Långtidstest: Rose Root Miller, del 4 – #enduro

Datum:
22 augusti 2017 09:04

Ända sedan jag rullade de första metrarna på Root Millern har jag längtat efter att få pressa gränserna i riktiga berg och nu väntade först en helg i Järvsö och sedan fyra heldagar i Åre. Det skulle utan tvekan bli ett rejält stresstest för cykeln.

Läs del 1 av testet
Läs del 2 av testet
Läs del 3 av testet

Det är inte cykeln som ska ha roligt

En vis man beskrev en gång sitt förhållande till sin cykel med orden ”Det är inte cykeln som ska ha roligt”. Med det i bakhuvudet packade jag och Rosen in oss i bilen och begav oss till Järvsö och Åre för lite dedikerad utförscykling, eller enduro som man kan kalla det när man kör downhill på cyklar som inte riktigt är byggda för det.

Dämparbryderier i Järvsö

Första dagen i Järvsö bjöd vädermässigt på 50 nyanser av grått och rejält med regn. Även om det mest åktes i de snällare lederna blev det flera åk i den svarta men korta Itzy Bitzy samt ett helåk i den rejält utmanande downhillbanan Kristin. Allt eftersom dagen gick stod det klart att det inte var geometri eller slaglängd som satte gränserna för hur fort det gick att köra, utan stötdämparna som jag inte alls kom överrens med. Trots att åken i Järvsö är korta fick jag rejält ont i händer och underarmar och jag var tvungen att stanna mitt i åken för att återhämta mig. Det kändes som att Pike RC-gaffeln inte klarade av det snabba småstöket utan alla vibrationer fortplantades upp i armarna. Till viss del kan det blöta vädret spelat in eftersom det kräver att man greppar styret hårdare, men det kändes ändå som att gaffeln underpresterade. Jag ägnade mycket tid till att laborera med de få yttre inställningar som gaffeln har att erbjuda – lufttryck, lågfartskompression och returdämpning. Med kompressionsdämpningen i pincip helt öppen och lufttrycket anpassat för att bottna med jämna mellanrum blev det returdämpningen kvar att använda för att se om jag kunde råda bot på mina onda armar. Rejält ökad returdämpning gav ett märkbart större lugn i styret men det var till bekostnad av närvarokänslan i cykeln, det var som att åka på en madrass.

Jag visste egentligen hela dagen var det egentliga problemet låg, även om framgaffeln också underpresterade. Snabbt småstök ska inte ätas upp av dämparna utan av däcken, men utan riktiga sidoväggar passar min aggressiva åkstil inte riktigt ihop med riktiga downhillbanor, vilket innebar att jag rullat på över 2 bar i så väl fram- som bakdäck. Till nästa dag sänktes trycket i däcken något och en volymspacer från gaffeln togs bort för att se om det blev bättre känsla att köra med lite högre tryck och mer linjärt beteende. Punka i andra åket och sedan var det tillbaka till det höga däckstrycket igen. Gaffeln kändes dock lite bättre.

Med allt mer upptorkande underlag kände jag att det var dags för ett mer objektivt test – hur snabb är Rosen egentligen på ett riktigt downhillåk? Strava kan diskuteras i all oändlighet men här kändes det perfekt. Förra året gjorde jag ett antal maxfartåk nerför leden Kristin med downhillcykel och nu kunde jag enkelt göra en benchmark mot dessa åk. Det blev ett fullfartsåk med stigande rädsla där cykeln pressades till sitt yttersta. Det kändes ganska uppenbart att cykeln, trots att den hanterade stöket på ett sätt som är svårt att tro på, inte är byggd för riktig downhill. Klockan då? 1:58 visade Strava. Fem sekunder långsammare än mitt bästa åk med DH-cykeln och då gjorde jag ändå ett par missar som hade kunnat kapa kanske en sekund till. Cykeln är helt klart kapabel om man kan låta bli att skita på sig när det börjar gå undan.

