Underbart vårväder den här veckan.
Sportrunnern fick sig en välbehövlig sanering:
Framväxeln har den senaste månaden varit permanent konverterad till kedjestyrare med en murken pinne:
Den blev nu bytt till en mer funktionell framväxel.
Bytte också mina blytunga 36 ekrade Ryde Andra mot ett par 32 ekrade hjul som jag krängde på 2 missmatchande, mer än välanvända mtb-sulor:
Ser betydligt mindre tysk-touring och mer monstercross ut med stöddigare däck och racigare hjul.
Slängde även på ett par SPD-pedaler för att jag var nyfiken, inte cyklat spd på åtminstone ett år.
Och igår blev det en 4-milare:
Rundloge 1:
Rundloge 2:
Kyrka 1:
Rundloge 3:
Kyrka 2:
Jag byggde cykeln för snart ett år sen, men den har aldrig känts helt hundraprocentig. Överröret måste vara långt för jag har tidigare knappt nått fram till hoodsen, men för ett tag sen bytte jag från en 80 till en 60 stam och jag kör nu mycket vinkel neråt på bocken. Äntligen börjar jag bli nöjd med sittställningen. Styret må vara fult och stammen för kort för att vara estetiskt rätt, men reachen känns vettig och jag spenderade nästan lika mycket tid i hoodsen som i kröken av bocken och blir det stökigt får man bra kontroll längst ut i bocken där det är riktigt brett.
Lättare hjul och däck och SPD gjorde också enormt mycket för känslan. Jag höjde nog min snittfart med ett par km/h också, även om jag inte är särskilt intresserad av statistik och siffror.
Började även växla bakväxeln på friktion för ett litet tag sen, känslan och upplevelsen är helt klart en uppgradering från att köra dessa Dura-Ace indexerat och jag kommer inte byta tillbaka nån gång snart.
Bara positivt med andra ord. Eller är det kanske bara solen och värmen som skapar euforin?
Finns fortfarande saker att göra, ska bland annat labba runt lite med på reglagen på styret. Sen är ju frågan om ska snickra ihop någon udda bastarddrivlina nu när man ändå växlar på friktion? För lite kul hade det vart att köra 11-delat ändå
www.facebook.com
