rapport: ”Lång dag idag, bibliskt ösregn vid lunch, vi klarade oss torra som tur är. Mer stig idag, och pushbike. Jobbigt men genomförbart.  Donkey darko var fantastisk, och fantastiskt lång. Man vill både att den ska ta slut och fortsätta för evigt på samma gång. Jag försöker köra stabilt och med marginaler, går väl hyfsat. Benen känns fortfarande ok, och cykeln verkar hålla ihop. Det svåra är att behålla fokus på de längre specialsträckorna, 850 hm är mycket i en tugga.”
Här började jag nog inse mina styrkor och svagheter. Klättringar och brant, teknisk utförsåkning hör tydligen till styrkorna medan snabba stigar innebär tidsförlust. Nu börjar även placeringen i tävlingen stabilisera sig runt 50-sträcket, lite högre på vissa specialsträckor och lite lägre på andra. De jag cyklar tillsammans med är alla antingen mycket snabbare eller mycket långsammare än mig så var och en kör sitt eget race.

Dag 3, 52,9 km, 1768 hm klättring, 1740 hm utför
Längsta dagen i sträcka räknat, mycket vevande på asfalt blev det. Vi jagades stundtals av lite regn men klarade oss nästan helt torra. Jag höll sällskap med tävlingens ende islänning stora delar av dagen, mycket trevligt. Knuffningen upp till första etappen hypades mycket på middagen kvällen innan men var faktiskt inte så farlig. På samma middag fick jag för övrigt höra av Ralph Näf att jag behöver ”loose a lot of weight” om jag ska kunna bli snabb i cross country. Avväpnande ärlighet från en kille i världsmästarränder, levererade iskallt över ett glas vin och med glimten i ögat. Utförskörningarna är riktigt bra och jag börjar hitta mitt tempo nu.

Dag 4, 29,6 km, 1046 hm klättring, 2354 hm utför
En dag med betydligt mer utför än uppför och det märks på morgonen. Folk är mer avslappnade och vi skojar om att 1000 hm klättring inte är så mycket att bry sig om. Min rapport:
”Mycket nerför idag, det behövdes. Jag var rätt trött på att veva asfalt efter gårdagen, idag var både kortare och mer stig. Planen att åka stabilt gick sådär, missade banan på både första och andra sträckan, på andra förlorade jag säkert en halvminut. Synd, annars passade den mig nog ganska bra med den långa klättringen. Gray earth trail var fet men läskig att köra fort på. Sista sträckan var riktigt fin. Nya tag imorgon, hoppas de stenigare stigarna passar mig bra.” En viss frustration kan anas, att förlora tid på felkörningar är irriterande. Klättringen som nämns i rapporten är dryga 100 hm på stig mitt i en specialsträcka. Alla inklusive xc-proffsen var överens om att de höll att gå i bitar där. Nu har jag hittat ett stabilt litet gäng att cykla med som håller ungefär samma fart på transporterna som jag. Vi är 4-5 stycken, de flesta britter från Lakes, Peaks och andra nordliga områden. Bra stämning och mindre väntan i starten på varje specialsträcka ger lite mer mentalt lugn och fokus.

Dag 5, 43,4 km, 1132 hm klättring, 2053 hm utför
”Grymt fina stigar idag, helt klart bäst hittills. Solen har varit framme också, gött värre. Tyvärr punkterade jag på sträcka 3, annars tycker jag det gått rätt bra idag, men det kommer sabba min totaltid en hel del”.
Här försvann minst en placering i slutresultatet. Trots ett antal genomslag under föregående specialsträcka klämde jag inte på däcken innan start utan rullade iväg med samma däcktryck. I första kurvan blev det uppenbart att däcket krängde på fälgen och då borde jag givetvis stannat och pumpat. Istället fortsatte jag och givetvis small det. Med över 300 höjdmeter kvar av specialsträckan, som dessutom mynnade ut mitt i ingenmansland, vågade jag inte ta risken att köra på fälgen utan stannade och tryckte i en ny slang vilket kostade mycket tid.

Dag 6, 47,5 km, 1430 hm klättring, 3358 hm utför
”Väldigt bra stigar idag också, sista etappen var ett skämt. Brant, löst och exponerat med stundtals borteroderad stig. Jag tänkte flera gånger att jag kört fel, stigen var bara så galen. Jag tror jag gjorde en stabil men kanske långsam dag, verkar som många gjort misstag.”
Jag var försiktigt hoppfullt här innan jag sett resultaten för dagen. Min förhoppning var att min vana att cykla många dagar i rad skulle hjälpa mig mot slutet av tävlingen när andra kanske börjar bli trötta och begå misstag. Visserligen hämtade jag in lite förlorad tid men inte så mycket att det drastiskt ändrade min placering i slutresultatet. Det var ruggig tur att första specialsträckan på 1237 hm utför i år delats i två eftersom jag får punktering på framhjulet med bara några hundra meter kvar av första sträckan. Fälgen höll så det var bara att trycka i en ny slang och sen starta andra sträckan. Om sträckorna som tidigare år suttit ihop hade jag förlorat ytterligare värdefulla minuter på att laga punktering mitt i sträckan.

