VIA Race Hannibal – Ett lopp för den som vågar känna och leva.

VIA Race Hannibal är ett Ultralopp i tre kapitel. I somras cyklades kapitel ett i Hannibals fotspår, ja alltså han som gick med sin armé och 38 stycken elefanter från Iberiska halvön och senare fick lite problem i alperna innan de svängde höger ner i Italiens stövelskaft. Loppet är på 400 mil och vår fotograf följde cyklisterna i bergen.

I väntan på Hannibal, tidigt på morgonen var det dags att rulla iväg, tyst så att inte resten av de boende i ladan vaknar.

Jag vaknar upp i ladan hos en fransk bonde. Det är tidigt och den ivriga julisolen har ännu inte gått upp. Utan att kunna se eller höra de cyklisterna som bestämt närmar sig från andra sidan berget, i mörkret tror jag mig ändå kunna höra ekandet av högljudda frihjul.

Tyst morgon innan cyklisterna trampar sig upp för berget.

I horisonten reser sig berget och medan jag närmar mig, slukas jag upp av de omringande förhistoriska vulkanerna. Vi befinner oss i mitten av ett Ultra-race vars väg korsar Europa och följer resan Hannibal och hans elefanter gjorde genom Europa.

I väntan på Ultra, för många ser det ut som helt vanliga cyklister på en kort dagstur. Få anar hur många mil cyklisterna loggat.

Detta är det första loppet i en trilogi som följer forna imperier och dess land. Vi följer Hannibal och hans elefanter, förbi breda slätter, längs mjuka kullar, genom breda långa dalar och över de höga bergspassen. Resan sträcker sig 4000 km från Cartagena, Spanien, till Giovinazzo, Italien, och klättrar 40 000 höjdmeter längs resans gång.

Var sak på sin plats, korta pauser för cyklister med ambitionen att cykla snabbt.

Vulkanen som jag sitter på är len och mjuk, nedslipad av generationer av istider, dess dalar djupa med näringsrik jord, fyllda med gamla byar som sedan länge legat gömda. Längs de långdragna vägarna närmar sig deltagarna, en efter en. I en av de små bergsbyarna stannar en cyklist för att fylla sina flaskor. Solen hänger lågt över dalen när nästa anländer. De pratar lågmält tillsammans medan de delar på en påse nötter. Det finns inget överflödigt, inget överväldigande behov av ord. Det är här, under tävlingens hårda sträckor, som de ljuvaste ögonblick infinner sig och kärnan av ultra kan hittas, osynligt för de som ovetandes glider förbi på väg till affären.

Det är inte alltid du har någon att cykla med. Speciellt inte när distansen sållat agnarna från vetet osv.

Adam Bialek är först att passera. Jag sitter i eftermiddagssolen och väntar på honom. Solen står fortfarande högt på himlen och kastar hårda skuggor över landskapet. Med ett ansikte täckt av damm och linjer av trötthet, klättrar han runt den sista serpentinkurvan och jag knäpper av kameran. Allting går plötsligt så fort, jag hoppar på min cykel och skyndar i kapp. Bakom allt damm vilar ett par mjuka och stillsamma ögon. Det finns ett lugn i dom. Ett trött men fokuserat primitivt lugn. Efter hans passage går tiden tillbaka till det normala igen. Men det känns inte normalt. Det går för långsamt, spänningen är för påtaglig för att tiden ska få gå normalt.

Toaletter längs med vägen är sällan under av rent och fräscht. Det är inte heller ultracyklister efter några hundra mil.

Under en stjärnklar himmel vaknar jag och när jag tittar ut ur mitt tält syns ett vagt ljus som långsamt och envist kämpar sig upp för berget. Jag kliver ut och gör mig redo. Han är trött, och jag gör honom sällskap under den sista biten. Det tar tid för honom att hitta ord. Vid toppen stannar han och tiden tycks stå helt stilla. Han tittar ut, bortåt, och mot den plats där solen inom kort kommer resa sig från. Det är få stjärnor som nu hänger kvar på himlen. Snart ger tystnaden väg för läten av murmeldjur och kobjällror. Daggen från de gräsklädda bergen kommer kyssas bort och strömmar av vatten falla ut längs klipporna.

Tramptag efter tramptag. Nöta sig fram, fylla på energi, byxfett och vätska. Cykla hela natten. Cykla hela dagen. Cykla hela vägen.

Ultraracing – Mer än bara ett lopp 

Ultraracing är en värld som få förstår innan de upplevt den. Det är inte bara en fysisk utmaning, utan en djupgående resa som kräver lika mycket av ditt sinne som av din kropp. I år cyklade bara en svensk i Hannibals spår, men det finns utrymme för fler. Loppet är öppet för alla som är villiga att utforska sina egna gränser och ta del av den gemenskap som finns mellan dom.

Vad mycket mat du har! Får du äta godis på vardagar? Hur mycket kostar din cykel?

Genom mina bilder hoppas jag att kunna dela en del av den skönhet, intensitet, och den paradoxala gemenskapen. Det är min önskan att fler från Sverige ska känna samma dragning till det okända, samma längtan efter att skriva sin egen berättelse längs dessa vägar.

Fullastade cyklar och ändå så lite som möjligt. Inget onödigt.

Kanske är detta din möjlighet att bryta dig loss från vardagens gränser och upptäcka vad som finns där ute, en ny relation till verkligheten, utan rädsla eller hinder. Ett kärleksbrev till vägen dit, vad skulle livet vara utan vägen dit.

Oavsett om du är en erfaren ultracyklist eller om du söker ditt första stora äventyr, finns det en plats för dig här, bland bergen och slätterna, där historien fortfarande skrivs varje dag. Jag hoppas att jag får följa och fota någon av er vid nästa uppsättning.

Bra lykta är A och O om du ska trampa dig igenom mörkret.