Det har ju tydligen gått bra för honom i karriären. Varför antar alla att han alltid beter sig som på YT? Dessutom har han autism, om det nu är sant. Det är karakteristiskt att sakna sociala färdigheter. Har aspergers själv och har det problemet också. Fast jag svär inte.?
OK, även om tråden egentligen tjänat ut sitt syfte så skall jag ta tillfället i akt och dela lite erfarenheter av "funkisar" i arbetslivet, mitt perspektiv är 100% mitt personliga och bygger på ca 30år på olika arbetsplatser.
Min första fasta anställning var på en ingenjörsbyrå som gjorde diverse olika legoarbeten åt företag och myndigheter, Jag var 16år och skoltrött när jag hittade detta jobb, en av våra mest produktiva medarbetare hetter Kari och han var en hejare på att sortera, montera och nita fast saker på kretskort. Jag har ingen aning vad hans bakgrund var men han var ganska högljudd och spred mycket glädje runt sig på jobbet, dock fick Kari tyvärr inte chansen att ytmontera kretskort till Ericsson eller uppdatera styrsystem till RBS 70 eller ens Strappa om kort till Norsk Data's system. Men Kari hade en stor portion sociala färdigheter sina utmaningar till trots.
I samma veva träffade jag min första flickvän, hon är idag mor till 3 barn har haft ett antal bra jobb inom omsorgen både hos privata och publika aktörer samt varit stående krönikör i flera tidningar inte så mycket på grund av sina diagnoser utan kanske mer tack vare.
Under några år hade jag nöjet att få vara kontaktperson till en supertrevlig kille med en ganska grav Aspberger diagnos som hade det lite jobbigt med att omvärlden fortsatte att utvecklas fast hans egen utveckling hade bromsats in.
Under de år som jag drev eget företag så skulle jag uppskatta att åtminstone 80% av mina anställda skulle kvalificera för minst 1 diagnos, detta till trots så var var de flitigt anlitade och otroligt uppskattade hos kunder som var en blandning av våra största inom finanssektorn och myndigheter och verk.
Skulle jag sammla ihop mina mest uppskattade kollegor, nära vänner och min familj så skulle vi förmodligen kunna sysselsätta en mindre klinik i psykiatri för all framtid med att rota runt i vårt inre, men vi kan fortfarande sitta ner vi ett bord och föra en normal konversation och bete oss civiliserat. Vad vill jag säga med detta då, jo att jag tror absolut inte att det finns en direkt koppling mellan en person fysiska eller psykiska framtoning och deras intellektuella eller för den delen praktiska förmåga, snarare tvärt om då egenheter ofta frigör tid att odla särintressen, men med detta sagt så tycker jag fortfarande inte att svordommar, skälsord och annat dravel med mening att förminska andra så att ens egen trovärdighet ökar är en hållbar retorik.
Det finns redan ord för detta, det är mobbing och om det sker på nätet så blir man ett Troll.
Självklart kan det finnas mer eller mindre ädla motiv till att man väljer att gå den vägen men ett Troll är man fortfarande.
Har någon fortfarande energi att sätta sig in i ett intressant sätt att använda en kontroversiell retorik för att uppnå sina syften så kan jag rekommendera:
Milo Yiannopoulos