Första veckan i september intog världens bästa downhillåkare den lilla norska byn Hafjell i närheten av Lillehammer. Inbäddat i gröna kullar och blå sjöar så välkomnandes vi av solsken och högsommarvärme. Veckan började med avslappade men kalkylerade åkare som spanade in varje sten, rot och kurva på den populära downhillbanan i Hafjell Bike Park. Allt eftersom veckan gick steg spänningen och man såg allt mer fokus lysa i ögonen på de tävlande. För när det är VM får du bara en chans – ett åk – och när du lämnar startfållan på söndagen är det allt eller inget. Ett åk per år för att få äran att sätta på sig den regnbågsfärgade vinnartröjan. Och just det blev temat på årets VM-tävling i Hafjell – det var allt eller inget…
Text: Hanna Jonsson (hanna@happymtb.org) Foto: Hanna Jonsson, Lina Skoglund, Anki Eriksson, Björn Olsson
Efter ett sönderregnat Master-VM i Hafjell för några veckor sedan gick vi alla och hoppades på att vädergudarna äntligen skulle ge den lilla byn lite välförtjänt sol. Och när jag och Lina Skoglund styrde kosan mot Hafjell på onsdagseftermiddagen blev det uppenbart att vi inte bara skulle få solsken utan även högsommarvärme! Efter 8 svettiga timmar (i min bil utan AC) skymtade vi Hafjells böljande kullar i en röd-rosa solnedgång. Eftersom det var baninspektion på onsdagen hade alla team-trucks redan slagit upp sina tält på parkeringen utanför Hafjells gondol. VM bjuder på en speciell stämning – det ligger ett förväntansfullt surr i luften och spekulationerna går varma mellan såväl åkare, som mediafolk och vanliga åskådare. Skulle Sam Hill äntligen vinna ett VM? Kunde Josh Bryceland, a.k.a Ratboy, stå emot pressen och vinna både världskuppen och VM i år? Skulle Rachel Atherton äntligen få ta en titel i år eller skulle Manon Carpenter vinna båda titlarna 2014?
Det märktes på banan att det leriga vädret från Master-VM hade satt sina spår. Det fanns inte mycket jord kvar på marken utan stenar och rötter låg blottade för de närmare 100 downhillcyklar som plöjde nedför backen under veckans gång. Jämfört med förra året såg stenarna vassare, större och fler ut och lämnade lite kvar åt fantasin. Det var otroligt mäktigt att se när världens bästa åkare plöjde igenom en stenkista som om den vore smågrus.
Det som inte alltid går igenom tv-rutan är hur otroligt olika alla åkare kör en och samma sektion. De kan köra exakt samma linje och ändå köra den helt olika. När Gee Atherton flög nedför första stenkistan under torsdagens träning slog han emot varenda sten i sin väg – han monstertruckade över allt – samtidigt som Troy Bronson knappt nuddade marken över exakt samma parti minuterna senare. När det kom till Josh Bryceland såg det inte ut som han ens försökte köra fort medan Aaron Gwin såg ut att försöka för mycket. Våra egna svenska stjärnskott såg stabila ut. Robin och Niklas Wallner såg kalkylerade ut och Alex Kangas fick det sjukt stora road-gapet att se smutt ut. Den enda gången jag såg en skymt av Oscar Härnström var när han sladdade in i den största stenkistan – vilket fick hela publiken att hålla andan – men mitt bland de jättestora och besvärliga stenarna rättade han upp det hela utan några som helst problem.
Bland tjejerna varierade nivån också en hel del. Även om jag blir otroligt imponerad av alla som tog sig ner för banan med hög fart – var det top 5 som imponerade mest. De ser mer stabila ut än många av killarna – och även här varierar stilen från tjej till tjej. Medan Casey Brown – ”Queen of the whips” – snyggt, stiligt och stabilt flyger över de fyra stora hoppen i banan så imponerar Rachel Atherton och Manon Carpenter i stenkistorna. Även Emeline Ragot är snabb genom stenarna – dock med helt annan stil än Rachel och Manon. Emeline, liksom Troy Bronsnan, flyter ovanpå stenarna, medan de andra två kör mer monstertruck-stil. Emmeline bröt tyvärr handen i träningen och sågs gråtandes gå ner för backen med en krossad VM-dröm. Den som imponerade mest under veckan var Tracey Hannah – alla de gånger jag såg henne såg hon snabb och stabil ut och tog alla de svåraste linjerna. Även mediafolket som ser alla åkare dag ut och dag in lyfte Traceys åkning till skyarna. Om självförtroendet fortfarande sitter där det ska nästa säsong kan vi nog förvänta oss att hon är med och slåss om topplatserna.
