Algarve Bike Challenge – ett mini-Cape Epic för alla

Duo- eller parrace är ett tävlingsformat som i dag mest är känt genom tävlingsserien Epic Race Series, med Cape Epic i förgrunden, som körs i mars månad i Sydafrika. Ett format där du bildar ett lag med en kamrat och cyklar hela loppet ihop, peppar varandra, supportar vid tekniskt strul etc. Du får aldrig vara mer än någon minut ifrån varandra under hela tiden och tävlingstiden tas på den som är sist i mål av er två.

Robin VesterbergDet här med att bygga ihop cykeln efter att man flygit är alltid ett meck

Vad är Algarve Bike Challenge?

Algarve Bike Challenge är en fin tredagars mountainbiketävling som består av en kvällsprolog och två maratonetapper med olika karaktär. Tävlingen utgår från staden Tavira på Algarvekusten, som är belägen cirka 30 minuter med bil från flygplatsen i Faro och nära gränsen till Spanien.

Jag satte mig ner med Marco Fernandes, mannen som en gång i tiden drömde fram loppet, för att få veta mer om hur allt startade. Marco berättar att idén tog form redan 2012 och att den lokala amatörcykelklubben i Faro arrangerade den första upplagan året därpå. Sedan dess har klubben varit den drivande kraften bakom varje upplaga.

”Vi startade med 180 cyklister i den första upplagan,” berättar Marco. ”Sedan dess har vi vuxit stadigt. År 2023 slog vi rekord med hela 1 360 deltagare.”

Även om formatet i grunden är troget par-konceptet har loppet haft sina utflykter i proffsvärlden. Under 2016 och 2017 var det en del av UCI:s internationella kalender, men i dag är det främst ett motionslopp som passar alla. Nytt för de senaste åren är också att man öppnat upp för solodeltagare, även om hjärtat i tävlingen fortfarande är parformatet.

Varför just Tavira?

Tobias BjörkgrenMysiga broar och kullerstenbelagda gator i centrala Tavira

För den som besökt Tavira är svaret enkelt, men Marco utvecklar varför staden är den ultimata basen för ett etapplopp:

”Tavira är en historisk pärla med enorm charm. Du har kusten på ena sidan och bergen med fantastisk natur precis runt hörnet. Det är en stad med stark cykeltradition och tillräcklig hotellkapacitet för att svälja ett stort event.”

Inför 2026 har arrangörerna skruvat på konceptet. De har valt något kortare etapper men med en balans av olika terrängtyper. För Marco var det också viktigt att införa helt nya stigar, vissa byggda från grunden, för att överraska även de mest trogna veteranerna.

Att stänga ner en stadskärna i tre dagar har sina svårigheter

SportografNattprologen, en personlig höjdpunkt

Att stänga av en hel stadskärna är ingen enkel match. Marco minns de första åren som utmanande, där många boende blev irriterade över att vardagens rutiner ruckades, men i dag ser lokalbefolkningen de ekonomiska fördelarna, även om det alltid finns någon enstaka invånare som fortfarande knorrar över avstängda vägar.

Bakom kulisserna krävs en mindre armé. Medan planeringen sköts av en kärngrupp på fem-sex personer växer teamet till närmare 150 volontärer under själva tävlingsveckan. Det är en enorm apparat där de största kostnaderna går till boende, mat, sjukvård och polis.

Och så var det den viktigaste frågan av alla: Hur många Pastel de Nata (Portugals nationalbakverk) går det åt på avslutningsdagen?

”Vi köpte in runt 2 000 stycken till förra upplagan!” skrattar Marco. ”Tidigare hade vi dem ute vid vätskestationerna, men i år har vi valt att servera dem på vårt ’pasta party’ i stället.”

Låga instegströsklar

Tobias BjörkgrenUnderlaget varierar men det är mycket grusvägar med olika löst underlag, som klassiska svenska långlopp

Enligt Marco är tröskeln lägre än vad många tror. Visst är banan utmanande och bjuder på tekniska partier, men den är aldrig så svår att en mountainbikecyklist med grundläggande färdigheter inte klarar av den.

Prologens kullerstensgator i gamla stan är mer av en folkfest än ett tekniskt prov, och de efterföljande etapperna på 60–80 km är fullt hanterbara med en normal motionsförberedelse. Det är helt enkelt ett race för alla – från det glada gänget som cyklar ett par gånger i veckan till det hårdsatsande proffset.

Vår upplevelse

Tobias BjörkgrenBancheck dagarna innan loppet

Jag parade ihop mig med Robin Vesterberg. En cyklist som jag träffade när jag var på Shimanos lansering av den trådlösa XTR-växelgruppen och som tävlat i många av samma tävlingar som jag genom åren, men som det senaste året fokuserat mer på längre graveltävlingar.

Att bilda par handlar om mer än att cykla snabbt ihop. Under den här resan umgås vi hela dygnet. Vi delar hotellrum, käkar alla måltider och utforskar staden samt shoppar krimskrams ihop. Skulle det vara dålig stämning utanför racet påverkar det totalupplevelsen. Tursamt nog är Robin en supertrevlig prick att ha med, och en specialist på att blöda bromsar efter en flygresa.

