Att skuldbelägga sig själv, kan "Sabba", vilka planer som helst: Detta oavsett hur goda intentioner man har. Hur vi än tänker, styr vår hjärna över våra handlingar genom vårt "belöningscentrum", via endorfiner. Frågan jag ställde mig själv var: Vill Jag ha den kropp, som jag har nu, eller vill jag göra något, som kan leda till förändring?
I slutändan blev svaret mycket enkelt:
Jag har bara en kropp och ett liv. Det finns fortfarande mycket jag vill hinna göra och varför då förkorta den tid jag har kvar?
Är du så kallad neurotypisk eller har du någon NPF-diagnos? Obs frågar bara för att jag själv har ADHD som sätter käppar i hjulet i form av självsabotage och gör att min hjärna fungerar annorlunda. Jag har genom åren plöjt massor av böcker som handlar om att skapa rutiner, få vanor att sätta sig, ha disciplin osv. Men det är få grejer som faktiskt funkar med min hjärna. Med medicinering funkar det kanske 40% bättre dock. Inte tillräckligt för att hålla i längden men nog för att kunna pressa mig till att göra saker då och då.
Detta gör att jag kan vara hur motiverad som helst inuti mitt huvud men ligga helt förlamad på soffan och scrolla på mobilen istället. Oavsett om det jag skjuter upp är något jag gått och sett fram emot i två veckor eller om det är något positivt som jag egentligen älskar att göra.
Sedan barnsben har jag då fått höra från min omgivning att jag är lat och massa andra hemska ord. Jag försökte frustrerat förklara att jag egentligen VILL och att jag SKA göra det snart. Men när jag var 7 år gammal var jag inte lika bra på att förklara mig själv eller förstod vad som hände där i hjärnan ännu.
Det har också gjort att jag skuldbelagt mig själv för alla misslyckanden och passivitet hela livet. Ofta hundra gånger till mig själv i huvudet och hundra gånger värre, än innan någon i familjen, kompisar eller lärare hunnit säga samma sak. Men det gjorde mig alltid fly förbannad om någon ”utifrån” påpekade det eftersom jag själv redan hade tänkt samma hundra gånger. Som när morsan stack in huvudet och sa ”NU är det du som städar ditt rum MED EN GÅNG annars tar jag strömkabeln till datorn”. Då brann det i mig, för jag hade redan precis tänkt ”fan jag borde städa, och den här gången ska jag göra det på eget initiativ så att hon vet att jag kan och tänker på det”. Men då blev det på hennes villkor och hon hade aldrig trott på att jag faktiskt ville det själv innan hon påpekade det. Då satte jag mig på tvären istället.
I vuxen ålder fick jag äntligen min diagnos men det är så otroligt svårt att släppa tankarna om att jag kanske bara är lat och måste försöka mer. För jag har ju försökt varenda dag. Jag har alltid fått försöka 300% mer än ” vanligt” folk för att ligga på ungefär 30-40% av deras kapacitet/slutresultat. Dom springer 3 km, jag springer ett maraton. Mätt i ansträngning alltså.
Det roliga är att jag oftare skjuter upp enklare saker som att diska, plocka undan eller laga mat. Saker som tar någon minut och inte alls är jobbiga egentligen. Istället kan jag sätta mig och läsa på om något avancerat ämne, som hur man gör en modell i Excel för att analysera ett företags finansiella rapporter eller lära mig ett nytt språk. Helt utan motstånd. Så lat är jag per definition inte. Det är bara en spärr i hjärnan som inte alltid är helt logisk eller igenkännbar för ”vanligt folk”.
Men det du tar upp nu är fortfarande kvar. Jag skuldbelägger redan mig själv grovt för allt dåligt som hänt i mitt liv och tar ansvar. Om någon utifrån kommer och säger samma sak brinner det, och jag sätter mig på tvären. Jag är medveten om det så idag blir jag mest arg om någon säger något negativt eftersom jag vet att det kan få mig att sluta helt med att försöka som ”hämnd” på något konstigt sätt. Jag vill inte att dom säger något för då tror JAG att DOM tror att jag äntligen gjorde det där jag försökt få mig själv att göra på grund av att dom sa det till mig, och inte på eget initiativ. Jag vill inte att dom ska vinna och tro att deras tjat funkar när det var jag som tjatat igång mig själv sedan 3 veckor tillbaka.
Vet inte vad jag ville få sagt med detta men kom in på spåret eftersom det handlade om att skuldbelägga sig själv. Det har ibland varit det enda sättet som funkat och ibland har det varit det som faktiskt fått mig att ge upp. Dubbeleggat svärd för mig.
trevlig helg