Bild 3 + 4:
Mot slutet av banan finns vad media-folket kallar ”den bästa kurvan på hela DH säsongen”. Det är en gräsig off-camber kurva som sträcker sig ca 150 meter in i en helt platt, sandig, 180-graders kurva. I full ”speed-tuck” och utan fingrar på bromsarna, s.k. ”death grip” kommer åkare farandes i 80 km i timmen. Att stå och se på när åkare kör i extremt hög fart in i en nästan platt kurva är mycket respektingivande! Dock lyckas ju inte alla med den konsten, något Eddie Masters tyvärr fick smaka på under sitt finalåk då han gick ner – hårt – i just den kurvan.
Banan var snabb, snustorr och bökig så vi förväntade oss alla en spännande tävling och trots att spekulationerna gick varma om Sam Hill som vinnare var det ingen som kunde utesluta andra toppåkare från att ta högsta pallplatsen. Alla såg snabba ut och alla pushade gränserna. Men att tävlingen skulle bli just så dramatisk som den blev var väll ingen som kunde ana!
Tjejerna startade vid lunchtid på söndagen och solen sken lika varmt som den hade gjort hela veckan. Från ett relativt folktomt Hafjell hade plötsligt stora folkmassor samlats från banans topp till slut. Publikhavet jublade när de första tjejerna körde utför de stora hoppen i början av banan. Vår egen svenska Josefine Björklund var en av de första att ge sig nerför den utmanade banan. Allt eftersom tjejerna tog sig nerför banan fylldes publikhavet på och hela Hafjell var i gungning av högljudda tjoanden, hejaramsor och oväsen av alla slag! Jag såg de snabbaste tjejerna genom den första stenkistan där Manon Carpenter klart var snabbast då Rachel Atherton tog ett lite illavalt linjebeslut. Manons linje verkade vara ett vinnande koncept då hon korsade linjen 88 hundradelar före Rachel. Dagens överraskning var att tredjeplatsen kneps av unga Tahnée Seagrave som slog till med ett imponerande åk hela 3 sekunder snabbare än fyran Tracey Hannah. Myriam Nicole var även med och brottades om topplaceringarna innan hon kraschade ur. Det var helt enkelt inte fransyskornas dag utan podiet dominerades imponerande nog enbart av brittiskor.
När väll killarna började köra nedför banan drog jag mig till det stora och mycket imponerande road-gapet. Där stod jag när våra svenska åkare Alex Kangas och Niklas Wallner kom uthoppande. Vilket liv det var på publiken! Det vrålades och sjöngs och en norrman med megafon fick oss alla att sjunga ”bä bä lille lam” när en norrman kom nedfarandes.
Jag skyndande mig vidare ner till den stora stenkistan där jag precis hann se Oscar Härnström sladda in följt av Robin Wallner som på något sätt tog rätt linje bland all de stenar som ser helt omöjliga ut. Wyn Masters såg förvånades värt försiktig ut genom de elaka stenarna där Connor Fearon från Australien tidigare på dagen vurpat rakt på ansiktet och fick sluta sin Norgevistelse på Lillehammers sjukhus med bl.a. en bruten käke. Ljudnivån inne i skogen var helt otrolig och det kändes som om trumhinnorna skulle spricka. Ljudnivån höjdes ytterligare när norrmän, och i sann skandinavisk anda, även svenska åkare kom nedfarandes!
Efter ännu en spurt nerför backen hann jag se Steve Peat komma runt krönet i den snabba off-camber kurvan i full ”speed-tuck” och efter en ganska tuff tävlingssäsong sladdade 40-åringen in på en imponerande 16 plats. Efter Peaty kom Brook ”Bulldog” MacDonald flygandes ut ur kurvan i en fart jag inte trodde var möjlig! Han sladdade in i 180-graders kurvan och fortsatte nerför backen i samma anda – han tog ledningen med 15 åkare kvar. Och nu började tävlingen på riktigt – nivån höjdes ytterligare och publiken var nära nog manisk. Vem skulle ta hem VM 2014?
Nere i sista skogspartier var den ännu mer folk och de exalterande kommentatorernas röster hördes upp i backen. Amerikanska Neko Mulalley var på ett riktigt flygande åk och var först genom båda mellantiderna! Inte nog med det, plötsligt skrek någon i publiken att han hade tappat sin kedja – i första hoppet! Neko Mulally hade alltså lagt ner ett helt otroligt åk UTAN kedja och körde in på snabbast tid och tog över ”hotseat-platsen” från Brook! Ingen kunde riktigt tro att det var sant!
