Nattpass i verkstan i går efter utmärkta filmen ”Nr. 24” och ett ”Hjem til jul”-maraton. Längtar tillbaka till Norge efter skidresan? Japp.
Dekalerna på Tyskungen var bitvis flagnade, bitvis slitna. Eftersom ramen är svarteloxerad, inte lackad, bestod de helt enkelt av klistermärken som var relativt lätta att få bort. Limmet tvättade jag av med aceton och sedan rubbade och vaxade jag ramen för att om möjligt få något slags smutsavvisande yta. Fan tro’t, sade Relling.
Hur som helst, befriad från kladd och text ser ramen… rå ut. Jag gillar det.
Visa bilaga 747146
Jag löste problemet med aluminiumröret och vajerhöljesstoppet genom att lacka en justerskruv i mässing (från en 50-tals-Crescent) svart och försiktigt knacka den på plats. Någon justering går inte att göra längre, men det behövs ju heller inte emedan vajerspänningen ändå ställs på bakväxeln.
Visa bilaga 747148
Jag rensade gängorna i vevhuset och gjorde rent styrlagret.
Visa bilaga 747147
Nu är det bara ett problem. Cykeln är född i Danmark, har bott i Tyskland, är mattsvart med silverinslag och styv/hård samt heter Tyskungen. Som historielärare kommer jag plötsligt osökt att tänka på:
Visa bilaga 747149
Freicorps Danmark.
Att växelgruppen är (gulp)
japansk hjälper inte ett dugg, och inte blir det bättre av att byta till Campagnolo heller.. Fattas bara en röd bindel runt ena sadelstaget. Men det skiter vi i, vad?