Bonicon
Aktiv medlem
Ringklockans praxis: en global empirisk studie
Nu är det dags att skapa lite content som våra barn och barnbarn kommer att ha nytta av, med en absolut oklanderlig analys av ringklockan och dess användningsområde, både lokalt och globalt.
Som barn på 70-talet blev jag tvångsmatad med Pogo Pedagog slideshows på dian (för er Millenials: en typ av föregångare till Powerpoint, men bättre, med ljud som ibland tom var synkroniserat med bilderna) och det i kombination med lätt psykedeliska barnprogram skapade de värderingar och normer jag nu lever efter. Tyvärr saknades nog ljudbandet för ringklockan, för jag är helt blank här. Eller mer rätt, jag använder ingen, och tanken på att göra det känns olustig. Så nu får vi en första empirisk mätpunkt:
Var: Kalix, Norrbotten, Sverige. När: 70/80/90/00-tal: ingen jäkel skulle få för sig att ringa på klockan bakom någon annan jäkel, för risken för käftsmäll är realistisk. Behovet var ju inte så stort heller...men ändå, det är väl här min olust för ringklockan har sitt ursprung. Jag har aldrig ringt på min ringklocka för att få nån att se upp eller flytta sig, ett faktum.
Sen spolar vi fram till nutid: Var: München, Bayern, Tyskland: alla, precis alla (utom jag då), har inga problem med att ringa, upprepat RINGA-RINGA-RINGA-WEGDUARSCHLOCH-RINGA för att ta sig fram och få havet att dela sig likt Moses. Det är kutym, ett strikt regelverk och förväntat beteende där jag är outcast och gör fel som inte annonserar min ankomst. Denna norm har dock resulterat i att folk inte har problem med att gå tre i bredd på gång/cykelvägen, och en sund respekt för käftsmällen och dess implikationer är som bortblåst. Jag brottas alltså med ett starkt behov att plinga, kopplat med en stark ovilja att tappa mitt DNA och bli en av dom...
Sen en liten fallstudie, denna gång från Belgien, och jag antar scenen hade likaväl kunnat utspela sig här:
Han hade iallafall en lustig rington, men att knäa ner ett barn som inte flyttar på sig på bråkdelen av en sekund...kommentarfältet är delat med supportrar för båda, vilket återigen visar vilket gap vi har att fylla här: så hur använder du ringklockan?
Som barn på 70-talet blev jag tvångsmatad med Pogo Pedagog slideshows på dian (för er Millenials: en typ av föregångare till Powerpoint, men bättre, med ljud som ibland tom var synkroniserat med bilderna) och det i kombination med lätt psykedeliska barnprogram skapade de värderingar och normer jag nu lever efter. Tyvärr saknades nog ljudbandet för ringklockan, för jag är helt blank här. Eller mer rätt, jag använder ingen, och tanken på att göra det känns olustig. Så nu får vi en första empirisk mätpunkt:
Var: Kalix, Norrbotten, Sverige. När: 70/80/90/00-tal: ingen jäkel skulle få för sig att ringa på klockan bakom någon annan jäkel, för risken för käftsmäll är realistisk. Behovet var ju inte så stort heller...men ändå, det är väl här min olust för ringklockan har sitt ursprung. Jag har aldrig ringt på min ringklocka för att få nån att se upp eller flytta sig, ett faktum.
Sen spolar vi fram till nutid: Var: München, Bayern, Tyskland: alla, precis alla (utom jag då), har inga problem med att ringa, upprepat RINGA-RINGA-RINGA-WEGDUARSCHLOCH-RINGA för att ta sig fram och få havet att dela sig likt Moses. Det är kutym, ett strikt regelverk och förväntat beteende där jag är outcast och gör fel som inte annonserar min ankomst. Denna norm har dock resulterat i att folk inte har problem med att gå tre i bredd på gång/cykelvägen, och en sund respekt för käftsmällen och dess implikationer är som bortblåst. Jag brottas alltså med ett starkt behov att plinga, kopplat med en stark ovilja att tappa mitt DNA och bli en av dom...
Sen en liten fallstudie, denna gång från Belgien, och jag antar scenen hade likaväl kunnat utspela sig här:
Han hade iallafall en lustig rington, men att knäa ner ett barn som inte flyttar på sig på bråkdelen av en sekund...kommentarfältet är delat med supportrar för båda, vilket återigen visar vilket gap vi har att fylla här: så hur använder du ringklockan?