Dag 7, 33,6 km, 785 hm klättring, 1785 hm utför
”I mål! Tog det lugnt idag, det är svårt att vinna placeringar men lätt att förlora dem om man punkar eller klotar. Riktigt bra stigar igen, men ganska kort dag tyvärr. Riktigt bra stämning, många verkar lättade att det är över. Känslan när vi satt uppe på berget efter sista klättringen och tittade ut över Medelhavet var grym!”
Lättnad blandas med vemod när äventyret är över. Öl dracks, gratulationskramar utdelades och stämningen var allmänt på topp. Vi fick inte åka in i Monaco som man gjort tidigare år men just då kändes det som att det kvittade. Vi satte oss på en servering under tak i Menton och tittade på regnet som öste ner istället. Det känns lite tråkigt att sista dagen var så kort men med tanke på regnet var det nog bra i alla fall.

Resultat
I min egen bok är min insats i själva tävlingen godkänd. Placeringen kunde dock varit bättre om jag bara varit mindre klantig. Eftersom slutplaceringen bara var fem sekunder efter närmast framförvarande hade det utan den onödiga punkteringen som nämnts tidigare varit möjligt att sluta både en och två placeringar högre. Inte så jättestor skillnad kan tyckas men är det tävling så är det. Den absoluta placeringen är inte så mycket att orda om, det är knappast förvånade att det finns 49 cyklister som är snabbare än mig. Å andra sidan går det inte att på förhand veta var nivån kommer att ligga. Värt att notera är att i de officiella listorna står Martin Stefan på 51:a plats men då står även Sven Martin med på 28:e plats fastän han skrotade tungt och fick åka helikopter till sjukhuset sista dagen. Resten av hans gäng körde i samlad trupp ner och stämplade av hans tidtagarkort också och det verkar inte ha tagits bort ur listan.

 

Banan
Bansträckningen var lite annorlunda från föregående år och med några få undantag exemplariskt skyltad både på transportsträckorna men framförallt på specialsträckorna. Det var sällan kartan och noterna behövdes. Även en del specialsträckor var ändrade, huvudsakligen för att ta bort några klättringar och några långa etapper var delade i två delar. Förändringarna har på gott och ont gett tävlingen mer downhillkaraktär. Personligen tror jag att tävlningen nu tilltalar en bredare grupp cyklister men på bekostnad av den särart det hade tidigare. Värt att nämna är också att myndigheterna i Monaco i sista stund bestämde att vi inte fick cykla in där och en cyklist blev faktiskt stoppad av Monacos polis på väg ner till Menton.

Karaktären på specialsträckorna var mer snabb än teknisk jämfört med hur cyklingen typiskt är i svenska fjällen. Visst var det stenigt och stökigt men för mig var det oftast modet att hålla hög fart genom blinda kurvor som brast. Eftersom stigarna körs helt osett är det bra med lite marginaler då det inte går att veta om nästa kurva ska vara stor och svepande eller riktigt snäv switchback. Såna fanns det nämligen ganska gott om så det kan vara bra att ha övat sin switchback-teknik på förhand om man tänkt delta. Faktiskt var nog inte en enda specialsträcka helt utan switchbacks i någon form. En annan sak som hugade deltagare definitivt bör göra är att lära sig leva med exponering då en majoritet av specialsträckorna är mer eller mindre exponerade. Ibland bara lite men ofta hade konsekvenserna varit stora vid en vurpa åt fel håll. Att tumla utför flera hundra höjdmeter stenig bergssluttning är klart ovärt.

Klättringarna var faktiskt inte så farliga som befarat. De flesta går på asfalt eller grus och det är bara att sitta och veva på i sin egen takt. Givetvis ska klättringarna heller inte underskattas men med ett visst grundmått av träning innan är det inte någon fara. Bitvis var det oundvikligt att knuffa cykeln uppför men det var inte speciellt mycket att snacka om. Gissningsvis rörde det sig om under 3000 höjdmeter för hela veckan och då var de höjdmetrarna dessutom på relativt slät stig där man faktiskt inte behöver bära cykeln. En veckas toppturande i svenska fjällen innehåller garanterat mer cykelknuffa och det dessutom i stenigare terräng.

