Backarna mellan Molton och Brampton var för tuffa för oss i år. Vi gjorde, med facit i hand, ett taktiskt misstag. Vi valde en senare startgrupp för att få ungefär samma upplägg som vi hade på PBP sist. Tidigare år så har vi enkom klarat oss på mat ifrån kontrollerna kompletterat
med lite medhavd mat (haribogodis och någon flaska socker då och då). När vi kom till kontrollerna denna gången så var de i stort sett renrakade på ätbart. På en kontroll så var det enda som erbjöds en tallrik med bönor tomatsås. En var det enda torr fralla.... Vår taktik att möta detta var att bita i och hoppas på nästa kontroll. På sätt och vis så funka taktiken lite det började dyka upp mat när vi cyklade oss framåt i fältet. Vi insåg dock för sent att vi var tvungna att införskaffa mat annorstädes. Det var en finne som fick oss att förstå detta. Han mötte oss i kontrollen och stoppade oss. Ingen poäng att gå in här sa han. Det enda som bjöds var fil och cornflakes. Vi fick av honom en stark uppmaning att införskaffa mat annorstädes. Då det var en rejäl kö till fil och flingorna så tog vi honom på orden.
Det visade sig dock vara en lite för sen åtgärd och troligtvis för kraftfull (den svultne har svårt att äta med måtta). Bonkningen kom i spåren och kom hårt och blev lång. Sömnbrist gjorde inte saken bättre. När stigningarna kom så gick det inge bra. Åsa bet ihop och tryckte på. Jösses amalia det här var värre än jag mindes det men jag är inte som .... För kung och fosterland tryckte hon på och kämpade sig upp. Sedan kom en liknande brant till och den kämpade hon sig uppför. Hon tog dem en efter en men till slut så gick det inte längre. Energin tog slut och det blev till att gå i de värsta branterna. Det är inte kul att vara bonkad i bergen. Utför är inte så heller en jätterolig upplevelse när man är bonkad. Med darrande ben så hoppar man på cykeln och cyklar utför branterna med noll i blodsocker. Vi körde sålunda långsamt utför för att inte göra några misstag. Gör man det så blir man omkörda. Blev en otäck incident i en 20 %:are med löst grus och dold kurva. Jag låg först och höll igen och låg i mitten av då jag inte såg runt hörnet. Då kom en klunga bakifrån som inte hann/ville bromsa huvuddelen körde om till höger men två tog på innern i gruset gick bra men så otäckt ut. Direkt efter skymda kurvan kom en eftersläpare till klungan som valde att köra om i mötande fil i en serpentin utan sikt, då dök dock en mötande postbil upp. Eftersläntaren vejde och fick sladd och gick i kull i gruset. Oklart hur det gick för honom men hade postbilen varit 20 sek tidigare hade det blivit en rejäl vurpa. Här slogs nog första kilen in till att bryta. Bonk och inge kul vare sig upp eller ner. Sedan möttes vi av underbara ljungfält.
Visa bilaga 573295Visa bilaga 573296Visa bilaga 573297
Viljan återvände. I Barnads Castle så bestämde vi oss för att ta en kontroll till. Det var inget bra beslut. Ännu en omgång backar som var rejält mycket värre än vad vi mindes dem och det i kombination med låga i energi. Första halvan gick sådär andra halvan uselt. Mörkret kom, rejält trötta så bromsade vi oss långsamt mot kontrollen som aldrig ville komma. I stort sett omöjligt att se vägen. Dynamon såg inte runt hörn och pannlampa mötte enkom reflex skyltar som bländade. Kilometer för kilometer räknade vi ner. Resan ville aldrig ta slut. Kallt blev det också. Tröttheten slog till. Cyklade man eller halucinerade man i underliga lysande streck som vandrade en hit och en dit. Då och då avbrutit då och då av en och annan klunga som körde om. Allt har dock ett slut och tolv så nådde vi äntligen kontrollen. Då var dock sista spiken i kistan slagen. Vi sov fyra timmar. Cykla till nästa kontroll duscha bytte kläder. Energin var åter men viljan var bortblåst. Hur blev det så här?
Fanns nog många anledningar. Inte samma form som vi brukar, Eftermiddagsstart och cykla första natten, brantare bana än tidigare, För lite mat i magen.
Lite oklart varför men blev som det blev. Nu börjar nästa äventyr att ta sig till London med tåg i konkurrensen med alla andra som brutit.