Stadsprologer – en underskattad tävlingsform

Robin VesterbergTrackwalk på stadsprologen innan officiella träningen öppnades

Att swisha mellan gränder, ut för trappsegment och sicksacka genom parkgångar under ljuset av ens cykellampor, flåsandes i startgrupper om tre par åt gången, är en riktigt rolig historia och ger bra med action för åskådare som samlats för att kika på kritiska segment.

Jag upplevde en stadsprolog för några år sen i Borlänge Tour och tyckte formatet redan då var väldigt roligt, och jag tycker att det är fint att man visar upp cyklingen även för icke-cyklister så att man ser att vi finns och kanske lockar en och annan att tjata till sig en cykel från föräldrarna och också kan cykla utför trappor eller liknande. Att dessutom köra i skymning och i kvällsljus är en riktigt cool upplevelse; det vet ju alla som kvällscyklat med lampor i skogarna att ens fokus blir snävare och allt runtomkring försvinner.

Algarvekustens böljande natur bjuder på fina utmaningar

Tobias BjörkgrenLyfter man blicken under tävlingen så bjuds man på fina vyer över ett böljande landskap

Etapp 1

72 km lång och 1 800 höjdmeter. Du kommer aldrig riktigt högt, men det är hela tiden klättring eller utförsåkning, så klättringarna kändes verkligen i benen. För Robins räkning var dessa klättringar jobbiga, både mentalt och för benen.

Algarve BCFörsta maratonetappen i Algarve Bike Challenge 2026

Här tror jag att Robins erfarenheter från längre grusvägslopp som The Traka hindrade honom från att gå på snabbare i backarna, och trots att vi båda låg på lägsta växeln med snarlik utväxling bidrog hans låga kadens till att han i slutet av loppet skulle åka på krampkänning. Medan jag cyklade med högre kadens och väntade in. Just att våga gå över tröskeleffekt och bibehålla högre kadens tror jag är en god strategi när backarna är kortare än 10 minuter åt gången.

Tobias Björkgren”nere men inte ute”. Här var Robin lite trött :)

Efter etappen var Robin helt slut och hade kämpat riktigt bra med att manövrera både kramp och mentala blockeringar. Men statistik är så roligt; jag hoppas att lite mer träningskunniga också kan kommentera anledningar här. Pulsmässigt hade jag ungefär 50 minuter i mitt tröskelspann och Robin hade knappt 10 sekunder. Trots detta låg han på krampkänning och kunde inte ta i mer. Utöver tuffa klättringar hade vi en vurpa med Robin som kunde ha gått riktigt illa, men han klarade sig med lite ont i hand och arm. Vattenpassagerna gjorde att livslängden på min drivlina kanske också halverades, för det var ett ljud som man inte ville höra, som jag cyklade med i kanske en timmes tid innan vi nådde servicedepån som hade kedjeolja.

Vi båda hade ungefär samma tröskeleffekt. I mitt huvud borde det kanske varit tvärtom med våra pulskurvor. Men låg kadens och mer lokal trötthet kan vara förklaringen här. Oavsett: bra jobbat, Robin, och dagen efter öppnade upp för revanschlust.

Etapp 2

En stark revanschlust samt ett födelsedagsfirande på bästa sätt stod på schemat. En kortare etapp på 62 km, men även här en hel del höjdmeter, men inga superlånga klättringar; alla är i stället korta och ”punchiga”. Återigen: lägsta växeln och gneta sig upp.

Algarve BCSista maratonetappen i Algarve Bike Challenge 2026

Dagens klättringar gick mycket bättre och vi kommunicerade bra sinsemellan så att vi hela tiden hade koll på var vi låg. Vi hade också halkat ner en startgrupp och fick starta 10 minuter efter den första vågen. Vår start blev således mycket lugnare och kändes nästan för lugn innan vi nådde första klättringen. Här sprack det återigen av, men det kändes inte alls lika stressartat som dagen innan.

Vi fick på ett bra flyt och kunde cykla ikapp många cyklister i utförslöporna och när det blev singeltrack. Här gällde det också att positionera sig så att man inte hade någon framför sig med dålig teknik som bromsade upp. Inför loppet hade vi testkört de första sju och de sista femton kilometrarna, så vi visste lite när man behövde satsa på att ligga långt fram.

SportografAlgarve Bike Challenge avklarat!

I ett parti mot slutet som vi inte hade testkört gick det på en platt sektion som var mycket rolig och knivig i rödstenigt ökenområde, men helt plötsligt, i en utförslöpa, kastades man ner i en vänstersväng som ledde en igenom krossad keramik och glasbitar. Här bad man till gud för att inte få en skärva genom däcksidorna. Så till arrangörer av tävlingar i framtiden: undvik gärna sopstationer med vassa keramik- och glaskanter.