Organisation
Logistiken runt om tävlingen var imponerande, allt funkade som smort. Alla i arrangörsstaben gjorde verkligen ett hästjobb med att flytta vår lilla tältby från plats till plats och hålla oss tävlande med mat. Inte minst viktigt, maten var bra och riklig. Men poängen med att ta med sig ett brittiskt kockteam till Provence undgår mig då det är lite som att gå över ån efter utspätt vatten. En annan märklig sak är det tunna utbudet av färsk frukt både till frukost, efter cyklingen och till middag. Möjligheterna att erbjuda det saknas knappast i södra Frankrike.

 

Redskap
Utrustningsmässigt är jag relativt nöjd. Min cykel har fungerat som förväntat och bara krävt ett minimum av underhåll under veckan. Efter några dagars hård cykling är alla tankar om bling, eventuella färgmatchningar och små viktbesparingar helt släppta. Det enda viktiga är att grejerna verkligen fungerar. Bromsar som tål hård körning är ett måste, utförsåkningarna är långa och ibland är det tvunget att ligga länge på bromsen. Vissa hade med sig en hel stapel däck som de bytte mellan under veckan. Själv tyckte jag relativt hårdpumpade Continental Barons funkade utmärkt överallt. Marken är ofta så lös att mjukpumpade däck inte hjälper greppet speciellt mycket så hellre ett högre tryck för att minska risken för punka. Ett flertal personer inklusive de flesta, om inte alla, proffs körde enkelklinga fram. Uppenbarligen går det men själv var jag tacksam för lillklingan vid ett antal tillfällen, den gör klättringarna så mycket lindrigare. Väldigt många körde lite biffigare hojar med slaglängd kring 160 millimeter och om jag hade en skulle jag nog också gjort det för att få lite bättre högfartsstabilitet och överlag lugnare egenskaper. En busig och kvick cykel är förvisso kul men i slutet av en specialsträcka på 800 höjdmeter spelar ”kul” inte så stor roll längre.

Sammanfattning
Det här är i min mening en tävling som är väl värd att besöka och jag har svårt att komma på något annat i den här skalan som bjuder på en liknande blandning av happyride och race. Eftersom gruppen tävlande i sammanhanget är relativt liten och man lever tätt inpå varandra lär man känna de flesta. Stämningen i lägret var verkligen superbra och alla, från amatörer till proffs, pratade, skrattade, åt, drack vin och cyklade tillsammans.

Anmälan till Trans Provence 2013 öppnar klockan 00:00 den 1/12 2012, häng på låset om du vill ha en start! De erbjuder också guidade veckor för den som vill cykla sträckan, men skippa tävlingsmomentet.

Länkar
Intervju med Martin inför äventyret – Redo för Trans Provence

Trans Provence hemsida

Ta del av Happyrides nyhetsbrev med spännande nyheter!

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.

Senaste kommentarer

jomper 2012-12-12

När vi anmälde oss inför 2011 så var det enkelt att komma med bara man hängde på låset, verkade eskalera redan till 2012.

marran 2012-12-12

Joe Barnes, Steve Peat och Guy Martin, hur mysigt är inte det? yaO0j5GT2gs

InlineOla 2012-12-12

Efternamnet Martin verkade annars gångbart i startlistan 2013, 4 stycken. Den "gamle" Steve Peat ska tydligen också vara med o leka.

Luthman Photography 2012-12-12

marran skrev: ------------------------------------------------------- > Verkar ha varit helt sjukt tryck i år, det är > rena rockkonserten. Det får bli andra utmaningar > för mig nästa år, men det kommer vara tungt > nästa höst när de andra glider ru...

marran 2012-12-12

Verkar ha varit helt sjukt tryck i år, det är rena rockkonserten. Det får bli andra utmaningar för mig nästa år, men det kommer vara tungt nästa höst när de andra glider runt i Provence och har det gött

jomper 2012-12-12

http://www.trans-provence.com/2013entrantlist.shtml Nästa års deltagare, ingen marran och bara en svensk.

C-dale 2012-12-10

Ett par bra RR från T-P till med lite olika vinkel. Adam Craig: http://www.adamcraig.net/trans-provence-2012-the-best-riding-of-your-life Anka Martin: http://housemartin.wordpress.com/2012/10/12/trans-provence-adventures-of-team-dark-cloud-aka-the-...

C-dale 2012-12-06

För dem som inte kan vänta på värme o snöfria backar arrangerar Urge 2 allmountain-ski tävlingar enligt enduro-konceptet. 20% pist o 80 opistat, men hur ser det ut när siste o 150:e man ger sig av? http://www.endurotribe.com/2012/11/ski-enduro-deux...

c-oma 2012-12-06

Tackar för den! Dock inte den sträckan jag vill åt.

c-oma 2012-12-06

Hmm jasså... Du kan få min mailadress...! ;o) Jag har inget hört, inget sett & inget gjort...