Kapitalförstöring i Åre

Lärdomarna från Järvsö var tydliga – antingen måste dämparna uppgraderas eller så måste jag hitta ett sätt att kunna köra med lägre lufttryck utan att punktera. Lösningen fick bli en ytterbensservice och en uppsättning ProCore-insatser i däcken. Högt tryck i inre däcket för skydd mot genomslag och för att hålla däcket på plats, men samtidigt möjligt att köra med lägre tryck i yttre däcket. Med lift och rena downhillåk spelar viktökningen ingen större roll. Det här ska inte bli en recension på ProCore men ett par kommentarer kanske är på sin plats. Dels är inte ProCore-systemet anpassat för 30mm breda fälgar och dels så kommer man inte ifrån de klassiska tubeless-problemen med små pyspunkor och ständigt pumpande innan allt har tätat. Innerdäcket ville inte sätta sig mot fälgkanten utan låg och tryckte på däckssidan av ytterdäcket vilket skapade en oroande bula på däcket men funktionsmässigt upplevde jag inga problem.

Med ProCore-insatsen kunde jag sänka trycket i däcken till strax under 1.5 bar vilket gav en helt annan känsla i cykeln. I Järvsö gav kroppen upp efter en minut medan jag nu kunde stå på för fullt i tiominutersåk på betydligt tuffare leder, och gaffeln kändes avsevärt bättre. En heldag med en Quarq Shockwiz bekräftade även att dämparinställningen var som den borde.

Bräcke, Nelson, Tjärnis och DH-banan – cykeln hanterade det mesta i lågzon utan större bekymmer men när högzon öppnat och jag släppt Root Millern lös nerför Hällrajd inklusive sista branten innan Hjulingen kände jag ändå att jag till slut klivit över komfortgränsen för vad en stigcykel som denna mår bra av. Det kändes ändå som en ganska rimlig kompromiss. Slutbranten på Hällrajd har känts rätt svajig även på downhillcykel, så om priset för att inte längre äga en downhillcykel är att avstå Hällrajdbranten och tappa 5 sekunder på en tävlingsbana i Järvsö har jag svårt att motivera varför man behöver en downhillcykel om man inte kör utför väldigt mycket.

Ett besök i Åre går sällan obemärkt förbi på cykeln, så inte heller denna gång. En OTB i Nelson fick styret att snurra nåt varv med följden att Reverbslagen slets ut sitt fäste på reglaget. Frambromsen började läcka olja uppe i kopplingen vid handtaget till följd av samma krasch då kopplingen vred sig och den allmänna mörbultningen gjorde att hjulen blev både lite buckliga och att ekrarna började rassla. Och så lite repor på ramen så klart. Att cykla i Åre är ren kapitalförstöring, men glädjen är väl värd kostnaden. Och det var ju inte cykeln som skulle ha roligt…

Summering – Åkintryck

Rose har med sin Root Miller byggt en ”kategori 3” stigcykel, för max 60 cm dropp, som är kapabel till så mycket mer än vad de själva vågar stå för. Den känns trygg och stabil utför rejält utmanande leder, den äter effektivt upp stök förutsatt att man kan köra lite lägre däckstryck och den verkar stå pall för det mesta, även om den så klart inte mår bra av att köras på detta sätt på regelbunden basis. De långa kedjestagen innebär att den inte reser sig likt en vildhäst så fort man blir lite taggad men de ger istället cykeln en välbehövlig stabilitet utan att för den delen göra cykeln svårmanövrerad. Den interna kabeldragningen har Rose nu fått till riktigt bra och inget rassel hörs från kablarna. Den enda komponent som jag inte tycker hanterar situationen riktigt bra är framgaffeln. Det är ett bra chassi men jag personligen hade börjat överväga en stålfjäderinsats och kanske nytt dämparcartridge för att kunna nå full potential med cykeln. För den som till största delen ägnar sig åt klassisk stigcykling men ett par gånger om året ger sig på liftassisterad utförscykling eller enduro-tävlingar är Root Millern utan tvekan en het kandidat.

Senaste Kommentarer

örgelgörgel 2017-08-22 14:59

Procore är bäst.

C-dale 2017-08-22 17:06

Jag tycker att Herr H. skall testa CushCore o Huck Norris också, så att vi får ett fint test av punkaskydd!

H. 2017-08-23 17:19

Det är säkert så att bredare däck hade kunnat hjälpa. Eller däck med DH-casing. Jag stod i valet och kvalet men kom över en uppsättning Procore för samma peng som ett par däck så då tyckte jag det kunde vara en kul grej att testa.

örgelgörgel 2017-08-24 11:57

Bäst med procore är att man får pumpa efter varje åk.

Luthman Photography 2017-08-24 12:23

Man får stora biceps!