Nästa man ner för banan var Danny Hart. Men Mulally hade lagt ner en otroligt snabb tid och Hart låg två i första mellantiden – strax efteråt slog han i marken. Då var det dags för mannen alla hade pratat om hela veckan – Sam Hill! Nere i det sista skogspartiet var luften elektrisk. Vi hörde de exalterade rösterna från kommentatorerna nere vid målgången. Vi förstod att Hill låg på grönt vid andra mellantiden! Plötsligt kom han utfarandes mellan träden. Han och Hart var de enda som tog den tajta innerlinjen och vi hör hur tjoandet fortsatte ner i nästa parti för att sedan snabbt bytas ut mot ett högt ”ooohhhhhhhhhhhh”! Hill hade åkt över styret i sista stenpartiet innan spurten in till mål! Efteranalyser visar att Hill troligtvis hade vunnit ifall han inte hade kraschat då han ledde med en hel sekund.
Mullaly satt alltså fortsatt kvar i hotseat med åtta åkare kvar! Det kändes helt otroligt! Inte kan man vinna VM på ett åk utan kedja? Men inte heller Aaron Gwin kunde slå bort Mullaly från topplatsen. Vad kunde då Greg Minnaar göra? Den trefalldiga världsmästaren hade kört snabbast under ”timed training” och spurtade nu nerför banan. Men något var fel – han hade fått problem med sitt bakhjul och förlorat tryck i däcket. Även Minnaar kraschade – rakt in i ett träd!
Uppe i start gaten stod nu Gee Atherton och väntade på sin tur. Han har inte haft den bästa av säsonger och frågan var ifall han kunde hitta tillbaka till sin gamla vinnande form – och framför allt kunde han slå Neko Mullalys kedjalösa åk? Vid det här laget hade jag dragit mig ner och stod ihopknölad framför storbildsskärmen vid mållinjen. Spänningen hängde i luften. Gee snabbast genom första mellantiden! Han var även snabbast genom andra! Vi höll andan – skulle han, som många andra, krascha eller kunde han hålla sig på hjulen? Gee närmade sig målgången och spurtade in på en första plats 2,2 sekunder före Mulally! Gee upp i hotseat med tre åkare kvar. Hela Hafjell var i gungning!
Inte heller Sam Blenkinsop fick till något vinnande åk utan slutade sjua. Troy Brosnan låg över två sekunder efter i båda mellan tiderna men tog igen tid på slutet och var uppe och nosade på Athertons sluttid! Men nära skjuter ingen hare och Brosnan kom in på andra plats en halv sekund efter. Så var det dags för Josh Bryceland – vinnare av årets världskup och en storfavorit (och även min favorit!). Kom igen då Josh! Jag var så nervös att jag inte kunde sitta still! Publiken vrålade när det lyste grönt för Bryceland genom första mellantiden! Det märktes tydligt att Josh har en stor fanclub då de flesta lämnade storbildskärmen och började springa mot mållinjen för att heja in Bryceland som ledde med över en och en halv sekund. Plötsligt skymtade vi honom över det stora ramphoppet och han började sladda in mot mål. Men något var fel! Vad höll han på med? Trampa då! Hela publiken skrek – och han kom in fyra hundradelar efter Atherton! Vad var det som hände? Plötsligt började kommentatorerna kalla på första hjälpen och Bryceland blev bortburen av sina lagkamrater. Hela Hafjell tystnade. ”Allvarlig skada” hördes upprepade gånger i högtalarna. Vilken konstig stämning det blev – där låg Bryceland och vred sig av smärta medan han höll Peaty och Minnaar i handen samtidigt som Gee Atherton hade vunnit sin första tävling i år och tagit tillbaka regnbågstiteln sex år efter han vann den första gången.
Det visade sig att Josh Bryceland hade ”boostat” sista hoppet och flugit över landning till total plattlandning. Hans fot klippade ur pedalen vid landningen och bröts av när den slog i marken! Första hjälpen fick igång blodflödet i foten som hade blivit helt vit varpå han direkt skickades till Lillehammer sjukhus för operation.
Där stod alltså Gee Atherton som vinnare efter att stora delar av toppåkarna hade kraschat ur tävlingen. Trotts dramatiken kring både Hills och Brycelands åk stod nu Gee Atherton högst upp på pallen med huvudet högt! En värdig vinnare – som lagt ner ett otroligt snabbt åk, pushat sina gränser precis lagom för att hålla sig kvar på båda hjulen. Jag kan inte annat tycka än att han förtjänade guldmedaljen!
När alla dramatik var över och vinnarna var krönta så samlades vi upp ett gäng vid Santa Cruz-tältet. Bryceland var äntligen omhändertagen på sjukhuset och alla andades ut. Ölen och skumpan började flöda i sann Santa Cruz-anda och festen fortsatte långt in på småtimmarna. De flesta åkare stod med en öl handen och nöjda leenden hela kvällen – medan Manon Carpenter var så glad att hon dansade på borden!
Tack Hafjell Bike Park för en otroligt kul och välorganiserad tävling som i efterhand har överösts av lovord från såväl åkare, mediafolk, åskådare som bike-parkbesökare.
Vem är redo för nästa säsong?