Dagens siffror var lite jämnare mellan oss och Robin var mycket mer nöjd med sin insats, och när vi kom tillbaka till hotellrummet hade hotellet slängt ihop en mastig chokladtårta och en flaska rödvin till födelsedagsgrisen. Det var ju en kul detalj som kändes väldigt kontinentalt.

Resultat

Även om resultatet inte spelar så stor roll är det ändå kul att prestera och känna att man gör det bästa man kan. Med det sagt är jag väldigt nöjd med hur vi presterade då vi cyklade ihop för första gången.

Av 270 deltagande par, varav 128 i herrar master, som var vår kategori, placerade vi oss följande.

Prologen: 59:e plats totalt, 24:e plats i herrar master
Etapp 1: 105:e plats totalt, 40:e plats i herrar master
Etapp 2: 59:e plats totalt, 25:e plats i herrar master

Slutplacering efter loppet: 78:e plats totalt, 29:e plats i herrar master

Ett värdigt slut på detta minietapplopp. Men vem bryr sig om detta egentligen? Vad hade vi för cyklar och vad körde vi för däck?

Bikesetups

Jag körde med min Cannondale Scalpel Lab71 Team Replica i storlek large som jag köpte förra året, och som är en uppgradering från en äldre Scalpel som jag hade sedan 2020, tror jag. 120 mm Lefty fram och Fox-dämpare bak. Här var jag lite fundersam på om inte en medium skulle passat mig bättre, men efter att ha kört en bikefit ska jag definitivt ha storlek large. Min överkropp är ganska lång, så med det integrerade styret mäter den upp ungefär samma position som min gamla setup med 100 mm styrstam.

Tobias BjörkgrenBike check på Tobias hoj. Flaskorna är från världscupen och den ena är Simon Andreassons och den andra är Charlie Aldridges.

Jag har fortfarande inte löst packningen av cykeln med det integrerade styret på ett bra sätt. Men det får vi kanske ta i en helt separat artikel. Sulorna den här gången, av ren lathet egentligen, är Continental Trinotal som jag hade med på test av däck till Cykelvasan. Trots lite högre dobbar rullar de inte alls pjåkigt. De satt kvar på min hoj från i höstas när jag bytte till de däcken för att få lite mer stabilitet i lite halare före på mina lokala stigar.

Jag tog med mig ett par Vittoria Peyote som backup, eller rättare sagt: jag hade tänkt att byta till dem för snabbare rull. Men efter att ha testkört banan och sett typen av grova stenar på grusvägarna och vissa vattenkorsningar behöll jag Continentaldäcken. Jag visste ju ändå, som sagt, hur de var. Men kikade jag på andra åkare var det en stor mix av däckval, allt från smala Schwalbe Thunderburts till lite biffigare Maxxis Rekon/Ikon.

Övriga detaljer, Favero Assioma MX-2-pedaler som jag haft i 2 år snart, fungerar klockrent fortfarande. I styret har jag Sahmurai Sword-pluggar för att täta eventuella punkteringar. Sedan en sadelväska från Topeak med 2 hållare för CO2, däckavtagare och TPU-slang, samt ett multiverktyg och extra kedjelänkar.

Robin VesterbergBikecheck Scott Spark

Min utväxling var samma som VM i Schweiz: 30t fram och 9–45t-kassett bak. Det ger ungefär samma utväxling som 34t fram och 10–51t bak, som Robin hade på sin Scott Spark, som i hans utsago har några år på nacken. Men det är ju fortfarande den nya designen med integrerad dämpare. En hel del cyklister körde hardtail också, men jag gillar bekvämlighet nu när jag fyllt 40 och kör i riktiga pojkklassen.

Robin testkörde Shimano XTR-hjulen som lanserades förra året och valde Vittoria Mezcal, ett lite mellandäck mellan Peyote och Barzo i grepp och rull. Robin har tagit en gammal latexslang och trätt över ena gaffelbenet. Där har han plats för multiverktyg och däckavtagare. Sedan har vi tejpat en TPU-slang från Schwalbe på undersidan av toppröret framme vid styret. Robin kör med XTR-vevparti med en effektmätare från kinesiska Sigeyi, premiär för denna säsong.

Bonding for life eller breakup?

För den som vill sätta sin relation på prov är ju dessa lopp perfekta för att komma närmare sin partner och lära sig att arbeta genom kriser och fira framgången att de tog sig runt. Det kan också vara det som sätter permanent stopp för relationen. För mig och Robin hade vi en fantastisk resa och mellan cyklingen njöt vi av kafébesök, extremt goda middagar både på portugisiska restauranger, indiska och japanska. Som vegetarian kan man behöva sortera lite i restaurangutbudet, men Tavira är verkligen en turiststad med stort utbud. Jag skulle jättegärna åka hit igen och cykla både landsväg och gravel för att utforska mer i närheten.

Har du testat parlopp i denna form, är det något du vill ha mer av i Sverige, eller är det bara ytterligare ett hinder för att ställa upp i tävlingar, då man saknar en jämn partner? Vilket lopp skulle du rekommendera andra att köra? Vilka delar skulle man kunna kopiera till Sverige?